Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

John Foxe och hans turbulenta tid

John Foxe och hans turbulenta tid

John Foxe och hans turbulenta tid

DRAR vi människor någonsin lärdom av historien, eller är vi snabba att låta tidigare misstag falla i glömska? Ha den frågan i tankarna när du läser om John Foxe, en engelsman som fattade pennan i ett försök att uppmärksamma folk på de fruktansvärda grymheter som begicks på hans tid.

John Foxes skildringar, som skrevs ner under reformationen, påverkade engelsmännen under flera århundraden. Hans bok, Acts and Monuments of the Church, tog mer än 25 år att fullborda. Och en del menar att näst efter den engelska bibeln är detta den bok som har haft störst inflytande på det engelska språket och den engelska kulturen.

Turbulenta år

John Foxe föddes i Boston i England år 1516 eller 1517, ungefär då Martin Luther enligt traditionen spikade upp sina 95 teser, eller protester, på en kyrkport i Wittenberg i Tyskland. Foxe, som var född katolik, äntrade alltså scenen vid den tid då reformatorerna ifrågasatte katolska kyrkans makt och läror.

Foxe började studera vid Oxforduniversitetet och läste bland annat grekiska och hebreiska, vilket gjorde att han kunde läsa Bibeln på dess originalspråk. Det här fick honom tydligen att börja tvivla på sina katolska trosuppfattningar, och det till den grad att hans kolleger trodde att han var på väg att bli protestant – en misstanke som de även framförde till universitetets ledning. Efter detta hade Foxe ögonen på sig.

När han tagit sin examen 1543 förväntades han bli prästvigd. Men han avstod från det, eftersom han motsatte sig det påtvingade celibatet. Det här ställde saken på sin spets. Som misstänkt för kätteri, något som kunde leda till döden, lämnade han universitetet 1545. Han valde därmed bort en lovande akademisk karriär och blev i stället lärare hos en familj nära Stratford-upon-Avon i Warwickshire. Där gifte han sig med Agnes Randall.

Agnes, som kom från grannstaden Coventry, berättade för Foxe om en änka vid namn Smith, som hade lärt sina barn de tio budorden och bönen Fader vår. Men hon hade inte lärt ut dem på latin utan på engelska. För detta blev hon bränd på bål tillsammans med sex män som hade blivit anklagade för liknande ”brott”. Eftersom denna grava orättvisa retade upp folk, spred biskopen ut ryktet att offren hade straffats för det ”allvarligare brottet” att äta kött på fredagar och andra fastedagar.

Hur kunde de här martyrerna känna till bibelavsnitt på engelska? Omkring 150 år tidigare hade Bibeln, trots motstånd från kyrkan, översatts från latin till engelska av John Wycliffe, som även övade upp kringresande predikanter, så kallade lollarder. * De hade med sig handskrivna bibelavsnitt som de läste upp för folket. Men parlamentet ville sätta stopp för den här verksamheten. År 1401 instiftade de därför en lag som gav biskoparna rätt att fängsla och tortera kättare och bränna dem på bål.

Av rädsla för arrestering flyttade Foxe med sin familj till London, där han senare tog ställning för protestanternas sak. Där översatte han traktater av tyska reformatorer till engelska och översatte även några från latin. Han skrev också egna traktater.

Foxe började också göra en sammanställning av de engelska lollardernas historia, som fullbordades 1554. Detta lilla verk på 212 sidor gavs ut i Strasbourg i det som i dag är Frankrike och var skrivet på latin. Det här var i själva verket början till hans Acts and Monuments of the Church. Fem år senare kom en utökad volym ut på över 750 sidor i folioformat.

Intoleransens offer

Under reformationen i Europa slaktades tusentals män, kvinnor och barn. År 1553 kröntes en hängiven katolik till drottning av England, och hon blev känd som Maria den blodiga. Eftersom det engelska parlamentet hade brutit all kontakt med Rom 1534 var hon besluten att få England under påvligt styre igen. Under hennes fem år vid makten blev omkring 300 män och kvinnor, däribland flera protestantiska ledare, brända på bål som kättare. Många andra dog i fängelse.

Kort efter Marias tronbestigning tog Foxe sin familj till Basel i Schweiz och klarade sig på så sätt igenom den här tiden. År 1559, ett år efter det att Marias protestantiska syster Elisabet blivit drottning, återvände han och andra landsflyktiga till England. Samma år återinförde Elisabet suprematiakten, vilket gjorde henne till kyrkans överhuvud. * Detta ledde i sin tur till att hon 1570 bannlystes av påven Pius V. Snart avslöjades internationella konspirationer mot England, bland annat planer på att lönnmörda den protestantiska drottningen. Som en följd anklagades hundratals katoliker för förräderi och dödades på Elisabets order.

Tänk så långt bort både den protestantiska och den katolska kyrkan hade kommit från det som Jesus lärde! Han sade: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” (Matteus 5:44) Eftersom både katoliker och protestanter nonchalerade denna tydliga uppmaning drog de vanära över kristendomen, en händelseutveckling som var förutsagd i Bibeln. Aposteln Petrus skrev att på grund av falska kristna skulle ”sanningens väg bli skymfad”. (2 Petrus 2:1, 2)

Foxe fullbordar sitt verk

När Foxe kommit tillbaka till England gav han sig i kast med en mer omfattande version av sitt verk, med skildringar som några av hans läsare kan ha varit ögonvittnen till. Hans första engelska utgåva, på omkring 1 800 sidor och med en mängd träsnittsillustrationer, kom ut 1563 och blev genast en storsäljare.

Den andra utgåvan kom sju år senare. Nu bestod den av två band och hade 2 300 sidor och 153 illustrationer. Året därpå bestämde den engelska statskyrkan att ett exemplar av Foxes bok och en bibel skulle finnas i alla engelska katedraler och hemma hos kyrkliga dignitärer till nytta för tjänstefolk och besökare. Mindre kyrkor följde snart efter. Till och med de som inte var läskunniga kunde få behållning av boken tack vare illustrationerna, som gjorde ett djupt och bestående intryck.

Vid det här laget hade Foxe anslutit sig till puritanerna, protestanter som menade att det inte räckte med enbart en separation från katolska kyrkan. De lärde att varje spår av katolicismen måste bort, ett ställningstagande som ironiskt nog ledde till starka konflikter med den protestantiska kyrkan i England, som hade behållit många katolska seder och läror.

Genom att avslöja många av de religiösa grymheter som ägde rum under hans turbulenta tid formade John Foxe engelsmännens inställning till religion och politik i många hundra år framöver.

[Fotnoter]

^ § 9 Mer information om lollarderna finns i artikeln ”The Lollards, Courageous Bible Preachers”, i den engelska upplagan av Vakttornet för 1 augusti 1980.

^ § 14 I boken The Leading Facts of English History av D. H. Montgomery sägs det att parlamentet 1534 godkände suprematiakten, ”som deklarerade att Henrik [VIII] utan inskränkningar var överhuvud för kyrkan och att den som förnekade detta gjorde sig skyldig till högförräderi. Genom att underteckna akten kullkastade kungen med ett enda penndrag tusen år gamla traditioner, och England trädde oförskräckt fram med en statskyrka oberoende av påven.”

[Ruta/Bild på sidan 28]

FOXES MARTYRBOK

Samtidigt som den katolska kyrkan bekämpade reformationen fanns det män i Europa, som Jean Crespin, som sammanställde detaljerade förteckningar över förföljelse och martyrskap i sina respektive länder. * Därför blev Foxes bok Acts and Monuments of the Church kallad ”Foxes martyrbok”. När reviderade och förkortade utgåvor kom ut blev den inofficiella titeln vanligare än den som Foxe själv hade valt.

[Fotnot]

^ § 26 Se artikeln ”Jean Crespin och ’Martyrernas bok’” i Vakna! för mars 2011.

[Bildkälla]

© Classic Vision/age fotostock.

[Bild på sidan 27]

John Wycliffe skickade ut kringresande predikanter som kallades lollarder.

[Bildkälla]

Från boken The Church of England: A History for the People, 1905, band II.

[Bildkälla på sidan 26]

Från John Foxes ”Martyrbok”.