Efter en tid märkte William Nushy att vissa vänner inte följde Jehovas normer för äktenskapet. En del par bodde ihop utan att ha registrerat sitt förhållande hos myndigheterna. Andra par följde seden i samhället och väntade med att gifta sig tills kvinnan blev gravid, så att de var säkra på att de kunde få barn.

Så i maj 1953 skrev avdelningskontoret ett brev till alla församlingar och förklarade tydligt Bibelns syn på äktenskapet. (1 Mos. 2:24; Rom. 13:1; Hebr. 13:4) Ogifta par fick en viss tid på sig att legalisera sitt förhållande, annars skulle de inte längre få vara någon del av församlingen. (1 Kor. 5:11, 13)

De flesta tyckte om den här förbättringen, men en del ville inte anpassa sig och tyckte att det var onödigt hårda krav. Mer än hälften av alla förkunnare i två församlingar lämnade Jehovas organisation. Men det var tydligt att Jehova välsignade dem som var lojala, eftersom de ökade sin insats i tjänsten.

Bröderna fick göra stora ansträngningar, men till slut blev Rikets sal i Freetown godkänd som vigsellokal. Den  3 september 1954 hölls den första vigseln där. Längre fram fick bröder i sju områden i landet tillåtelse av myndigheterna att förrätta vigslar. Det gjorde att fler intresserade personer kunde bli lagligt gifta och godkända som förkunnare.

 Många intresserade som levde i polygama förhållanden gjorde också stora förändringar för att följa Bibelns principer. Samuel Cooper, som nu bor i Bonthe, berättar: ”Jag började vara med på mötena med mina två fruar 1957, och snart var jag även med i teokratiska skolan. En gång fick jag ett tal som handlade om äktenskapet. När jag gjorde efterforskningar som förberedelse för talet, förstod jag att jag behövde skicka i väg min andra fru. När jag berättade det för mina släktingar blev de mycket upprörda. Jag hade fått ett barn tillsammans med min andra fru, men min första fru var fortfarande barnlös. Trots det hade jag bestämt mig för att följa Bibelns principer. När min andra fru flyttade hem till sin familj fick jag en stor överraskning. Min första fru som tidigare haft svårt att bli med barn blev gravid. Nu har vi fem barn tillsammans.”

Honoré Kamano bodde på andra sidan gränsen i Guinea. Han hade tre fruar och skickade i väg de två yngsta. Hans första fru uppskattade det så mycket att hon började ta sanningen mer på allvar. Även om en av hans yngre fruar blev besviken, var hon imponerad av att han visade sådan respekt för Bibelns principer. Hon bad om ett bibelstudium och överlämnade senare sitt liv till Jehova.

I dag är Jehovas vittnen i Sierra Leone och Guinea kända för att respektera Guds normer för äktenskapet. Genom att vara trogna mot sin partner visar de uppskattning för Jehovas lagar och ärar Gud som äktenskapets upphovsman. (Matt. 19:4–6; Tit. 2:10)

År 1956 kom ytterligare två missionärer till Freetown, Charles och Reva Chappell. På väg till missionärshemmet blev de förbryllade när de fick syn på en stor skylt som annonserade en biblisk föreläsning i Wilberforce Memorial Hall. Charles berättar: ”Det stod att talet skulle hållas av C.N.D. Jones och att han var en representant för Jehovas vittnens kyrka.”

Jones menade att han tillhörde de smorda och ledde en utbrytargrupp som hade lämnat församlingen i Freetown flera år tidigare. Den här gruppen kallade sig själva Jehovas sanna vittnen. De stämplade missionärerna som ”Gilead-cowboys” och menade att andra vittnen som var lojala mot organisationen i själva verket var bedragare.

Situationen drogs till sin spets när Jones och några av dem som stödde honom blev uteslutna. Charles säger vidare: ”En del bröder som stod på utbrytarnas sida blev mycket chockade av den pålysningen. Några av dem vädrade sitt missnöje. Flera vänner fortsatte att umgås med upprorsmakarna och försökte störa mötena och tjänsten. De här missnöjda personerna höll ihop under mötena och satt tillsammans på en rad som de andra vännerna brukade kalla ’motståndarnas rad’. Många av dem lämnade så småningom sanningen. Men en del fick tillbaka sin andliga balans och blev flitiga förkunnare igen.”

Eftersom de flesta vännerna i landet var trogna fortsatte Jehova att ge rikligt av sin ande. När zontillsyningsmannen Harry Arnott vid den tiden besökte Freetown skrev han: ”Det här är den första stabila ökning vi har sett i Sierra Leone på flera år. Det ger oss goda skäl att vara optimistiska inför framtiden.”

Strax efter broder Arnotts besök fick Charles Chappell ett brev från en broder i grannlandet Liberia. Brodern ville få i gång predikoarbetet bland sina släktingar i Sierra Leone. Han tillhörde ett folk som var bosatta i de gröna bergen och dalarna där Sierra Leone, Liberia och Guinea möts. De talade kissi, och det verkade som att många av dem ville lära sig mer om Bibeln.

Större delen av kissifolket kunde inte läsa eller skriva, och därför ordnades läs- och skrivkurser tillsammans med bibelundervisning i Koindu. Hundratals intresserade var med på de här kurserna. Charles berättar: ”Snart började fem av dem som förkunnare. Sedan ökade antalet till 10, 15 och sedan 20. Människor kom med i sanningen så fort att jag undrade om de verkligen var riktiga förkunnare. Men jag hade fel. De var inte bara trogna, utan också mycket engagerade.”

De entusiastiska förkunnarna hade snart bearbetat Koindu och området runt omkring, och så småningom nådde de över gränsen till Guinea. De gick i timmar genom det kuperade landskapet och predikade på lantgårdar och i byar. ”Det kunde gå både veckor och månader utan att vi hörde ljudet av något fordon”, säger Eleazar Onwudiwe, som var kretstillsyningsman vid den tiden.

Bröderna och systrarna fortsatte att så och vattna sanningens frön, och Jehova såg till att det växte. (1 Kor. 3:7) När en ung blind man fick höra sanningen, memorerade han den 32-sidiga broschyren ”Dessa goda nyheter om riket”. När han sedan predikade och ledde bibelstudier kunde han citera vilken paragraf som helst ur minnet, och det blev många imponerade av. En döv kvinna som tog emot sanningen gjorde så stora förändringar att hennes svägerska också började vara med på  mötena. Hon fick gå över en mil för att komma till Rikets sal.

Verket bland kissitalande gick framåt med stormsteg. Ännu en församling bildades, och snart en till. Omkring 30 förkunnare började som pionjärer. Den högste tjänstemannen i Koindu blev intresserad av sanningen och donerade mark till en Rikets sal. I Kailahun var mer än 500 närvarande vid en kretssammankomst, och efter det bildades en församling även där. Snart var hälften av alla vittnen i Sierra Leone från den kissitalande delen av befolkningen, trots att den utgjorde mindre än två procent.

Men ökningen föll inte i god jord hos alla, speciellt inte hos de religiösa ledarna. Deras avundsjuka fick dem att besluta sig för att utrota hotet mot deras myndighet. Frågan var bara när och hur de skulle slå till.