Förbudet mot Jehovas vittnens verksamhet var början på en mycket svår tid för vännerna. ”Våra Rikets salar stängdes, och arbetet var förbjudet”, berättade missionären Alma Parson. ”Våra kära vänner i landet fick utstå många prövningar och lidanden.” Dessutom  var det flera som förlorade arbetet och hamnade i fängelse. Men hon kom med värme ihåg: ”Jehovas vägledande hand och beskydd visade sig tydligt så många, många gånger.” Bröderna förtröstade på ”Jehovas vägledande hand” och fortsatte sin verksamhet under jorden.

Lennart Johnson berättade hur vittnena gjorde när de inte längre fick ha möten: ”Vännerna började diskret samlas i små grupper i privata hem. Där studerade vi vakttornsartiklar som hade kopierats med hjälp av en stencilapparat. Alla lojala vänner satte stort värde på den andliga styrka som Jehova fortsatte att ge oss i dessa små studiegrupper.”

Samtidigt intensifierades övervakningen och trakasserierna från regeringens sida. Men bröderna och systrarna lät sig inte skrämmas. Den 15 september 1950 skrev minister Hungría till presidenten: ”Herr Lee Roy Brandt och andra företrädare för sammanslutningen Jehovas vittnen har gång på gång blivit kallade hit till kontoret och beordrats att upphöra med all propaganda för detta samfund som blivit lagligen upplöst i landet, en order som de uppenbarligen inte följer. Vi får dagligen in rapporter från olika delar av landet om att de i hemlighet fortsätter med sin propaganda, och det är ett hån mot det som regeringen står för.” Han avslutade brevet med att rekommendera att man skulle utvisa ”de främsta utländska företrädarna” för Jehovas vittnen.

Vid slutet av 1950 besökte bröderna Knorr och  Henschel landet. En tid därefter fick några av missionärerna nya förordnanden i Argentina, Guatemala och Puerto Rico. Andra tog ett förvärvsarbete som gjorde att de kunde stanna i landet. Broder Brandt arbetade till exempel på en elfirma, och andra arbetade som engelsklärare. I Årsboken för 1951 sägs det om de här missionärerna: ”Bara det att de stannade kvar i landet och inte gav sig av är en källa till styrka för de trogna efterföljare till Herren som har lärt känna sanningen genom dem. Alla är glada över att se hur de modigt håller fast vid sitt uppdrag.”

Dorothy Lawrence var en av de missionärer som undervisade i engelska. Förutom att undervisa i engelska ledde hon också bibelstudier med intresserade. Det gjorde att hon kunde hjälpa flera in i sanningen.

Jehovas lojala tillbedjare kom även på andra sätt som gjorde att de kunde fortsätta gå i tjänsten trots att de stod under ständig bevakning. För att inte dra till sig uppmärksamhet tog de ibland isär böcker och hade några hopvikta sidor i en skjortficka eller i en matkasse, så att de kunde predika. Rapportblanketter gjordes om så att de såg ut som inköpslistor. I stället  för böcker, broschyrer, tidskrifter, återbesök och timmar stod det papaya, bönor, ägg, kål och spenat på rapportblanketterna. Man kallade kopierade exemplar av Vakttornet för yuca (kassava), som växer i området.

Den 16 juni 1954 ingick Rafael Trujillo ett konkordat med Vatikanen som innebar att de katolska prästerna i Dominikanska republiken beviljades särskilda privilegier. Vid det laget hade det varit förbud i ungefär fyra år. Men 1955 fanns det ändå 478 förkunnare i Dominikanska republiken. Hur var en sådan tillväxt möjlig under så svåra omständigheter? ”Hemligheten bakom vår styrka är Jehovas ande”, förklarades det i Årsboken för 1956. ”Bröderna är enade och starka i tron, och de fortsätter modigt vidare.”

I juli 1955 överlämnades ett formellt brev från Jehovas vittnens huvudkontor till president Trujillo. I brevet gavs en utförlig förklaring av Jehovas vittnens neutrala hållning, och Trujillo ombads att ”upphäva  förbudet mot Jehovas vittnen och Watch Tower Bible and Tract Society”. Hur gick det?