GEORGIEN | 1991-1997
”Gud ... fick det att växa” (1 Kor. 3:6)
GEORGIEN blev självständigt 1991, samma år som Sovjetunionen upplöstes. De politiska omvälvningar och inre motsättningar som följde medförde kraftigt försämrade levnadsförhållanden i landet. Genadi Gudadze, som tjänade som kretstillsyningsman under den tiden, minns att människor kunde stå i kö en hel dag för att få bröd.
Det var inte ovanligt att vittnena predikade för dem som köade. Genadi berättar: ”Under den här svåra tiden kändes det nästan som att alla var vänligt inställda till sanningen. Vi fick in hundratals lappar med adresser till personer som ville studera Bibeln.”
Vid slutet av församlingsmötena brukade bröderna läsa upp en lista med namn och adresser till dem som efterfrågat besök av vittnena. Förkunnarna meddelade sedan vilka personer de tänkte besöka.
Broder Levani Sabasjvili, som tjänade som äldste i Tbilisi, kom särskilt ihåg ett gift par som gärna ville ha besök. ”Alla personer på listan fick besök”, berättar han, ”men det här paret var det ingen som tog sig an. De bodde så långt bort, och de flesta av oss hade redan många studier att ta hand om.”
Några månader senare skickade paret in ännu en förfrågan. Och så småningom skickade de in en tredje, den här gången tillsammans med ett meddelande där de uppmanade vittnena att bevara sig fria från blodskuld. (Apg. 20:26, 27) Levani berättar: ”Det var omkring nyår, och vanligtvis undvek vi att besöka människor vid den tiden. Men vi kände att vi inte kunde skjuta upp det här besöket längre än vi redan gjort.”
Det här andligt utsvultna paret hette Roini och Nana Grigalasjvili. De kunde knappt tro sina ögon när de öppnade dörren en kall januarimorgon och fick syn på Levani och en annan broder. De började studera Bibeln med en gång. I dag tjänar Roini och Nana som pionjärer tillsammans med sina barn.
Stora uppoffringar i jakten på ödmjuka människor
Tacksamheten var verkligen påtaglig hos dem som tog emot sanningen. Alla gav generöst av sin tid, sin energi och sina tillgångar för att understödja predikoarbetet. Ett exempel är Badri och Marina Kopaliani. Trots att de hade en familj att ta hand om reste de land
och rike runt på jakt efter människor som törstade efter sanningen.På helgerna anordnade Badri, Marina och deras tonårssöner Gotja och Levani resor till den vackra bergstrakten kring Dusjeti, en bit norr om Tbilisi. För att nå vissa avlägsna byar fick de ibland resa så långt som femton mil längs de slingriga vägarna.
En gång bjöd en kvinna in Badri och Marina till sitt jobb. Badri berättar vad som hände där: ”Plötsligt befann vi oss i en sal med minst 50 personer som tittade på oss med spänd förväntan. Först visste jag knappt vad jag skulle ta mig till, men sedan bad jag en kort bön till Jehova, tog mod till mig och började resonera om tecknen på de sista dagarna i Matteus 24. Jag minns att en av dem frågade: ’Hur kommer det sig att vi aldrig fått höra det här av våra präster?’”
Trångt värre vid minneshögtiden
Många georgier fick chansen att höra de goda nyheterna i samband med minneshögtiden. År 1990 hölls den bland annat hemma hos en syster i Tbilisi som hette Ia Badridze. Den kvällen blev minnesvärd för många i grannskapet.
Syster Badridze hade ställt sitt hem till förfogande för det här speciella mötet. Hennes barn hjälpte henne att göra plats i vardagsrummet. Men hur skulle hon få tag på tillräckligt med stolar? I Georgien är det vanligt att man hyr bord och stolar när man ska ha fest. Men eftersom syster Badridze bara hyrde en massa stolar fick hon flera gånger frågan: ”Behöver ni inga bord? Ska ni sitta med maten i knät?”
Kvällen den 14 nisan lyckades 200 personer klämma in sig i syster Badridzes lägenhet på trettonde våningen. Inte konstigt att många av hennes grannar blev nyfikna på vilka Jehovas vittnen var!
En minnesvärd högtid
År 1992 hyrde man stora lokaler på många håll i landet för att högtidlighålla minnet av Jesus död. Davit
Samcharadze, som bodde i staden Gori, minns när kretstillsyningsmannen hörde sig för om deras planer inför minneshögtiden.Kretstillsyningsmannen hade hört att församlingen i Gori tänkte samlas hemma hos några vänner, så han frågade Davit: ”Det finns ju en stor lokal i staden som man kan hyra. Vad tror ni om den?” Den lokalen rymde fler än 1 000 besökare, men eftersom förkunnarna bara var drygt 100 till antalet tyckte man att det kändes onödigt att hyra den.
Kretstillsyningsmannen fortsatte: ”Men tänk om varje förkunnare lyckas få tio personer att komma. Då kommer ni att fylla lokalen.” Den förhoppningen kändes till en början helt orealistisk, men vännerna hyrde lokalen och gjorde allt de kunde för att bjuda in så många som möjligt. Hur gick det? Blev det många tomma stolar den kvällen? Till vännernas stora glädje närvarade hela 1 036 personer vid minneshögtiden. *
Nitiska pionjärer på nya distrikt
Två år in på 90-talet fanns det fortfarande platser i Georgien där Bibelns budskap inte hade predikats av Jehovas vittnen. Hur skulle man nå människorna på de distrikten när landet befann sig mitt i en svår finanskris?
Tamazi Biblaia, som bodde i västra Georgien, berättar: ”Vi hade ett möte med kretstillsyningsmannen där vi pratade om hur vi skulle lägga upp arbetet. Vi förstod att det behövde förordnas specialpionjärer till de här områdena, men vi hade ingen direkt erfarenhet av den anordningen. 2 Tim. 4:2) Bröderna valde därför ut sexton pionjärer och förordnade dem till olika delar av landet. (Se kartan.)
Det vi visste var att det här arbetet behövde komma i gång så fort som möjligt.” (I maj samma år hölls ett tre timmar långt möte i Tbilisi med syftet att uppmuntra pionjärerna, som skulle bearbeta sina nya distrikt under fem månaders tid. Under var och en av de månaderna fick de dessutom besök av äldstebröder som gav dem andlig uppmuntran och i vissa fall ekonomiskt stöd.
Två pionjärsystrar, Mania Aduasjvili och Nazy Zjvania, förordnades till staden Ozurgeti. Mania, då 60 år gammal, berättar: ”Vi visste att det bodde en kvinna som var intresserad av sanningen strax utanför Ozurgeti, så det första vi gjorde var att bestämma träff med henne. När vi kom dit satt hon och 30 andra som hon bjudit in och väntade på oss. Vi startade många bibelstudier den dagen.”
Systrarna fortsatte i samma takt under hela sitt förordnande. Fem månader senare var tolv personer redo att döpas.
Deras osjälviska inställning gav resultat
Två pionjärbröder, Pavle Abdusjelisjvili och Paata Morbedadze, skickades till det lilla samhället Tsageri. Den trakten är känd för sitt starkt religiösa klimat, som formats av gamla folktraditioner såväl som av kristenheten.
Den bittra vintern närmade sig och brödernas femmånadersuppdrag led mot sitt slut. Paata blev inbjuden att hjälpa till med översättningsarbete på annan ort, så Pavle stod inför ett svårt beslut. Han berättar: ”Jag var medveten om att en vinter i Tsageri skulle bli riktigt tuff. Men de som vi studerade Bibeln med behövde mer hjälp, så jag bestämde mig för att stanna.”
”Jag var inneboende hos en familj”, berättar Pavle. ”Större delen av dagarna spenderade jag i tjänsten. På kvällarna satt jag tillsammans med familjen runt den öppna spisen på nedervåningen. Och när det var dags att gå och lägga sig kilade jag upp till mitt rum, satte på mig min varmaste mössa och kröp ner under en tjock, härlig filt.”
När Pavle fick besök av äldstebröderna framemot vårkanten var elva personer redo att bli odöpta förkunnare, och det dröjde inte länge förrän allihop var döpta.
^ § 20 År 1992 fanns det 1 869 förkunnare i Georgien, och närvaroantalet vid minneshögtiden var 10 332.