Kapitel 65

En hemlig färd till Jerusalem

DET är på hösten år 32 v.t., och lövhyddohögtiden är nära. Alltsedan påsken år 31 v.t., då judarna försökte döda Jesus, har han i huvudsak begränsat sin verksamhet till Galileen. Sedan dess har Jesus antagligen besökt Jerusalem bara för att vara med vid judarnas tre årliga högtider.

Jesu bröder uppmanar honom nu: ”Färdas vidare härifrån och gå bort till Judeen.” Jerusalem är Judeens huvudstad och hela landets religiösa centrum. Hans bröder resonerar nämligen så här: ”Ingen gör något i hemlighet, under det att han själv söker bli offentligt känd.”

Även om Jakob, Simon, Josef och Judas inte tror att deras äldre bror, Jesus, verkligen är Messias, så vill de att han skall visa sina mirakulösa förmågor för alla som är församlade vid högtiden. Men Jesus är medveten om faran. ”Världen har inget skäl att hata er”, säger han, ”men den hatar mig, därför att jag vittnar om den att dess gärningar är onda.” Därför säger Jesus till sina bröder: ”Gå ni upp till högtiden; jag är ännu inte på väg upp till den här högtiden.”

Lövhyddohögtiden firas i sju dagar. På den åttonde dagen avslutas den med särskilda ceremonier. Högtiden markerar slutet på jordbruksåret och är en tid av stor glädje och tacksägelse. Flera dagar efter det att Jesu bröder har gett sig i väg tillsammans med flertalet andra som skall vara med vid högtiden går han och hans lärjungar dit i hemlighet och håller sig undan från offentlig uppmärksamhet. De tar vägen genom Samarien i stället för att ta vägen nära Jordanfloden, som de flesta gör.

Eftersom Jesus och hans sällskap kommer att behöva logi i en samarisk by, sänder han i förväg i väg budbärare för att göra förberedelser. Men när människorna där har fått reda på att Jesus är på väg till Jerusalem, vägrar de att göra något för honom. Då frågar Jakob och Johannes upprört: ”Herre, vill du att vi säger att eld skall komma ner från himlen och förinta dem?” Jesus förebrår dem för att de kommer med ett sådant förslag, och de fortsätter till en annan by.

När de vandrar längs vägen, säger en skriftlärd till Jesus: ”Lärare, jag vill följa dig varthelst du ämnar gå.”

”Rävarna har lyor, och himlens fåglar har sovkvistar”, svarar Jesus, ”men Människosonen har ingenstans där han kan luta sitt huvud till vila.” Jesus förklarar att den skriftlärde kommer att få uppleva svårigheter, om han blir hans efterföljare. Och det verkar vara underförstått att den skriftlärde är alltför stolt för att acceptera detta levnadssätt.

Till en annan man säger Jesus: ”Bli min efterföljare.”

”Tillåt mig först att gå bort och begrava min far”, svarar mannen.

”Låt de döda begrava sina döda”, svarar Jesus, ”men ge dig av du och förkunna Guds kungarike vida omkring.” Mannens far hade tydligen inte dött än, för om han hade det vore det högst osannolikt att hans son skulle vara här och lyssna på Jesus. Sonen ber antagligen om att få tid att invänta sin fars död. Han är inte beredd att sätta Guds kungarike främst i sitt liv.

När de fortsätter sin väg till Jerusalem, säger en annan man till Jesus: ”Jag vill följa dig, Herre; men tillåt mig först att ta farväl av dem som är i mitt hushåll.”

Jesus svarar: ”Ingen som har lagt handen på en plog och ser på tingen bakom sig är väl rustad för Guds kungarike.” De som skall bli Jesu lärjungar måste ha sina ögon fokuserade på Rikets tjänst. Precis som en fåra antagligen kommer att bli krokig, om den som plöjer inte fortsätter att se rakt fram, så kan alla som ser tillbaka på den gamla tingens ordning lätt snubbla bort från vägen som leder till evigt liv. Johannes 7:2—10; Lukas 9:51—62; Matteus 8:19—22.

▪ Vad heter Jesu bröder, och vad anser de om honom?

▪ Varför är samarierna så oförskämda, och vad vill Jakob och Johannes göra?

▪ Vilka tre samtal har Jesus på vägen, och hur betonar han behovet av självuppoffrande tjänst?