Guds namn — dess betydelse och uttal

EN AV Bibelns skribenter frågade: ”Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har knutit in vattnet i ett kläde? Vem har fastställt jordens alla gränser? Vad heter han, och vad heter hans son — du vet ju det?” (Ordspråksboken 30:4) Hur kan vi få reda på vad Gud heter? Det är en viktig fråga. Skapelsen är ett mäktigt bevis för att Gud måste existera, men den lär oss inte vad han heter. (Romarna 1:20) Vi skulle i själva verket aldrig kunna få reda på vad Gud heter, om inte Skaparen själv talade om det för oss. Och det har han gjort i sin egen bok, Bibeln.

Vid ett berömt tillfälle uttalade Gud själv sitt namn och upprepade det så att Mose hörde det. Mose nedtecknade en skildring av den händelsen, och den skildringen har bevarats i Bibeln fram till vår tid. (2 Moseboken 34:5, Åkeson; NW) Gud skrev till och med sitt namn med sitt eget ”finger”. När han hade gett Mose det vi i dag kallar de tio budorden, skrev han ner dem på ett mirakulöst sätt. Skildringen lyder: ”När han [Gud] nu hade talat ut med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger.” (2 Moseboken 31:18) Guds namn förekommer åtta gånger i de ursprungliga tio budorden. (2 Moseboken 20:1—17, Åkeson; NW) Gud har således själv uppenbarat sitt namn för människan både muntligen och i skrift. Vad heter han då?

På hebreiska skrivs hans namn יהוה. Dessa fyra bokstäver, som kallas tetragrammaton, läses på hebreiska från höger till vänster och kan på många nutida språk återges som JHVH eller YHWH. Guds namn, återgivet med dessa fyra konsonanter, förekommer nästan 7.000 gånger i grundtexten till ”Gamla testamentet” eller de hebreiska skrifterna.

Namnet är en form av ett hebreiskt verb — ha·wáh (הוה), som betyder ”att bli” — och betyder i själva verket ”han låter varda”. * Guds namn identifierar således honom som den som undan för undan uppfyller sina löften och ofelbart förverkligar sitt uppsåt. Det är endast den sanne Guden som skulle kunna bära ett sådant betydelsefullt namn.

 Kommer du ihåg de olika sätt på vilka Guds namn i Psalm 83:1918 återgavs, enligt citaten i föregående avsnitt (sidan 5)? Två av dessa översättningar hade bara titlar (”HERREN”, ”Den Evige”) som ersättning för Guds namn. Men två av översättningarna använder formerna Jahve och Jehová, och i dem kan man se Guds namns fyra bokstäver, utom det sista H som inte hörs och därför har fallit bort i svenskan. Dessa sätt att uttala namnet skiljer sig dock från varandra. Varför det?

Hur uttalas Guds namn?

Sanningen är den att ingen säkert vet hur Guds namn ursprungligen uttalades. Varför inte det? Det första språk som användes till att skriva Bibeln på var hebreiska, och när man skrev hebreiska skrev man bara konsonanter — inte vokaler. När de inspirerade skribenterna skrev Guds namn gjorde de således naturligtvis på samma sätt och skrev endast konsonanterna.

Så länge fornhebreiskan var ett  vardagsspråk utgjorde detta inget problem. Uttalet av Namnet var känt för israeliterna, och när de såg det skrivet lade de till vokalerna utan att behöva tänka efter (på samma sätt som förkortningen ”Sthlm” för en svensk läsare betyder ”Stockholm” och ”stn” betyder ”station”).

Två saker inträffade som skulle förändra den här situationen. För det första utvecklades det en vidskeplig tanke hos judarna att det var fel att högt uttala Guds namn. När de kom till det i sin bibelläsning uttalade de därför det hebreiska ordet ’Adho·náj (”suveräne Herre”). Dessutom upphörde med tiden fornhebreiskan att talas till vardags, och på så sätt glömdes slutligen det ursprungliga hebreiska uttalet av Guds namn bort.

För att försäkra sig om att uttalet av det hebreiska språket som helhet inte skulle gå förlorat konstruerade judiska lärde under andra hälften av det första årtusendet v.t. ett system av punkter som skulle motsvara de vokaler som saknades, och de placerade dessa omkring konsonanterna i den hebreiska Bibeln. Således nedtecknades både konsonanterna och vokalerna, och uttalet som det var på den tiden bevarades.

När det gällde Guds namn satte man inte de rätta vokaltecknen runt det, utan i de flesta fall satte man dit andra vokaltecken som skulle påminna läsaren om att han skulle säga ’Adho·náj. Från detta kom stavningen Iehouah, och slutligen blev Jehova det accepterade uttalet av Guds namn på svenska. Det bygger på grundelementen i Guds namn från det hebreiska originalet.

Vilket uttal kommer du att använda?

Men varifrån har uttal som Jahve och liknande kommit? Sådana former har föreslagits av nutida forskare som försöker komma fram till det ursprungliga uttalet av Guds namn. En del — men inte alla — anser att israeliterna före Jesu tid troligen uttalade Guds namn Jahve.  Men ingen kan vara säker. Kanske man uttalade det på det sättet, kanske inte.

Många föredrar emellertid uttalet Jehova. Varför det? Därför att det är mer allmänt brukat och känt än Jahve. Men vore det inte bättre att använda den form som kanske är närmare det ursprungliga uttalet? Inte nödvändigtvis, för det brukar inte vara så med bibliska namn.

Vi kan ta det mest framträdande exemplet: Jesu namn. Vet du hur Jesu familj och vänner tilltalade honom i dagligt tal medan han växte upp i Nasaret? Sanningen är den att ingen människa med säkerhet vet det, även om det kan ha varit någonting likt Jeschua (eller kanske Jehoschua). Det var i alla fall inte Jesus.

Men när skildringarna av hans liv skrevs på grekiska, försökte inte de inspirerade skribenterna bevara det ursprungliga hebreiska uttalet. I stället återgav de namnet på grekiska så här: I·e·sóus. I dag återges det på olika sätt beroende på vilket språk man läser  Bibeln på. Spanska bibelläsare stöter på formen Jesús (uttalas Chessóos). Italienare stavar det Gesù (uttalas Djezóo). Och engelsktalande stavar det Jesus (uttalas Djíz^us).

Måste vi sluta använda Jesu namn bara därför att ytterst få av oss, eller kanske till och med ingen, exakt vet hur det ursprungligen uttalades? Än så länge har ingen översättare föreslagit det. Vi tycker om att använda det namnet, eftersom det identifierar Guds älskade Son, Jesus Kristus, som gav sitt livsblod för oss. Skulle det vara att visa Jesus ära att ta bort hans namn från Bibeln och ersätta det med en titel som ”Lärare” eller ”Medlare”? Naturligtvis inte! Vi åsyftar Jesus när vi använder hans namn på det sätt som det vanligen uttalas på vårt språk.

Samma sak skulle kunna sägas om alla de namn vi läser i Bibeln. Vi uttalar dem på vårt eget språk och försöker inte efterlikna det ursprungliga uttalet. Därför säger vi ”Jeremia” och inte Jir·mejá·hu. Likaså säger vi Jesaja, även om denne profet på sin egen tid troligen kallades Jesha·῾ejá·hu. Även forskare som känner till det ursprungliga uttalet av dessa namn använder det nutida uttalet, inte det forntida, när de talar om dem.

Detsamma gäller namnet Jehova. Även om det nutida uttalet Jehova kanske inte exakt motsvarar det sätt på vilket det ursprungligen uttalades, gör detta på inget sätt namnet mindre viktigt. Det identifierar Skaparen, den levande Guden, den Högste, till vilken Jesus sade: ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat.” — Matteus 6:9.

Det kan ”inte ... utträngas”

Många översättare föredrar uttalet Jahve, men New World Translation (Nya Världens översättning) och även flera  andra översättningar fortsätter att använda formen Jehova, eftersom människor i århundraden har varit vana vid den. Den grundar sig dessutom, likaväl som andra former, på de fyra bokstäverna i tetragrammaton — JHVH eller YHWH. *

Tidigare fattade den tyske professorn Gustav Friedrich Oehler ett liknande beslut av i stort sett samma skäl. I ett verk behandlade han olika uttalsformer och drog slutsatsen: ”Från och med nu använder jag ordet Jehova, därför att detta namn faktiskt nu har blivit mera införlivat med vår ordskatt och inte kan utträngas.” — Theologie des Alten Testaments (Gamla testamentets teologi), andra upplagan, utgiven 1882, sidan 143.

Likaså säger den jesuitiske lärde Paul Joüon i sin Grammaire de l’hébreu biblique (Grammatik till den bibliska hebreiskan) i en fotnot på sidan 49: ”I våra översättningar har vi i stället för (den hypotetiska) formen Jahve använt formen Jehova ... vilken är den konventionella litterära form som används i franskan.” Bibelöversättare som har gjort översättningar till många andra språk använder en liknande form, så som visas i rutan på sidan 8.

Är det då fel att använda en form som Jahve? Inte alls. Det är bara det att formen Jehova troligen snabbare känns igen av läsarna, eftersom det är den form som har införlivats i de flesta språken. Det viktiga är att vi använder namnet och förkunnar det för andra. ”Tacken Jehová, kallen på hans namn, gören hans verk kända bland folken; omtalen, att hans namn är högt.” — Jesaja 12:4, Åkeson.

Låt oss se hur Guds tjänare har handlat i överensstämmelse med den befallningen århundradena igenom.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 7]

Olika forskare har olika idéer om hur namnet JHVH ursprungligen uttalades.

I The Mysterious Name of Y.H.W.H. (Det mystiska namnet JHVH) sade dr M. Reisel på sidan 74 att ”vokalisationen av tetragrammaton ursprungligen måste ha varit J^eHūàH eller JaHūàH”.

Domkyrkoprästen A. L. Williams från Cambridge hävdade att ”vittnesbörden tyder på, ja bevisar nästan, att Jahve inte var det verkliga uttalet av tetragrammaton. ... Namnet självt var sannolikt JĀHÔH.” — Zeitschrift für die alttestamentliche Wissenschaft (Tidskrift för Gamla testamentets vetenskap), 1936, årgång 54, sidan 269.

I ordförklaringarna till den reviderade upplagan av Segonds franska översättning görs följande kommentar på sidan 9: ”Uttalet Jahve som används i en del nya översättningar är grundat på några forntida vittnen, men de är inte avgörande. Om man tänker på egennamn som innehåller Guds namn, sådana som det hebreiska namnet på profeten Elia (Elijahou), kan uttalet precis lika väl vara Jaho eller Jahou.”

År 1749 redogjorde den tyske bibelforskaren Teller för olika uttalsformer av Guds namn som han hade läst: ”Diodorus från Sicilien, Macrobius, Klemens från Alexandria, den helige Hieronymus och Origenes skrev Jao; samaritanerna, Epifanius, Theodoretus Jahe eller Jave; Ludwig Cappel läser det Javoh; Drusius Jahve; Hottinger Jehva; Mercerus Jehovah; Castellio Jovah; och le Clerc Jawoh eller Javoh.”

Det är således tydligt att det ursprungliga uttalet av Guds namn inte längre är känt. Det är inte heller av verklig betydelse. Om det vore det, skulle Gud själv ha förvissat sig om att det hade bevarats åt oss. Det viktiga är att vi använder Guds namn så som det vanligen uttalas på vårt eget språk.

[Ruta på sidan 8]

Former av Guds namn på olika språk som visar hur formen Jehova har blivit internationellt godtagen

Awabakal — Yehóa

Bugotu — Jihova

Danska — Jehova

Efik — Jehovah

Engelska — Jehovah

Fiji — Jiova

Finska — Jehova

Franska — Jéhovah

Futuna — Ihova

Igbo — Jehova

Italienska — Geova

Japanska — Ehoba

Joruba — Jehofah

Kantonesiska — Yehwowah

Maori — Ihowa

Motu — Iehova

Mwala-Malu — Jihova

Narrinyeri — Jehovah

Nederländska — Jehovah

Nembe — Jihova

Petats — Jihouva

Polska — Jehowa

Portugisiska — Jeová

Rumänska — Iehova

Samoanska — Ieova

Sotho — Jehova

Spanska — Jehová

Swahili — Yehova

Svenska — Jehova

Tagalog — Jehova

Tahiti — Iehova

Tonga — Jihova

Tyska — Jehova

Ungerska — Jehova

Venda — Yehova

Xosa — uYehova

Zulu — uJehova

[Ruta på sidan 11]

”Jehova” har blivit allmänt känt som Guds namn även i icke-bibliska sammanhang.

Franz Schubert komponerade musiken till dikten ”Guds Allmakt”, skriven av Johann Ladislav Pyrker, i vilken namnet Jehova förekommer två gånger. Det används också i slutet av den sista scenen i Verdis opera ”Nebukadnessar”.

Dessutom framhålls namnet Jehova i den franske kompositören Arthur Honeggers oratorium ”Kung David”, och den kände franske författaren Victor Hugo använde det i över 30 av sina verk. Både han och Lamartine skrev dikter som heter ”Jehova”.

I boken Deutsche Taler (Den tyska talern) som gavs ut 1967 av Deutsche Bundesbank finns det en bild på ett av de äldsta mynten som bär namnet Jehova, en Reichstaler från 1634 från hertigdömet Schlesien. Angående bilden på myntets frånsida sägs det: ”Under det strålande namnet JEHOVA, som reser sig mitt ibland molnen, finns den krönta schlesiska vapenskölden.”

I ett museum i Rudolstadt i Tyskland kan man på kragen till den rustning som Gustav II Adolf en gång bar se namnet JEHOVA i versaler.

Formen Jehova har således i flera hundra år varit den internationellt erkända uttalsformen av Guds namn, och människor som hör den förstår genast vem som avses. Det är som professor Oehler sade: ”Detta namn ... har [nu] blivit mera införlivat med vår ordskatt och [kan] inte ... utträngas.” — Theologie des Alten Testaments (Gamla testamentets teologi).

[Bild på sidan 6]

Detalj av en ängel med Guds namn på påven Klemens XIII:s grav i Peterskyrkan i Vatikanen

[Bild på sidan 7]

Många mynt har präglats med Guds namn. Det här svenska myntet är från Karl IX:s tid och bär hans valspråk på latin: ”Jehovah solatium meum” (Jehova min tröst) (Publicerat med tillstånd av Finska nationalmuseet)

[Bilder på sidan 9]

I gångna tider blev Guds namn i form av tetragrammaton en del av utsmyckningen i många religiösa byggnader

Kungslena kyrka i Västergötland

Rasbokils kyrka i Uppland

S:t Larskyrkan i Linköping

Kyrkan i Gamla Uppsala

Storkyrkan i Stockholm

Katedralen i Strasbourg i Frankrike

Markuskyrkan i Venedig

[Bilder på sidan 10]

Jehovas namn i ett kloster i Bordesholm i Tyskland;

på ett tyskt mynt daterat 1635;

över en kyrkdörr på Fehmarn i Tyskland;

och på ett av de äldsta husen i Kungälv i Bohuslän