Bibelbok nr 42 — Lukas

Skribent: Lukas

Platsen där den skrevs: Caesarea

Boken fullbordad: omkr. 56—58 v.t.

Omfattar tiden: 3 f.v.t.—33 v.t.

1. Vad för slags evangelium skrev Lukas?

LUKAS’ evangelium är skrivet av en man med ett vaket sinne och ett gott hjärta, och denna fina kombination av egenskaper har under Guds andes ledning resulterat i en skildring som är både exakt och full av värme och känsla. I de inledande verserna säger Lukas: ”[Jag] har också ... , när jag nu noggrant har efterforskat allting ända från början, beslutat att i logisk följd skriva om dem till dig.” Hans detaljerade, ytterligt noggranna skildring bekräftar till fullo detta påstående. — Luk. 1:3.

2, 3. Vilka yttre och inre bevis pekar på läkaren Lukas som den som har skrivit detta evangelium?

² Fastän Lukas inte nämns vid namn någonstans i berättelsen, är forntida auktoriteter överens om att det är han som har skrivit den. Evangeliet tillskrivs Lukas i det muratoriska fragmentet (omkr. 170 v.t.), och det blev godtaget av skribenter på 100-talet, till exempel Irenaeus och Klemens av Alexandria. Också inre vittnesbörd talar starkt för att Lukas är skribenten. Paulus omtalar honom i Kolosserna 4:14 som ”Lukas, den älskade läkaren”, och hans evangelium präglas av den ordning och logik som man kan förvänta av en välutbildad man, till exempel en läkare. På grund av sin utmärkta språkbehandling och sitt omfattande ordförråd, som är större än det man finner hos de tre andra evangelieskribenterna sammantagna, kunde han avhandla sitt betydelsefulla ämne på ett mycket omsorgsfullt och uttömmande sätt. Hans berättelse om den förlorade sonen anses av somliga vara den bästa novell som någonsin skrivits.

³ Evangeliet innehåller mer än 300 medicinska termer eller ord som Lukas använder i medicinsk betydelse, och det är uttryck som ingen av de andra kristna bibelskribenterna använder på samma sätt (om de över huvud taget använder dem). * När Lukas exempelvis talar om spetälska, använder han inte alltid samma uttryck som de andra. För dem är spetälska spetälska, men för läkaren finns det olika stadier av spetälska — Lukas talar till exempel om ”en man full av spetälska”. Han säger att Lasarus var ”full av sår”. Ingen av de andra evangelieskribenterna säger att Petrus’ svärmor var ansatt av ”hög feber”. (5:12; 16:20; 4:38) De tre andra berättar också om att Petrus högg av örat på översteprästens slav, men det är bara Lukas som nämner att Jesus läkte honom. (22:51) Man förnimmer också den grundlige läkaren bakom orden om kvinnan som ”i arton år hade haft en svaghetsande” och som ”var hopböjd [krokryggig, 1981] och ... inte alls [kunde] räta upp sig”. Och vem annan än ”Lukas, den älskade läkaren”, skulle så i detalj ha berättat om hur en samarier gav första hjälpen åt en man, i det han ”förband hans sår och hällde ... olja och vin över dem”? — 13:11; 10:34.

4. När skrevs förmodligen Lukas’ evangelium, och vilka omständigheter ger stöd åt denna uppfattning?

⁴ När skrev Lukas sitt evangelium? Apostlagärningarna 1:1 antyder att den som skrev Apostlagärningarna (vilket också var Lukas) tidigare hade avfattat ”den första skildringen”, evangeliet. Apostlagärningarna blev med all sannolikhet fullbordad omkring år 61 v.t., medan Lukas var i Rom tillsammans med Paulus, som väntade på att han enligt sin vädjan skulle bli förd inför kejsaren. Det är därför troligt att Lukas skrev sitt evangelium i Caesarea omkring år 56—58 v.t., sedan han tillsammans med Paulus hade återvänt från Filippi till Palestina som avslutning på Paulus’ tredje missionsresa och medan Paulus i två år väntade i fängelse i Caesarea, innan han i enlighet med sin vädjan fördes till Rom, där han skulle få sin sak prövad. Eftersom Lukas uppehöll sig i Palestina under den tiden, hade han goda möjligheter att noggrant efterforska allting ända från början, dvs. allt som rörde Jesu liv och tjänst. Det verkar alltså som om Lukas’ redogörelse skrevs före Markusevangeliet.

5. Vilka källor kan Lukas ha vänt sig till för att noggrant efterforska allt om händelserna i Jesu liv?

⁵ Lukas hade naturligtvis inte varit ögonvittne till alla de händelser som han redogör för i sitt evangelium. Han var ju inte en av de tolv, och han blev förmodligen inte troende förrän efter Jesu död. Men han var mycket nära förbunden med Paulus i missionärstjänsten. (2 Tim. 4:11; Filem. v. 24) Som man kan förvänta bär därför hans skrifter prägel av Paulus’ inflytande, vilket vi kan se genom att jämföra skildringarna av Herrens kvällsmåltid i Lukas 22:19, 20 och 1 Korinthierna 11:23—25. Lukas kan också ha använt Matteusevangeliet som källmaterial. I sin strävan att noggrant efterforska allting kan  han personligen ha intervjuat många som hade varit ögonvittnen till händelserna i Jesu liv, till exempel de lärjungar som ännu levde kvar och möjligen också Jesu mor, Maria. Vi kan vara övertygade om att han i sin strävan att samla exakta upplysningar inte lämnade någon möjlighet oprövad.

6. Hur mycket av innehållet i Lukasevangeliet finns inte i de andra evangelierna, och vilka skrev han för? Ge skäl för svaret.

⁶ När vi undersöker de fyra evangelieskildringarna, framgår det klart att skribenterna inte helt enkelt upprepar varandras berättelser och att de inte heller skriver bara för att denna så betydelsefulla del av den bibliska skildringen skall bli bekräftad av ett flertal vittnen. Lukas sätter sin personliga prägel på redogörelsen. Hela 59 procent av stoffet i Lukasevangeliet finns inte i de andra evangelierna. Lukas omtalar minst sex särskilda underverk, som de andra evangelieskribenterna inte nämner, och mer än dubbelt så många liknelser. En tredjedel av hans evangelium har en berättande stil, och två tredjedelar utgörs av samtal. Hans evangelium är det längsta av de fyra evangelierna. Matteus skrev i första hand för judarna och Markus för icke-judiska läsare, framför allt för romarna. Lukas riktade sitt evangelium till en man som han tilltalar ”ädlaste Theofilos” och genom honom till andra människor, både judar och icke-judar. (Luk. 1:3, 4) Eftersom Lukas i sin redogörelse vänder sig till alla människor, följer han Jesu släktregister tillbaka till ”Adam, son av Gud”, och inte bara till Abraham, som Matteus gör, då denne ju skriver särskilt för judarna. Lukas framhåller särskilt Simeons profetiska ord om att Jesus skulle bli medlet till att ”avlägsna töcknet från nationerna” och säger att ”allt kött skall se Guds medel till räddning”. — 3:38; 2:29—32; 3:6.

7. Vilka starka bevis finns det för att Lukas’ evangelium är äkta?

⁷ Allt som Lukas har skrivit vittnar om att han är en framstående berättare. Hans redogörelser är väldisponerade och exakta. Den exakthet och sanningshalt som präglar Lukas’ skrifter utgör ett starkt bevis för att de är autentiska. En jurist skrev en gång: ”Under det att man i romaner, legender och falska vittnesbörd omsorgsfullt förlägger omtalade händelser till någon avlägsen plats och någon obestämd tid — och därigenom bryter mot de allra första reglerna som vi jurister lär oss om god plädering, nämligen att ’förklaringen måste ange tid och plats’ — anger den bibliska skildringen med den största noggrannhet tid och plats för de händelser den skildrar.” * Som bevis för detta citerade han Lukas 3:1, 2: ”I kejsar Tiberius’ femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen och Herodes var landsdelshärskare i Galileen, men hans bror Filippus var landsdelshärskare i landet Itureen och Trakonitis, och Lysanias var landsdelshärskare i Abilene, i den främste prästen Hannas’ och i Kaifas’ dagar, kom Guds tillkännagivande till Johannes, Sakarjas son, i vildmarken.” Här finns ingenting obestämt i fråga om tid eller plats. Lukas räknar upp inte mindre än sju myndighetspersoner, så att vi kan fastslå när Johannes och Jesus började sin tjänst.

8. Hur anger Lukas ”noggrant” tidpunkten för Jesu födelse?

⁸ Lukas ger oss också två ledtrådar som hjälper oss att fastställa tidpunkten för Jesu födelse. Han säger i Lukas 2:1, 2: ”Nu utgick i de dagarna från kejsar Augustus en förordning om att hela den bebodda jorden skulle inskrivas; (denna första inskrivning ägde rum när Quirinius var ståthållare i Syrien).” Det var då som Josef och Maria begav sig upp till Betlehem för att inskrivas, och Jesus föddes medan de var där. * Vi kan inte annat än instämma med den kommentator som säger: ”Ett av de tydligaste bevisen på Lukas’ förmåga som historiker är att han alltid lyckas uppnå fullkomlig exakthet.” * Vi måste erkänna det befogade i Lukas’ påstående att han ”noggrant har efterforskat allting ända från början”.

9. Vilken profetia som Jesus uttalade och som Lukas nedtecknade fick en märklig uppfyllelse år 70 v.t.?

⁹ Lukas påpekar också att profetiorna i de hebreiska skrifterna fick en exakt uppfyllelse på Jesus Kristus. Han citerar Jesu inspirerade vittnesbörd om detta. (24:27, 44) Vidare återger han exakt Jesu egna profetior om framtida händelser, och många av dessa har redan på ett anmärkningsvärt sätt blivit uppfyllda in i minsta detalj. Så till exempel inneslöts Jerusalem av ett belägringsverk av spetspålar och gick under i en fruktansvärd förödelse år 70 v.t., alldeles som Jesus hade förutsagt. (Luk. 19:43, 44; 21:20—24; Matt. 24:2) Den profane historieskrivaren Flavius Josephus, som var med den romerska hären och var ögonvittne till vad som skedde, intygar att man högg ner alla träd på ett avstånd av omkring 16 kilometer från staden och gjorde pålar av dem, att belägringsvallen var mer än sju kilometer lång, att många kvinnor och barn dog av svält och att mer än 1.000.000 judar miste livet och 97.000 blev tillfångatagna. Ännu i dag vittnar Titusbågen i Rom om det romerska triumftåget med krigsbyten från Jerusalems tempel. * Vi kan vara säkra på att andra  inspirerade profetior som Lukas har återgett kommer att gå i uppfyllelse på ett lika exakt sätt.

BOKENS INNEHÅLL

10. Vad säger Lukas att han har beslutat att göra?

¹⁰ Lukas’ inledning (1:1—4). Lukas berättar att han noggrant har efterforskat allting ända från början och att han har beslutat att skriva om detta i logisk följd, så att Theofilos, som han tilltalar ”ädlaste [högt ärade, 1981]”, ”helt må känna tillförlitligheten hos de ting som ... [han] har blivit undervisad om muntligt”. — 1:3, 4.

11. Vilka glädjande händelser berättas i Lukasevangeliets första kapitel?

¹¹ De tidiga åren av Jesu liv (1:5—2:52). En ängel visar sig för den åldrige prästen Sakarja (Sakarias) och delger honom den glädjande nyheten att han skall få en son, som han skall kalla Johannes. Men till dess pojken föds skall Sakarja inte kunna tala. Som utlovat blir hans hustru Elisabet med barn, fastän också hon har ”uppnått hög ålder”. Omkring sex månader senare visar sig ängeln Gabriel för Maria och talar om för henne att hon skall bli med barn genom ”den Högstes kraft” och föda en son som skall kallas Jesus. Maria besöker Elisabet, och efter en vänlig hälsning förklarar hon jublande: ”Min själ förkunnar Jehovas storhet, och min ande kan inte annat än vara jublande glad över Gud, min Räddare.” Hon talar om Jehovas heliga namn och om hans stora barmhärtighet mot dem som fruktar honom. Vid Johannes’ födelse blir Sakarjas tunga löst, så att han också kan kungöra Guds barmhärtighet och omtala att Johannes skall bli en profet, som skall göra Jehovas väg redo. — 1:7, 35, 46, 47.

12. Vad får vi veta om Jesu födelse och barndom?

¹² När tiden är inne föds Jesus i Betlehem, och en ängel förkunnar dessa ”goda nyheter om en stor glädje” för herdar som vaktar sin hjord om natten. Jesus blir omskuren enligt Lagen, och sedan, när hans föräldrar ”bär fram honom åt Jehova” i templet, talar den åldrige Simeon och profetissan Hanna om barnet. Sedan de kommit tillbaka till Nasaret, fortsätter han att växa till och bli stark och uppfyllas av vishet, och Guds ynnest förblir över honom. (2:10, 22, 40) När Jesus vid 12 års ålder är på besök i Jerusalem, slår han lärarna med häpnad genom sitt förstånd och sina svar.

13. Vad predikar Johannes, och vad inträffar vid Jesu dop och omedelbart därefter?

¹³ Förberedelse för tjänsten (3:1—4:13). I kejsar Tiberius’ 15:e regeringsår kommer Guds tillkännagivande till Johannes, Sakarjas son, och han börjar predika ”dop som symbol av sinnesändring till förlåtelse för synder”, för att allt kött skall få ”se Guds medel till räddning”. (3:3, 6) När allt folket blir döpt i Jordan, blir Jesus också döpt, och medan han ber sänker sig den heliga anden ner över honom, och hans Fader uttalar sitt godkännande från himlen. Jesus Kristus är nu omkring 30 år gammal. (Lukas tar här med hans släktregister.) Efter sitt dop förs Jesus av anden omkring i vildmarken i 40 dagar. Här frestar Djävulen honom utan framgång och drar sig sedan tillbaka ”intill en annan läglig tid”. — 4:13.

14. Var klargör Jesus sitt uppdrag, vad går det ut på, och hur reagerar hans åhörare?

¹⁴ Jesu tidiga tjänst, huvudsakligen i Galileen (4:14—9:62). I synagogan i sin hemstad, Nasaret, klargör Jesus sitt uppdrag, i det han läser upp profetian i Jesaja 61:1, 2 och tillämpar den på sig själv: ”Jehovas ande är över mig, eftersom han har smort mig till att förkunna goda nyheter för de fattiga, han har sänt ut mig till att predika frigivning för de fångna och återställelse av synen för de blinda, till att sända i väg de förtryckta såsom frigivna, till att predika Jehovas godtagbara år.” (4:18, 19) Den glädje som hans ord till att börja med väcker hos folket vänds i förbittring, när han fortsätter sin framställning, och de försöker ta livet av honom. Därför beger han sig ner till Kapernaum, där han botar många människor. Skaror av folk följer honom och försöker hålla honom kvar, men han säger till dem: ”Också för andra städer måste jag förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike, eftersom det är för detta jag har sänts ut.” (4:43) Han fortsätter att predika i synagogorna i Judeen.

15. Hur gick det till när Petrus, Jakob och Johannes och även Matteus blev kallade?

¹⁵ I Galileen låter Jesus genom ett underverk Simon (också kallad Petrus), Jakob och Johannes få en stor fångst av fisk. Han säger till Simon: ”Från och med nu skall du fånga människor levande.” Då överger de allt och följer honom. Jesus fortsätter att be och att undervisa, och ”Jehovas kraft ... [är] där, så att han ... [kan] göra människor friska”. (5:10, 17) Han kallar Levi (Matteus), en föraktad uppbördsman, som hedrar Jesus med en stor fest, där också ”en stor skara uppbördsmän” är närvarande. (5:29) Detta blir upptakten till den första av en rad sammanstötningar med fariséerna, som blir ursinniga och sammansvärjer sig för att göra honom skada.

16. a) Vad gör Jesus innan han väljer ut de 12 apostlarna? b) Vilka punkter framhåller Lukas i sin återgivning av bergspredikan?

¹⁶ Efter en hel natt i bön till Gud väljer Jesus ut 12 apostlar bland sina lärjungar. Han fortsätter att göra folk friska. Sedan håller Jesus den predikan som finns nedtecknad i Lukas 6:20—49; dessa verser utgör en kortare version av bergspredikan som är återgiven i Matteus, kapitel 5—7. Jesus framhåller följande kontrast: ”Lyckliga är ni fattiga, därför att Guds kungarike är ert. Men ve er, ni rika, därför att ni nu får er tröst fullt ut.” (6:20, 24) Han förmanar sina åhörare att älska sina fiender, att vara barmhärtiga, att ta för vana att ge och att bära fram det goda ur hjärtats goda skatt.

17. a) Vilka underverk utför Jesus härnäst? b) Hur svarar Jesus Johannes döparens sändebud som frågar om han är Messias?

 ¹⁷ När Jesus har återvänt till Kapernaum, ber en officer honom att bota en sjuk slav. Officeren känner sig ovärdig att ta emot Jesus under sitt tak och ber Jesus säga ”ett ord” där han befinner sig. Jesus gör det, slaven blir botad, och Jesus känner sig manad att säga: ”Jag säger er: Inte ens i Israel har jag funnit så stor tro.” (7:7, 9) För första gången uppväcker Jesus en död, ende sonen till en änka i Nain, för ”han [grips] av medlidande med henne”. (7:13) När nyheterna om Jesus sprider sig i hela Judeen, sänder Johannes döparen bud till honom från fängelset för att fråga: ”Är du Den som skall komma?” Till svar säger Jesus till sändebuden: ”Ge er av och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda får sin syn, ofärdiga går omkring, spetälska blir renade, och döva hör, döda blir uppväckta, åt fattiga meddelas de goda nyheterna. Och lycklig är den som inte i mig finner orsak att snava och falla.” — 7:19, 22, 23.

18. Med vilka liknelser, kraftgärningar och förmanande ord fortsätter Jesus sitt predikande om Guds kungarike?

¹⁸ Åtföljd av de tolv går Jesus ”från stad till stad och från by till by” och predikar och förkunnar ”de goda nyheterna om Guds kungarike”. Han framställer liknelsen om såningsmannen och rundar av framställningen genom att säga: ”Ge därför akt på hur ni lyssnar; ty vemhelst som har, åt honom skall det ges mera, men vemhelst som inte har, från honom skall tas även vad han föreställer sig att han har.” (8:1, 18) Jesus fortsätter att utföra förunderliga gärningar och underverk. Han ger också de tolv myndighet över demonerna och makt att bota sjukdomar och sänder ut dem ”att predika Guds kungarike och att läka”. Fem tusen mättas genom ett underverk. Sedan följer Jesu förvandling (förklaring) på berget, och nästa dag botar han en demonbesatt pojke, som lärjungarna inte kunde bota. Han förvarnar dem som vill följa honom: ”Rävarna har lyor, och himlens fåglar har sovkvistar, men Människosonen har ingenstans där han kan luta sitt huvud till vila.” Ingen som sätter sin hand till plogen och ser sig tillbaka är väl rustad för Guds kungarike. — 9:2, 58.

19. Hur illustrerar Jesus sann kärlek till nästan?

¹⁹ Jesu senare tjänst i Judeen (10:1—13:21). Jesus sänder ut 70 andra till ”skörden”, och de fylls av glädje över sin framgång i tjänsten. Medan Jesus predikar, frågar en man som vill visa sig vara rättfärdig: ”Vem är egentligen min nästa?” Till svar framställer Jesus liknelsen om den barmhärtige samariern. En man ligger vid vägkanten, halvdöd sedan han blivit slagen av rövare. En präst och en levit som går förbi bryr sig inte om honom. Det är en föraktad samarier som stannar, behandlar hans sår varsamt, lyfter upp honom på sitt eget lastdjur och för honom till en gästgivargård, där han betalar för att man skall ta hand om honom. Ja, det var ”den som handlade barmhärtigt mot honom” som gjorde sig till hans nästa. — 10:2, 29, 37.

20. a) Vilken viktig lärdom framhåller Jesus för Marta och Maria? b) Vilken vikt lägger han vid bönen?

²⁰ Hemma hos Marta tillrättavisar Jesus henne milt för att hon bekymrar sig alltför mycket om sina hushållsbestyr, och han berömmer Maria för att hon har valt den bättre delen genom att sätta sig ner och lyssna till hans ord. Han lär sina lärjungar mönsterbönen och undervisar dem också om behovet av uthållighet i bönen, i det han säger: ”Fortsätt med att be, så skall det ges åt er; fortsätt med att söka, så skall ni finna.” Senare driver han ut demoner och förklarar dem lyckliga ”som hör Guds ord och bevarar det”. Under en måltid kommer han i ett häftigt ordskifte med fariséerna angående Lagen, och han uttalar ve över dem för att de har ”tagit bort kunskapens nyckel”. — 11:9, 28, 52.

21. Vilken varning för habegär uttalar Jesus, och vad uppmanar han sina lärjungar att göra?

²¹ När Jesus återigen är tillsammans med folkskarorna, är det en man som ivrigt ber honom: ”Säg till min bror att dela arvet med mig.” Jesus tränger in till själva kärnan av problemet, när han svarar: ”Håll era ögon öppna och ta er i akt för allt slags habegär, därför att inte ens när någon har överflöd härrör hans liv från de ting han äger.” Sedan framställer han liknelsen om den rike mannen, som rev sina förrådshus för att bygga större men dog samma natt och fick lämna sin rikedom åt andra. Kort och träffande uttrycker Jesus lärdomen i detta: ”Så går det den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.” Sedan Jesus har uppmanat sina lärjungar att först söka Guds kungarike, säger han till dem: ”Hys ingen fruktan, du lilla hjord, eftersom det har behagat er Fader att ge er kungariket.” När han på sabbaten botar en kvinna som har varit sjuk i 18 år, uppstår det på nytt ett ordskifte mellan honom och hans motståndare, som han får att skämmas. — 12:13, 15, 21, 32.

22. Genom vilka träffande liknelser undervisar Jesus om Guds kungarike?

²² Jesu senare tjänst, huvudsakligen i Pereen (13:22—19:27). Jesus använder målande liknelser, när han riktar sina åhörares uppmärksamhet på Guds kungarike. Han framhåller att de som söker bemärkthet och ära kommer att bli förödmjukade. Må den som låter duka till fest bjuda in de fattiga, som inte har något att återbetala honom med; han kommer att vara lycklig och få sin återbetalning ”i de rättfärdigas uppståndelse”. Sedan har vi liknelsen om mannen som lät duka till en storslagen kvällsmåltid. En efter en av de inbjudna ursäktar sig. Den ene har köpt en åker, en annan har köpt några nötkreatur, och ännu en annan har just gift sig med en kvinna. I vredesmod sänder husfadern ut slaven till att föra in ”fattiga, krymplingar, blinda  och ofärdiga”, och han förklarar att ingen av de först inbjudna skall så mycket som ”få smaka” hans måltid. (14:14, 21, 24) Han framställer liknelsen om det förlorade fåret som blir funnet och tillägger: ”Jag säger er att på samma sätt skall det vara mer glädje i himlen över en enda syndare som ändrar sinne än över nittionio rättfärdiga som inte har behov av sinnesändring.” (15:7) Liknelsen om kvinnan som sopar sitt hus för att återfinna ett enda drakmamynt framhåller en liknande tanke. *

23. Vad illustreras i berättelsen om den förlorade sonen?

²³ Därefter berättar Jesus om den förlorade sonen, som bad sin far att få sin del av förmögenheten och sedan slösade bort den ”genom att föra ett utsvävande liv”. När sonen började lida brist, kom han till besinning och återvände hem för att vädja till sin fars barmhärtighet. Hans far greps av medlidande och ”sprang och föll honom om halsen och kysste honom ömt”. Fina kläder togs fram, en stor festmåltid tillreddes, och ”de började roa sig”. Men den äldre brodern gjorde invändningar. Hans far gav honom en vänlig tillrättavisning: ”Barn, du har alltid varit hos mig, och allt mitt är ditt; men vi kunde inte annat än roa oss och glädja oss, därför att din bror här var död och har fått liv, och han var förlorad och blev funnen.” — 15:13, 20, 24, 31, 32.

24. Vilka sanningar framhåller Jesus i liknelserna om den rike mannen och Lasarus och om fariséen och uppbördsmannen?

²⁴ När de penningkära fariséerna hör liknelsen om den orättfärdige förvaltaren, hånar de Jesus för hans undervisning, men han säger till dem: ”Ni är de som förklarar sig själva rättfärdiga inför människor, men Gud känner era hjärtan; därför att det som är upphöjt bland människor är någonting vämjeligt i Guds ögon.” (16:15) Genom liknelsen om den rike mannen och Lasarus visar han hur stort det svalg är som är befäst mellan dem som har Guds ynnest och dem som är underkända av honom. Jesus varskor lärjungarna om att det skall komma ”ting som orsakar fall”, men ”ve den genom vilken de kommer”! Han talar om svårigheter som skall komma, ”då Människosonen skall uppenbaras”. ”Kom ihåg Lots hustru”, säger han till dem. (17:1, 30, 32) Genom en liknelse försäkrar han att Gud ofelbart skall hjälpa dem som ”ropar till honom dag och natt”. (18:7) Genom en annan liknelse tillrättavisar han sedan de egenrättfärdiga: En farisé, som ber i templet, tackar Gud för att han inte är som andra människor. En uppbördsman, som står på avstånd och inte ens vill lyfta upp sina ögon mot himlen, ber: ”O Gud, var nådig mot mig syndare.” Hur bedömer Jesus detta? Han förklarar att uppbördsmannen är rättfärdigare än fariséen, ”eftersom var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd”. (18:13, 14) I Jeriko gästar Jesus uppbördsmannen Sackeus och framställer liknelsen om de tio minorna, i vilken han jämför vad följden blir av att troget sköta om anförtrodda intressen och av att inte alls ta sig an dem.

25. Hur inleder Jesus slutfasen av sin tjänst, och vilka profetiska varningar uttalar han?

²⁵ Den avslutande fasen av Jesu offentliga tjänst i och omkring Jerusalem (19:28—23:25). När Jesus rider in i Jerusalem på ett föl och hela skaran av lärjungar hälsar honom som den ”som kommer såsom Kungen i Jehovas namn”, uppmanar fariséerna honom att förebrå sina lärjungar. Jesus svarar: ”Om dessa skulle förbli tysta, skulle stenarna ropa.” (19:38, 40) Han framställer sin minnesvärda profetia om Jerusalems förstöring och säger att staden skall bli innesluten av spetspålar, att den skall ansättas och slås till marken med sina barn och att man inte skall lämna sten på sten i den. Jesus undervisar folket i templet, förkunnar de goda nyheterna och besvarar de spetsfundiga frågorna från de främsta prästerna, de skriftlärda och sadducéerna med hjälp av träffande liknelser och skicklig argumentering. Jesus ger en kraftfull beskrivning av det omfattande tecknet på ändens tid och nämner återigen att Jerusalem skall bli omringat av lägrade härar. Människor skall bli vanmäktiga av fruktan inför det som händer, men när dessa ting inträffar, skall hans efterföljare räta upp sig och lyfta upp sina huvuden, ”därför att ... [deras] befrielse närmar sig”. De måste hålla sig vakna för att lyckas i att undfly det som är bestämt att inträffa. — 21:28.

26. a) Vilka förbund tillkännager Jesus, och vad förbinder han dem med? b) Hur blir Jesus styrkt under prövningen, och vilken tillrättavisning ger han i samband med att han blir gripen?

²⁶ Det är nu den 14 nisan år 33 v.t. Jesus äter påskmåltiden och tillkännager därpå ”det nya förbundet” för sina trogna apostlar, i det han förbinder detta med den symboliska måltid som han befaller dem att högtidlighålla till minne av honom. Han säger också till dem: ”Jag sluter ett förbund med er, alldeles som min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett kungarike.” (22:20, 29) Samma natt, medan Jesus ber på Olivberget, ”[visar] sig en ängel från himlen för honom och ... [styrker] honom. Men efter att ha kommit i svår ångest ... [fortsätter] han att be ännu innerligare; och hans svett ... [blir] som blodsdroppar som ... [faller] ner på marken.” Atmosfären blir laddad, när förrädaren Judas kommer med en folkskara för att gripa Jesus. Lärjungarna ropar: ”Herre, skall vi slå till med svärd?” En av dem hugger också av örat på översteprästens slav, men Jesus tillrättavisar dem och läker den sårade mannen. — 22:43, 44, 49.

27. a) Hur kommer Petrus till korta? b) Vilka anklagelser riktas mot Jesus, och under vilka omständigheter blir han förhörd och dömd?

²⁷ Man för snabbt bort Jesus till översteprästens hus för att han skall bli förhörd, och i nattens kyla  sätter sig Petrus med hopen omkring en eld. Vid tre tillfällen anklagar man Petrus för att vara en Jesu efterföljare, och tre gånger förnekar han det. Då gal en tupp. Herren vänder sig om och ser på Petrus, och Petrus, som påminner sig att Jesus har förutsagt just detta, går ut och gråter bittert. Sedan man har fört in Jesus i Sanhedrins sal, förs han nu inför Pilatus och anklagas för att omvälva nationen, förbjuda att man betalar skatter och säga ”sig själv vara Kristus, en kung”. När Pilatus får veta att Jesus är galilé, sänder han honom till Herodes, som för tillfället råkar vara i Jerusalem. Herodes och hans gardister gycklar med Jesus och sänder honom tillbaka till att rannsakas inför en upphetsad folkhop. Pilatus utlämnar Jesus ”åt deras vilja”. — 23:2, 25.

28. a) Vad lovar Jesus den ogärningsman som visar sig tro på honom? b) Vad berättar Lukas om Jesu död, begravning och uppståndelse?

²⁸ Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd (23:26—24:53). Jesus hängs på en påle mellan två ogärningsmän. Den ene skymfar honom, men den andre visar tro och ber att Jesus skall komma ihåg honom i sitt kungarike. Jesus lovar: ”I sanning säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” (23:43) Sedan blir det ett ovanligt mörker, helgedomens förhänge slits itu på mitten, och Jesus utropar: ”Fader, i dina händer anförtror jag min ande.” Därmed utandas han, och hans kropp tas ner och läggs i en grav, som är uthuggen i klippan. På första dagen i veckan går de kvinnor, som tillsammans med honom har kommit från Galileen, till graven men kan inte finna Jesu kropp. Alldeles som han själv har förutsagt har han uppstått på tredje dagen! — 23:46.

29. Med vilken glädjefylld skildring slutar Lukas’ evangelium?

²⁹ Jesus visar sig för två av sina lärjungar på vägen till Emmaus, utan att de förstår vem han är, och han talar om sina lidanden och uttyder Skrifterna för dem. Plötsligt känner de igen honom, men han försvinner från dem. Nu säger de till varandra: ”Var inte våra hjärtan brinnande, när han talade till oss på vägen, när han helt upplät Skrifterna för oss?” De skyndar sig tillbaka till Jerusalem för att berätta om detta för de andra lärjungarna. Ännu medan de talar om dessa ting, visar sig Jesus mitt ibland dem. De kan inte tro det av ren glädje och förundran. Sedan ”[öppnar] han helt deras sinnen”, så att de med hjälp av Skrifterna kan fatta innebörden av allt det som har hänt. Lukas slutar sin evangelieberättelse med en beskrivning av Jesu himmelsfärd. — 24:32, 45.

VARFÖR DEN ÄR NYTTIG

30, 31. a) Hur bygger Lukas upp vår tillit till att de hebreiska skrifterna är inspirerade av Gud? b) Vilka ord av Jesus citerar Lukas till stöd för detta?

³⁰ De goda nyheterna ”enligt Lukas” bygger upp vår tillit till Guds ord och stärker vår tro, så att vi kan stå emot angreppen från en fientlig värld. Lukas nämner många exempel på hur profetior i de hebreiska skrifterna har fått en exakt uppfyllelse. Lukas påvisar att Jesus hänvisade till speciella ordvändningar i Jesajas bok för att slå fast vad hans uppdrag innebar, och Lukas tycks ha använt detta som ett tema genom hela sitt evangelium. (Luk. 4:17—19; Jes. 61:1, 2) Det var ett av de tillfällen då Jesus citerade från Profeterna. Han citerade också från Lagen, till exempel när han tillbakavisade Djävulens tre frestelser, och från Psalmerna, till exempel när han frågade sina motståndare: ”Hur kommer det sig att man säger att Kristus är Davids son?” Lukas’ redogörelse innehåller många andra citat från de hebreiska skrifterna. — Luk. 4:4, 8, 12; 20:41—44; 5 Mos. 8:3; 6:13, 16; Ps. 110:1.

³¹ När Jesus red in i Jerusalem på ett föl, som det var förutsagt i Sakarja 9:9, hälsade folkskarorna honom med glädje och tillämpade Psalm 118:26 på honom. (Luk. 19:35—38) På ett ställe i Lukasevangeliet finner vi två verser som omtalar inte mindre än sex detaljer från profetiorna i de hebreiska skrifterna om Jesu vanärande död och hans uppståndelse. (Luk. 18:32, 33; Ps. 22:7; Jes. 50:6; 53:5—7; Jon. 1:17) Slutligen, efter sin uppståndelse, gjorde Jesus med stor kraft klart för lärjungarna hur betydelsefulla alla de hebreiska skrifterna är. ”Han sade nu till dem: ’Dessa är mina ord, som jag talade till er medan jag ännu var hos er, att alla de ting som är skrivna om mig i Moses lag och i Profeterna och Psalmerna måste uppfyllas.’ Sedan öppnade han helt deras sinnen till att fatta Skrifternas innebörd.” (Luk. 24:44, 45) Liksom dessa Jesu Kristi första lärjungar kan vi också bli upplysta och vinna en stark tro genom att ägna uppmärksamhet åt uppfyllelsen av de hebreiska skrifterna, som så exakt förklaras av Lukas och de andra som tog del i att skriva ner de kristna grekiska skrifterna.

32. Hur framhäver Lukas Guds kungarike och den inställning vi bör ha till det?

³² Genom hela sin redogörelse riktar Lukas gång på gång läsarens uppmärksamhet på Guds kungarike. Alltifrån början av evangeliet, där ängeln lovar Maria att det barn hon kommer att föda ”skall härska som kung över Jakobs hus för evigt” och att ”hans kungarike ... inte [skall] få något slut”, till de avslutande kapitlen, där Jesus talar om att ta med apostlarna i förbundet ”om ett kungarike”, framhäver Lukas hoppet om Guds kungarike. (1:33; 22:28, 29) Han visar hur Jesus tar ledningen i att predika om detta rike och sänder ut de 12 apostlarna, och senare de 70, till att utföra just detta arbete. (4:43; 9:1, 2; 10:1, 8, 9) Den odelade hängivenhet som behövs för att man skall komma in i Guds rike understryks i följande klara uttalanden av Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men ge dig av du och förkunna Guds kungarike vida omkring”, och: ”Ingen som har lagt handen på en plog och ser på tingen bakom sig är väl rustad för Guds kungarike.” — 9:60, 62.

33. Ge exempel på hur Lukas betonar vikten av bön. Vad kan vi lära av detta?

 ³³ Lukas betonar kraftigt vikten av bön. Hans evangelium är särskilt framträdande i det avseendet. Lukas berättar om att folkmassan bad medan Sakarja var i templet, att Johannes döparen föddes som svar på böner om ett barn och att profetissan Hanna bad natt och dag. Han berättar om att Jesus bad när han döptes, att han tillbringade hela natten i bön innan han utvalde de tolv och att han bad då han blev förvandlad. Jesus förmanar sina lärjungar att ”alltid be och att inte ge upp” och illustrerar detta genom liknelsen om en ihärdig änka, som gång på gång vädjade till en domare, tills han skaffade henne rätt. Bara Lukas talar om lärjungarnas begäran att Jesus skall lära dem att be och om ängeln som styrkte Jesus medan han bad på Olivberget, och han är ensam om att återge orden i Jesu sista bön: ”Fader, i dina händer anförtror jag min ande.” (1:10, 13; 2:37; 3:21; 6:12; 9:28, 29; 18:1—8; 11:1; 22:39—46; 23:46) Liksom på den tiden, då Lukas skrev sitt evangelium, är bönen i våra dagar en viktig källa till styrka för alla som gör Guds vilja.

34. Vilka av Jesu egenskaper framhåller Lukas till lärdom för de kristna?

³⁴ Med sin skarpa iakttagelseförmåga och sitt flytande och levande språk återger Lukas Jesu undervisning med värme och liv. Den kärlek, vänlighet, barmhärtighet och medkänsla som Jesus visade mot de svaga, nedtryckta och förtrampade framstår i bjärt kontrast till de skriftlärdas och fariséernas kalla, formella, inskränkta och skrymtaktiga religion. (4:18; 18:9) Jesus ger ständig uppmuntran och hjälp åt de fattiga, de fångna, de blinda och de förtryckta och är således ett utomordentligt exempel för dem som strävar efter att ”tätt följa i hans fotspår”. — 1 Petr. 2:21.

35. Varför kan vi vara tacksamma mot Jehova för att han har gett oss Lukas’ evangelium?

³⁵ Alldeles som Jesus, Guds Son, var fullkomlig och utförde underverk, visade kärleksfull omsorg om sina lärjungar och alla andra uppriktiga människor, bör också vi sträva efter att utföra vår tjänst i kärlek, ja, ”på grund av vår Guds ömma medkänsla”. (Luk. 1:78) Lukas’ evangelium är i sanning till största nytta och hjälp för oss i denna tjänst. Vi kan verkligen vara tacksamma mot Jehova för att han inspirerade Lukas, ”den älskade läkaren”, till att skriva denna exakta, uppbyggande och uppmuntrande redogörelse, som riktar vår uppmärksamhet på räddningen genom Guds kungarike under Jesus Kristus, ”Guds medel till räddning”. — Kol. 4:14; Luk. 3:6.

[Fotnoter]

[Frågor]