En gift man betecknas med det hebreiska ordet ’ish (man) och det grekiska ordet anẹ̄r (man). (Hos 2:16, not; Rom 7:2) Andra hebreiska ord som ibland används om en äkta man är ’adhọ̄n (herre), bạ‛al (ägare, herre, mästare) och rẹa‛ (vän). (1Mo 18:12; 20:3; Jer 3:20) I Israel omtalades även en trolovad man som äkta man, och flickan omtalades som hans ”hustru”. (5Mo 22:23, 24; Mt 1:18–20)

En man trolovade sig med en kvinna eller ingick avtal om äktenskap med henne genom att betala ett brudpris till hennes far eller hennes förmyndare. (2Mo 22:16, 17) Därmed tillhörde hon honom. (2Mo 20:17) Han kunde då kallas bạ‛al, vilket betyder ”ägare”, ”herre”, ”mästare”, och hon kallades be‛ulạh, vilket betyder ”ägd som en hustru”. (1Mo 20:3; 5Mo 22:22; Jes 62:4; se BEULA.) Jehova sade till nationen Israel i forntiden: ”Jag har som äkta man blivit ägare [en form av verbet bạ‛al] till er.” (Jer 3:14; Jes 62:4, 5; se ARV [Under den mosaiska lagen].)

På patriarkernas tid fungerade mannen som familjens präst och domare, och av hela den bibliska berättelsen framgår det att den äkta mannen och fadern nästan utan undantag var mycket respekterad. (1Mo 31:31, 32; Job 1:5; 1Pe 3:5, 6; jfr 5Mo 21:18–21; Est 1:10–21.)

Ledarskap. När en kvinna gifter sig blir hon underställd en ny lag, ”sin mans lag”, och enligt den kan mannen fastställa regler och bestämmelser för sin familj. (Rom 7:2, 3) Han blir hennes överhuvud som hon måste underordna sig. (Ef 5:21–24, 33) Detta gäller dock bara i relativ bemärkelse, eftersom mannen är underordnad Gud och Kristus. (1Kor 11:3)

Även om mannen är familjens överhuvud, är han förpliktad att ge sin hustru det som tillkommer henne i det sexuella samlivet, för han ”har  inte ... myndighet över sin egen kropp, utan det har hans hustru”. (1Kor 7:3–5) Han är också ansvarig för sin familjs andliga och materiella välfärd. (Ef 6:4; 1Ti 5:8)

Mannens ställning som överhuvud medför stort ansvar. Även om han är sin hustrus huvud, måste han tänka på att hon är dyrbar i Guds ögon, i synnerhet om hon är kristen. Han skall älska henne som han älskar sig själv, för de är tillsammans ”ett kött”. (1Mo 2:24; Mt 19:4–6; Ef 5:28, 33)

Mannen skall visa sin hustru samma kärleksfulla omsorg som Kristus visar församlingen. (Ef 5:25, 28–30, 33) Han måste inse att hustrun är ”ett svagare kärl” och visa henne ära, bland annat genom att ta hänsyn till hennes fysiska och känslomässiga natur och skiftande sinnesstämningar. Detta är särskilt viktigt om båda är kristna och alltså är arvingar till ”livets oförtjänta gåva”, för annars kan mannens böner hindras. (1Pe 3:7) Att hustrun inte är troende är inte någon giltig orsak för mannen att skilja sig eller flytta ifrån henne. Han bör i stället fortsätta att bo tillsammans med henne om hon samtycker till det, och han bör tänka på att han kanske kan hjälpa henne att också bli troende och samtidigt hjälpa barnen att bli räddade. (1Kor 7:12, 14, 16; se FADER, FAR; FAMILJ, SLÄKT; ÄKTENSKAP.)

Skilsmässa. Under den mosaiska lagen kunde en man skilja sig från sin hustru, men hon kunde inte skilja sig från honom. Den som ville skilja sig från sin hustru skulle ge henne ett skilsmässointyg. (5Mo 24:1–4) Jesus Kristus visade att denna möjlighet till skilsmässa var en eftergift med hänsyn till israeliternas hårdhjärtenhet. (Mt 19:8) Men om en man hade förfört en jungfru som inte var trolovad, var han skyldig att gifta sig med henne (om inte hennes far motsatte sig det), och han kunde aldrig skilja sig från henne. (5Mo 22:28, 29)

I både de hebreiska skrifterna och de kristna grekiska skrifterna i Bibeln framhålls det att mannen får ha sexuellt umgänge endast med sin äktenskapspartner (Ord 5:15–20) och att äktenskapet skall hållas i ära, eftersom Gud skall döma otuktiga och äktenskapsbrytare (Heb 13:4). På patriarkernas tid och under lagförbundet tolererade Jehova att en man hade flera hustrur, men i den kristna församlingen kan en man bara ha en enda hustru som är i livet. (1Mo 25:5, 6; 29:18–28; 5Mo 21:15–17; Mt 19:5; Rom 7:2, 3; 1Ti 3:2) För de kristna är ”otukt” den enda giltiga orsaken till skilsmässa med möjlighet att gifta om sig. (Mt 19:9; se OTUKT.)

Bildspråk. Eftersom nationen Israel i forntiden var bunden till Jehova Gud genom lagförbundet, var han ”som äkta man ... ägare” till den. (Jer 3:14) Aposteln Paulus omtalar Jehova som de smorda kristnas Fader och ”Jerusalem där ovan” som deras mor, vilket visar att Jehova betraktar sig själv som äkta man till detta Jerusalem. (Gal 4:6, 7, 26; jfr Jes 54:5.)

Jesus Kristus betraktas som den kristna församlingens äkta man. (Ef 5:22, 23; Upp 19:7; 21:2) Denna liknelse framhäver hans ställning som församlingens ”huvud” och hans kärleksfulla omsorg om den. Han gav sitt liv för sin brud, församlingen, och han fortsätter att ta hand om den och värna om den.