[Bạbylon] Betyder ”förvirring”, ”förbistring”.

1. Senare namn på staden Babel. Denna berömda stad låg vid floden Eufrat på Shinars slätter, 870 km öster om Jerusalem och 80 km söder om dagens Bagdad. Ruinerna av Babylon  täcker ett stort triangelformigt område. Flera ruinkullar ligger i området. Det gamla namnet finns bevarat i Tall Babil (Mujelibe), namnet på en plats i triangelns norra del, 10 km norr om Hilla i Irak. (Se  BABYLON nr 2; SHINAR.)

Staden låg på båda sidor om Eufrat, och den var omgiven av ett dubbelt mursystem som gjorde den till synes ointaglig.

Det inre befästningsverket var uppfört av obränt tegel och bestod av två murar. Den inre muren var 6,5 m tjock. Den yttre muren låg 7 m längre ut och var ca 3,5 m tjock. Båda murarna var försedda med försvarstorn, som också tjänade till att förstärka murarnas konstruktion. Omkring 20 m utanför den yttre muren fanns det en kaj av bränt tegel som sammanfogats med asfalt. Utanför den yttre muren löpte också en vallgrav som var förbunden med Eufrat norr och söder om staden. Den tjänade både som vattenförsörjning och som skydd mot fiendehärar. Enligt babyloniska urkunder ledde åtta portar in till den inre staden. Hittills har man funnit och grävt ut fyra av portarna.

Det yttre befästningsverket öster om Eufrat fogades till av Nebukadnessar II (som ödelade Salomos tempel). Det inneslöt en stor del av slätten norr, öster och söder om staden, så att folk som bodde i närheten kunde fly dit i händelse av krig. Detta yttre befästningsverk bestod också av två murar. Den inre muren, som var byggd av obränt tegel, var ca 7 m tjock och försedd med försvarstorn. Omkring 12 m utanför denna låg den yttre muren, som var byggd av bränt tegel. Den var sammansatt av två delar som var förbundna med torn: den ena delen var nästan 8 m tjock och den andra ca 3,5 m tjock.

Nabonid byggde en mur längs flodens östra strand och förband på så sätt ändarna på det  yttre befästningsverket. Denna mur, som var försedd med torn, var ca 8,5 m bred, och framför den låg en 3,5 m bred kaj.

Den grekiske historikern Herodotos, som levde på 400-talet f.v.t., berättar att det löpte en sammanhängande kaj på båda sidor om Eufrat och att kajen var skild från staden genom murar med portar. Enligt hans uppgifter var stadsmurarna ca 90 m höga, 26,5 m breda och 95 km långa. Detta tycks dock vara en stark överdrift. Arkeologiska rön visar att staden var avsevärt mindre och att det yttre befästningsverket var både kortare och lägre än vad Herodotos säger. Hittills har man inte funnit något som bestyrker att det fanns en kaj längs flodens västra strand.

Gatorna som gick genom staden började vid portarna i de massiva murarna. Processionsgatan, huvudgatan, var stenlagd, och murarna längs den var prydda med lejon. (BILD, bd 2, sid. 323) Nebukadnessar II reparerade och utvidgade det gamla palatset och byggde ett sommarpalats 2 km norrut. Han byggde också en stor terrassanläggning med valvgångar, känd som de hängande trädgårdarna och prisad som ett av ”antikens underverk”.

Denna storstad, som bredde ut sig på båda sidor om Eufrat, utgjorde ett centrum för världshandeln. Den var ett viktigt produktionscentrum och en knutpunkt för handeln mellan folken i öst och väst, både till lands och till sjöss. Via Eufrat hade Babylons flotta tillgång till Persiska viken och därifrån till avlägsna hav.

Historia. Nimrod, som levde under senare hälften av det tredje årtusendet f.v.t., grundade Babylon som huvudstad i världens första politiska rike. Byggandet av staden avstannade emellertid plötsligt på grund av språkförbistringen. (1Mo 11:9) Senare generationer byggde vidare på staden. Hammurabi utvidgade den, befäste den och gjorde den till huvudstad i ett babyloniskt rike under semitiskt styre.

Under det assyriska världsväldet var Babylon skådeplats för strider och uppror. När det assyriska riket höll på att falla sönder grundade kaldén Nabopolassar en ny dynasti i Babylon ca 645 f.v.t. Hans son Nebukadnessar II fullbordade återuppbyggandet av staden. Under honom nådde den sin största prakt, och han sade skrytsamt: ”Är inte detta det stora Babylon som jag har byggt?” (Dan 4:30) Staden bevarade sin prakt som huvudstad i det tredje världsväldet till natten mellan den 5 och 6 oktober 539 f.v.t. (enl. den gregorianska kalendern), då Babylon föll för de invaderande medo-persiska härarna under Cyrus den store.

Denna ödesdigra natt höll Belsassar en festmåltid i Babylon för tusen av sina stormän. Nabonid var inte närvarande och fick därför inte se den olycksbådande skriften på väggen: ”MENE, MENE, TEKEL och PARSIN.” (Dan 5:5–28) Nabonid hade lidit nederlag mot perserna och dragit sig tillbaka mot sydväst till staden Borsippa. Men Jehovas profet Daniel var på  plats i Babylon denna natt mellan den 5 och 6 oktober 539 f.v.t., och han uttydde skriften på väggen. Cyrus soldater låg inte och sov i sitt läger utanför Babylons till synes ointagliga murar. I stället var de oerhört aktiva den här natten. Cyrus hade en lysande strategi: hans ingenjörstrupper avledde den mäktiga floden Eufrat från dess normala lopp genom staden. Sedan ryckte perserna fram genom flodfåran, tog sig uppför flodbankarna, trängde in genom portarna längs kajen och överrumplade staden. De rusade fram genom gatorna, dödade alla som gjorde motstånd, intog palatset och dödade Belsassar. Så var allt över. På en enda natt hade Babylon fallit, och århundraden av semitiskt herravälde var till ända. Babylon kom nu under jafetitiskt herravälde, och Jehovas profetiska ord hade gått i uppfyllelse. (Jes 44:27; 45:1, 2; Jer 50:38; 51:30–32; se BILD, bd 2, sid. 325; CYRUS.)

Från och med detta minnesvärda år, 539 f.v.t., avtog Babylons betydelse, och dess prakt började falna. Två gånger gjorde staden uppror mot perserkungen Darius I, och andra gången blev den förstörd. Den delvis återuppbyggda staden gjorde uppror mot Xerxes I och plundrades. Alexander den store ville göra Babylon till sin huvudstad, men han dog plötsligt 323 f.v.t. Seleukos I Nikator intog staden 312 f.v.t. och transporterade en stor del av dess byggnadsmaterial till Tigris stränder, där han byggde sin nya huvudstad, Seleukia. Babylon fanns dock kvar på de första kristnas tid, och en del judar bodde i staden. Detta gav aposteln Petrus anledning att besöka den, vilket han nämner i sitt första brev. (1Pe 5:13) Man har funnit inskrifter i Babylon som visar att Bels tempel stod kvar så sent som 75 v.t. På 300-talet v.t. låg staden i ruiner, och med tiden försvann den helt. Den blev inget annat än ”stenhögar”. (Jer 51:37)

Det enda som återstår av Babylon i dag är jordhögar och ruiner, en fullständig ödemark. (BILD, bd 2, sid. 324) I boken Archaeology and Old Testament Study heter det: ”Dessa omfattande ruiner, som trots Koldeweys arbete bara har utgrävts till en liten del, har under de gångna århundradena i stor utsträckning blivit plundrade på byggnadsmaterial. Detta är en av orsakerna till att en stor del av ytan nu ger ett så kaotiskt intryck att den väcker starka påminnelser om profetiorna i Jes xiii. 19–22 och Jer l. 39 f. Intrycket av ödeläggelse förstärks ytterligare av den torka som kännetecknar en stor del av ruinområdet.” (Utgiven av D. W. Thomas, Oxford 1967, sid. 41)

Religion. Babylon var en mycket religiös stad. Utgrävningar och gamla texter visar att den hade mer än 50 tempel. Stadens främste gud var Marduk, i Bibeln kallad Merodak. Några har menat att Marduk i själva verket var Nimrod upphöjd till gud, men forskarnas meningar går isär när det gäller att identifiera gudarna med bestämda personer. Triader av gudomligheter spelade också en framträdande roll i den babyloniska religionen. En av dessa bestod av två gudar och en gudinna: Sin (månguden), Shamash (solguden) och Ishtar; de sades vara härskarna över djurkretsen (zodiaken). En annan triad bestod av djävlarna Labartu, Labasu och Akhkhazu. Överallt fanns det vittnesbörd om avgudadyrkan. Babylon var sannerligen ”ett land med huggna bilder” och motbjudande ”smutsiga avgudar”. (Jer 50:1, 2, 38)

Babylonierna trodde på människosjälens odödlighet. (The Religion of Babylonia and Assyria, M. Jastrow j:r, 1898, sid. 556)

Babylonierna utvecklade astrologin i ett försök att utläsa framtiden i stjärnorna. (Se ASTROLOGER.) Magi, trolldom och astrologi spelade en viktig roll i deras religion. (Jes 47:12, 13; Dan 2:27; 4:7) Många himlakroppar, till exempel planeterna, uppkallades efter babyloniska gudar. Spådomskonst var fortfarande en väsentlig del av den babyloniska religionen på Nebukadnessars tid. Han använde sig av spådom när han skulle fatta beslut. (Hes 21:20–22)

Israels ärkefiende. Bibeln talar ofta om Babylon, och första gången är redan i Första Moseboken, där den ursprungliga staden, Babel, nämns. (1Mo 10:10; 11:1–9) Bland det byte som Akan tog i Jeriko fanns en ”ämbetsklädnad från Shinar”. (Jos 7:21) Efter nordriket Israels fall 740 f.v.t. fördes folk från Babylon och andra områden dit för att bo där i stället för de landsflyktiga israeliterna. (2Ku 17:24, 30) Hiskia begick misstaget att visa skatterna i sitt hus för babyloniska sändebud. Dessa skatter samt några av Hiskias ”söner” fördes senare till Babylon. (2Ku 20:12–18; 24:12; 25:6, 7) Kung Manasse (716–662 f.v.t.) fördes också som  fånge till Babylon, men eftersom han ödmjukade sig återinsatte Jehova honom på tronen. (2Kr 33:11) Kung Nebukadnessar förde de dyrbara redskapen från Jehovas hus till Babylon tillsammans med tusentals fångar. (2Ku 24:1–25:30; 2Kr 36:6–20)

Av de kristna grekiska skrifterna framgår det att Jekonja (Jehojakin), som fördes som fånge till Babylon, var ett led i den släktlinje som ledde fram till Jesus. (Mt 1:11, 12, 17) Aposteln Petrus skrev sitt första kanoniska brev från Babylon. (1Pe 5:13; se PETRUS BREV.) Detta ”Babylon” var staden vid Eufrat och inte Rom, som somliga påstår.

Se BABYLON, DET STORA.

2. Namnet på det babyloniska världsväldets huvudstad, Babylon, användes också om själva riket. Rikets maktcentrum låg i nedre delen av Mesopotamien. (KARTA, bd 2, sid. 321)

Historiker delar ibland upp Babylonien i en nordlig del, som kallas Akkad, och en sydlig, som kallas Sumer eller Kaldeen. I Bibeln kallades hela det här området ursprungligen ”Shinars land”. (1Mo 10:10; 11:2; se SHINAR.) När mäktiga härskare längre fram gjorde Babylon till sin huvudstad, blev området känt som Babylonien. Eftersom det ibland var kaldeiska dynastier som hade makten, kallades det också ”kaldéernas land”. (Jer 24:5; 25:12; Hes 12:13) Några av de forntida städerna i Babylonien var Adab, Akkad, Babylon, Borsippa, Erek, Kish, Lagash, Nippur och Ur. Det babyloniska världsväldet sträckte sig naturligtvis bortom det område som kallades Babylonien. Det omfattade även Syrien och Palestina och sträckte sig ner till gränsen mot Egypten.

Under första hälften av 700-talet f.v.t. härskade en assyrisk kung vid namn Tiglat-Pileser III (Pul) över Babylonien. (2Ku 15:29; 16:7; 1Kr 5:26) Längre fram blev en kaldé vid namn Merodak-Baladan kung över Babylon, men efter 12 år blev han bortdriven av Sargon II. Sanherib, som efterträdde Sargon II, ställdes inför ett nytt babyloniskt uppror som leddes av Merodak-Baladan. Efter Sanheribs misslyckade försök att inta Jerusalem 732 f.v.t. skickade Merodak-Baladan sändebud till Hiskia, kungen i Juda, möjligen för att be om stöd mot Assyrien. (Jes 39:1, 2; 2Ku 20:12–18) Senare drev Sanherib bort Merodak-Baladan och lät kröna sig till kung över Babylon, en ställning som han innehade till sin död. Hans son Esarhaddon återuppbyggde Babylon. Babylonierna samlade sig kring Nabopolassar och gjorde honom till kung. Med honom började den nybabyloniska dynastin, som fortsatte till Belsassar. Den del av dynastin som sträckte sig från Nabopolassars son Nebukadnessar och till Belsassar framställs som huvudet av guld på den profetiska bildstoden i Nebukadnessars dröm (Dan 2:37–45) och som ett lejon med örnvingar och människohjärta i en av Daniels nattliga syner. (Dan 7:4)

År 632 f.v.t. kuvades Assyrien av denna nya kaldeiska dynasti och dess mediska och skytiska bundsförvanter. År 625 besegrade Nebukadnessar II, Nabopolassars äldste son, farao Neko av Egypten i slaget vid Karkemish, och samma år övertog han styret. (Jer 46:1, 2) Under Nebukadnessar var Babylon ”en gyllene bägare” i Jehovas hand till att utgjuta vrede över det otrogna Juda och Jerusalem. (Jer 25:15, 17, 18; 51:7) År 620 tvingade Nebukadnessar Jehojakim att betala tribut, men efter omkring tre år gjorde Jehojakim uppror. År 618, i Jehojakims tredje år som tributpliktig kung, drog Nebukadnessar upp mot Jerusalem. (2Ku 24:1; 2Kr 36:6) Men Jehojakim dog innan babylonierna hann gripa honom. Jehojakin, som efterträdde sin far på tronen, gav sig snabbt och fördes tillsammans med andra ädlingar som fånge till Babylon år 617. (2Ku 24:12) Därefter blev Sidkia insatt som kung över Juda, men också han gjorde uppror. År 609 belägrade babylonierna åter Jerusalem, och år 607 bröt de slutligen igenom dess murar. (2Ku 25:1–10; Jer 52:3–12) Detta årtal, 607 f.v.t., då Jerusalem blev ödelagt, har stor betydelse för beräkningen av den tidpunkt då Jehova, universums suveräne härskare, skulle ge kungamakten åt den världshärskare som han hade utvalt. (Se NATIONERNAS FASTSTÄLLDA TIDER [Nertrampandet börjar].)

Man har funnit en kilskriftstavla som nämner ett fälttåg mot Egypten i Nebukadnessars 37:e år (588 f.v.t.). Det kan ha varit vid detta tillfälle som det mäktiga Egypten kom under babyloniskt styre, alldeles som profeten Hesekiel hade förutsagt, sannolikt 591 f.v.t. (Hes 29:17–19) I oktober 582 dog Nebukadnessar II efter att ha härskat i 43 år. Under sin regeringstid hade han lagt många andra nationer under sig men även genomfört storslagna byggnadsprojekt i själva Babylonien. Han efterträddes av Amel-Marduk (Evil-Merodak). Denne nye härskare behandlade den fångne kung Jehojakin vänligt. (2Ku 25:27–30)

Det är inte mycket som är känt om Neriglissar, han som uppenbarligen efterträdde Evil-Merodak, eller om Labashi-Marduk. Däremot finns det fler historiska upplysningar om Nabonid och hans son Belsassar, som tydligen regerade tillsammans vid tiden för Babylons fall.

Under Cyrus den stores befäl var mederna och perserna nu på väg att ta herraväldet över Babylonien och bli det fjärde världsväldet. Natten mellan den 5 och 6 oktober 539 f.v.t.  (enl. den gregorianska kalendern) blev Babylon intaget och Belsassar dödad. I sitt första år efter erövringen av Babylon utfärdade Cyrus det berömda påbud som gjorde det möjligt för en grupp landsflyktiga, som bestod av 42 360 israeliter förutom många slavar och professionella sångare, att vända tillbaka till Jerusalem. Omkring 200 år senare upphörde det persiska väldet över Babylonien när Alexander den store intog Babylon (år 331). I mitten av 100-talet f.v.t. lydde Babylon under parterna och deras kung Mithradates I.

Eftersom det fanns blomstrande judiska kolonier i landet for aposteln Petrus till Babylon, och därifrån skrev han åtminstone ett av sina inspirerade brev. (Gal 2:7–9; 1Pe 5:13) Judiska ledare i dessa östliga kolonier utformade den babyloniska targumen, också känd som Targum Onkelos, och gjorde en del avskrifter av de hebreiska skrifterna. Petersburgkodexen, en handskrift som innehåller de senare profeterna och som daterar sig till 916 v.t., är intressant eftersom den innehåller både östliga (babyloniska) och västliga (tiberiensiska) läsarter.