Det hebreiska ordet sẹfer (bok, brev, skrift) är besläktat med verbet safạr (räkna) och substantivet sōfẹr (skrivare, avskrivare, skriftlärd). (1Mo 5:1; 2Sa 11:15; Jes 29:12; 22:10; Dom 5:14; Neh 13:13) När ordet sẹfer används om officiella dokument, återges det med ”skrivelse”, ”intyg”, ”kontrakt”. (Est 9:25; Jer 3:8; 32:10, 11) Bịblos är det grekiska ordet för ”bok”; diminutivformen biblịon (ordagr.: ”liten bok”) återges ”bok”, ”intyg” och ”skriftrulle”. (Mk 12:26; Heb 9:19, Int; Mt 19:7; Lu 4:17) Ordet ”bibel” kommer från dessa grekiska ord. (Se BIBELN.)

I forna tider kan en ”bok” ha bestått av en tavla eller en samling tavlor av lera, sten, vax, trä som bestrukits med vax, metall, elfenben eller kanske ett antal lerskärvor (ostraka). Handskrivna bokrullar var gjorda av sammanfogade ark av papyrus, av pergament (djurhudar, särskilt får- och getskinn) eller av det finare materialet veläng, som tillverkades av skinnet av unga kalvar, och, längre fram i tiden, av linne och linnepapper. Till sist framstod boken som en samling skrivna eller tryckta, falsade och hoplagda ark, som sytts samman, limmats eller häftats och slutligen försetts med fasta pärmar.

Bok- eller skriftrullar hade i regel skrift bara på den ena sidan. Om det var en rulle av skinn, skrev man på den sida där håren tidigare hade suttit. Skrivmaterialet rullades ibland omkring en stav. Man började läsa i den ena änden av skriftrullen medan man höll rullen med vänster hand och rullade den omkring staven med höger hand (om man läste hebreiska; tillvägagångssättet var det omvända ifall man läste grekiska). Om det var en lång rulle, kunde skrivmaterialet vara fäst vid och rullat omkring två stavar, och man såg då den mittersta delen av texten när man tog upp rullen för att läsa den. Det svenska ordet ”volym” i betydelsen ”band”, ”skriftrulle”, härstammar ytterst från latinets volumen (av volvere, ”vrida runt”, ”rulla runt”), som betecknar en ”bokrulle”.

De ark som användes till bokrullar var i allmänhet 23–28 cm långa och 15–23 cm breda. Flera sådana ark limmades samman vid sidan av varandra. Men de ark som ingår i Dödahavsrullen med Jesajas bok från 100-talet f.v.t. har sytts ihop med lintråd. Den skriftrullen består av 17 pergamentstycken, som i genomsnitt är 26,2 cm höga och varierar i bredd från 25,2 till 62,8 cm. Hela rullens längd i dess nuvarande tillstånd är 7,3 m. På Plinius tid bestod skriftrullar (sannolikt de som fanns att köpa) vanligen av 20 ark. En egyptisk papyrusrulle, kallad Papyrus Harris, med en krönika över Ramses III:s regeringstid är 40,5 m lång. Markusevangeliet skulle ha krävt en 5,8 m lång rulle och Lukasevangeliet en rulle på 9,5 m.

Kanterna på bokrullen skars jämna, putsades med pimpsten och färgades, vanligtvis med svart färg. Sedan doppade man rullen i cederträolja för att skydda den mot insektsangrepp. I allmänhet skrev man bara på den ena sidan av rullen, om inte texten var så lång att den inte rymdes på insidan. I så fall kunde man skriva något också på utsidan, baksidan. På de skriftrullar som profeterna Hesekiel och Sakarja och aposteln Johannes såg i sina syner var det skrivet på båda sidorna. Det antyder att de domsbudskap som rullarna innehöll var mycket omfattande och viktiga. (Hes 2:10; Sak 5:1–3; Upp 5:1)

Viktiga dokument förseglades med en klump lera eller vax som försågs med författarens eller skrivarens sigill och fästes vid dokumentet med snören. Aposteln Johannes såg i en syn hur Lammet tog en skriftrulle med sju sigill ur handen på honom som satt på tronen. (Upp 5:1–7)

Tidiga skriftrullar hade upp till fyra spalter per ark, men senare rullar hade bara en spalt per ark. Jeremias skriftrulle bestod av sådana ”spalter” som fyllde ett ark. När tre eller fyra spalter var lästa, skar kung Jehojakim bort den delen från rullen och kastade den i elden. (Jer 36:23) De 17 pergamentstycken som Dödahavsrullen med Jesajas profetia består av innehåller 54 textspalter som var och en har omkring 30 rader.

Böcker i form av skriftrullar användes av israeliterna fram till den kristna församlingens tid. Uppteckningarna i de gamla statsarkiven  i Israel och Juda liksom Jehovas profeters heliga uppteckningar var bokrullar även om de ibland kallades böcker. (1Ku 11:41; 14:19; Jer 36:4, 6, 8, 23)

Efter landsflykten i Babylon byggdes många synagogor, och varje synagoga hade sina rullar med heliga skrifter som man högläste ur varje sabbat. (Apg 15:21) Jesus själv läste ur en sådan skriftrulle, möjligen en lik Dödahavsrullen med Jesajas bok. (Lu 4:15–20)

Kodexar. Det tycks vara så att de kristna huvudsakligen använde skriftrullar ända fram till slutet av det första århundradet v.t. Aposteln Johannes skrev ner Uppenbarelseboken omkring år 96, och i själva boken används uttrycket skriftrulle om den i kapitel 22, verserna 18 och 19. Men bokrullar var mycket svårhanterliga. Sedan kodexen hade fått sin vanliga bokform, blev dess överlägsenhet över den traditionella skriftrullen uppenbar. Det skulle till exempel behövas en rulle på 31,7 m för att rymma de fyra evangelierna, medan de kunde få plats i en enda kompakt kodex. Kodexen var också billigare, eftersom man kunde skriva på båda sidorna av bladen. Därtill kom att omslaget till kodexen erbjöd ett utmärkt skyddande hölje för innehållet, och man kunde snabbt hitta olika bibelställen i den, mycket snabbare än i skriftrullen.

Det skulle vara besvärligt, ja praktiskt taget omöjligt, att snabbt slå upp och läsa ett bestämt bibelställe i en stor skriftrulle. Mycket tyder på att de kristna var snabba att göra bruk av kodexen, dvs. bokformen med blad, eftersom de var intresserade av att predika de goda nyheterna och de hade behov av att slå upp och hänvisa till många bibelställen under sitt bibelstudium och i sin förkunnartjänst.

Att de kristna var föregångare i att göra bruk av bokformen med blad, om de inte rentav uppfann den, är något som professor Edgar J. Goodspeed framhåller i sin bok Christianity Goes to Press (1940, sid. 75, 76). Han skriver: ”Det fanns män i fornkyrkan som var fullt på det klara med vilken roll utgivningen av skrifter hade i den grekisk-romerska världen och som i sin iver att sprida det kristna budskapet över den världen utnyttjade alla de publiceringsmetoder som fanns, inte bara de gamla traditionella och slitna, utan de nyaste och mest avancerade, och gjorde fullt bruk av dem i sin kristna propaganda. Det medförde att de började använda bokformen med blad i större utsträckning, den som nu är i bruk överallt. Deras evangelium var inte något som var avsett bara för de invigda, en förborgad hemlighet, utan något som skulle förkunnas från hustaken, och de gjorde det till sin uppgift att följa profeternas gamla valspråk: ’Förkunna goda nyheter.’ Det var naturligtvis ett stort arbete att skriva ner varje enskilt evangelium, men att samla dem och utge dem som en samling var något helt annat. Det var en uppgift som var av nästan lika stor betydelse som att skriva ner några av dem.” (Se också Encyclopædia Britannica, 1971, bd 3, sid. 922.)

Med stöd i ett föredrag hållet av professor Sanders (publicerat i University of Michigan Quarterly Review, 1938, sid. 109) har professor Goodspeed i sin bok (sid. 71) medtagit en tabell, där han jämför fynden av klassiska och kristna verk från 100-talet, 200-talet och 300-talet v.t. med avseende på det antal fragment som har blivit funna av bokrullar och av kodexar i varje grupp:

Om de första kristna som bokutgivare säger professor Goodspeed vidare (sid. 78): ”I detta avseende följde de inte bara med sin tid, utan de var före sin tid, och senare århundradens bokutgivare har följt dem i spåren.” Han säger också (sid. 99): ”Det var utgivningen av Bibeln som hade stimulerat utvecklingen av bokformen med blad för litterära ändamål på 100-talet, och det var utgivningen av Bibeln som stimulerade uppfinnandet av boktryckarkonsten.”

Professor Goodspeed vågar sig på denna förklaring (sid. 81): ”Det egendomliga yttrandet i 2Ti 4:13, ’Ta med dig ... böckerna, framför allt pergamentskrifterna’ (de grekiska orden är biblia, membranas), får en att undra om ordet biblia inte avser rullar med de judiska skrifterna och ordet membranas de nyare böckerna med blad av kristet ursprung – evangelierna och Paulus brev. Professor Sanders argument talar kraftigt för att norr om Medelhavet var böckerna med blad till en början högst sannolikt av pergament.”

Palimpsester. Eftersom skrivmaterial var dyrt och svårt att få tag i, hände det att  man återanvände det. Texten i några handskrifter blev ibland delvis avlägsnad genom att man skrapade, använde en svamp eller med andra medel tvättade bort så mycket som möjligt av den ursprungliga skriften, varefter man skrev ovanpå denna. På papyrus kunde skriften tas bort med en svamp om bläcket var någorlunda färskt; i annat fall kunde man stryka över den tidigare skriften eller använda baksidan att skriva på. På några palimpsester är den ursprungliga skriften, till följd av luftens inverkan eller av andra skäl, så tydlig att man kan dechiffrera den. Flera bibelhandskrifter är sådana palimpsester. En av de mest betydelsefulla är Codex Ephraemi Syri rescriptus. Under en text som förmodligen stammar från 1100-talet har den här handskriften en text som innehåller en del av Bibelns hebreiska och grekiska skrifter och som anses vara från 400-talet v.t.

Andra böcker omnämnda i Bibeln. I Bibeln nämns ett antal böcker som inte hör till de inspirerade Skrifterna. Några av dem var källmaterial för de inspirerade skribenterna. Några tycks vara utdrag ur kungliga annaler. Till dessa böcker hör de följande:

Boken om Jehovas krig. Den här boken, som Mose hänvisar till i 4 Moseboken 21:14, 15, var utan tvivel en tillförlitlig historisk skildring av Guds folks krig. Den kan ha börjat med Abrahams framgångsrika fälttåg mot de fyra allierade kungar som hade tagit Lot och hans familj till fånga. (1Mo 14:1–16)

Jashars bok. Det finns en hänvisning till Jashars bok i Josua 10:12, 13, där det sägs att Josua vädjade om att solen och månen skulle stå stilla under hans strid mot amoréerna, och likaså i 2 Samuelsboken 1:18–27, där en dikt återges som kallas ”Bågen” och som är en klagosång över Saul och Jonatan. Man anser därför att den här boken var en samling dikter, sånger och andra skrifter. De hade utan tvivel ett betydande historiskt värde och var välkända bland hebréerna.

Andra historiska skrifter. I Kungaböckerna och i Krönikeböckerna finns det hänvisningar till flera andra historiska skrifter som inte hör till de inspirerade Skrifterna, till exempel ”boken med Israels kungars historia”. (1Ku 14:19; 2Ku 15:31) ”Boken med Judas kungars historia” är dess motsvarighet och handlar om kungarna i det södra riket, och redogörelsen börjar med Salomos son Rehabeam. Den omnämns 15 gånger. (1Ku 14:29; 2Ku 24:5) En annan skildring av Salomos styre nämns i 1 Kungaboken 11:41 och kallas ”boken med Salomos historia”.

I Krönikeböckerna, som Esra samlade stoff till och skrev ner efter landsflykten, hänvisar han minst 14 gånger till andra källor, däribland till ”Boken om Israels kungar”, ”skildringen av kung Davids historia” och ”Boken om Judas och Israels kungar”. (1Kr 9:1; 27:24; 2Kr 16:11; 20:34; 24:27; 27:7; 33:18) Esra hänvisar också till tidigare böcker som skrivits ner under inspiration. (1Kr 29:29; 2Kr 26:22; 32:32) Han nämner dessutom att andra av Jehovas profeter skrev ner redogörelser som inte har blivit bevarade bland de inspirerade heliga skrifterna. (2Kr 9:29; 12:15; 13:22) Nehemja nämner ”boken om tidens händelser”. (Neh 12:23) Perserkungarnas annaler är omtalade i Bibeln. Dessa inbegrep redogörelser för tjänster som kungen varit föremål för, till exempel Mordokajs avslöjande av en sammansvärjning mot kungen. (Esr 4:15; Est 2:23; 6:1, 2; 10:2)

I Predikarens bok varnar den vise mannen för den oändliga flod av böcker som är ett resultat av världsligt tänkande och strider mot den gudomliga visheten, böcker som inte lär läsaren att frukta den sanne Guden och hålla hans bud. (Pre 12:12, 13) Ett exempel på sådana böcker har vi från Efesos, där spiritism och demonism var något mycket utbrett. Efter att ha hört de goda nyheterna om Kristus samlade de som nyligen hade kommit till tro ihop sina böcker om magi och brände dem offentligt. Värdet på böckerna ansågs uppgå till 50 000 silverstycken (320 000 kr, ifall det var fråga om denarer). (Apg 19:19)

I 2 Moseboken 17:14 finner vi Jehovas befallning till Mose att skriva ner domen över Amalek i ”boken”, och det visar att Mose redan då, år 1513 f.v.t., höll på att skriva sina böcker, de första av de skrifter som är kända för att vara inspirerade.

Av andra hänvisningar till Bibeln eller delar av den kan nämnas ”förbundsboken”, som tydligen innehöll de lagar som är upptecknade i 2 Moseboken 20:22–23:33 (2Mo 24:7), och ”bokrullen”, de hebreiska skrifterna. (Heb 10:7)

Bildspråk. Ordet ”bok” används många gånger på ett bildligt sätt, till exempel i uttrycken ”din [Guds] bok” (2Mo 32:32), ”minnesbok” (Mal 3:16) och ”livets bok” (Flp 4:3; Upp 3:5; 20:15). Det förefaller vara så att de här uttrycken i stort sett avser samma sak,  nämligen Guds ”minnesbok” med namnen på dem som har utsikt att bli belönade med evigt liv (i himlen eller på jorden). Deras namn blir uppenbarligen införda i Guds ”bok” med förbehåll, eftersom Bibeln säger att de kan ”utplånas” ur den. (2Mo 32:32, 33; Upp 3:5) Endast om en människa fortsätter att vara trogen bevaras hennes namn i livets bok. (Se LIV.)

[Tabell på sidan 363]

—

KLASSISKA

KRISTNA

Tid

Bokrullar

Kodexar

Bokrullar

Kodexar

100-talet

—

—

1?

4

200-talet

291

20

9?

38

300-talet

26

49

6?

64