Befrielse från sjukdom; återställelse för någon som är sjuk eller skadad. Det hebreiska verbet rafạ’, som återges med ”bota”, ”läka” och ”göra frisk”, och det grekiska verbet iạomai med samma innebörd används i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Det grekiska verbet therapeuō återges vanligtvis med ”bota”. (Mt 4:23, 24) Ibland skedde botandet gradvis och ibland ögonblickligen.

En av de gåvor som Gud har gett alla människor är kroppens förmåga att reparera eller läka sig själv vid skada eller sjukdom. En läkare kan ge vissa rekommendationer för att påskynda läkningsprocessen, men i praktiken är det kroppens egen gudagivna förmåga till läkning som ger resultat. Psalmisten David erkände detta då han framhöll att även om han var född ofullkomlig kunde Skaparen stödja honom när han var sjuk och bota alla hans sjukdomar. (Ps 51:5; 41:1–3; 103:2–4) Jehova gjorde den svårt sjuke Job frisk igen (Job 42:10) och gav också sitt folk Israel fysisk läkedom (2Mo 15:26).

Det sägs om Jehova att han både tillfogar sår och läker, och detta gör han såväl bokstavligt som bildligt. För honom finns det följaktligen en tid att skada och en tid att läka. (5Mo 32:39; jfr Pre 3:1, 3.) Den trolöse Jehoram, som var kung i Juda, blev straffad av Jehova med en obotlig sjukdom i inälvorna. (2Kr 21:16, 18, 19) Mose insåg att det var Jehova som hade slagit Mirjam med spetälska, och han vädjade därför till den ende som kunde bota henne: ”Gud, jag ber dig! Gör henne frisk, det ber jag dig!” (4Mo 12:10, 13) När en kritisk situation som gällde Sara och den utlovade avkomman hade avvärjts botade Jehova kung Abimelek, hans hustru och hans slavinnor, så att de kunde få barn igen. (1Mo 20:17, 18)

Andligt sammanbrott och andligt botande tillmäts i Bibeln större betydelse än fysiskt sammanbrott och fysiskt botande. De israelitiska ledarnas ansvar i detta avseende framhålls tydligt. På Jeremias tid handlade de, ”från profet till präst”, falskt samtidigt som de försökte ge intryck av att de läkte Guds folks sammanbrott, och de menade att allt var som det skulle. (Jer 6:13, 14; 8:11) I likhet med Jobs tröstare var de ”odugliga läkare”. (Job 13:4)

På några få ställen används det hebreiska uttrycket för ”läka” i bemärkelsen ”reparera” om livlösa föremål, som det nerrivna altare som Elia satte i stånd. (1Ku 18:30) Profeten Elisa gjorde vattnet i närheten av Jeriko friskt, så att det inte längre orsakade missfall. (2Ku 2:19–22) Jeremia krossade en lerkruka så fullständigt att den inte gick att laga, och detta användes som en träffande bild. Jehova sade: ”På samma sätt skall jag slå sönder detta folk och denna stad, liksom man slår sönder krukmakarens kärl så att det inte mer kan lagas [en form av rafạ’; ordagr.: ”läkas”].” (Jer 19:11; jfr 2Kr 36:15–17.)

Botande utfört av Jesus och hans efterföljare. Jesus Kristus insåg att det  viktigaste i hans tjänst var att han ”undervisade ... och predikade de goda nyheterna om kungariket”, och det att han ”botade alla slags sjukdomar och alla slags krämpor bland folket” var något som kom i andra hand. När han kände medlidande med folkskarorna var det först och främst ”därför att de var skinnade och skuffade hit och dit som får utan herde”. (Mt 4:23; 9:35, 36; Lu 9:11)

Men Jesus kände också medlidande med de många som följde honom i hopp om att bli botade från sina fysiska sjukdomar. (Mt 12:15; 14:14; 19:2; Lu 5:15) Hans övernaturliga förmåga att bota utgjorde ett tydligt tecken för hans samtida och var ytterligare en bekräftelse på att han var den utlovade Messias. (Mt 8:16, 17) Dessutom var detta botande en förhandsglimt av det botande som mänskligheten kommer att få uppleva under Guds kungarikes styre. (Upp 21:3, 4) Jesus botade många och gjorde dem friska i ordets fulla bemärkelse. Han botade ofärdiga, lemlästade, blinda och stumma (Mt 15:30, 31), epileptiker och förlamade (Mt 4:24), en kvinna som led av blödningar (Mk 5:25–29), en man med en förtvinad hand (Mk 3:3–5) och en man som led av vatten i kroppen (Lu 14:2–4), och vid många tillfällen blev sådana som var demonbesatta befriade från sitt slaveri under Satan (Mt 12:22; 15:22–28; 17:15, 18; Mk 1:34; Lu 6:18; 8:26–36; 9:38–42; Apg 10:37, 38).

Jesu sätt att bota kunde variera från gång till gång. ”Stig upp, lyft upp din bår och gå”, sade han helt enkelt till en sjuk man som låg vid dammen Betsata, och mannen blev frisk. (Joh 5:2–9) Vid ett annat tillfälle sade Jesus bara ett ord, och den sjuke, som befann sig på en annan plats, blev botad. (Mt 8:5–13) Vid andra tillfällen rörde han vid den som var sjuk (Mt 8:14, 15) eller vid såret och läkte det (Lu 22:50, 51). Flera sjuka blev botade helt enkelt genom att de rörde vid Jesus eller bara vid fransen på hans klädnad. (Mt 14:36; Mk 6:56; Lu 6:19; 8:43–47) Och det spelade ingen roll om de hade varit sjuka i många år. (Mt 9:20–22; Lu 13:11–13; Joh 5:5–9)

Somliga var motståndare till Jesus och uppskattade inte hans storslagna arbete med att bota människor. De religiösa ledarna blev mycket upprörda över att Jesus botade på sabbaten. (Mt 12:9–14; Lu 14:1–6; Joh 5:10–16) Vid ett sådant tillfälle fick Jesus tyst på sina motståndare genom att säga: ”Ni hycklare, löser inte var och en av er på sabbaten sin tjur eller sin åsna från krubban och leder bort och vattnar den? Var det då inte lämpligt att denna kvinna, som är en Abrahams dotter och som Satan har hållit bunden, se, i arton år, skulle lösas från denna boja på sabbatsdagen?” (Lu 13:10–17)

Det var inte genom Jesu egen kraft, kunskap eller vishet som de sjuka blev botade. Han använde inte heller hypnos, psykoterapi eller andra liknande metoder. Botandet skedde med hjälp av Jehovas ande och kraft. (Lu 5:17; 9:43) Alla var emellertid inte tacksamma nog att ge Gud äran. (Lu 17:12–18) I vår tid är det inte heller alla som uppskattar den eviga läkedom som kan uppnås på grundval av Kristi lösenoffer. (1Pe 2:24)

Jesus gav sina nära medarbetare denna gudomliga kraft till att bota. När han sände ut de 12 apostlarna och senare de 70 lärjungarna fick dessa kraft att bota sjuka. (Mt 10:5, 8; Lu 10:1, 8, 9) Efter pingsten år 33 fick några, däribland Petrus, Johannes, Filippus och Paulus, denna kraft från Gud till att fullständigt kunna bota andra. (Apg 3:1–16; 4:14; 5:15, 16; 8:6, 7; 9:32–34; 28:8, 9) När kristendomen hade blivit etablerad och apostlarna hade dött togs dessa ”gåvor att läka” bort. (1Kor 12:8, 9, 28, 30; 13:8, 13)

Det var viktigt att den som botade verkligen hade tro på Jehova Gud och förtröstade på honom och i likhet med Jesus erkände att botandet ägde rum i Guds kraft. (Mt 17:14–20; Joh 5:19) De sjuka behövde däremot inte ha tro för att kunna bli botade. (Joh 5:5–9, 13) Många av dem hade dock stark tro. (Mt 8:5–13; 15:28; Mk 5:34; Lu 7:1–10; 17:19; Apg 14:8–10; se TRO.)

Mirakulöst botande skulle vara ett ”tecken” på Guds stöd. (Apg 4:22, 29, 30) De som vägrade att godta detta tecken var andligt blinda och döva. (Jes 6:10; Joh 12:37–41) Eftersom det botande som Gud stod bakom skulle tjäna som ett tecken för icke troende, utfördes det i allmänhet inte till förmån för dem som redan var av anden pånyttfödda kristna. När Timoteus hade problem med magen blev han därför inte botad genom ett underverk, utan Paulus rådde honom att dricka lite vin för sina krämpor. (1Ti 5:23)

Andlig läkedom. Jehova kan i andlig bemärkelse fullständigt läka dem som ångrar sina synder. Det betyder att de återfår hans ynnest och välsignelse. (Jes 19:22; 57:17–19; Jer 33:6) Detta innebär i andlig bemärkelse att slappa händer och vacklande knän stärks, att blinda kan se, att döva kan höra, att stumma  får talförmåga och att halta blir botade. (Jes 35:3–6) Men för avfälliga som inte bättrar sig finns ingen andlig läkedom, och de återfår inte sin andliga hälsa och välmåga. (2Kr 36:15–17; Jes 6:10; Jer 30:12, 13; Apg 28:24–28) Det fanns inte heller någon läkedom för Egypten, för farao eller för Assyriens kung. (Jer 46:11; Hes 30:21; Nah 3:18, 19)

Bibeln visar hur andligt sjuka människor kan botas. (Heb 12:12, 13; Jak 5:14–16; Upp 3:18)