Rytmiska kroppsrörelser, vanligtvis utförda till musik, i varierande tempo, alltifrån långsamt till vilt extatiskt. Dans är ett uttryck för känslor och sinnesstämningar, ofta glädje och extas, men mera sällan hat och hämnd (som i krigsdanser). De känslor och sinnesstämningar som uttrycks genom dansen kan framhävas ytterligare av att dansarna bär dräkter i passande färger eller använder rekvisita med symbolisk innebörd.

Dansen har ett mycket gammalt ursprung och har sedan urminnes tider använts av nära nog alla folkslag som ett medel för att uttrycka känslor, särskilt i samband med gudsdyrkan. I den hebreiska bibeltexten förekommer flera uttryck som översätts med ”dans”, ”ringdanser” och ”dansa omkring”. Det hebreiska verbet chul, vars grundbetydelse är ”virvla”, ”vända sig”, återges också med ”dansa”. (Dom 21:21; jfr Jer 30:23.) Två substantiv som betyder ”dans” och ”ringdans” är avledda av detta verb, nämligen machọ̄l (Jer 31:4; Ps 150:4) och mecholạh (HV 6:13; Dom 21:21).

Seger- och högtidsdanser. Sedan israeliterna hade fått bevittna den trosstärkande demonstrationen av Jehovas makt när han tillintetgjorde egyptierna tackade och lovprisade de Jehova med dans. Medan männen stämde upp en segersång tillsammans med Mose ledde Mirjam kvinnorna i dans till ackompanjemang av tamburiner. (2Mo 15:1, 20, 21) En annan segerdans som var ett uttryck för djupa religiösa känslor var den Jeftas dotter dansade, när hon kom ut för att möta sin far och tillsammans med honom lovprisa Jehova för att han gett honom seger över ammoniterna. (Dom 11:34) Israels kvinnor dansade till musik som spelades på lutor och tamburiner, när de välkomnade Saul och David tillbaka efter Jehovas seger över filistéerna. (1Sa 18:6, 7; 21:11; 29:5) Dans förekom också vid vissa årliga högtider i samband med tillbedjan av Jehova. (Dom 21:19–21, 23) Enligt Psalmernas bok är det passande att ära och lovprisa Jehova med dans. ”Lovprisa Jah! ... Med dans må de lovprisa hans namn. Till tamburin och lyra må de sjunga till hans ära.” ”Lovprisa honom med tamburin och ringdans.” (Ps 149:1, 3; 150:4)

När förbundsarken slutligen kom till Jerusalem, var det en stor händelse, särskilt för kung David, som gav uttryck åt sina känslor i livfull dans. Det sägs att ”David dansade omkring inför Jehova med all kraft” och att han sågs ”hoppa och dansa omkring inför Jehova”. (2Sa 6:14–17; 1Kr 15:29)

Dans hade också en religiös innebörd hos folken i de hedniska nationerna. Processionerna i det forntida Babylon och andra länder var i regel av religiös natur, och det var ofta dansare med i dem. Danserna i Grekland skildrade vanligtvis någon legend förknippad med gudarna, som själva framställdes som dansande. Fruktbarhetsdanser var utformade för att uppväcka sexuella begär hos både deltagare och åskådare. Kanaanéerna utförde ringdanser runt sina avgudar och heliga pålar till ära för naturens fruktbarhetskrafter. Baalsdyrkan var förbunden med vild, ohämmad dans, något som kom till uttryck på Elias tid, då baalsprästerna under sin demoniska dans ristade sig med knivar medan de fortsatte att ”halta runt” altaret. (1Ku 18:26–29) Andra översättningar säger att de ”utförde  en haltande dans” (AT), ”rörde sig med vaggande dans” (Me, not), ”dansade ... omkring” (SFB). När israeliterna hade gjort guldkalven hängav de sig också åt en form av hednisk dans inför sin avgud och drog Jehovas fördömelse över sig. (2Mo 32:6, 17–19)

Andra omnämnanden av dans i Bibeln. I Israel dansade man oftast i grupp, och det var särskilt kvinnorna som dansade. När männen deltog dansade de i grupper för sig själva; tydligen dansade inte män och kvinnor tillsammans. Det förekom både processionsdanser och ringdanser (Dom 21:21; 2Sa 6:14–16), men de skilde sig från de hedniska danserna. När man bedömer och jämför de olika danserna är det viktigt att ta hänsyn till vad avsikten med dem var, dansarnas motiv, deras rörelser och vilka tankar de framkallade hos åskådarna.

I de kristna grekiska skrifterna översätts ordet orkhẹomai med ”dansa”. Enligt W. E. Vine betydde det ”ursprungligen av allt att döma lyfta upp, till exempel fötterna; därav: hoppa med regelbundna rörelser”. (An Expository Dictionary of New Testament Words, 1962, bd 1, sid. 266) Herodes tyckte så mycket om Salomes dans på hans födelsedagsfest att han uppfyllde hennes begäran och lät halshugga Johannes döparen. (Mt 14:6–11; Mk 6:21–28; se SALOME nr 2.) Jesus Kristus liknade sina samtida vid de små barn han såg leka och dansa på torget. (Mt 11:16–19; Lu 7:31–35) I Jesu liknelse om den förlorade sonen används ett annat grekiskt ord, khorọs, som det svenska ordet ”kör” kommer av. Khorọs avser en grupp dansare, tydligen en danstrupp som hyrdes in för att underhålla vid sådana festliga tillfällen som det som beskrivs i Jesu liknelse. (Lu 15:25)