Det att kräva eller ta för sig mer än man har rätt eller befogenhet till; ett trotsigt uppförande som vittnar om en fräck och oförskämd inställning. Ordet är betydelsemässigt besläktat med högmod, arrogans, stolthet och framfusighet. Motsatsord är ödmjukhet och blygsamhet.

Stolthet och vrede leder till förmätenhet. Det hebreiska ordet zadhọ̄n, som återges med ”förmätenhet”, är avlett av verbet zidh, som betyder ”koka”, ”bli upphetsad”. (1Mo 25:29; 2Mo 21:14) Om man är upphetsad av vrede eller uppblåst av stolthet kan man bli övermodig, handla överilat och drista sig till att överskrida sina befogenheter. Ett ordspråk lyder: ”Förmäten, självsäker skrävlare är namnet på den som handlar i förmätenhetens förgrymmelse.” (Ord 21:24) I 5 Moseboken 1:43 används verbformen för att beskriva hur israeliterna handlade när de vid ett tillfälle åsidosatte Guds bud och handlade utan bemyndigande. Mose sade till dem: ”Så talade jag då till er, men ni lyssnade inte, utan handlade upproriskt mot Jehovas befallning, och ni blev uppfyllda av övermod och försökte dra upp i bergen.” Ett annat hebreiskt ord, ‛afạl, används i 4 Moseboken 14:40–44 i skildringen av samma händelse: ”Mose sade: ’... Dra inte upp, ty Jehova är inte mitt ibland er. ...’ I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergstrakten”, där de led nederlag inför landets invånare. De blev ”uppblåsta” av överdriven självtillit. (Jfr Hab 2:4, där samma hebreiska ord används.)

Att vrede kan leda till förödande förmätenhet och allvarliga brott mot Guds lag framgår också av följande bud, som Gud gav till israeliterna: ”Om en man blir så upphetsad [form av zidh] mot sin nästa att han dräper honom med list, skall du ta honom, om det så är från mitt altare, ty han måste dö.” (2Mo 21:14)

Viktigt att vara på sin vakt mot att bli förmäten. Kung David, som i särskild grad hade varit föremål för Guds ynnest och hade fått stor myndighet av honom, förstod att han ändå kunde komma att handla förmätet. Han bad: ”Vem kan urskilja sina felsteg? Frikänn mig från dolda synder. Håll också din tjänare tillbaka från förmätna handlingar, låt dem inte behärska mig. Då skall jag vara fullständig och oskyldig till mycken överträdelse.” (Ps 19:12, 13) Risken för att man blir förmäten är stor, och därför är det viktigt att vara på sin vakt. En förmäten handling är långt mer allvarlig än ett felsteg. Det är avskyvärt i Guds ögon att ta sig friheter, oavsett om den som gör det har en hög eller låg ställning. Ussia var en mäktig kung som hade blivit välsignad av Gud, men han blev angripen av spetälska när han förmätet utförde uppgifter som det endast tillkom prästerna att utföra. (2Kr 26:16–21) Förmätenhet fick kung Saul att göra uppror mot Jehova. Han var inte villig att vänta på Samuel utan  dristade sig till att själv frambära ett offer. (1Sa 13:8–14) Han litade dessutom på sitt eget omdöme och skonade den amalekitiske kungen Agag tillsammans med det bästa av bytet, fastän Jehova hade gett befallning om att amalekiterna skulle vigas åt tillintetgörelse. På grund av sina förmätna handlingar förkastades Saul som kung. (1Sa 15:8, 9, 11, 18, 19)

En israelit utanför kungafamiljen som handlade förmätet var Ussa. Förbundsarken flyttades till Jerusalem i en vagn dragen av nötkreatur, stick i stäv mot Guds anvisningar. När djuren närapå välte vagnen räckte Ussa ut handen och grep tag i arken för att stötta den. På grund av denna förmätna och vanvördiga handling slog Jehova honom så att han dog. (2Sa 6:6, 7)

Om man är osäker på vad man bör göra i en viss situation eller huruvida man har befogenhet att göra det, bör man först rådgöra med andra som har den kunskapen och urskillningsförmågan. Bibeln ger rådet: ”Genom förmätenhet vållar man bara strid, men hos dem som rådgör med varandra finns vishet.” (Ord 13:10) Förmätenhet kan få katastrofala följder, men blygsamhet leder till räddning. Den vise mannen säger: ”Kommer förmätenhet, då kommer vanära, men vishet finns hos de blygsamma.” (Ord 11:2)

Bristande respekt för Guds suveränitet. När någon handlar förmätet mot Jehova Gud vittnar det om bristande respekt för hans suveränitet och hans ställning som Gud. Det är särskilt klandervärt när det handlar om sådana som påstår sig vara hans tjänare men som inte representerar honom på rätt sätt. Om falska profeter sade Jehova: ”Den profet som är så förmäten att han i mitt namn talar ett ord som jag inte har befallt honom att tala ..., den profeten skall dö. ... När det ord som profeten talar i Jehovas namn inte inträffar eller blir verklighet, då är det ett ord som Jehova inte har talat. I förmätenhet har profeten talat det.” (5Mo 18:20–22)

Det vittnar också om bristande respekt för Jehova om man skulle vara respektlös mot hans förordnade tjänare, något som kan vara en följd av en förmäten inställning. I Israel blev svåra rättsfall avgjorda på den plats som Jehova valde ut (som från och med Davids tid var Jerusalem). Den som visade förakt för den dom som avkunnades där skulle straffas med döden, för genom att trotsa Guds representanter trotsade man Gud själv. Lagen löd: ”I överensstämmelse med den lag som de framhåller för dig och enligt den dom som de avkunnar skall du handla. ... Och den man som handlar förmätet genom att inte lyssna till prästen som står där för att utföra tjänst för Jehova, din Gud, eller till domaren – den mannen skall dö. Du skall skaffa bort det som är ont ur Israel. Och allt folket skall höra det och frukta, och de skall inte mer handla förmätet.” (5Mo 17:8–13; jfr 4Mo 15:30.) Aposteln Petrus talar om somliga som visade bristande respekt för Gud och hans förordnade tjänare och beskriver dem som ”fräcka [av grek. tolmētẹ̄s; ”förmätna”, KJ] och egensinniga” och sådana som inte ”bävar ... för sådana som är härliga, utan talar skymfligt”. Han säger vidare att sådana människor skulle ”drabbas av förintelse på sin egen väg till förintelse”. (2Pe 2:10, 12)

Att sätta sin lit till sin köttsliga härstamning kan vara ett uttryck för förmätenhet och kan utgöra en snara. Johannes döparen förstod vad de judar som kom till honom tänkte. Han varnade dem och sade: ”Våga er inte på att säga till er själva [Inbilla er icke, att ni kan tänka så, Hd]: ’Vi har Abraham till far.’ För jag säger er att Gud av dessa stenar förmår väcka upp barn åt Abraham.” (Mt 3:9) Det grekiska ord som här återges med ”våga sig på” är dọxēte, från dokẹō, som har grundbetydelsen ”mena”, ”bilda sig en uppfattning (riktig eller oriktig)”.

Förmätenheten skall få ett slut. Det forntida Babylon var en sinnebild för förmätenhet mot Gud och var därför föremål för hans oförsonliga fiendskap. Profeten Jeremia riktade sig till den här staden med orden: ”’Se! Jag är emot dig, du Förmätenhet’, lyder den suveräne Herrens, härarnas Jehovas, uttalande. ... ’Förmätenheten skall snava och falla.’” (Jer 50:29, 31, 32) Det symboliska stora Babylon har visat sig vara Guds bittra och mest förmätna fiende på jorden. Detta Babylon gör jordens invånare berusade av sin ”otukts vin” och hålls ansvarigt för utgjutandet av ”blodet från profeter och från heliga och från alla dem som har slaktats på jorden”. Det kommer därför att tillintetgöras för evigt. (Upp 17:2, 5; 18:7, 8, 20, 24) Detta är i enlighet med Jehovas löfte om att göra slut på all babylonisk förmätenhet: ”Jag skall få de förmätnas stolthet att upphöra, ja, tyrannernas högmod skall jag förnedra.” (Jes 13:11)