Försoningsdagen (hebr.: jōm hakkippurịm, ”övertäckningarnas (försoningarnas) dag”) var en dag då synd sonades (övertäcktes). Israeliterna firade denna dag den 10 tishri, dvs. den tionde dagen i den sjunde månaden av det religiösa året. (Tishri motsvarar senare hälften av september och första hälften av oktober.) Denna dag frambar Israels överstepräst offer till försoning för sina egna synder, för de andra leviternas synder och för folkets synder. Det var dessutom den dag då tältboningen, och senare templet, renades från syndens befläckande verkningar.

Försoningsdagen var en dag då man skulle hålla en helig sammankomst, och det var en fastedag, vilket framgår av att folket då skulle ”späka” sina själar. Detta var den enda fasta som var föreskriven i den mosaiska lagen. Dagen var också en sabbat, då man skulle avhålla  sig från vanligt arbete. (3Mo 16:29–31; 23:26–32; 4Mo 29:7; Apg 27:9)

Bara en dag om året – försoningsdagen – hade översteprästen lov att gå in i det allra heligaste i tältboningen eller i templet. (Heb 9:7; 3Mo 16:2, 12, 14, 15) Det bör också nämnas att jubelåret började med försoningsdagen. (3Mo 25:9)

När försoningsdagen instiftades i vildmarken på Sinaihalvön på 1500-talet f.v.t. var det Moses bror, Aron, som var Israels överstepräst. Det han fick anvisning om att göra tjänade som ett mönster för hur firandet av försoningsdagen därefter skulle gå till. När man försöker göra sig en bild av det som ägde rum denna dag, något som måste ha gjort ett starkt intryck på israeliterna, blir det lättare att förstå vad den betydde för dem. Det råder inget tvivel om att försoningsdagen hjälpte dem att bli mer medvetna om att de var syndare som var i behov av en återlösning och dessutom att sätta värde på den stora barmhärtighet Jehova hade visat dem genom att göra denna anordning, så att de synder de hade begått under det gångna året kunde bli sonade.

Vad som ägde rum på försoningsdagen. Aron skulle på försoningsdagen gå in på den heliga platsen med en ungtjur till syndoffer och en bagge till brännoffer. (3Mo 16:3) Först tog han av sig sin vanliga prästdräkt, sedan badade han sig i vatten, och därefter satte han på sig de heliga linnekläderna. (3Mo 16:4) Efter detta drog han lott mellan två getter (bockkillingar) som hade tagits från ”Israels söners menighet” och som båda var lika friska och felfria. (3Mo 16:5, 7) Översteprästen drog lott om vilken av de två som skulle offras till Jehova som ett syndoffer och vilken av dem som skulle sändas ut i vildmarken och ”bära” Israels synder som ”bocken för Asasel”. (3Mo 16:8, 9; jfr 3Mo 14:1–7; se ASASEL.) Därefter offrade han ungtjuren som ett syndoffer för sig själv och sitt hus, dvs. för hela Levis stam, som hans hushåll var en del av. (3Mo 16:6, 11) Han tog sedan välluktande rökelse och fyrfatet fullt med brinnande kol från altaret och gick innanför förhänget, in i det allra heligaste. Här inne, i det innersta rummet, där Vittnesbördets ark fanns, brändes rökelsen, och molnet av rökelsen bredde ut sig över det gyllene arklocket, på vilket det fanns två keruber, också de av guld. (3Mo 16:12, 13; 2Mo 25:17–22) Denna handling var nödvändig för att Aron senare skulle kunna återvända till det allra heligaste utan fara för sitt liv.

Aron gick nu ut ur det allra heligaste för att hämta något av tjurens blod. När han återvände med blodet, stänkte han med fingret något av det sju gånger framför arklocket, på östra sidan. Därmed hade försoningen för prästerskapet fullbordats; prästerna var nu renade och kunde verka som medlare mellan Jehova och hans folk. (3Mo 16:14)

Den bock som lotten ”för Jehova” föll på offrades som ett syndoffer för folket. (3Mo 16:8–10) Därefter bar översteprästen blodet av bocken för Jehova in i det allra heligaste, där han använde det för att bringa försoning för Israels 12 icke-prästerliga stammar. Bockens blod stänktes i likhet med tjurens blod ”mot locket och framför locket” på arken. (3Mo 16:15)

På det här sättet bringade Aron försoning också för den heliga platsen och mötestältet. Därefter tog han något av tjurens blod och något av bockens blod och bringade försoning för brännoffersaltaret genom att ta något av blodet och stryka det på altarhornen. Han skulle också ”stänka något av blodet på altaret med sitt finger sju gånger och rena det och helga det från Israels söners orenheter”. (3Mo 16:16–20)

Översteprästen vände nu sin uppmärksamhet mot den kvarvarande bocken, bocken för Asasel. Han lade händerna på dess huvud och bekände över den ”Israels söners alla missgärningar och alla deras överträdelser, ja, alla deras synder”, lade dem på dess huvud och sände sedan ut den i vildmarken genom en man som stod redo. Bocken ”bar” på det sättet israeliternas missgärningar ut i vildmarken, där den försvann. (3Mo 16:20–22) Den som förde i väg bocken måste därefter tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten, innan han återvände till lägret. (3Mo 16:26)

Aron gick nu in i mötestältet, tog av sig linnekläderna, badade sig och satte på sig sina vanliga kläder. Han bringade därefter försoning för sig själv och för folket genom att frambära brännoffer (i det att han använde de två baggarna som omnämns i 3Mo 16:3, 5), och han brände fettet av syndoffret på altaret. (3Mo 16:23–25) Jehova Gud gjorde alltid själv anspråk på fettet av ett offerdjur; israeliterna hade inte lov att äta det. (3Mo 3:16, 17; 4:31) Det som var kvar av syndofferstjuren och syndoffersbocken togs från tältboningens förgård och fördes ut till en plats utanför lägret, där det brändes upp. Den som brände upp det måste tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten innan han kunde komma in i  lägret igen. (3Mo 16:27, 28) I 4 Moseboken 29:7–11 nämns andra offer som frambars den här dagen.

Det lagenliga firandet upphör. Anhängare av judendomen firar fortfarande försoningsdagen, men deras högtid har inte mycket gemensamt med den högtid som instiftades av Gud. De har ingen tältboning, inget altare, ingen förbundsark och inget levitiskt prästerskap som offrar tjurar och bockar. De kristna är emellertid medvetna om att Jehovas tjänare i vår tid inte är förpliktade att fira denna dag. (Rom 6:14; Heb 7:18, 19; Ef 2:11–16) Ödeläggelsen av templet i Jerusalem år 70 v.t. tvingade dessutom det sanna levitiska prästerskapet att upphöra med sin tjänst, och det är inte längre möjligt att fastställa vilka som med rätta kan verka som präster. I The Encyclopedia Americana (1956, bd XVII, sid. 294) sägs det angående leviterna: ”Efter templets ödeläggelse gled de i förskingringen ut ur historien och försvann i det vimmel av fångar som spreds i den romerska världen.”

Den motbildliga uppfyllelsen. När den årliga försoningsdagen firades på det rätta sättet tjänade den, i likhet med andra inslag i den mosaiska lagen, som en bild av något mycket större. En närmare granskning av detta firande i ljuset av Paulus inspirerade ord visar att Israels överstepräst och de offerdjur som användes var en bild av Jesus Kristus och hans friköpande verk till nytta för mänskligheten. I sitt brev till hebréerna visar Paulus att Jesus Kristus är den store motbildlige översteprästen. (Heb 5:4–10) Aposteln visar också att när översteprästen en dag om året gick in i det allra heligaste med offerdjurens blod var det en bild av att Jesus Kristus gick in i själva himlen med sitt eget blod för att bringa försoning för dem som utövar tro på hans offer. Men eftersom Kristus var syndfri behövde han naturligtvis inte frambära något offer för egna synder, som Israels överstepräst måste göra. (Heb 9:11, 12, 24–28)

Aron offrade tjuren för prästerna och resten av Levis stam och stänkte något av dess blod framför arken i det allra heligaste. (3Mo 16:11, 14) På liknande sätt frambar Kristus värdet av sitt eget blod till Gud i himlen, där det kunde användas till nytta för dem som skulle komma att härska som kungar och präster tillsammans med honom. (Upp 14:1–4; 20:6) Bocken för Jehova offrades också, och dess blod stänktes framför arken i det allra heligaste till nytta för Israels icke-prästerliga stammar. (3Mo 16:15) På liknande sätt är Jesu Kristi enda offer till nytta inte bara för det andliga prästerskapet, de andliga israeliterna, utan också för resten av mänskligheten. Det behövdes två bockar, för en enda bock kunde inte både bli framburen som offer och användas till att ”bära” bort Israels synder. De två bockarna omnämndes tillsammans som ett enda syndoffer (3Mo 16:5), och de behandlades båda på samma sätt tills det kastades lott om dem, vilket visar att de tillsammans utgjorde en förebild. Jesus Kristus blev inte bara offrad, utan han ”bär” också bort synderna åt dem som han led offerdöden för.

Aposteln Paulus förklarade att blod av tjurar och bockar inte kunde ta bort synder men att Gud beredde en kropp åt Jesus (som Jesus visade att han var villig att offra, när han framställde sig för dop), och i enlighet med Guds vilja har Kristi lärjungar blivit ”helgade genom offret av Jesu Kristi kropp en gång för alla”. (Heb 10:1–10) Det som var kvar av kropparna av tjuren och bocken som offrades på försoningsdagen brändes slutligen upp utanför Israels läger, och aposteln förklarar att Kristus (när han blev hängd på pålen) på liknande sätt led utanför Jerusalems port. (Heb 13:11, 12)

Det är således tydligt att den judiska försoningsdagen inte ens för Israels del fullständigt och varaktigt kunde avlägsna synder, utan att de olika inslagen i denna årliga högtid var förebildliga. De pekade fram emot den verkliga försoning av synder som åstadkommits genom Jesus Kristus, den överstepräst som de kristna bekänner. (Heb 3:1; se FÖRSONING; LÖSEN, FRIKÖPANDE.)