Det hebreiska ordet ’av, som återges med ”fader” eller ”far”, är ett ljudhärmande ord som efterliknar de första, enkla språkljud ett spädbarn ger ifrån sig. Det hebreiska ordet ’av och det grekiska ordet patẹ̄r används båda i flera betydelser: om en far i biologisk mening (Ord 23:22; Sak 13:3; Lu 1:67), om ett överhuvud för en familj eller ett fädernehus (1Mo 24:40; 2Mo 6:14), om en förfader (1Mo 28:13; Joh 8:53), om en nations grundare (Mt 3:9), om stamfadern till en särskild kategori människor eller till en viss yrkesgrupp (1Mo 4:20, 21), om en beskyddare (Job 29:16; Ps 68:5), om upphovet till något (Job 38:28) samt som ett tilltalsord som uttrycker respekt (2Ku 5:13; Apg 7:2).

Som Skapare kallas Jehova Gud ”Fader”. (Jes 64:8; jfr Apg 17:28, 29.) Han är också Fader till de av anden pånyttfödda kristna. Det arameiska ordet ’abbạ’ uttrycker i detta sammanhang respekt och vittnar om ett nära sonförhållande. (Rom 8:15; se ABBA.) Alla som utövar tro och som har hoppet om evigt liv kan tilltala Gud som sin Fader. (Mt 6:9) Messias, Jesus Kristus, kallades profetiskt ”Evig fader”, eftersom han är Guds  främste förmedlare av liv. (Jes 9:6) Dessutom kan den som andra efterliknar och följer och vars egenskaper de försöker visa betraktas som en fader för dem. (Mt 5:44, 45; Rom 4:11, 12) I den bemärkelsen kallas Djävulen ”fader”. (Joh 8:44; jfr 1Mo 3:15.)

Jesus förbjöd att man använde ordet ”fader” som en formalistisk eller religiös titel på människor. (Mt 23:9) Paulus var som en far för vissa kristna, eftersom det var han som hade gett dem de goda nyheterna och andlig näring, men uttrycket ”fader” används inte på något ställe i Bibeln som en religiös titel på honom. (1Kor 4:14, 15) Paulus liknade sig själv vid både en far och en mor i förhållande till de kristna i Thessalonike. (1Th 2:7, 11) Uttrycket ”fader Abraham” används i Lukas 16:24, 30 i betydelsen biologisk förfader.

Faderns myndighet och ansvar. Som Bibeln beskriver det var fadern familjens överhuvud, och det var han som beskyddade den, fattade de avgörande besluten och fungerade som dess domare. (1Kor 11:3; 1Mo 31:32) Bland patriarkerna och hos israeliterna före det levitiska prästerskapets tid var det fadern som fungerade som präst och ledde familjen i tillbedjan. (1Mo 12:8; Job 1:5; 2Mo 19:22) Fadern hade myndighet över familjen ända till sin död. En son som gifte sig och bildade egen familj blev överhuvud i den, men visade ändå tillbörlig respekt för sin far. När en dotter gifte sig blev hon underställd sin man. (4Mo 30:3–8) På Bibelns tid var det vanligtvis fadern som arrangerade sina barns äktenskap. Om han hamnade i allvarliga ekonomiska svårigheter kunde han sälja sin dotter som slav, men då med vissa förbehåll till skydd för henne. (2Mo 21:7)

Faderns omsorg om familjen. En far har i egenskap av familjeöverhuvud av Gud fått ansvaret att se till att familjen blir undervisad i Guds principer. (1Mo 18:19; Ef 6:4; 5Mo 6:6, 7) Hans plikt att undervisa och uppfostra innefattar också att ge barnen individuell vägledning, vilket även modern hjälper till med. (Ord 1:8; 6:20) En gudfruktig far älskar sina barn mycket och förmanar och tröstar dem med stor ömhet. (1Th 2:11; Hos 11:3) Han fostrar och tillrättavisar dem för att de skall vandra på den rätta vägen. (Heb 12:9; Ord 3:12) Han har stor glädje av sina söner, och han gläder sig särskilt när de ger prov på vishet. (Ord 10:1) Å andra sidan blir han djupt sorgsen och bedrövad om barnen handlar oförnuftigt. (Ord 17:21, 25) Han skall vara medkännande och barmhärtig. (Mal 3:17; Ps 103:13) Han skall ta hänsyn till deras behov och önskningar. (Mt 7:9–11) Bibelns många beskrivningar av den kärlek och omsorg Gud visar sitt folk utgör ett gott exempel för fäder.

Faderns namn i släktregistren. En mans härstamning räknades vanligtvis på faderns sida, inte moderns. Lukas nämner därför inte Jesu mor i sin uppteckning av Jesu släktregister, även om det finns goda skäl att anta att han (som ett undantag från regeln) följer Jesu släktlinje på mödernet. Han omtalar hennes man, Josef, som son till Heli, vilken av allt att döma var Marias far. Det var inte fel att göra så, eftersom Josef var Helis svärson. (Se SLÄKTREGISTER, JESU KRISTI.)

Eftersom man inte använde släktnamn på den tiden, var det för tydlighetens skull vanligt att man omtalade en man som son till en viss person. Isak kallades till exempel ”Abrahams son”. (1Mo 25:19) Många hebreiska namn innehöll det hebreiska ordet ben eller det arameiska ordet bar, som båda betyder ”son”, följt av faderns namn, till exempel ”Ben-Hur” (1Ku 4:8, SFB, 1917; ”Hurs son”, NV) och ”Simon Barjona” eller ”Simon, Jonas son” (Mt 16:17, 2000; NV, not).