Namnets innebörd är osäker.

1. En avkomling av Ruben. (1Kr 5:3, 4)

2. Namnet förekommer i Hesekiels bok, kapitlen 38 och 39, där det används om ledaren för ett ovädersliknande, multinationellt angrepp mot Guds folk. Angreppet kommer när Jehova har samlat ihop sitt folk från nationerna och återfört dem till ”Israels berg”, som tidigare hade varit förhärjade. Eftersom de bor där i trygghet, till synes utan beskydd, och eftersom deras välstånd är stort, låter Gog sig frestas till att gå till angrepp på bred front mot dem. Han samlar en väldig här från många nationer till det här angreppet. Men angreppet väcker Jehovas raseri och leder till nederlag och undergång för Gog och hela hans hop. Deras lik blir till föda åt fåglar och vilda djur, och deras ben begravs i den dal som därefter kallas ”Gogs larmande hops dal” (ordagr.: ”Hamon-Gogs dal”).

Var angreppet kommer ifrån och avsikten med det. Angreppet har sitt ursprung långt borta från Israels land. Gog kommer från ”landet Magog”, som ligger i ”de mest avlägsna områdena i norr”. (Hes 38:2, 15) Han är ”den store hövdingen [”storfursten”, 2000; ”den förnämste fursten”, KJ, RS] över Mesek och Tubal”. (Hes 38:2, 3) En del översättningar har här ordalydelsen ”hövdingen över Ros [Rosh], Mesek och Tubal” (1917; jfr SFB, Åk); man betraktar alltså ”Rosh” (hebr. för ”huvud”) som namnet på ett land eller ett folk. Men ingen annanstans i Bibeln talas det om ett land eller ett folk med det namnet. Mesek och Tubal, liksom även Magog, är namn på söner till Jafet (1Mo 10:2), och de tre länder som bar dessa namn låg norr om Israel. (Se MAGOG nr 2; MESEK nr 1; TUBAL.) Bland de angripande styrkorna norrifrån nämns också andra avkomlingar av Jafet, nämligen Gomer och Togarma (som antas vara stamfäder till kimmerierna respektive armenierna). Persien, som också var befolkat av jafetiter, låg mot nordöst. Men i sammansvärjningen ingick även några av Hams avkomlingar som kom söderifrån – Etiopien och Put i Afrika. (Hes 38:4–6, 15) Gog är alltså befälhavare för en väldig angreppsstyrka som har för avsikt att krossa Jehovas folk som i ett skruvstäd.

Det sägs i profetian att Israel ”bor på jordens mittpunkt”. (Hes 38:12) Det forntida Israel låg centralt i förhållande till den eurasiska och den afrikanska kontinenten, men det var också centrum för den rena tillbedjan av den sanne Guden och betraktades av honom som hans ”ögonsten”. (5Mo 32:9, 10; Sak 2:8)

Jehova säger att han skall ”sätta krokar i ... [Gogs] käkar” och få honom att gå till angrepp. (Hes 38:4; jfr 2Ku 19:20, 21, 28.) Men profetian visar tydligt att det redan är Gogs önskan att gå till angrepp, att planen kommer från hans hjärta. (Hes 38:10, 11) Jehova lockar ändå ut Gog genom att återställa och välsigna det folk som bär hans namn. Detta får Gog att visa sin illvilja mot Guds folk, och han slår villigt in på den väg som leder till att han och alla hans medförbundna snabbt blir tillintetgjorda. Genom att besegra och förinta Gog och hans styrkor upphöjer och helgar Jehova sitt namn inför allas ögon. (Hes 38:12–23; 39:5–13, 21, 22; jfr Joel 3:9–17.)

Gogs identitet. De länder och folk som nämns i profetian om Gog är kända från Bibeln och i viss mån från profanhistorien. Men man har inte lyckats identifiera Gog med någon historiskt känd härskare på jorden. Det hänvisas ofta till Gyges, som var kung av Lydien i västra Mindre Asien och som kallas Guggu i den assyriske kungen Assurbanipals annaler. (Ancient Records of Assyria and Babylonia, D. Luckenbill, 1927, bd II, sid. 297, 351, 352) Men Gyges dog flera årtionden innan Hesekiels profetia nedtecknades, så den identifieringen är utesluten. Dessutom sägs det i profetian att Gogs angrepp sker ”i årens slutskede” och ”i dagarnas slutskede”. (Hes 38:8, 16; jfr Jes 2:2; Jer 30:24; 2Ti 3:1.) Namnet Gog är därför uppenbarligen kryptiskt eller symboliskt och inte namnet på någon känd jordisk kung eller ledare.

De bibliska vittnesbörden pekar på att profetian uppfylls under den tidsperiod som i andra sammanhang kallas ”ändens tid”. (Dan 11:35; 12:9; jfr Upp 12:12.) Bibelforskare och bibelkommentatorer är i allmänhet eniga om  att profetian gäller den tid då det messianska kungariket härskar. Så här sägs det i ett uppslagsverk: ”Gog framträder som ledaren för världsmakternas sista fientliga angrepp mot Guds rike.” (The New Schaff-Herzog Encyclopedia of Religious Knowledge, utgiven av S. Jackson, 1956, bd V, sid. 14) Man känner inte till att profetian har fått någon uppfyllelse på det bokstavliga Israel. Eftersom uppfyllelsen äger rum ”i dagarnas slutskede”, måste den gälla det andliga Israel, den kristna församlingen (Rom 2:28, 29; Gal 6:16), vars medlemmar enligt aposteln Paulus är barn till ”Jerusalem där ovan”, som de också vägleds av. (Gal 4:26) Detta hjälper oss att identifiera Gog.

I Uppenbarelseboken finns fler ledtrådar. I profetiska syner i den boken visas det att den symboliske draken, Satan, Djävulen, intensifierar förföljelsen av den kristna församlingen. Detta skulle ske sedan han och hans demoner hade blivit nerslungade från himlen till jorden, något som skulle utföras av Guds rike genom Jesus Kristus när denne började utöva kungamakt. (Upp 12:5–10, 13–17) I de här synerna beskrivs det också hur jordiska nationer församlar sig mot Gud, hans Son och hans trogna tjänare på jorden och hur dessa fiendestyrkor blir fullständigt besegrade och tillintetgjorda. (Upp 16:13–16; 17:12–14; 19:11–21) Även det att fåglar äter sig mätta på liken av Kristi rikes fiender har en motsvarighet här. (Jfr Hes 39:4, 17–20 med Upp 19:21.)

Profetian i Hesekiel om Gog pekar fram emot ett ondskefullt, världsomfattande angrepp mot Guds folk. Även om Gog tydligtvis representerar en sammanslutning av länder som utför angreppet, är det Satan, Djävulen, som iscensätter och leder det.

Begravandet av Gogs hop. ”Gog och hela hans larmande hop” begravs i ”dalen genom vilken man drar fram öster om havet”. (Hes 39:11) An American Translation har i den här versen ordalydelsen ”Abarimdalen öster om Döda havet”. Namnet Abarim används i 4 Moseboken 33:47, 48 om bergen öster om Döda havet. (Se ABARIM.) I det här området finns två djupa dalar, eller raviner, nämligen regnflodsdalarna Arnon och Zered. Arnons regnflodsdal är 3 km bred högst upp och omkring 520 m djup. Zereds regnflodsdal är ännu mer imponerande med sina 1 190 m höga branta klippor. Det kan vara någon av dessa dalar som används som en bild av denna profetiska gravplats – Arnon, som låg rakt öster om havet, eller Zered, som var den mest trafikerade av de två dalarna och låg mot sydöst. En annan möjlighet är att det inte alls syftar på någon bestämd dal, eftersom hela beskrivningen är symbolisk. Detta begravande, som sker i en djup dal vid Döda havet, har också i viss mån en parallell i Uppenbarelsebokens beskrivning av hur motståndarna till Guds kungarike kastas i den symboliska eldsjön och hur Satan slungas i avgrunden. (Upp 19:20; 20:1–3)

Är Gog i Uppenbarelseboken identisk med Gog i Hesekiels bok?

3. Även i Uppenbarelseboken talas det om ”Gog och Magog” (20:8). Båda namnen används om ”de nationer som är vid jordens fyra hörn” och som låter sig vilseledas av Satan sedan han har släppts lös ur den symboliska ”avgrunden”. Eftersom andra bibelställen visar att Kristi tusenårsregering gör slut på alla nationella regeringar och grupperingar (Dan 2:44; 7:13, 14), tycks ”de nationer” som omtalas här uppstå genom att de gör uppror mot Kristi världsomfattande herravälde. De rycker fram ”över jordens vidd” för att omringa ”de heligas läger och den älskade staden”. Detta sker efter Kristi Jesu tusenåriga styre över jorden. (Upp 20:2, 3, 7–9)

Att namnen ”Gog och Magog” används här tjänar uppenbarligen till att framhålla vissa likheter mellan situationen som uppstår efter de tusen åren och situationen vid det tidigare angreppet. Både i Hesekiels bok och i Uppenbarelseboken är motståndarna många (i Uppenbarelseboken sägs deras antal vara ”som havets sand”, dvs. obestämt); vid båda tillfällena är angreppet ett resultat av en omfattande sammansvärjning och riktas mot Guds tjänare i en tid då deras välstånd är stort. Benämningen ”Gog och Magog” passar därför utmärkt på dem som låter sig förledas till att göra uppror efter tusenårsregeringen. Deras slut blir fullständig tillintetgörelse. (Upp 20:8–10, 14)