En plats där en död blir begravd eller ligger begravd. I vår tid tänker man ofta på en grav som en grävd hålighet i marken, men bland hebréerna och andra orientaler var det vanligt att man använde naturliga grottor eller uthuggna gravkamrar. Det vanliga ordet för grav eller gravplats på hebreiska är qẹver, som användes både om enskilda gravar och om begravningsplatser där många blev begravda. (1Mo 23:7–9; Jer 8:1; 26:23) Det besläktade ordet qevurạh kan, i likhet med qẹver, beteckna antingen en grav i marken eller en grav uthuggen i klippan. (1Mo 35:20; 1Sa 10:2)

Det vanliga ordet för grav på grekiska är tạfos (Mt 28:1), och det motsvarande verbet (thạptō) betyder ”begrava” (Mt 8:21, 22). Orden mnẹ̄ma och mnēmeion syftar på en minnesgrav. (Lu 23:53, 55)

Eftersom dessa hebreiska och grekiska ord betecknar en enskild grav eller gravplats, används de ofta i plural om många sådana gravar. De skiljer sig således från det hebreiska she’ọ̄l och den grekiska motsvarigheten haidēs, som betecknar mänsklighetens gemensamma grav, den plats där de döda är, och som därför alltid står i singular. Därför har man i många nyare översättningar valt att inte (som i King James Version) översätta she’ọ̄l och haidēs med ”helvete”, ”grav” eller liknande uttryck. Flera svenska översättningar använder ”dödsriket”. I Nya världens översättning har man valt att helt enkelt låta orden stå oöversatta. (Se HADES; SHEOL.)

Eftersom det framställs som att de döda kommer till Sheol när de läggs i graven, används  ibland ord och uttryck som har med gravar att göra parallellt med Sheol, dock inte i exakt samma betydelse. (Job 17:1, 13–16; 21:13, 32, 33; Ps 88:3–12)

Gravens djup. Som parallell till Sheol används också uttrycket ”gravens djup”, som är en återgivning av två hebreiska ord, nämligen bōr, som också betyder ”cistern”, dvs. ett uthugget hålrum, och shạchath, som på några ställen används om en grop. Med tanke på innebörden i dessa ord var det naturligt att de användes sida vid sida med Sheol, som alltså betecknar den plats i jorden där de döda är. Som exempel kan nämnas Job 17:13–16, där ”Sheol” och ”gravens djup” (shạchath) används parallellt som platser av mörker och stoft. Ett annat exempel är Psalm 30:3, där David ber till Gud: ”Jehova, ur Sheol har du fört upp min själ; du har bevarat mig vid liv, för att jag inte skulle fara ner i gravens djup.” I Psalm 88:3–5 nämns ”Sheol”, ”gravens djup” och ”graven” efter varandra. Jona talade om ”gravens djup” i bildlig bemärkelse när han liknade fiskens inre vid ”Sheols buk” och ”gravens djup”. (Jon 2:2, 6; se också Job 33:18–30; Ps 30:3, 9; 49:7–10, 15; 143:7; Ord 1:12; Jes 14:9–15; 38:17, 18; 51:14; se SHEOL.)

Gravplatser i Israel. Man använde olika typer av gravplatser i Mellanöstern i forna tider. Det hände att man begravde de döda i jorden, något som är vanligt i västvärlden i dag, men det var inte det man föredrog. Rebeckas amma, Debora, blev begravd under ett stort träd, och det blev också kung Saul och hans söner, åtminstone till en början. (1Mo 35:8; 1Kr 10:12) Men det verkar som om man helst ville begrava de döda i en grotta, som i Abrahams fall – antingen i en naturlig grotta eller i en gravkammare som var uthuggen i den mjuka kalksten som är så vanlig i Palestina. Många ordnade sin gravplats själva och i god tid. (1Mo 50:5; Jes 22:16; 2Kr 16:14) Gravplatsen kunde ligga i närheten av personens hus, exempelvis i trädgården. (1Sa 25:1; 1Ku 2:34; 2Ku 21:18, 25, 26; 2Kr 33:20)

Arkeologiska fynd ger en uppfattning om hur gravplatserna kunde se ut i Palestina. Förutom enkla gravar i jorden använde man valv eller kamrar som var uthuggna i klippan, ofta i bergssidorna. Det verkar som om man helst ville ha en plats med ett upphöjt läge. (Jos 24:33; 2Ku 23:16; 2Kr 32:33; Jes 22:16) Kammaren kunde vara beräknad för en enda person, som då blev lagd i en uthuggen fördjupning i golvet, men den kunde också inredas med tanke på flera begravningar, och då hade den små, avlånga utrymmen uthuggna vinkelrätt in i väggarna med plats för en kropp i varje. Den trånga öppning som kroppen fördes in genom förseglades sedan med en tillhuggen sten. I andra kamrar högg man ut en bänkliknande nisch eller hylla i bakre väggen och i sidoväggarna (Mk 16:5), eller också kunde man ha en dubbel rad med sådana nischer, så att det blev fler platser. Graven kunde till och med ha flera kamrar, även om den typ som hade en kammare uppenbarligen var den vanligaste bland judarna. I en grav där kroppen låg öppet i en nisch måste man naturligtvis försegla ingången så att vilda djur inte kunde komma in. Huvudingången till graven stängdes därför med en stor sten. Ibland var stenen upphängd som en dörr, men andra gånger var den cirkelrund och satt i ett spår så att den kunde vältras för ingången. En sådan cirkelformad sten kunde väga över ett ton. (Mt 27:60; Mk 16:3, 4)

De tidiga judiska gravplatserna var mycket enkla. De utgjorde således en skarp kontrast till hedniska gravar, som ofta hade väggmålningar och andra utsmyckningar. Jakob reste visserligen en stod över Rakels grav, kanske en ensam sten (1Mo 35:20), men den var uppenbarligen bara en markering, inte ett minnesmärke (1Sa 10:2). I 2 Kungaboken 23:1 nämns också en ”gravsten” som markerade en gravplats. Jesus talade om gravar ”som inte märks, så att människor trampar på dem utan att veta om det”. (Lu 11:44)

Det var vanligt att man vitkalkade gravar, så att ingen av misstag skulle röra vid en grav och bli oren. Gravarna kring Jerusalem blev vitkalkade en månad före påsken, så att man kunde undvika att röra dem av misstag och bli oren inför denna speciella högtid. (Mishna, Shekalim 1:1) Jesus använde den seden i en liknelse och framhöll att de skriftlärda och fariséerna visserligen såg rättfärdiga ut utanpå men inuti var ”fulla av hyckleri och laglöshet”. (Mt 23:27, 28)

I Romarna 3:13 citerar Paulus Psalm 5:9, där de ondas och svekfullas strupe liknas vid ”en öppnad grav”. Precis som en öppnad grav fylls av död och fördärv är sådana människors strupe full av dödsbringande och fördärvat tal. (Jfr Mt 15:18–20.)

Trots att graven liknas vid en plats som människor med rätta önskar bli befriade från, nämner Job människor som är så förtvivlade därför att de saknar ett klart hopp eller en  klar förståelse av Skaparens avsikter att de söker döden och ”jublar därför att de finner en gravplats”. (Job 3:21, 22) En sådan inställning utgör en skarp kontrast till inställningen hos dem som vigde sitt liv åt tjänsten för Skaparen och som förtröstansfullt såg fram emot en uppståndelse. (Ps 16:9–11; Apg 24:15; Flp 1:21–26; 2Ti 4:6–8; Heb 11:17–19; se BEGRAVNING.)

Davids och andra kungars gravplatser. På pingstdagen år 33 sade Petrus: ”David ... både dog och blev begravd, och hans minnesgrav finns ibland oss än i dag.” (Apg 2:29) Detta visar att kung Davids grav fortfarande fanns år 33.

I Första Kungaboken 2:10 sägs det att David blev begravd ”i Davidsstaden”, och det var av allt att döma där som man senare begravde de flesta kungarna i Juda. Om 12 av de 20 kungar som kom efter David sägs det direkt att de blev begravda i Davidsstaden, även om inte alla blev begravda på ”kungarnas gravplatser” – om Jehoram, Joas (Jehoas) och Ahas sägs det uttryckligen att de inte blev begravda där. (2Kr 21:16, 20; 24:24, 25; 28:27) ”Kungarnas gravplatser” var inte nödvändigtvis en gemensam grav med många kamrar; det kan ha varit ett område i Davidsstaden där kungarnas minnesgravar låg. Kung Asa blev begravd i ”den stora grav som han hade låtit gräva ut åt sig i Davidsstaden” (2Kr 16:14), och Hiskia blev begravd ”i stigningen upp till Davids söners gravplatser” (2Kr 32:33). Den spetälske kung Ussia blev begravd ”hos sina förfäder, ... men på det begravningsfält som tillhörde kungarna, ty man sade: ’Han är spetälsk.’” Detta antyder att han inte placerades i en gravkammare uthuggen i klippan utan i stället begravdes i jorden. (2Kr 26:23)

Av de övriga kungarna i Juda blev Manasse och Amon uppenbarligen begravda på ett annat ställe, ”i Ussas trädgård”. (2Ku 21:18, 23, 26) När det sägs att Amons son, den trogne kung Josia, blev begravd ”på sina förfäders begravningsplats” syftas det antingen på kungagravarna i Davidsstaden eller på Manasses och Amons gravplatser. (2Kr 35:23, 24) Tre kungar dog i landsflykt: Jehoahas (i Egypten) och Jehojakin och Sidkia (i Babylon). (2Ku 23:34; 25:7, 27–30) Jehojakim blev begravd som ”en åsnehingst” och kastades ut ”till hettan om dagen och till frosten om natten” i uppfyllelse av Jeremias profetia. (Jer 22:18, 19; 36:30)

Den rättfärdige översteprästen Jehojada fick äran att bli begravd ”i Davidsstaden tillsammans med kungarna”. Såvitt man vet är han den ende som visats sådan ära utan att vara av kunglig börd. (2Kr 24:15, 16)

Man har inte kunnat fastställa var dessa kungliga gravplatser låg. Med tanke på att det hänvisas till ”Davidsgravarna” i Nehemja 3:16 och ”stigningen upp till Davids söners gravplatser” i 2 Krönikeboken 32:33 menar en del att området troligen låg på stadens sydöstra sluttning, i närheten av Kidrondalen. Här har man hittat något man tror är mycket gamla klippgravar med ingångar som har formen av rektangulära schakt. Det går emellertid inte att säga något säkert om dessa gravars ursprung. De är i mycket dåligt skick, inte bara på grund av de ödeläggelser staden drabbades av år 70 och år 135 v.t., utan också för att romarna använde den södra delen av staden som stenbrott.

I norra delen av det nutida Jerusalem ligger ett mausoleum som byggdes av drottning Helena av Adiabene och som har fått det missvisande namnet ”Kungagravarna”. Det byggdes inte förrän under det första århundradet v.t. och skall alltså inte förväxlas med de kungagravar som nämns i Bibeln.

”Liken av sina kungar”. I Hesekiel 43:7–9 fördömer Jehova Israels hus och dess kungar därför att de har orenat hans heliga namn ”genom sin otukt och genom liken av sina kungar vid deras död”, och så säger han: ”Må de nu skaffa bort sin otukt och liken av sina kungar långt ifrån mig, så skall jag ha min boning mitt ibland dem till oöverskådlig tid.” En del kommentatorer har uppfattat det så att judarnas synd bestod i att de hade gjort gravplatser åt några av kungarna nära tempelområdet. I vers 7 har omkring 20 hebreiska handskrifter och textutgåvor och även targumerna läsarten ”vid deras död”, medan den masoretiska texten har ”deras offerhöjder” och den grekiska Septuaginta ”i deras mitt”.

Även om läsarten ”vid deras död” är den rätta behöver det inte nödvändigtvis betyda att några av Judas kungar begravdes nära tempelområdet. Eftersom en död kropp var oren enligt lagen, skulle det vara en direkt skymf mot Gud att begrava någon nära templet, och i berättelserna om kungarna finns det inget som ens antyder att en så uppenbar och allvarlig kränkning av templets helighet ägde rum. De kungar som inte ansågs värdiga att  bli begravda på ”kungarnas gravplatser” eller ”Davids söners gravplatser” lär knappast ha blivit begravda på en mer upphöjd plats, som vid templet, utan snarare på en mindre framträdande och mindre ärofull plats.

Om man ser närmare på Hesekiel 43:7–9 lägger man märke till att avsnittet handlar om avgudadyrkan. Precis som den ”otukt” som nämns i första hand är bildlig otukt betecknar ”liken av ... [deras] kungar” de livlösa gudabilder som israeliterna och deras härskare hade tillbett. I linje med detta varnade Jehova israeliterna i 3 Moseboken 26:30 för följderna av olydnad mot honom: ”Jag skall förinta era heliga offerhöjder och hugga ner era rökelseställ och lägga era egna lik på liken av era smutsiga avgudar.” (Jfr Jer 16:18; Hes 6:4–6.) Bibeln visar att sådana gudabilder fördes in på tempelområdet. (Hes 8:5–17) Dessutom betecknades några av dessa avgudar som kungar genom att ordet för ”kung” ingick i deras namn, exempelvis Molek (1Ku 11:7), Milkom (1Ku 11:5) och Malkam (Jer 49:1). Om Nordrikets avgudar skriver profeten Amos (5:26): ”Men ni skall bära Sakkut, er kung, och Kevan, era bilder, er guds stjärna, som ni gjorde åt er.” Det tycks därför vara mer sannolikt att avsnittet fördömer avgudadyrkan än att det skulle handla om att det överlämnade tempelområdet vanhelgades genom att bokstavliga kungar begravdes där.