Gud
Allt som dyrkas eller tillbes kan kallas en gud, eftersom tillbedjaren visar det vördnad och tillskriver det en makt som övergår hans egen. Man kan till och med göra buken till sin gud. (Rom 16:18; Flp 3:18, 19) Bibeln nämner många gudar (Ps 86:8; 1Kor 8:5, 6), men den visar att nationernas gudar är värdelösa eller maktlösa (Ps 96:5). (Se GUDAR OCH GUDINNOR.)
Hebreiska ord. Ett av de hebreiska ord som översätts med ”Gud” är ’El, som sannolikt betyder ”den mäktige”, ”den starke”. (1Mo 14:18) Det används om Jehova, om andra gudar och om människor. Det används också ofta i egennamn, exempelvis Elisa (”Gud är räddning”) och Mikael (”vem är som Gud?”). Ibland står ’El tillsammans med den bestämda artikeln (ha’Ẹl, ordagr.: ”Guden”). Denna benämning används om Jehova och åtskiljer honom från andra gudar. (1Mo 46:3; 2Sa 22:31; se NV, Tillägg 1G.)
I Jesaja 9:6 kallas Jesus Kristus profetiskt ’El Gibbọ̄r, ”Väldig gud” (inte ’El Shaddạj [Gud den Allsmäktige], som används om Jehova i 1Mo 17:1).
Pluralformen, ’elịm, används om andra gudar, exempelvis i 2 Moseboken 15:11. Den används också som majestätsplural för att ange storhet och överlägsenhet, som i Psalm 89:6: ”Vem är lik Jehova bland Guds söner [bivnẹ̄ ’Elịm]?” Att pluralformen här och på andra ställen används om en enda person stöds av att ’Elịm återges med singularformen Theọs i den grekiska Septuaginta och med singularformen Deus i den latinska Vulgata.
Det hebreiska ordet ’elohịm (gudar) tycks komma från en rot som betyder ”vara stark”. ’Elohịm är pluralformen av ’elọ̄ah (gud). Ibland syftar denna pluralform på flera gudar (1Mo 31:30, 32; 35:2), men det är vanligare att den används som majestätsplural för att beteckna värdighet eller överlägsenhet. I Bibeln används ’Elohịm om Jehova själv, om änglar, om avgudar (en eller flera) och om människor.
När ’Elohịm syftar på Jehova används det som majestätsplural. (1Mo 1:1) Om detta skriver Aaron Ember: ”Att språket i GT [Gamla testamentet] helt har övergett tanken på flertal i förbindelse med ... [’Elohịm] (när ordet används om Israels Gud) framgår i synnerhet av det förhållandet att det nästan undantagslöst konstrueras med ett predikatsverb i singularis och som bestämning har adjektivattribut i singularis. ... [’Elohịm] måste i stället förklaras vara en intensiv plural, som uttrycker storhet och majestät och motsvaras av uttrycket den store Guden.” (The American Journal of Semitic Languages and Literatures, årg. XXI, 1905, sid. 208)
1Mo 1:1–2:4) I honom bor summan och substansen av oändliga krafter.
Titeln ’Elohịm riktar uppmärksamheten på Jehovas skaparkraft. Den förekommer 35 gånger i skapelseberättelsen, och varje gång står det verb som beskriver vad Gud sade eller gjorde i singular. (I Psalm 8:5 omtalas även änglarna som ’elohịm, vilket bekräftas av Hebréerna 2:6–8, där Paulus citerar den psalmen. I Första Moseboken 6:2, 4; Job 1:6; 2:1 kallas de benẹ̄ ha’Elohịm, ”Guds söner” (Åk, 1917) eller ”den sanne Gudens söner” (NV). På sidan 134 i Lexicon in Veteris Testamenti Libros (Koehler och Baumgartner, 1958) sägs det om detta uttryck: ”(enskilda) gudomliga väsen, gudar”. På sidan 51 sägs det: ”(de enskilda) gudarna”, och det hänvisas till 1 Moseboken 6:2; Job 1:6; 2:1; 38:7. I Psalm 8:5 återges därför ’elohịm med ”änglar” (LXX) eller med ”de gudalika” (NV).
Ordet ’elohịm används också om avgudar. Ibland betyder denna pluralform helt enkelt ”gudar”. (2Mo 12:12; 20:23) Andra gånger används den som majestätsplural och syftar på en enda gud (eller gudinna). Ingen av dessa gudar var en treenighet. (1Sa 5:7b [Dagon]; 1Ku 11:5 [”gudinnan” Ashtoret]; Dan 1:2b [Marduk])
I Psalm 82:1, 6 används ’elohịm om människor, närmare bestämt domare i Israel. Jesus citerade från den här psalmen i Johannes 10:34, 35. Dessa män var gudar i den bemärkelsen att de representerade Jehova och talade på hans vägnar. På liknande sätt fick Mose veta att han skulle tjäna som ”Gud” för Aron och för farao. (2Mo 4:16, not; 7:1)
På många ställen i Bibeln står den bestämda artikeln ha framför ’Elohịm. (1Mo 5:22) När det gäller konstruktionen ha’Elohịm säger lexikografen F. Zorell: ”I Bibeln är det i synnerhet den ende sanne Guden, Jahve, som betecknas med detta ord; ... ’Jahve är [den ende sanne] Guden’ 5Mo 4:35; 4:39; Jos 22:34; 2Sa 7:28; 1Ku 8:60 osv.” (Lexicon Hebraicum Veteris Testamenti, Rom 1984, sid. 54; hakparentes och kursiv text av författaren)
Det grekiska ordet. I Septuaginta återges ’El och ’Elohịm vanligen med det grekiska ordet theọs, och samma ord används för ”Gud” eller ”gud” i de kristna grekiska skrifterna.
Den sanne Guden, Jehova. Den sanne Guden är inte en namnlös Gud. Hans namn är Jehova. (5Mo 6:4; Ps 83:18) Han är Gud därför att han har skapat allt. (1Mo 1:1; Upp 4:11) Den sanne Guden är verklig (Joh 7:28); han är en person (Apg 3:19, not; Heb 9:24) och inte en livlös naturlag som verkar oberoende av en levande laggivare. Han är inte en blind kraft som frambringar något genom en slumpmässig utveckling. I 1956 års upplaga av The Encyclopedia Americana sägs det under uppslagsordet ”Gud”: ”Enligt kristen, muslimsk och judisk uppfattning det högsta väsendet, den yttersta orsaken och i allmän bemärkelse, enligt gängse uppfattning nu för tiden runt om i den civiliserade världen, en andevarelse som existerar i kraft av sig själv och som är evig, fullständigt fri, allsmäktig och åtskild från materien som han har skapat i många former och som han bevarar och har herravälde över. Det tycks inte ha funnits någon period i historien då människan inte har trott att universum har en övernaturlig upphovsman och härskare.” (Bd XII, sid. 743)
Bevis för ”den levande Gudens” existens. Att Gud finns bekräftas av den ordning, kraft och komplexitet som präglar skaparverket, både i det oändligt stora och i det oändligt lilla, och av hans handlande med sitt folk historien igenom. När vetenskapsmän studerar Guds skaparverk, som kan kallas skapelsens bok, lär de sig mycket. Och för att man skall kunna lära sig något av en bok måste författaren ha använt tankeförmåga och varit omsorgsfull när han utarbetade den.
I motsats till nationernas livlösa gudar är Jehova ”den levande Guden”. (Jer 10:10; 2Kor 6:16) Överallt finns det vittnesbörd om hans verksamhet och hans storhet. ”Himlen förkunnar Guds härlighet; himlarymden berättar om hans händers verk.” (Ps 19:1) Människor har ingen orsak eller giltig anledning att förneka Guds existens, eftersom ”det som kan vara känt om Gud är uppenbart bland dem; Gud har ju gjort det uppenbart för dem. Hans osynliga egenskaper ses nämligen tydligt alltifrån världens skapelse, ja, hans eviga makt och gudomlighet, eftersom de uppfattas genom de ting som är gjorda – så är de då utan ursäkt.” (Rom 1:18–20)
Bibeln beskriver Jehova som den som lever från oöverskådlig tid till oöverskådlig tid, för evigt (Ps 90:2, 4; Upp 10:6), och som evighetens Kung, den oförgänglige, osynlige, ende sanne Guden (1Ti 1:17). Före honom fanns det ingen gud. (Jes 43:10, 11)
Oändligt stor men tillgänglig. Den sanne Guden är oändligt stor, och det mänskliga Rom 11:33–36) Men det går att finna honom och närma sig honom, och han förser sina tillbedjare med allt de behöver för att ha det bra och vara lyckliga. (Apg 17:26, 27; Ps 145:16) Han står alltid på höjden av sin förmåga och vilja att ge goda gåvor till sina skapelser. Det står skrivet: ”Varje god gåva och varje fullkomlig gåva kommer från ovan, ty den kommer ner från himlaljusens Fader, och hos honom finns ingen förändring som i skuggans växlingar.” (Jak 1:17) Jehova handlar alltid i enlighet med sina egna rättfärdiga normer, och allt han gör vilar på en rättslig grund. (Rom 3:4, 23–26) Alla hans skapelser kan därför ha full tillit till honom, eftersom de vet att han alltid håller sig till de principer han fastställer. Han förändras inte (Mal 3:6), och hos honom finns ingen ”förändring” när det gäller hur han tillämpar sina principer. Det finns ingen partiskhet hos honom (5Mo 10:17, 18; Rom 2:11), och det är omöjligt för honom att ljuga (4Mo 23:16, 19; Tit 1:1, 2; Heb 6:17, 18).
sinnet kan inte helt och fullt förstå honom. En skapelse kan aldrig hoppas på att bli jämlik sin Skapare eller förstå allt som rör sig i hans sinne. (Hans egenskaper. Den sanne Guden är inte allestädes närvarande, för det sägs att han har en ”boning”. (1Ku 8:49; Joh 16:28; Heb 9:24) Hans tron är i himlen. (Jes 66:1) Han är allsmäktig, ”Gud den Allsmäktige”. (1Mo 17:1; Upp 16:14) ”Allting ligger naket och blottat inför ögonen på honom”, och han är den ”som från början berättar om slutet”. (Heb 4:13; Jes 46:10, 11; 1Sa 2:3) Hans kraft och kunskap når ut överallt, till alla delar av universum. (2Kr 16:9; Ps 139:7–12; Am 9:2–4)
Den sanne Guden är ande, inte kött (Joh 4:24; 2Kor 3:17), även om han ibland liknar sin kraft, synförmåga och så vidare vid mänskliga lemmar, organ eller sinnen. Exempelvis talar han i bildlig bemärkelse om sin ”arm” (2Mo 6:6), sina ”ögon” och ”öron” (Ps 34:15), och han framhåller att den som har skapat människans ögon och öron naturligtvis också själv kan se och höra (Ps 94:9).
Några av Guds främsta egenskaper är kärlek (1Jo 4:8), vishet (Ord 2:6; Rom 11:33), rättvisa (5Mo 32:4; Lu 18:7, 8) och kraft (Job 37:23; Lu 1:35). Han är ordningens och fridens Gud. (1Kor 14:33) Han är fullständigt helig och ren (Jes 6:3; Hab 1:13; Upp 4:8), lycklig (1Ti 1:11) och barmhärtig (2Mo 34:6; Lu 6:36). Bibeln beskriver också många andra drag i hans personlighet.
Hans ställning. Jehova är universums högste Suverän, den evige Kungen. (Ps 68:20; Dan 4:25, 35; Apg 4:24; 1Ti 1:17) Hans tron är upphöjd över allt. (Hes 1:4–28; Dan 7:9–14; Upp 4:1–8) Han är Majestätet (Heb 1:3; 8:1), den majestätiske Guden, den Majestätiske (1Sa 4:8; Jes 33:21). Han är källan till allt liv. (Job 33:4; Ps 36:9; Apg 17:24, 25)
Hans rättfärdighet och härlighet. Den sanne Guden är en rättfärdig Gud. (Ps 7:9) Han är härlighetens Gud. (Ps 29:3; Apg 7:2) I sin höghet är han upphöjd över alla (5Mo 33:26); han är klädd i höghet och styrka (Ps 93:1; 68:34) och i värdighet och prakt (Ps 104:1; 1Kr 16:27; Job 37:22; Ps 8:1). ”Hans gärningar är värdighet och prakt.” (Ps 111:3) Hans kungavälde kännetecknas av härlig prakt. (Ps 145:11, 12)
Hans avsikt. Gud har en avsikt som han kommer att genomföra och som inte kan omintetgöras. (Jes 46:10; 55:8–11) Enligt Efesierna 1:9, 10 är det hans avsikt ”att sammanfatta allt igen i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden”. Genom Kristus skall alla förnuftsbegåvade skapelser bringas i full harmoni med Gud. (Jfr Mt 6:9, 10.) Ingen fanns till före Jehova; han är därför äldre än alla andra. (Jes 44:6) Eftersom han är Skaparen fanns han till före alla andra gudar, och efter honom skall det heller inte finnas någon, för nationerna kan aldrig frambringa en verklig, levande gud som har förmågan att profetera. (Jes 43:10; 46:9, 10) Som Alfa och Omega (Upp 22:13) är han den ende allsmäktige Guden. Han skall se till att stridsfrågan om vem som är den sanne Guden blir slutgiltigt avgjord, så att det för all framtid blir fastslaget att han är den ende allsmäktige Guden. (Upp 1:8; 21:5, 6) Han glömmer eller överger aldrig sina avsikter eller förbund, och han är därför en pålitlig och lojal Gud. (Ps 105:8)
En Gud som kommunicerar. Eftersom Gud har stor kärlek till sina skapelser, ger han dem rika möjligheter att lära känna honom och hans avsikter. Vid tre tillfällen har han låtit människor på jorden höra hans egen röst. (Mt 3:17; 17:5; Joh 12:28) Han har kommunicerat genom änglar (Lu 2:9–12; Apg 7:52, 53), genom människor som han gett vägledning och uppenbarelser åt, exempelvis Mose, och i synnerhet genom sin Son, Jesus Kristus (Heb 1:1, 2; Upp 1:1). Han kommunicerar med sina tillbedjare genom sitt skrivna ord, som gör dem fullständigt rustade att vara hans tjänare och som leder dem på vägen till liv. (2Pe 1:19–21; 2Ti 3:16, 17; Joh 17:3)
Inte som nationernas gudar. Den sanne Guden, de strålande himlakropparnas Skapare, besitter en härlighet och strålglans som det mänskliga ögat inte förmår uthärda. Gud säger: ”Ingen människa kan se mig och leva.” (2Mo 33:20) Det är bara änglar, andeskapelser, som har en sådan synförmåga att de kan se hans ”ansikte” bokstavligen. (Mt 18:10; Lu 1:19) Men han utsätter heller inte människor för en sådan upplevelse. I sin kärleksfulla omtanke gör han det möjligt för dem att se hans fina egenskaper genom hans ord, som bland annat innehåller det som uppenbarades om honom genom hans Son, Kristus Jesus. (Mt 11:27; Joh 1:18; 14:9)
I Uppenbarelseboken låter Gud oss få en uppfattning om det intryck hans närvaro ger. Aposteln Johannes fick en syn som innebar att han så gott som såg Gud, eftersom den förmedlade intrycket av Gud på hans tron. Gud såg inte ut som en människa. Han har aldrig uppenbarat sin gestalt för människor, vilket Johannes själv senare skrev: ”Ingen människa har någonsin sett Gud.” (Joh 1:18) Guds utseende liknades i stället vid polerade, dyrbara, strålande och vackra ädelstenar som tilltalar ögonen och väcker beundran. Han ”var till utseendet lik en jaspissten och en dyrbar rödfärgad sten, och runt omkring tronen var en regnbåge, till utseendet lik en smaragd”. (Upp 4:3) Hans utseende är så vackert och tilltalande att man blir överväldigad av förundran. Hans tron är också omgiven av härlighet och en atmosfär av frid och stillhet. Detta antyds av en fullkomlig regnbåge av smaragd, som påminner om den välgörande stillhet som följer på ett oväder. (Jfr 1Mo 9:12–16.)
Den sanne Guden är verkligen annorlunda än nationernas gudar, som ofta framställs som groteska, aggressiva, våldsamma, oförsonliga, obarmhärtiga, oberäkneliga, skrämmande och djävulska varelser som är beredda att plåga jordiska skapelser i något slags inferno.
”En Gud som kräver odelad hängivenhet”. ”Även om det finns de som kallas ’gudar’, det må vara i himlen eller på jorden, alldeles som det finns många ’gudar’ och många ’herrar’, så finns det i alla fall för oss bara en Gud, Fadern.” (1Kor 8:5, 6) Jehova är den allsmäktige Guden, den ende sanne Guden, och han kräver med all rätt odelad hängivenhet. (2Mo 20:5) Hans tjänare måste se till att ingen annan får inta hans rättmätiga plats i deras hjärtan och handlingar. Han kräver att de som tillber honom tillber med ande och sanning. (Joh 4:24) Han är den ende som de vördnadsfullt skall frukta. (Jes 8:13; Heb 12:28, 29)
Bland de övriga mäktiga som kallas ”gudar” i Bibeln är Jesus Kristus, som är ”den enfödde guden”. Han sade dock själv klart och tydligt: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.” (Joh 1:18; Lu 4:8; 5Mo 10:20) Änglarna är ”gudalika”, men en av dem hindrade Johannes från att tillbe honom och sade: ”Akta dig! Gör det inte! ... Tillbe Gud.” (Ps 8:5; Heb 2:7; Upp 19:10) Vissa mäktiga hebréer kallades ”gudar” (Ps 82:1–7), men det var inte Guds avsikt att någon människa skulle bli tillbedd. När Cornelius betygade Petrus sin vördnad hindrade aposteln honom med orden: ”Stig upp; också jag är en människa.” (Apg 10:25, 26) De falska gudar som har uppfunnits och formats av människor under de århundraden som har gått sedan upproret i Eden skall självklart heller inte tillbes. Den mosaiska lagen visar tydligt att man inte skall vända sig från Jehova till dessa falska gudar. (2Mo 20:3–5) Jehova, den sanne Guden, kommer inte att för alltid tolerera rivalitet från falska, värdelösa gudar. (Jer 10:10, 11)
Sedan Kristus under sitt tusenårsrike har tillintetgjort all myndighet och makt som är i opposition mot Gud överlämnar han kungariket åt sin Gud och Fader, som då blir ”allt för alla”. (Rom 8:33; 1Kor 15:23–28) Till slut kommer alla som lever att erkänna Guds suveränitet och prisa hans namn i all evighet. (Ps 150; Flp 2:9–11; Upp 21:22–27; se JEHOVA.)