Ett forntida straff. Den som hängdes på pålen kunde vara antingen död eller levande. Det mest kända exemplet är Jesus Kristus, som avrättades på en påle. (Lu 24:20; Joh 19:14–16; Apg 2:23, 36) Forntida folkslag hade olika sätt att verkställa detta straff.

Assyrierna, som var kända för sin grymma krigföring, spetsade nakna fångar på pålar som trängde genom magen och upp i brösthålan. Man har funnit flera reliefer som avbildar detta, bland annat den relief som skildrar hur assyrierna angrep och erövrade Lakis. (2Ku 19:8; BILD, bd 1, sid. 958)

Perserna använde också pålar i samband med avrättningar. Somliga menar att perserna i regel halshögg eller flådde personen innan de hängde upp honom. När Darius I förbjöd judarnas fiender att störa återuppbyggandet av templet i Jerusalem, befallde han att den som överträdde förordningen skulle hängas upp på en bjälke som brutits loss ur hans eget hus. (Esr 6:11) När Ahasveros (Xerxes I), Darius son, regerade som kung hängdes två av hans dörrvaktare upp på pålar, vilket var persernas straff för förräderi. (Est 2:21–23) Haman och hans tio söner blev på liknande sätt upphängda på en påle. (Est 5:14; 6:4; 7:9, 10; 9:10, 13, 14, 25) Herodotos (III, 125, 159; IV, 43) nämner ytterligare exempel på att perserna använde denna form av bestraffning.

Enligt judisk lag skulle överträdare som var skyldiga till så allvarliga förbrytelser som hädelse eller avgudadyrkan först stenas eller avrättas på något annat sätt, och sedan skulle kropparna hängas upp på pålar eller träd som ett varnande exempel för andra. (5Mo 21:22, 23; Jos 8:29; 10:26; 2Sa 21:6, 9) Josefs profetiska ord till chefen för faraos bagare tyder på att även egyptierna avrättade sina förbrytare  innan de hängde dem på pålar. Han sade: ”Farao [skall] lyfta upp ditt huvud från dig och hänga dig på en påle.” (1Mo 40:19, 22; 41:13)

Grekerna och romarna lär ha övertagit seden att hänga förbrytare på pålar från fenicierna, och det var först på Konstantins tid som den avskaffades i romarriket. Det var ovanligt att en romersk medborgare hängdes på pålen, eftersom detta var ett straff man vanligtvis gav slavar och värsta sortens förbrytare. Både judarna och romarna betraktade det som ett förödmjukande och vanärande straff som endast tilldelades sådana som var förbannade. (5Mo 21:23; Gal 3:13; Flp 2:8)

Det är möjligt att judarna under det första århundradet hade rätt att hänga en person på pålen som straff för religiösa överträdelser (även om det råder viss osäkerhet kring detta), men det står helt klart att de inte kunde göra det som straff för andra slag av brott. Det var bara en romersk ämbetsman som Pontius Pilatus som hade den myndigheten. (Joh 18:31; 19:10) Inte desto mindre hade judarna, särskilt de främsta prästerna och styresmännen, huvudansvaret för att Kristus blev hängd på pålen. (Mk 15:1–15; Apg 2:36; 4:10; 5:30; 1Kor 2:8)

Det hände att romarna band offret vid pålen, och den som hängdes upp på det sättet kunde leva i flera dagar innan han till slut dog av smärtan, törsten, svälten och den stekande solen. Men det vanligaste var att den anklagade, som i Jesu fall, spikades fast vid pålen genom händerna (och sannolikt även fötterna). (Joh 20:25, 27; Lu 24:39; Ps 22:16, not; Kol 2:14) Anatomer har alltid räknat handleden som en del av handen, och vissa läkare menar därför att spikarna slogs in mellan de små benen i handlederna för att förhindra att händerna slets sönder, något som kunde ske om spikarna slogs genom handflatorna. (Se The Journal of the American Medical Association, 21 mars 1986, sid. 1460.) Detta skulle stämma väl överens med Bibelns språkbruk, eftersom ordet ”hand” också inbegriper handleden i exempelvis 1 Moseboken 24:47, där det nämns att armband bars på ”handleder [ordagr.: händer]”, och Domarboken 15:14, där det talas om bojorna på Simsons ”händer”.

Det sägs inte huruvida brottslingarna vid sidan av Jesus hade spikats eller bundits fast vid pålarna. Om de bara var bundna, kan detta förklara varför de fortfarande var vid liv och fick benen sönderslagna när Jesus redan var död. (Joh 19:32, 33) När benen slogs sönder skulle den upphängde, enligt vad somliga anser, snart dö av kvävning, eftersom han då inte kunde hålla kroppen uppe och avlasta de överbelastade bröstmusklerna. Detta är naturligtvis inte den enda möjliga förklaringen till att brottslingarna levde längre än Jesus. En annan faktor är att de inte hade blivit utsatta för samma mentala och fysiska tortyr som Jesus hade. Jesus hade varit i sina fienders händer och genomgått stora prövningar hela natten. Han hade dessutom blivit slagen av de romerska soldaterna, kanske så brutalt att han inte var i stånd att bära sin egen tortyrpåle, vilket annars var sed. (Mk 14:32–15:21; Lu 22:39–23:26)

Vad visar den grekiska grundtexten om formen på det tortyrredskap Jesus avrättades på?

De flesta bibelöversättningar säger att Jesus blev ”korsfäst” i stället för hängd på en påle. Detta beror på den allmänna uppfattningen att det tortyrredskap som Jesus dog på var ett ”kors” bestående av två bjälkar och inte en enkel stolpe eller påle. Traditionen, inte Bibeln, säger också att den dödsdömde endast bar tvärstycket, som kallas patibulum eller antenna, och inte båda bjälkarna. På det sättet försöker man komma runt problemet att det skulle ha varit för tungt för en man att ensam dra eller bära båda bjälkarna till Golgota.

Men vad sade bibelskribenterna själva om detta? De använde det grekiska substantivet staurọs 27 gånger och verbet staurọō 46 gånger, verbet synstaurọō (prefixet syn betyder ”med”) fem gånger och verbet anastaurọō (anạ betyder ”på nytt”) en gång. De använde också det grekiska ordet xỵlon, som betyder ”trä”, fem gånger för att beskriva det tortyrredskap som Jesus spikades fast vid.

Varken i klassisk grekiska eller i koiné förmedlar staurọs tanken på ett ”kors” som består av två träbjälkar. Ordet betecknar helt enkelt en upprättstående stör, stolpe eller påle som kunde användas när man gjorde en inhägnad eller uppförde ett pålverk eller en palissad. I Douglas New Bible Dictionary (1985) sägs det under ”Kors”, på sidan 253: ”Det grekiska ordet för ’kors’ (staurọs, verb staurọō ...) betyder i första hand en upprätt  påle eller bjälke och i andra hand en påle som användes som redskap vid bestraffning och avrättning.”

Att Lukas, Petrus och Paulus använde xỵlon synonymt med staurọs bekräftar ytterligare uppfattningen att Jesus hängdes på en upprättstående träpåle utan något tvärstycke, för det är vad xỵlon betyder i det här sammanhanget. (Apg 5:30; 10:39; 13:29; Gal 3:13; 1Pe 2:24) Xỵlon förekommer också i den grekiska Septuaginta, i Esra 6:11, där det används om en enkel bjälke eller stock som en lagbrytare skulle hängas upp på.

Nya världens översättning förmedlar därför troget denna grundbetydelse av den grekiska texten när den återger staurọs med ”tortyrpåle” och verbet staurọō med ”hänga på pålen”. Därmed undviker man att förväxla staurọs med de traditionella kyrkliga korsen. (Se TORTYRPÅLE.) Det är inget som hindrar att en man som Simon från Kyrene ensam kan ha burit Kristi tortyrpåle som Bibeln säger, för om den var 15 cm i diameter och 3,5 m lång vägde den troligen bara lite drygt 45 kg. (Mk 15:21)

En kännare av grekiskan, W. E. Vine, säger: ”STAUROS (σταυρός) betecknar i första hand en upprättstående stolpe eller påle. Brottslingar avrättades genom att spikas fast vid sådana. Både substantivet och verbet stauroō, att fästa vid en påle eller en stolpe, skall i sin ursprungliga betydelse särskiljas från det kyrkliga bruket av ordet om ett kors bestående av två bjälkar.” Vine förklarar vidare att det sammansatta korset har sitt ursprung i Kaldeen och att kristenheten övertog det från hedningarna på 200-talet och började använda det som en symbol för Kristi död. (Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words, 1981, bd 1, sid. 256)

Följande kommentar i boken The Cross in Ritual, Architecture, and Art är värd att lägga märke till: ”Det är egendomligt, men dock ett obestridligt faktum, att korset har använts som en helig symbol i tidsåldrar långt före Kristi födelse och även därefter i länder som inte kommit i kontakt med kyrkans läror. ... Den grekiske Bacchus, den tyriske Tammuz, den kaldeiske Bel och den nordiske Oden symboliserades allesammans inför sina dyrkare av en korsformig figur.” (G. S. Tyack, London 1900, sid. 1)

I boken The Non-Christian Cross sägs det: ”Det finns inte en enda mening i någon av de många skrifter som utgör Nya testamentet som i den ursprungliga grekiska texten innehåller ens några indirekta bevis för att den stauros som användes i Jesu fall var något annat än en vanlig stauros; och än mindre några bevis för att den inte bestod av ett enda trästycke, utan av två stycken som var hopspikade till ett kors. ... Det är inte så lite missvisande av våra lärare att översätta ordet stauros med ’kors’, när de översätter kyrkans grekiska dokument till vårt modersmål, och att därtill understödja denna handling genom att sätta in ordet ’kors’ i våra lexikon som innebörden i ordet stauros utan att noggrant förklara att denna innebörd i vilket fall som helst inte var den primära innebörden i ordet på apostlarnas tid, att det inte fick denna primära betydelse förrän långt senare, och då, om alls, fick den bara därför att man av en eller annan anledning förutsatte, trots avsaknaden av verifierande bevismaterial, att den särskilda stauros som Jesus blev hängd på hade just den särskilda formen.” (J. D. Parsons, London 1896, sid. 23, 24; se även The Companion Bible, 1974, Appendix nr 162.)

Bildspråk. Bibeln innehåller inte bara ett grundligt vittnesbörd om att Herren Jesus Kristus blev hängd på pålen i bokstavlig bemärkelse (1Kor 1:13, 23; 2:2; 2Kor 13:4; Upp 11:8), utan den använder också uttrycket ”hänga på pålen” i bildlig eller överförd bemärkelse, exempelvis i Galaterna 2:20. De kristna har dödat sin gamla personlighet genom tron på Kristus hängd på pålen. (Rom 6:6; Kol 3:5, 9, 10) Paulus skriver: ”Och de som tillhör Kristus Jesus har hängt köttet på pålen tillsammans med dess lidelser och begär.” (Gal 5:24) Han säger också att genom Kristus har ”världen ... hängts på en påle för mig och jag för världen”. (Gal 6:14)

Avfällingar ”hänger [på nytt] Guds Son på pålen och utsätter honom för offentlig skam” genom att de i likhet med Judas gör uppror mot Guds anordning för räddning. (Heb 6:4–6)