Högtider var oskiljaktigt förbundna med den sanna tillbedjan av Jehova Gud, eftersom Jehova genom Mose hade ålagt sitt utvalda folk, Israel, att fira vissa högtider. Det hebreiska ordet chagh, som har återgetts med ”högtid”, kan vara avlett av ett verb som betyder ”röra sig runt i en cirkel”, ”vara cirkelformad” eller ”dansa runt i en ring” och som därför har fått betydelsen ”fira en regelbundet återkommande fest eller högtid”. Ordet mō‛ẹdh, som också har återgetts med ”högtid”, betecknar i sin grundbetydelse en fastställd tid eller en avtalad mötesplats. (1Sa 20:35; 2Sa 20:5)

Följande högtider och andra särskilda dagar och tidsperioder firades i Israel:

HÖGTIDER I ISRAEL

FÖRE LANDSFLYKTEN

ÅRLIGA HÖGTIDER

1. Påsken, 14 abib (nisan)

2. Det osyrade brödets högtid, 15–21 abib (nisan)

3. Veckohögtiden (pingsten), 6 sivan

4. Trumpetblåsningens dag, 1 etanim (tishri)

5. Försoningsdagen, 10 etanim (tishri)

6. Lövhyddohögtiden, 15–21 etanim (tishri), med en högtidssammankomst den 22 etanim (tishri)

ANDRA HÖGTIDER

1. Veckosabbaten

2. Nymånedagen

3. Sabbatsåret (vart 7:e år)

4. Jubelåret (vart 50:e år)

EFTER LANDSFLYKTEN

1. Invigningshögtiden, 25 kislev

2. Purimfesten, 14, 15 adar

De tre stora högtiderna. De tre viktigaste högtiderna, som ibland kallas vallfartshögtider, eftersom alla män då skulle samlas i Jerusalem, hölls vid fastställda tider under året och betecknades därför med det hebreiska ordet mō‛ẹdh. (3Mo 23:2, 4) Men när det uteslutande handlar om de tre stora högtiderna används oftast ordet chagh, som inte bara betecknar något som är regelbundet återkommande, utan också en tid av stor glädje. De tre stora högtiderna är:

1) Det osyrade brödets högtid. (2Mo 23:15) Denna högtid började dagen efter påsken och sträckte sig från den 15 till den 21 abib (nisan). Påsken firades den 14 nisan och var i själva verket en högtid för sig, men eftersom den tidsmässigt låg så nära det osyrade brödets högtid betecknades de två högtiderna ofta tillsammans som påsken. (Mt 26:17; Mk 14:12; Lu 22:7)

2) Veckohögtiden, längre fram kallad pingsten. Den firades den 50:e dagen räknat från den 16 nisan, dvs. den 6 sivan. (2Mo 23:16a; 34:22a)

3) Lövhyddohögtiden (insamlingshögtiden). Denna högtid firades från den 15 till den 21 i den sjunde månaden, etanim (tishri), och den 22 hölls en högtidssammankomst. (3Mo 23:34–36)

 Jehova hade fastställt var, när och hur dessa högtider skulle firas. Dessa ”Jehovas högtider” var knutna till vissa årstider i det religiösa kalenderåret – början av våren, slutet av våren och hösten. Detta hade stor betydelse, eftersom man vid dessa tider skördade den första grödan från marken och i vingårdarna, något som framkallade stor glädje bland invånarna i det utlovade landet och som gav dem tillfälle att visa sin tacksamhet mot Jehova, som så frikostigt sörjde för deras behov.

Allmänna föreskrifter för dessa högtider. Den mosaiska lagen krävde att alla manliga israeliter varje år skulle träda fram inför Jehovas, sin Guds, ansikte på den plats som han valde ut under var och en av de tre årliga högtiderna. (5Mo 16:16) Med tiden valdes Jerusalem ut som centrum för firandet av högtiderna. Det var dödsstraff för den som uteblev från påskfirandet (4Mo 9:9–13), men det fanns inget fastställt straff för den som uteblev från de övriga högtiderna. Likväl skulle folket som helhet dömas och uppleva svårigheter om det försummade några av Guds lagar, däribland lagarna om att hålla högtider och sabbater. (5Mo 28:58–62) Påsken skulle firas den 14 nisan, men under särskilda omständigheter kunde den firas en månad senare.

Även om kvinnorna, till skillnad från männen, inte var förpliktade att resa till de årliga högtiderna, var det några kvinnor som gjorde det, till exempel Hanna, Samuels mor (1Sa 1:7), och Maria, Jesu mor (Lu 2:41). Israelitiska kvinnor som älskade Jehova deltog i högtiderna när det var möjligt. Jesu föräldrar drog regelbundet upp till Jerusalem, och det berättas att släktingar och bekanta följde med dem. (Lu 2:44)

Jehova gav israeliterna löftet: ”Ingen skall ha begär till ditt land medan du drar upp för att se Jehovas, din Guds, ansikte tre gånger om året.” (2Mo 34:24) Även om det inte var några män kvar som vaktade städerna och landet, var det ända fram till Jerusalems ödeläggelse år 70 v.t. ingen främmande nation som lyckades inta judarnas land under någon av deras högtider. År 66, dvs. efter det att den judiska nationen hade förkastat Kristus, dräpte emellertid Cestius Gallus 50 personer i Lydda under lövhyddohögtiden.

Ingen av männen skulle komma tomhänt till högtiderna. Alla skulle ha med sig en gåva som skulle stå i förhållande till den välsignelse som Jehova Gud hade gett dem. (5Mo 16:16, 17) I Jerusalem skulle man dessutom äta en extra tiondel (förutom den tiondel som gavs för att sörja för leviternas behov [4Mo 18:26, 27]) av årets brödsäd, vin och olja samt de förstfödda djuren av nötboskapen och småboskapen, och detta skulle man dela med leviterna. Men om det var mycket långt att resa till högtiden kunde man enligt lagen omsätta det man avsåg att offra i pengar och för pengarna köpa mat och dryck till att användas vid helgedomen. (5Mo 14:22–27) Vid högtiderna kunde man visa sin trohet mot Jehova, och man skulle glädja sig och fröjda sig vid dessa tillfällen; både bofasta främlingar, faderlösa och änkor skulle få vara med. (5Mo 16:11, 14) När det gällde de bofasta främlingarna måste männen naturligtvis vara omskurna tillbedjare av Jehova. (2Mo 12:48, 49) Det frambars alltid särskilda offer förutom de dagliga offren, och medan brännoffren och gemenskapsoffren frambars blåstes det i trumpeter. (4Mo 10:10)

Strax innan templet byggdes omorganiserades prästerskapet av kung David, som delade in de flera hundra aronitiska prästerna, och även de leviter som bistod dem, i 24 avdelningar. (1Kr 24) Varje avdelning med upplärda arbetare tjänade senare vid templet två gånger varje år, en vecka åt gången. Överhuvudet för fädernehuset gjorde de nödvändiga förberedelserna. Andra Krönikeboken 5:11 visar att alla de 24 prästavdelningarna tjänade samtidigt vid invigningen av templet, vilken ägde rum under lövhyddohögtiden. (1Ku 8:2; 3Mo 23:34) Alfred Edersheim skriver att alla präster var välkomna att hjälpa till med tempeltjänsten på högtidsdagar, medan alla de 24 avdelningarna var förpliktade att vara närvarande under lövhyddohögtiden. (The Temple, 1874, sid. 66)

Under dessa högtider hade prästerna, leviterna och netinimtjänarna, som tjänade tillsammans med dem, en kolossal arbetsbörda. Detta framgår till exempel av den beskrivning som ges av hur kung Hiskia höll det osyrade brödets högtid efter att ha renat templet, ett firande som förlängdes med en vecka. Berättelsen säger att Hiskia själv lämnade 1 000 tjurar och 7 000 får som skulle offras och att furstarna lämnade 1 000 tjurar och 10 000 får. (2Kr 30:21–24)

 Vissa dagar under dessa högtider var högtidssammankomster, heliga sammankomster; dessa dagar var sabbater, och liksom på veckosabbaten skulle man avhålla sig fullständigt från sina vardagsbestyr. Man skulle inte utföra något förvärvsarbete. Ett undantag jämfört med den vanliga sabbatsordningen var att det var tillåtet att laga mat i förbindelse med förberedelserna för högtiderna, annars var all matlagning förbjuden på veckosabbaterna. (2Mo 12:16) Det var alltså en viktig skillnad mellan de heliga sammankomsterna under högtiderna och den fasta veckosabbaten (och även sabbaten på den tionde dagen i den sjunde månaden, försoningsdagen, en fastedag), då det inte var tillåtet att utföra något som helst arbete, inte ens att tända upp eld där man bodde. (Jfr 3Mo 23:3, 26–32 med verserna 7, 8, 21, 24, 25, 35, 36 och med 2Mo 35:2, 3.)

Högtidernas betydelse i Israel. Högtiderna spelade en mycket viktig roll i förbindelse med Israels nationella angelägenheter. Medan folket fortfarande var i slaveri i Egypten sade Mose till farao att orsaken till att israeliterna krävde att få lämna Egypten var att de skulle ”fira en högtid till Jehovas ära”. (2Mo 10:9) Lagförbundet innehöll många detaljerade föreskrifter för hur högtiderna skulle firas. (2Mo 34:18–24; 3Mo 23:1–44; 5Mo 16:1–17) I enlighet med Guds bud hjälpte högtiderna alla de närvarande att hela tiden hålla sinnet fäst vid Guds ord och inte bli så upptagna med sina personliga angelägenheter att de glömde den viktigare andliga sidan av tillvaron. Högtiderna påminde dem också om att de var ett folk för Jehovas namn. På vägen till och från högtiderna fick de naturligtvis många tillfällen att tala om Guds godhet och de välsignelser som de kunde glädja sig åt i vardagen och under de olika årstiderna. Högtiderna gav dem tillfälle att umgås och att samtala om och begrunda Guds ord. De bidrog till att israeliterna bättre lärde känna sitt gudagivna land, fördjupade deras medkänsla och deras kärlek till nästan och främjade enheten och den rena tillbedjan. Detta var glädjefyllda tillfällen. De närvarande blev påminda om Guds tankar och vägar, och alla som i uppriktighet deltog blev andligen rikt välsignade. Ett exempel på detta är den välsignelse som tusentals fick del av under pingsthögtiden i Jerusalem år 33. (Apg 2:1–47)

För judarna betydde högtiderna glädje. Före landsflykten i Babylon, när de flesta israeliterna hade glömt det egentliga, andliga syftet med högtiderna, förklarade profeterna Hosea och Amos att den förestående förutsagda ödeläggelsen av Jerusalem skulle innebära att dessa glädjerika högtider upphörde eller förvandlades till sorg. (Hos 2:11; Am 8:10) Efter Jerusalems fall sade Jeremia med sorg: ”Vägarna till Sion sörjer, ty ingen kommer till högtiden.” Högtid och sabbat hade nu fallit i glömska. (Klag 1:4; 2:6) Jesaja beskrev på förhand den glädje som judarna skulle känna när de 537 f.v.t. återvände från landsflykten i Babylon: ”Det skall vara sång hos er, lik sången under den natt då man helgar sig till en högtid.” (Jes 30:29) Men inte långt efter det att de hade återvänt till sitt gudagivna land vanhelgade de på nytt Jehovas högtider, så att Jehova, genom sin profet Malaki, varnade prästerna för att orenligheten från deras högtider skulle spridas över deras ansikten. (Mal 2:1–3)

De kristna bibelskribenterna omnämner högtiderna flera gånger, både direkt och indirekt, ibland med en glädjefylld, symbolisk och profetisk tillämpning på de kristna. De kristna var emellertid inte ålagda att fira dessa högtider i bokstavlig bemärkelse. (Kol 2:16, 17; se också artiklarna om högtiderna under respektive namn.)