Ordet ”hat” har i Bibeln flera olika betydelsenyanser. Det kan beteckna en stark och ihållande känsla av fientlighet, ofta förbunden med illvilja. En sådan känsla kan fullständigt uppsluka en person och leda till en önskan att skada föremålet för hatet. Men ”hat” kan också vara en stark känsla av motvilja som inte leder till att man försöker skada föremålet för hatet utan snarare försöker undvika det på grund av avsky. I Bibeln används ordet ”hata” också i betydelsen ”älska mindre”. (1Mo 29:31, 33; 5Mo 21:15, 16) Jesus Kristus sade: ”Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och mor och hustru och barn och bröder och systrar, ja, och till och med sin egen själ, kan han inte vara min lärjunge.” (Lu 14:26) Jesus menade naturligtvis inte att hans efterföljare skulle känna fientlighet mot eller avsky för sina familjemedlemmar eller sig själva, eftersom det inte skulle vara i överensstämmelse med det som sägs på andra ställen i Bibeln. (Jfr Mk 12:29–31; Ef 5:28, 29, 33.)

Guds lag till Israel löd: ”Du skall inte hata din broder i ditt hjärta.” (3Mo 19:17) Ett av kraven för att en som ouppsåtligt hade vållat någon annans död skulle kunna söka skydd i en tillflyktsstad var att han inte hade känt hat mot den som hade blivit dödad. (5Mo 19:4, 11–13)

Skall man hata sina fiender? Jesu ord om att man skall älska sina fiender är i full överensstämmelse med andan i Bibelns hebreiska skrifter. (Mt 5:44) Den trogne Job insåg att det skulle ha varit orätt av honom att känna skadeglädje om någon som hatade honom drabbades av olycka. (Job 31:29) Den mosaiska lagen föreskrev att israeliterna var förpliktade att komma andra israeliter till hjälp, också dem som de kanske betraktade som sina fiender. (2Mo 23:4, 5) I stället för att känna skadeglädje över fiendens olycka skulle Guds tjänare följa maningen: ”Om den som hatar dig är hungrig, ge honom bröd att äta, och om han är törstig, ge honom vatten att dricka.” (Ord 24:17, 18; 25:21)

Tanken att man skulle hata sina fiender kom från den tradition som de judiska lärarna fogade till Guds lag. När lagen sade att israeliterna skulle älska sin nästa (3Mo 19:18), tolkade dessa lärare det som att man skulle hata sina fiender. Orden ”vän” och ”nästa” kom med tiden att användas endast om judar, medan alla andra betraktades som naturliga fiender. Mot bakgrund av deras traditionella uppfattning av begreppet ”nästa” och den tradition som framkallade en fientlig inställning till icke-judar är det inte svårt att förstå varför de tillfogade orden ”och hata din fiende” till uttalandet i Guds lag. (Mt 5:43)

En kristen däremot är förpliktad att älska sina fiender, dvs. dem som gör sig själva till hans personliga fiender. Den kärlek det handlar om (grek.: agạpē) är inte en känslobetonad kärlek som enbart grundar sig på personlig tillgivenhet, det man vanligtvis i första hand menar med begreppet kärlek, utan den grundar sig på ett medvetet och noga övervägt val att handla i enlighet med principer, plikt och anständighet och att göra det som är rätt med andras bästa för ögonen. Den sätter sig över personliga motsättningar och låter inte sådant leda till att man överger rätta principer och betalar med samma mynt. En Guds tjänare skall till och med be för dem som i okunnighet motarbetar och förföljer honom, i förhoppning om att deras ögon skall öppnas så att de förstår sanningen om Gud och hans avsikter. (Mt 5:44)

Berättigat hat. Under vissa tider och förhållanden är det dock på sin plats att hata.  ”Det finns ... en tid att älska och en tid att hata.” (Pre 3:1, 8) Det heter till och med om Jehova att han ”hatade Esau”. (Mal 1:2, 3) Men det var inte något godtyckligt hat. Esau hade visat sig vara ovärdig Jehovas kärlek genom att förakta sin förstfödslorätt och sälja den, och därmed föraktade han också de gudomliga löften och välsignelser som var förknippade med den. Han planerade dessutom att döda sin bror Jakob. (1Mo 25:32–34; 27:41–43; Heb 12:14–16) Gud hatar också stolta ögon, en falsk tunga, händer som utgjuter oskyldigt blod, ett hjärta som smider onda planer, fötter som är snabba att löpa efter det som är ont, ett falskt vittne, den som vållar stridigheter bland bröder – kort sagt allt och alla som står i opposition till honom och hans rättfärdiga lagar. (Ord 6:16–19; 5Mo 16:22; Jes 61:8; Sak 8:17; Mal 2:16)

Vilket slags hat bör Guds tjänare uppodla?

Sann lojalitet mot Jehova får hans tjänare att hata det och dem som han hatar. (2Kr 19:2) ”Hatar jag inte dem som hatar dig, Jehova, och känner jag inte vämjelse över dem som gör uppror mot dig? Med fullständigt hat hatar jag dem. Mina fiender har de blivit.” (Ps 139:21, 22) Detta hat leder emellertid inte till att man försöker skada andra och är inte synonymt med ondska eller illvilja. Det kommer snarare till uttryck genom att man känner stark avsky för det som är ont, så att man håller sig borta från det som är ont och dem som hatar Jehova. (Rom 12:9, 17, 19) De kristna hatar med rätta alla Guds svurna fiender – Djävulen och hans demoner och även de människor som avsiktligt och medvetet har tagit ställning mot Jehova.

Även om de kristna inte kan älska dem som vänder Guds oförtjänta omtanke till en ursäkt för tygellöshet, hatar de inte sådana som har blivit indragna i ett orätt handlingssätt men som är värda att bli föremål för barmhärtighet. I stället för att hata en ångerfull överträdare hatar de den orätta handlingen, ja ”till och med den av köttet nerfläckade innerklädnaden”. (Jud 4, 23)

Hur man undviker oberättigat hat. Människor som tidigare har hatat varandra upphör med det när de blir kristna. (Tit 3:3) Den som hatar sin broder vandrar fortfarande i mörkret, och om han skulle påstå att han älskar Gud är han i själva verket en lögnare. Att hata sin broder är detsamma som att vara en mördare. (1Jo 2:9, 11; 4:20; 3:15)

Känslorna kan förvränga synen på kärlek och hat, något som uppenbarligen hände David i förbindelse med hans son Absalom. (2Sa 18:33; 19:1–6) Det framgår också av ordspråket: ”Den som håller tillbaka sin käpp [dvs. underlåter att utöva sin föräldramyndighet] hatar sin son, men den som älskar honom ser efter honom med tuktan.” (Ord 13:24)

Genom att respektera andras privatliv och visa kärleksfull omtanke och hänsyn kan man undvika att själv bli föremål för hat. Bibeln ger därför rådet: ”Sätt inte din fot för ofta i din medmänniskas hus, så att hon får nog av dig och hatar dig.” (Ord 25:17)