Namnet på en idumeisk (edomeisk) härskarsläkt i Palestina. De som tillhörde denna släkt var formellt sett judar, för enligt Josephus hade mackabéerfursten Johannes Hyrkanos I omkring 125 f.v.t. tvingat iduméerna att bli omskurna.

I Bibeln omnämns dessa härskare bara helt kort; Josephus är den viktigaste källan till det man vet om dem. Stamfar till den herodianska dynastin var Antipater (Antipas) I, som hasmonéernas (mackabéernas) kung, Alexander Janneus, hade gjort till ståthållare över Idumeen. Antipaters son, som också hette Antipater, eller Antipas, var far till Herodes den store. Josephus upplyser om att Antipater (II) enligt historikern Nikolaos från Damaskus härstammade från några av de förnäma judar som återvände till Juda från Babylon. Men enligt Josephus sade Nikolaos detta bara för att tillfredsställa Herodes. I verkligheten härstammade Herodes från iduméerna (edoméerna) både på faderns och på moderns sida.

Antipater II, som var mycket rik, var engagerad i politiska intriger och hade stora ambitioner när det gällde sina söner. Han stödde Johannes Hyrkanos II, son till Alexander Janneus och Salome Alexandra, i dennes kamp mot sin bror Aristobulos om ämbetet som judisk överstepräst och kung. Antipater var emellertid mest intresserad av sina egna angelägenheter, och till slut fick han romerskt medborgarskap och utnämndes av Julius Caesar till ståthållare i Judeen. Antipater insatte sin förstfödde son, Fasael, som ståthållare i Jerusalem och en annan son, Herodes, som ståthållare i Galileen. Hans karriär tog slut när han blev mördad genom förgiftning.

1. Herodes den store, den andre sonen till Antipater (Antipas) II och hans hustru Kypros. Profanhistorien bekräftar de kortfattade upplysningar Bibeln ger om den här mannens egenskaper: Han var hänsynslös, lömsk, misstänksam, omoralisk, grym och mordisk. Han hade sin fars diplomatiska förmåga och var lika opportunistisk som han. Det bör dock tilläggas att han var en utmärkt organisatör och militär ledare. Josephus beskriver honom som en fysiskt mycket stark man, en duktig ryttare, spjutkastare och bågskytt. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], I, 429, 430 [xxi, 13]) Hans mest positiva drag var troligen hans kunnighet inom byggnadskonsten.

Som ståthållare över Galileen utmärkte han sig först genom att rensa sitt område från rövarband. Några judar blev emellertid missunnsamma mot honom, och tillsammans med mödrarna till de avrättade rövarna lyckades de få Hyrkanos II (som då var överstepräst) att ställa Herodes inför Sanhedrin. Han anklagades för att inte ha tagit hänsyn till denna domstol, då han hade avrättat dessa rövare utan att först ha ställt dem inför rätta. Herodes kom till rättegången men tog fräckt och respektlöst med sig en livvakt, trots att han som proselyt var underställd denna domstol. Denna förolämpning mot judarnas högsta domstol väckte domarnas vrede. Enligt Josephus reste sig en domare vid namn Sameas (Simeon) modigt upp och förutsade att Herodes, ifall han undgick straff, med tiden skulle ta livet av alla som då satt som domare. Men Hyrkanos var en passiv, obeslutsam man. Han lät sig skrämmas av Herodes, och i ett brev från Sextus Caesar (en släkting till Julius Caesar och vid den tiden ståthållare över Syrien) hotades han och uppmanades att lägga ner målet, vilket han också gjorde. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIV, 168–176 [ix, 4])

Kung över Judeen. Herodes efterträdde sin far, och omkring 39 f.v.t. insattes han av den romerska senaten som kung över större delen av Judeen. Men han kunde inte etablera någon verklig kungamakt förrän efter tre år, då han intog Jerusalem och avsatte Antigonos, son till Aristobulos. Efter den segern vidtog Herodes åtgärder för att befästa sin ställning. Han övertalade fältherren Marcus Antonius att döda Antigonos, och han sökte upp de främsta medlemmarna av Antigonos parti, sammanlagt 45 man, och dödade dem. Av de framstående bland fariséerna skonade han bara Sameas och Pollio, för några år senare dödade han till och med Johannes Hyrkanos II. I och med att han avrättade dem som hade varit hans domare uppfyllde han Sameas förutsägelse.

Herodes var en listig politiker och förstod att han bäst gynnade sina egna intressen genom att stödja Rom. Men han måste vara mycket diplomatisk och ofta byta sida för att hålla jämna steg med de romerska härskarnas skiftande öden. Som nära vän till Sextus stödde Herodes först Julius Caesar, men sedan allierade han sig med Cassius, en av Caesars mördare. Bland annat med hjälp av stora mutor lyckades han ställa sig in hos Marcus Antonius, som var Cassius fiende och en av dem som skulle hämnas mordet på Caesar. När Octavianus (senare kejsar Augustus) längre fram besegrade Antonius i slaget vid Actium,  lyckades Herodes skickligt få Augustus förlåtelse för att han hade stött Antonius och lyckades också bevara Augustus vänskap. På grund av att han stödde Rom och frikostigt gav penninggåvor till härskarna och även på grund av sitt insmickrande tal klarade Herodes sig alltid när judarna och andra – ibland hans egna släktingar – framförde klagomål eller anklagelser mot honom till Rom.

Först var Herodes alltså ståthållare över Galileen. Cassius gjorde honom sedan till ståthållare över Koilesyrien. På Antonius rekommendation insatte den romerska senaten honom därefter som kung över Judeen. Till detta fogade Augustus först Samarien, Gadara, Gaza och Joppe och därefter områdena Trakonitis, Batanea, Auranitis och Pereen, ett område öster om Jordan som i stora drag motsvarade Gilead. Idumeen lydde också under honom.

Templet och andra byggnadsprojekt. Av Herodes byggnadsprojekt var ombyggnaden av Serubbabels tempel i Jerusalem nog det främsta, särskilt från biblisk ståndpunkt sett. Kostnaderna var enorma, och enligt Josephus var templet storslaget. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 395, 396 [xi, 3]) Eftersom judarna hatade Herodes och var misstänksamma mot honom, tillät de honom inte att börja med att riva det dåvarande templet. Han måste först skaffa fram byggnadsmaterialet och samla det på området innan han fick börja riva något. Själva tempelhelgedomen blev enligt Josephus klar på ett och ett halvt år. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 421 [xi, 6]) Andra viktiga byggnader uppfördes inom loppet av åtta år. Men år 30 v.t. sade judarna att det hade tagit 46 år att bygga templet. Detta sades under ett samtal som de hade med Jesus Kristus kort före den första påsken efter hans dop. (Joh 2:13–20) Enligt Josephus påbörjades arbetet i Herodes 18:e regeringsår. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 380 [xi, 1]) Om man räknar hans regeringstid på samma sätt som judarna hade räknat sina kungars regeringstider, kan detta ha inneburit år 18/17 f.v.t. I själva verket fortsatte arbetet på templet i form av tillbyggnader osv. fram till år 64, bara sex år innan det ödelades.

Herodes lät också uppföra teatrar, amfiteatrar, hippodromer, citadell, fästningar, palats, trädgårdar, tempel till kejsarens ära, akvedukter, minnesmärken och till och med hela städer. Städerna uppkallade han efter sig själv, sina släktingar eller romerska kejsare. I Caesarea byggde han en hamn som kunde mäta sig med hamnen i Tyros. Enligt Josephus lades det ut enorma stenar på ett djup av 20 famnar (36 m) i samband med att man uppförde en 60 m bred vågbrytare. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 334, 335 [ix, 6]) Herodes byggde om Antoniaborgen och anlade fästningen på Masada, som blev mycket praktfull. Han uppförde byggnadsverk i städer som låg så långt ifrån varandra som Antiokia i Syrien och Rhodos (på ön med samma namn).

Herodes var enormt slösaktig vid sina gästabud, och han gav frikostiga gåvor, särskilt till romerska dignitärer. En av judarnas främsta anklagelser mot honom var att han byggde amfiteatrar, som den i Caesarea, där han arrangerade grekiska och romerska spel, däribland kappkörningar med häst och vagn, gladiatorspel, strider mellan människor och vilda djur och annan hednisk underhållning. Han var så intresserad av att hålla traditionen med de olympiska spelen vid liv att han till och med själv deltog i dem vid ett tillfälle då han var i Grekland på väg till Rom. Därefter skänkte han en stor summa pengar för att försäkra sig om att spelen – och hans eget namn – skulle bevaras för framtiden. Eftersom han var jude till namnet kallade han judarna sina landsmän, och de israeliter som hade återvänt från Babylon för att bygga Serubbabels tempel omtalade han som sina fäder. Men hans levnadssätt tillbakavisade fullständigt hans påstående om att han var en tjänare åt Jehova Gud.

Intriger i familjen. Praktiskt taget alla i den herodianska dynastin var ärelystna, misstänksamma, omoraliska och svåra att ha att göra med. Det var familjen som vållade Herodes hans största problem och sorger. Hans mor, Kypros, och systern Salome förvärrade ofta situationen. Herodes hade gift sig med Mariamne (I), som var dotterdotter till Hyrkanos II och dotter till Alexander, Aristobulos son. Hon var mycket vacker, och Herodes älskade henne högt, men hat utvecklades mellan henne och Herodes mor och hans syster. Herodes var ständigt missunnsam, och han hyste också misstankar om att hans familj, särskilt hans söner, skulle sammansvärja sig mot honom, misstankar som i några fall var välgrundade. Hans maktbegär och misstänksamhet fick honom att låta döda sin hustru, Mariamne, och även tre av sina söner, Mariamnes bror och hennes morfar (Hyrkanos II),  flera av sina tidigare bästa vänner och många andra. Han använde tortyr mot alla som han misstänkte satt inne med upplysningar som kunde bekräfta hans misstankar.

Förhållandet till judarna. Herodes försökte lugna judarna genom att bygga om templet och genom att ge dem det nödvändigaste när det var hungersnöd. Ibland gav han några av sina undersåtar skattelättnader. Han lyckades till och med få Augustus att ge judarna vissa förmåner i olika delar av världen. Men hans tyranni och grymhet övervägde, och under större delen av sin regeringstid hade han ett ansträngt förhållande till judarna.

Hans sjukdom och död. Det var troligen på grund av sitt utsvävande liv som Herodes till slut drabbades av en hemsk sjukdom som åtföljdes av feber. Josephus skriver: ”Öfveralt på huden kände han olidliga stickningar samt i ändtarmen ständiga plågor; på fötterna uppkommo svullnader, såsom förhållandet plägar vara med dem, som äro vattusigtiga, i underlifvet kände han en stark hetta och på könsdelarne uppstodo frätande och stickande bölder, hvarifrån maskar kröpo ut. Härtill kom andtäppa, som gjorde det omöjligt för honom att kunna ligga, och kramp i alla leder tillstötte.” (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], I, 656 [xxxiii, 5]; i den sv. utgåvan Flavii Josefi historia om judarnes krig mot romrarne, 1884, sid. 177)

Det var medan Herodes var dödssjuk som han gav order om att hans ränksmidande son Antipater skulle avrättas. Och väl medveten om att judarna skulle glädja sig när de fick höra att han själv var död befallde han att de mest framstående männen i den judiska nationen skulle samlas på en hippodrom i Jeriko, där han såg till att de spärrades in. Han befallde sedan sina närmaste att när han dog skulle dessa judiska ledare först dödas innan nyheten om hans död kungjordes. Han menade att han då kunde vara säker på att alla familjer i Judeen skulle gråta under hans begravning. Ordern utfördes emellertid aldrig. Herodes syster Salome och hennes man, Alexas, befriade männen och sände hem dem.

Herodes dog när han var omkring 70 år. Han hade upprättat ett testamente där han utsett sin son Antipas till sin efterträdare, men kort före sin död skrev han en kodicill eller upprättade ett nytt testamente där han utsåg Arkelaus i stället. Arkelaus erkändes som kung av folket och av hären (Bibeln säger att Jesu adoptivfar, Josef, fick höra att ”Arkelaus härskade som kung i Judeen i sin far Herodes ställe”; Mt 2:22). Men Antipas bestred giltigheten av denna ändring. Efter att saken blivit hörd i Rom gav emellertid kejsar Augustus Arkelaus rätt. Men han gav Arkelaus titeln etnark och delade upp det område som Herodes tidigare hade härskat över: halva delen gick till Arkelaus, medan Antipas och Filippus, två av Herodes övriga söner, fick dela på den andra halvan.

Barnamorden i Betlehem. Bibelns skildring av Herodes befallning om att man  i Betlehem och de kringliggande områdena skulle döda alla gossebarn som var två år eller yngre överensstämmer med de andra historiska skildringarna av Herodes och hans ondskefulla läggning. Detta skedde kort före Herodes död, för Jesus undkom genom att föräldrarna tog honom med sig till Egypten, men efter Herodes död återvände de och bosatte sig i Galileen. Jehova hade förutsagt dessa två händelser genom profeterna Jeremia och Hosea. (Mt 2:1–23; Jer 31:15; Hos 11:1)

Tidpunkten för Herodes död. Man stöter på vissa problem när man skall försöka fastställa tidpunkten för Herodes död. Många kronologer menar att han dog år 5 eller år 4 f.v.t. Deras slutsatser bygger till stor del på Josephus skildring. I förbindelse med att Josephus anger den tidpunkt då den romerska senaten utnämnde Herodes till kung upplyser han om vilka som var romerska konsuler då. Om man utgår från detta sätt att ange olika tidpunkter utnämndes Herodes till kung år 40 f.v.t., men enligt en annan historiker, Appianos, skedde det år 39. Med hjälp av samma metod förlägger Josephus Herodes erövring av Jerusalem till år 37, men han säger också att detta skedde 27 år efter det att staden intogs av Pompejus (vilket skedde år 63). (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIV, 487, 488 [xvi, 4]) Det sistnämnda innebär att Herodes erövrade Jerusalem år 36. Enligt Josephus dog Herodes 37 år efter det att romarna hade utnämnt honom till kung och 34 år efter det att han hade intagit Jerusalem. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVII, 190, 191 [viii, 1]) Detta kan tyda på att han dog år 2 eller kanske år 1 f.v.t.

Det kan vara så att historikern Josephus, som var jude, räknade med ett tronbestigningsår för kungarna i Judeen, vilket man också hade gjort i förbindelse med kungarna i Davids släktlinje. Om Rom utnämnde Herodes till kung år 40 f.v.t., skulle hans första regeringsår ha sträckt sig från nisan år 39 till nisan år 38; och om man på motsvarande sätt räknar från hans erövring av Jerusalem år 37 (eller år 36), kan hans första regeringsår ha  börjat i nisan år 36 (eller år 35). Om alltså Herodes dog 37 år efter det att Rom utnämnt honom till kung och 34 år efter det att han intagit Jerusalem, som Josephus säger, och om man i båda fallen räknar regeringsår, är det möjligt att han dog år 1 f.v.t. Ett argument till stöd för detta framförs i en artikel av W. E. Filmer. Han skriver att vittnesbörd från judisk tradition tyder på att Herodes dog den 2 shebat. (Denna månad motsvarar januari/februari enligt vår kalender.) (The Journal of Theological Studies, utgiven av H. Chadwick och H. Sparks, Oxford 1966, årg. XVII, sid. 284)

Enligt Josephus dog Herodes kort efter en månförmörkelse och kort före påsken. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVII, 167 [vi, 4]; 213 [ix, 3]) Eftersom det inträffade en månförmörkelse den 11 mars år 4 f.v.t. (13 mars enl. den julianska kalendern), har några dragit den slutsatsen att detta är den förmörkelse som Josephus syftar på.

Å andra sidan inträffade det en total månförmörkelse år 1 f.v.t., ca tre månader före påsken, medan förmörkelsen år 4 f.v.t. bara var partiell. Den totala månförmörkelsen år 1 f.v.t. inträffade den 8 januari (10 januari enl. den julianska kalendern), 18 dagar före den 2 shebat, det traditionella datumet för Herodes död. Det inträffade också en (partiell) månförmörkelse den 27 december år 1 f.v.t. (29 december enl. den julianska kalendern). (Se KRONOLOGI [Månförmörkelser].)

Ett annat sätt att beräkna tidpunkten för Herodes död utgår från hur gammal han var när han dog. Josephus säger att han var omkring 70 år. Han säger också att Herodes var 15 år när han blev utnämnd till ståthållare över Galileen (något som vanligen förläggs till år 47 f.v.t.), men det råder allmän enighet bland forskare om att detta är oriktigt och att det bör stå 25 år i stället. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVII, 148 [vi, 1]; XIV, 158 [ix, 2]) Detta skulle innebära att Herodes dog år 2 eller år 1 f.v.t. Man skall dock komma ihåg att det finns många motsägelser i Josephus tidsangivelser och att han därför inte är en helt pålitlig källa. De mest pålitliga upplysningarna finns i Bibeln.

Enligt de tillgängliga vittnesbörden dog Herodes troligen år 1 f.v.t. Historikern Lukas berättar att Johannes trädde fram för att döpa i det 15:e året av kejsar Tiberius regering. (Lu 3:1–3) Kejsar Augustus dog den 17 augusti år 14 v.t. Den 15 september utropades Tiberius till kejsare av den romerska senaten. Romarna räknade inte med något tronbestigningsår; följaktligen sträckte sig Tiberius 15:e år från slutet av år 28 till slutet av år 29. Johannes var ett halvt år äldre än Jesus och började sin tjänst före Jesus (tydligen på våren det året), som hans förelöpare, den som beredde vägen för honom. (Lu 1:35, 36) Jesus, som enligt Bibeln föddes på hösten, var omkring 30 år när han kom till Johannes för att bli döpt. (Lu 3:21–23) Han blev således troligen döpt på hösten, omkring oktober, år 29. Räknar man 30 år bakåt kommer man till hösten år 2 f.v.t., och det var alltså uppenbarligen då som Guds Son föddes som människa. (Jfr Lu 3:1, 23 med Daniels profetia om de ”sjuttio veckorna” i Dan 9:24–27.) (Se SJUTTIO VECKOR.)

Astrologerna som besökte Jesus. Aposteln Matteus berättar att sedan Jesus hade blivit född i Betlehem ”i kung Herodes dagar” kom några astrologer från östliga trakter till Jerusalem och sade att de hade sett hans stjärna när de var i Östern. Herodes blev genast rädd och misstänksam, och av de främsta prästerna och de skriftlärda fick han reda på att Messias skulle födas i Betlehem. Han kallade då till sig astrologerna och fick av dem veta när stjärnan hade framträtt. (Mt 2:1–7)

Detta måste ha skett en tid efter Jesu födelse, för han låg inte längre i en krubba utan befann sig tillsammans med sina föräldrar i ett hus. (Mt 2:11; jfr Lu 2:4–7.) När astrologerna inte återvände till Herodes med besked om var barnet befann sig, gav han order om att alla pojkar i Betlehem med omnejd som var två år eller yngre skulle dödas. På grund av en varning från Gud hade Jesus under tiden förts till Egypten av sina föräldrar. (Mt 2:12–18) Herodes död kan knappast ha inträffat före år 1 f.v.t., för i så fall skulle Jesus, som föddes omkring 1 oktober år 2 f.v.t., ha varit yngre än tre månader vid den tidpunkten.

Å andra sidan behöver inte Jesus ha varit två år fyllda då barnamordet skedde; han kan till och med ha varit yngre än ett år, för Herodes räknade från den tidpunkt då stjärnan hade visat sig för astrologerna, och det var medan de befann sig i Östern. (Mt 2:1, 2, 7–9) Det kan mycket väl ha tagit några månader att komma fram, för om astrologerna kom från forntidens centrum för astrologi, Babylon eller Mesopotamien, vilket är troligt, var det en mycket lång resa. För israeliterna tog det minst fyra månader att återvända från  landsflykten i Babylon 537 f.v.t. Herodes utgick uppenbarligen från att han genom att döda alla gossebarn som var två år eller yngre kunde vara helt säker på att undanröja den ”judarnas kung” som hade fötts. (Mt 2:2) Något som tyder på att Herodes dog kort efter dessa händelser är att Jesus tydligen inte var kvar någon längre tid i Egypten. (Mt 2:19–21)

Bibelns kronologi, astronomiska upplysningar och historiska källor verkar således peka på år 1 f.v.t. eller möjligen tidigt år 1 v.t. som tidpunkten för Herodes död.

2. Herodes Antipas, son till Herodes den store och Maltake, en samarisk kvinna. Han och hans bror Arkelaus växte upp i Rom. I sitt testamente hade Herodes den store utsett Antipas till tronarvinge, men i sista stund ändrade han testamentet och utsåg Arkelaus i stället. Antipas bestred testamentets giltighet inför kejsar Augustus, som dock gav Arkelaus rätt. Men Augustus delade upp riket och insatte Antipas som tetrark över Galileen och Pereen. Benämningen ”tetrark”, som betyder ”härskare över en fjärdedel” (dvs. en fjärdedel av ett område), användes om lydfurstar som härskade över ett mindre område eller en landsdel. Men i dagligt tal kan han ha blivit kallad kung, liksom Arkelaus blev. (Mt 14:9; Mk 6:14, 22, 25–27)

Antipas gifte sig med en dotter till den arabiske kungen Aretas, som hade Petra som huvudstad. Men på en av sina resor till Rom besökte Antipas sin halvbror Herodes Filippus (inte tetrarken, landsdelshärskaren, Filippus), som var son till Herodes den store och Mariamne II. Under sitt besök där blev han förälskad i Filippus hustru Herodias, en ärelysten kvinna. Hon lämnade sin man och begav sig till Galileen, och Antipas gifte sig med henne efter att ha skilt sig från Aretas dotter och sänt hem henne till hennes far. Denna förolämpning ledde till krig. Aretas invaderade Antipas område och tillfogade honom så stora förluster att han nästan störtades från tronen. Antipas klarade sig genom att vädja till Rom, vilket medförde att kejsaren befallde att Aretas skulle gripas, död eller levande.

Antipas vann ynnest hos kejsar Tiberius, Augustus efterträdare. Antipas uppförde liksom sin far många byggnadsverk, fast inte i lika stor omfattning. Han byggde bland annat en stad vid Gennesaretsjön (Galileiska sjön, eller Tiberiassjön) och gav den namnet Tiberias efter kejsaren. (Joh 6:1, 23) En annan stad, Julias, uppkallade han efter Augustus hustru, Julia (mer känd under namnet Livia). Han uppförde också fästningar, palats och teatrar.

Låter döda Johannes döparen. Det var Herodes Antipas omoraliska förhållande med Herodias som gjorde att han blev tillrättavisad av Johannes döparen. Johannes kunde med rätta kritisera Antipas, eftersom Antipas bekände sig till judendomen och därmed var underställd Moses lag. Antipas satte Johannes i fängelse och ville döda honom, men han var rädd för folket, som ansåg att Johannes var en profet. Men under en födelsedagsfest som Antipas höll dansade Herodias dotter och behagade Antipas så mycket att han med ed lovade att ge henne vad hon än bad om. Herodias uppmanade dottern att be om Johannes huvud. Detta misshagade Herodes, men han var feg och gav efter, dels för att han inte ville tappa ansiktet inför dem som var med vid festen, dels för att han hade svurit en ed. (Enligt Moses lag var man emellertid inte bunden av en ed som innebar att man begick en olaglig handling, t.ex. mord.) (Mt 14:3–12; Mk 6:17–29)

När Antipas längre fram fick höra om hur Jesus predikade, botade sjuka och drev ut demoner blev han rädd, eftersom han fruktade att Jesus var Johannes som hade uppväckts från de döda. Därför ville han gärna träffa Jesus, men uppenbarligen inte för att höra honom predika, utan för att han inte var säker på sin sak. (Mt 14:1, 2; Mk 6:14–16; Lu 9:7–9)

Det var troligen när Jesus färdades genom Pereen på väg till Jerusalem som fariséerna sade till honom: ”Bryt upp och ge dig av härifrån, för Herodes vill döda dig.” Kanske hade Herodes själv satt i gång detta rykte i hopp om att Jesus skulle bli rädd och fly från hans område, för Herodes vågade nog inte ännu en gång döda en av Guds profeter. När Jesus i sitt svar kallade Herodes ”den räven” var detta troligen en hänsyftning på hans slughet. (Lu 13:31–33)

”Herodes surdeg”. Det var under Herodes Antipas regering som Jesus gav sina efterföljare varningen: ”Håll era ögon öppna, se upp för fariséernas surdeg och Herodes surdeg.” (Mk 8:15) Båda dessa sekter, fariséerna och herodianerna (dvs. anhängarna av Herodes parti), var motståndare till Jesus Kristus och hans lära, och trots att det rådde fiendskap mellan dem såg de Kristus som en gemensam fiende och var enade i sitt motstånd mot honom. Herodianerna var mer politiskt inriktade än religiöst; det sägs att de menade sig följa Moses lag samtidigt som de hävdade  att det var tillåtet för judarna att erkänna en utländsk furste (den herodianska dynastin bestod ju inte av äkta judar, utan av iduméer). Herodianerna var mycket nationalistiska och stödde varken tanken på ett teokratiskt styre under judiska kungar eller ett romerskt herravälde, utan de ville att det nationella riket skulle återupprättas med en av Herodes söner som kung.

Ett exempel på herodianernas nationalistiska ”surdeg” är den fråga som de och fariséerna ställde till Jesus för att snärja honom: ”Har man lov att betala huvudskatt till kejsaren, eller har man det inte? Skall vi betala, eller skall vi inte betala?” (Mk 12:13–15) Jesus kallade dem ”hycklare” och visade att han var på sin vakt mot deras ”surdeg”, för genom sitt svar avväpnade han dem och omintetgjorde deras planer på att antingen kunna anklaga honom för uppror eller få folket att vända sig mot honom. (Mt 22:15–22)

Gör narr av Jesus. Den sista dagen av sitt liv på jorden fördes Jesus inför Pontius Pilatus. När Pilatus hörde att Jesus var galilé sände han honom till Herodes Antipas, som var landsdelshärskare (tetrark) över Galileen och som vid det här tillfället befann sig i Jerusalem. Detta gjorde Pilatus därför att han hade haft problem med galiléerna. (Lu 13:1; 23:1–7) När Herodes fick se Jesus blev han glad, inte för att han var intresserad av hur det förhöll sig med Jesus och inte för att han ville göra ett ärligt försök att ta reda på om de anklagelser som prästerna och de skriftlärda hade framfört mot honom var sanna eller inte, utan för att han ville se honom utföra ett underverk. Detta vägrade Jesus att göra, och han svarade inte heller när Herodes frågade ut honom ”med rätt många ord”. Jesus visste att han hade förts till Herodes och blivit utsatt för detta förhör enbart som ytterligare ett hån mot honom. Herodes blev besviken på Jesus och visade honom sitt förakt och gjorde narr av honom genom att sätta på honom en lysande klädnad, och därefter sände han honom tillbaka till Pilatus, som var romarrikets högsta myndighet på platsen. Pilatus och Herodes hade förut varit fiender, möjligen på grund av vissa anklagelser som Herodes hade riktat mot Pilatus. Men denna åtgärd från Pilatus sida behagade Herodes, och de blev vänner. (Lu 23:8–12)

Sedan Petrus och Johannes kort efter pingsten år 33 blivit frigivna ur häktet sade lärjungarna i en bön till Gud: ”Både Herodes [Antipas] och Pontius Pilatus tillsammans med män från nationerna och Israels folkgrupper var verkligen samlade i denna stad emot din helige tjänare Jesus. ... Och nu, Jehova, vänd din uppmärksamhet till deras hotelser och förunna dina slavar att fortsätta med att tala ditt ord med all frimodighet.” (Apg 4:23, 27–29)

I Apostlagärningarna 13:1 berättas det om en kristen, Manaen, som hade blivit uppfostrad tillsammans med landsdelshärskaren Herodes. Eftersom Antipas växte upp i Rom hos en privatperson, tyder denna upplysning på att också Manaen hade växt upp och fått sin utbildning i Rom.

Förvisad till Gallien. När Gajus Caesar (Caligula) utnämnde Agrippa I till kung över Filippus tetrarki, klandrade Herodias sin man, Antipas, och sade att det bara var på grund av lättja som han själv inte fått kungavärdighet. Hon hävdade att han som redan var tetrark, till skillnad från Agrippa som tidigare inte hade haft något ämbete över huvud taget, borde bege sig till Rom och anhålla om kungamakt hos kejsaren. Till slut gav han efter för sin hustrus ihärdiga påtryckningar. Men Antipas ärelystna begäran gjorde kejsar Caligula rasande, och han lyssnade till beskyllningar från Agrippa och förvisade Antipas till Gallien (till staden Lyon i dagens Frankrike); Antipas dog senare i Spanien. Som Agrippas syster kunde Herodias ha undgått straff, men hon höll fast vid sin man, troligen på grund av stolthet. Antipas tetrarki och (efter landsförvisningen) hans pengar och även Herodias egendomar överläts till Agrippa I. Herodias var således skyldig till två stora katastrofer i Antipas liv: att han nästan helt besegrades av kung Aretas och att han blev landsförvisad.

3. Herodes Agrippa I. Sonson till Herodes den store. Agrippa var son till Aristobulos, som var son till Herodes den store och Mariamne I, dotterdotter till översteprästen Hyrkanos II. Aristobulos dödades av sin far, Herodes den store. Agrippa var den siste härskaren i den herodianska dynastin som blev kung över hela Palestina, alldeles som hans farfar hade varit.

Hans tidiga år. Agrippa uppnådde ställningen som ”kung Herodes” genom många manipulationer och med hjälp från vänner i Rom. (Apg 12:1) Han fick sin utbildning i Rom tillsammans med Drusus (kejsar Tiberius son) och dennes släkting Claudius och blev därmed en känd person i de förnäma kretsarna där. Han levde ett ytterst slösaktigt och  utsvävande liv. Eftersom han drog på sig stora skulder och till och med var skyldig den romerska statskassan pengar, lämnade han Rom och flydde till Idumeen. Med hjälp från sin syster Herodias och sin hustru Kypros (dotter till Herodes den stores brorson, som var gift med Herodes dotter) kunde han till slut bosätta sig en tid i Tiberias. Men sedan han råkat i tvist med Antipas gav han sig i väg igen. Han återvände slutligen till Rom, där han vann ynnest hos kejsar Tiberius.

På grund av ett omdömeslöst uttalande råkade Agrippa senare i onåd hos kejsar Tiberius. I ett obevakat ögonblick sade han till Gajus (Caligula), som han var nära vän med, att han önskade att denne snart skulle bli kejsare. Detta hörde Agrippas tjänare, som såg till att Tiberius fick reda på det, och Tiberius kastade Agrippa i fängelse. Hans liv hängde på en skör tråd i flera månader, men så dog Tiberius, och Caligula blev kejsare. Han frigav Agrippa och gjorde honom till kung över de områden som hans bortgångne farbror Filippus hade härskat över.

Gynnad av romerska kejsare. Herodias, som var avundsjuk på sin bror på grund av hans ställning som kung, övertalade sin man, Herodes Antipas, som bara var tetrark, att vända sig till den nye kejsaren i Rom och anhålla om att få bli kung. Men Agrippa överlistade Antipas. Inför Gajus (Caligula) anklagade han Antipas för att ha ingått en allians med Sejanus, som hade anstiftat en sammansvärjning mot Tiberius, och med parterna. Antipas kunde inte tillbakavisa dessa anklagelser och blev därför landsförvisad. Hans områden, Galileen och Pereen, införlivades med Agrippas rike. Josephus säger på ett ställe att det var Caligula som gav dessa områden till Agrippa, medan han på två andra ställen säger att det var Claudius som gjorde det. Troligen var det Caligula som gav honom löftet, medan Claudius uppfyllde det.

När Caligula blev lönnmördad, vilket enligt vissa forskare skedde år 41, befann sig Agrippa i Rom. Han kunde tjäna som medlare och förhandlare mellan senaten och sin vän Claudius, den nye kejsaren. Claudius visade sin tacksamhet genom att ge honom områdena Judeen och Samarien och även Lysanias kungarike. Agrippa härskade nu över i stort sett samma område som hans farfar, Herodes den store, hade gjort. Agrippa bad nu Claudius att ge hans bror Herodes kungariket Chalkis, vilket skedde. (Denne Herodes omnämns i profanhistorien bara som kung över Chalkis, ett litet område på västra sidan av bergmassivet Antilibanon.)

Inställsam mot judarna; förföljer de kristna. Agrippa ställde sig in hos judarna genom att hävda att han var en hängiven anhängare av judendomen. Caligula, som hävdade att han var en gud, hade bestämt sig för att resa en staty av sig själv i templet i Jerusalem, men Agrippa övertalade honom skickligt att inte göra det. Senare började Agrippa bygga en mur runt Jerusalems nordliga förort. Claudius uppfattade detta som att han befäste staden mot eventuella angrepp från romarna och gav därför Agrippa order att upphöra med arbetet. Agrippa stödde och arrangerade gladiatorspel och andra hedniska skådespel på teatern, vilket stred mot hans påstående att han var en tillbedjare av Gud.

Agrippa kunde accepteras av judarna på grund av sin hasmoneiska härkomst genom sin farmor Mariamne. Men samtidigt som han försvarade judarnas sak under det romerska oket skaffade han sig ett föga avundsvärt rykte som förföljare av de kristna, som i allmänhet var hatade av judarna. Han ”avrättade Jakob, Johannes bror, med svärd”. (Apg 12:1, 2) När han såg att judarna gillade detta grep han också Petrus och lät fängsla honom. En ängel befriade emellertid Petrus, något som väckte stor uppståndelse bland Agrippas soldater och medförde att vakterna straffades. (Apg 12:3–19)

Avrättad av en ängel. Agrippas styre fick ett abrupt slut. Under en högtid i Caesarea till ära för kejsaren klädde han sig i en storslagen kunglig skrud och började hålla ett offentligt tal till en folkskara från Tyros och Sidon som hade kommit för att anhålla om fred. Åhörarna ropade då: ”En guds röst och inte en människas!” Bibeln berättar om hur domen över honom som en hycklare snabbt verkställdes: ”I samma ögonblick slog Jehovas ängel honom, därför att han inte gav Gud äran; och han blev uppäten av maskar och dog.” (Apg 12:20–23)

Enligt kronologer dog kung Herodes Agrippa I år 44. Han var då 54 år och hade härskat över hela Judeen i tre år. Han efterlämnade en son, Herodes Agrippa II, och döttrarna Berenike (Apg 25:13), Drusilla (ståthållaren Felix hustru) och Mariamne III. (Apg 24:24)

4. Herodes Agrippa II. Sonsonsson till Herodes den store; son till Herodes Agrippa I och hans hustru Kypros. Enligt historiker var Agrippa II den siste härskaren i den herodianska  dynastin. Han hade tre systrar: Berenike, Drusilla och Mariamne III. (Apg 25:13; 24:24) Han växte upp och fick sin uppfostran i kejsarens hushåll i Rom. Han var bara 17 år när hans far dog, och kejsar Claudius rådgivare tyckte att han var för ung för att överta herraväldet över sin fars områden. Kejsaren utsåg därför ståthållare över dessa områden i stället. Agrippa II blev kvar en tid i Rom och blev längre fram utnämnd till kung över Chalkis, ett litet furstendöme på västra sidan av bergmassivet Antilibanon. Detta skedde efter det att hans farbror (den Herodes som var kung över Chalkis) hade dött.

Inte långt därefter utnämnde Claudius honom till kung över de tetrarkier (mindre landsdelar) som tidigare hade lytt under Filippus och Lysanias. (Lu 3:1) Han fick också tillsynen över templet i Jerusalem och myndighet att utnämna de judiska översteprästerna. Claudius efterträdare, Nero, utvidgade hans rike ytterligare genom att ge honom Tiberias och Tarikea i Galileen och Julias i Pereen med underlydande städer.

Senare började Agrippa utvidga det palats som hade uppförts av hasmonéerkungarna i Jerusalem. Eftersom han från denna tillbyggnad kunde se vad som försiggick på templets förgård, byggde judarna en mur som hindrade utsikten därifrån och som också hindrade utsikten från en utkikspunkt för de romerska vakterna. Varken Herodes eller Festus tyckte om detta, men judarna vädjade till kejsar Nero, som beslöt att muren skulle stå kvar. Agrippa förskönade dessutom Caesarea Filippi och ändrade stadens namn till Neronias till ära för Nero. Han gick i sin fars fotspår genom att bygga en teater i Berytus i Fenicien, och han lade ner stora summor på föreställningar där.

Enligt Josephus gick det rykten om att Agrippa hade ett incestförhållande med sin syster Berenike innan hon gifte sig med kungen av Kilikien. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XX, 145, 146 [vii, 3]) Josephus nämner ingenting om huruvida Agrippa var gift eller inte.

När det blev uppenbart att judarnas uppror mot romarna (åren 66–70) skulle sluta i en nationell katastrof, försökte Agrippa övertala judarna att följa en mer moderat linje. Eftersom hans ansträngningar inte gav något resultat, övergav han judarna och slöt sig till den romerska hären, och under stridigheterna blev han sårad av en slungsten.

Paulus försvarstal inför Agrippa. Bibeln introducerar kung Herodes Agrippa II och hans syster Berenike i förbindelse med att de avlägger en artighetsvisit hos ståthållaren Festus omkring år 58. (Apg 25:13) Festus hade efterträtt Felix som ståthållare. Det var medan Felix var ståthållare som judarna hade riktat anklagelser mot aposteln Paulus, men när Felix skulle lämna sitt ämbete ville han vinna ynnest hos judarna och ”lämnade ... Paulus efter sig bunden”. (Apg 24:27) Felix var för övrigt Agrippas svåger, för han var gift med hans syster Drusilla. (Apg 24:24) Medan Paulus inväntade vad som ytterligare skulle ske sedan han vädjat till kejsaren (Apg 25:8–12), sade kung Agrippa till Festus att han gärna ville höra vad Paulus hade att säga. (Apg 25:22) Paulus var glad över att få framföra sitt försvar inför Agrippa, och han erkände Agrippa som en ”verklig kännare av judarnas alla seder och tvistefrågor”. (Apg 26:1–3) Paulus kraftfulla argumentation fick Agrippa att säga: ”På kort tid skulle du övertala mig att bli kristen.” Paulus svarade: ”Jag kunde önska inför Gud att inte bara du, utan också alla som hör mig i dag, antingen det tar kort tid eller lång tid, skulle bli sådana som också jag är, med undantag av dessa bojor.” (Apg 26:4–29) Agrippa och Festus kom fram till att Paulus var oskyldig men att han trots det måste sändas till Rom och ställas inför rätta där, eftersom han hade vädjat till kejsaren. (Apg 26:30–32)

Efter Jerusalems ödeläggelse år 70 flyttade Herodes Agrippa och hans syster Berenike till Rom, där han utnämndes till pretor. Agrippa dog barnlös omkring år 100.

5. Herodes Filippus. Son till Herodes den store och Mariamne II, översteprästen Simons dotter. Filippus var Herodias förste man, men hon skilde sig från honom för att gifta sig  med hans halvbror Herodes Antipas. I Bibeln nämns han bara i förbigående – i Matteus 14:3; Markus 6:17, 18 och Lukas 3:19.

Herodes Filippus bör inte förväxlas med tetrarken Filippus, som enligt Josephus också var son till Herodes den store, fast med en annan hustru, Kleopatra från Jerusalem.

Filippus hade tydligen utsikten att få ärva faderns tron, eftersom han var den äldste sonen efter halvbröderna Antipater, Alexander och Aristobulos, som alla hade avrättats av sin far. I ett av Herodes den stores tidiga testamenten nämndes han som tronarvinge efter Antipater, men han förbigicks i det slutliga testamentet, där det stod att tronen skulle gå till Arkelaus. Josephus omtalar att Herodes strök Filippus namn ur testamentet eftersom Mariamne II, Filippus mor, hade känt till Antipaters komplott mot Herodes men inte sagt något.

Filippus hade med Herodias en dotter som hette Salome. Det var uppenbarligen hon som dansade inför Herodes Antipas och som på sin mors uppmaning bad om Johannes döparens huvud. (Mt 14:1–13; Mk 6:17–29)

6. Tetrarken Filippus. Son till Herodes den store och hans hustru Kleopatra från Jerusalem. Han växte upp i Rom. Han gifte sig med Salome, dotter till Herodes Filippus och Herodias. När hans far dog delade kejsar Augustus upp riket och gjorde Filippus till tetrark över Itureen, Trakonitis och andra närliggande områden, något som gav honom en årlig inkomst på 100 talenter. (Det är möjligt att Itureen fogades till senare och att det är därför som Josephus inte nämner detta område.) Han härskade i över 30 år. Josephus skriver: ”I sitt sätt att styra var han resonlig och lätt att ha att göra med. Han använde faktiskt all sin tid i det område som lydde under honom.” Josephus tillägger att Filippus verkade som domare var han än befann sig och att han tog hand om rättsfall utan dröjsmål. Han dog i Julias och blev begravd med stor pompa och ståt. Eftersom han inte efterlämnade några söner, införlivade kejsar Tiberius hans tetrarki med provinsen Syrien. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVIII, 106–108 [iv, 6])

Filippus nämns vid namn en gång i Bibeln, och det är i förbindelse med tidsbestämningen av Johannes döparens tjänst. (Lu 3:1) Detta bibelställe, tillsammans med historiska upplysningar om Augustus och Tiberius styre, visar att Johannes började sin tjänst år 29 v.t.