Det var först efter den stora översvämningen på Noas tid som människan tilläts att bedriva jakt och fiske för att skaffa mat. (1Mo 9:3, 4) Men det är möjligt att man redan före översvämningen bedrev jakt för att skaffa sig djurhudar till kläder och annat. (Jfr 1Mo 3:21.)

Efter översvämningen var Nimrod den förste som utmärkte sig som ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”. (1Mo 10:8, 9) Utan tvivel jagade han för nöjes skull, precis som kungar i Assyrien, Egypten och andra länder senare gjorde. Det finns inget som tyder på att israeliterna jagade för nöjes skull, även om de jagade djur, till exempel gasell och hjort, för att få mat. (1Ku 4:22, 23) De kunde också döda vilda djur i självförsvar (Dom 14:5, 6) eller för att skydda husdjur och odlingar (1Sa 17:34–36; HV 2:15).

Det förbud mot att äta blod som gavs efter översvämningen upprepades i den mosaiska lagen i samband med att det talades om jakt. (1Mo 9:4; 3Mo 17:12–14; se BLOD.) Dessutom  var vissa vilda djur orena och fick inte ätas. (3Mo 11:2–20; 5Mo 14:3–20) Enligt en annan lag fick israeliterna inte ta både en fågelmamma och hennes ungar eller ägg. I många fall skulle mammans tillgivenhet för ungarna göra henne till ett lätt byte, men hon skulle alltså släppas i väg, troligen för att hon skulle kunna få fler ungar. (5Mo 22:6, 7)

Vid jakt användes bland annat pil och båge (1Mo 21:20; 27:3), slunga (1Sa 17:34, 40; Job 41:1, 28), fällor, nät, fallgropar och krokar (Ps 140:5; Hes 17:20; 19:4, 9). Man använde utan tvivel också svärd, spjut, kastspjut och klubbor. (Job 41:1, 26–29)

Ofta satte man upp nät för att fånga djur. En grupp jägare skrämde upp djuren, ofta genom att föra oljud, så att djuren sprang rakt mot näten, som var uppsatta så att de föll ner över dem. Man grävde också fallgropar som kamouflerades med ett tunt lager kvistar och jord. Djuren drevs mot gropen och föll ner i den. Dessutom använde man snaror som snärjde in djurens fötter, och det kan också ha funnits kombinationer av fallgropar och nät. (Jfr Job 18:8–11; Jer 18:22; 48:42–44; se FÅGELFÅNGARE; FÄLLA.)

Fiske. Bland hebréerna räknades fiske som ett yrke; det nämns inte att man fiskade för nöjes skull. Fiskarna använde nät, harpuner och ljuster samt krok och lina. (Job 41:1, 7; Hes 26:5, 14; Hab 1:15, 17; Mt 17:27) Ofta fiskade man på natten. Dragnät kunde sänkas ner från båtar, och fångsten halades sedan upp på land eller tömdes i båtarna. Därefter sorterades fisken. Man behöll fisk som fick ätas enligt den mosaiska lagen, men de odugliga kastade man bort. (Mt 13:47, 48; Lu 5:5–7; Joh 21:6, 8, 11) Det är också möjligt att man använde ett nät som var mycket mindre än dragnätet och som kastades ut av fiskare som vadade ut i vattnet eller stod på stranden. (Se DRAGNÄT.)

Fiske var ett fysiskt krävande arbete, i synnerhet när ett nät fullt med fisk skulle dras upp (Joh 21:6, 11) eller när man måste ro i motvind (Mk 6:47, 48). Ibland slet man hårt hela natten utan att fånga något. (Lu 5:5; Joh 21:3) Efteråt måste näten torkas och lagas. (Hes 47:10; Mt 4:21)

Fiskarna Petrus, Andreas, Jakob och Johannes arbetade tillsammans. (Mt 4:18, 21; Lu 5:3, 7, 10) Vid minst ett tillfälle var sju av Jesu lärjungar, bland annat Natanael och Tomas, ute och fiskade tillsammans. (Joh 21:2, 3) Den ene av de två fiskare som inte namnges i Johannes 21:2 kan ha varit Petrus bror Andreas; den andre kanske var Filippus, eftersom han bodde i Betsaida (som betyder ”jägarhus” eller ”fiskarhus”). (Joh 1:43, 44)

Bildspråk. Fiske används som en bild av militära erövringar. (Am 4:2; Hab 1:14, 15) Jesus liknade arbetet med att göra lärjungar vid människofiske. (Mt 4:19) Jeremia 16:16, där det sägs att Jehova ”sänder bud” efter många fiskare och jägare, kan förstås i positiv eller negativ bemärkelse. Om denna vers skall uppfattas som en direkt fortsättning av vers 15, där det talas om att israeliterna skall vända tillbaka till sitt land, är tanken att den ångerfulla judiska kvarlevan skall bli funnen, oavsett var den befinner sig. I annat fall är fiskarna och jägarna fientliga styrkor som sänds ut för att finna de trolösa israeliterna, så att ingen av dem slipper undan Jehovas dom. (Jfr Hes 9:2–7.)