Det år som följde på varje cykel av sju sjuårsperioder, räknat från israeliternas intåg i det utlovade landet. Det hebreiska ord som har återgetts med ”jubelår”, jōvẹl (el. jovẹl), betyder ”bagghorn” och har avseende på att man under detta år utropade frihet i hela landet genom att blåsa i bagghorn. (3Mo 25:9, 10, not; se HORN.)

När israeliterna kom in i det utlovade landet skulle de räkna sex år framåt, och under dessa sex år skulle de beså jorden, odla den och skörda grödan. Men det sjunde året skulle vara ett sabbatsår, ett år då marken skulle ligga i träda. Under det sjunde året skulle man varken så eller beskära. Inte ens det som växte upp från spillsäd från förra årets skörd skulle inbärgas, och man fick inte skörda druvorna från de obeskurna vinstockarna. Jordägaren, hans slavar, lejda arbetare, de bofasta främlingarna och de fattiga kunde emellertid förse sig av säd och frukt som växte av sig självt. Också husdjur och vilda djur kunde äta av detta. (3Mo 25:2–7; 2Mo 23:10, 11) Man skulle räkna sju sådana sjuårsperioder (7 · 7 = 49), och det efterföljande året, det 50:e, skulle vara ett jubelår.

Jubelåret hade en del drag gemensamma med sabbatsåret. Landet fick också nu fullständig vila, och samma föreskrifter gällde om landets gröda. (3Mo 25:8–12) Detta betydde att skörden från det 48:e året i varje 50-årsperiod skulle vara den viktigaste källan till föda under det året och ytterligare drygt två år framåt, fram till skörden det 51:a året, året efter jubelåret. Jehovas särskilda välsignelse under det sjätte året resulterade i en gröda som var tillräcklig för att förse folket med mat även under sabbatsåret. (3Mo 25:20–22) På liknande sätt skulle Jehova sörja för en rik skörd det 48:e året, så att det räckte till sabbatsåret och det efterföljande jubelåret och fram till skörden året därpå, om judarna höll hans lag.

Jubelåret var ett högtidsår, ett frigivningsår. När israeliterna iakttog den här  bestämmelsen var det ett uttryck för deras tro på sin Gud, Jehova, och det var en tid då man tackade honom och gladde sig över hans omsorg.

Det var på tionde dagen i sjunde månaden (månaden tishri), på försoningsdagen, som hornet (shōfạr eller shofạr, ett böjt djurhorn) skulle ljuda och förkunna frihet i hela landet. Det betydde frihet för de hebreiska slavarna, som i många fall hade sålt sig själva som slavar därför att de hade råkat i skuld. Frigivningen skulle annars normalt ske först när de hade tjänat i sex hela år (2Mo 21:2), men när jubelåret kom frigavs även de slavar som ännu inte hade tjänat i sex år. Alla arvsbesittningar som hade sålts (vanligtvis på grund av ekonomiska motgångar) återlämnades, och alla som hade sålt sig själva återvände till sin familj och sin fädernejord. Ingen familj skulle sjunka ner i bestående fattigdom. Alla familjer kunde ha hedern i behåll och åtnjuta respekt. Även om någon slösade bort allt han ägde, kunde han likväl inte för alltid förlora sin arvsbesittning för sina efterkommande. När allt kom omkring var landet Jehovas, och israeliterna var bofasta främlingar och invandrare hos honom. (3Mo 25:23, 24) Om de höll Guds lag skulle ingen, som han själv sade, ”behöva bli fattig” hos dem. (3Mo 25:8–10, 13; 5Mo 15:4, 5)

På grund av lagen om jubelåret fick jorden inte säljas för all framtid. Om en man sålde någon del av sin arvsbesittning, skulle priset enligt Guds föreskrifter beräknas efter hur många år det var kvar till jubelåret. Samma regel gällde om någon ville köpa tillbaka jord som han hade sålt. En försäljning av jord var därför i själva verket en försäljning av rätten att bruka jorden och att skörda det den gav under de år som återstod fram till jubelåret. (3Mo 25:15, 16, 23–28) Denna regel gällde också för hus som låg i bebyggelse som inte omgavs av någon mur, eftersom sådana hus räknades som en del av åkermarken. Hus som låg i muromgärdade städer räknades emellertid inte med bland det som skulle återlämnas under jubelåret. Ett undantag från detta var leviternas hus, eftersom leviterna inte hade någon annan egendom än sina hus och betesmarkerna runt om levitstäderna. De fick därför tillbaka sina hus under jubelåret, och betesmarkerna runt om levitstäderna fick inte säljas. (3Mo 25:29–34)

Man förstår bättre vilken underbar anordning jubelåret var om man inte bara tänker på vilken nytta den enskilde israeliten fick utan också vilken verkan det hade på nationen som helhet. När bestämmelsen om jubelåret följdes, fördes nationen tillbaka till det ursprungliga teokratiska tillstånd som Gud från början hade tänkt att den skulle befinna sig i. Styret över nationen vilade på en hållbar grund. Ekonomin skulle vara stabil, och nationen skulle inte tyngas ner av skulder. (5Mo 15:6) Man hade en stabil måttstock för jordens värde. Anordningen förhindrade att några skuldsatte sig djupt medan andra skaffade sig välstånd på deras bekostnad, något som skapar inflation, deflation eller ekonomisk depression.

När lagen om jubelåret hölls skyddades nationen mot att hamna i det sorgliga tillstånd som man ser i dag i många länder, där befolkningen i stort sett består av två klasser – de extremt rika och de extremt fattiga. Den nytta som den enskilde hade av den här anordningen stärkte nationen, eftersom ingen behövde leva under knappa omständigheter och gå arbetslös på grund av en svår ekonomisk situation, utan alla kunde bidra till nationens bästa med sina talanger och förmågor. På grund av Jehovas välsignelse över markens gröda och på grund av den undervisning som gavs kunde israeliterna, så länge de var lydiga, glädja sig över det fullkomliga styre och det välstånd som bara en sann teokrati kan åstadkomma. (Jes 33:22)

Lagen lästes för folket under sabbatsåret, i synnerhet under lövhyddohögtiden (insamlingshögtiden). (5Mo 31:10–12) Det skulle leda till att israeliterna drogs närmare Jehova och att de bevarade sin frihet. Jehova varnade israeliterna för att de skulle drabbas av en katastrof om de var olydiga och upprepade gånger bröt mot hans lagar, sabbatslagarna och lagarna om jubelåret inbegripna. (3Mo 26:27–45)

Om man räknar från den tidpunkt då israeliterna gick in i det utlovade landet, skulle det första jubelåret börja i månaden tishri år 1424 f.v.t. (3Mo 25:2–4, 8–10) Mellan israeliternas intåg i det utlovade landet 1473 f.v.t. och Jerusalems fall 607 f.v.t. skulle israeliterna ha firat jubelåret 17 gånger. Men det är ett sorgligt faktum att de inte satte värde på att ha Jehova som kung. De överträdde  hans bud, däribland sabbatslagarna, och fick därför inte uppleva de välsignelser som han hade tänkt att de skulle få. Deras försumlighet drog vanära över Jehova i de omkringliggande folkens ögon och ledde till att de inte fick erfara fördelarna med en teokratisk regering. (2Kr 36:20, 21)

Bildlig innebörd. I de kristna grekiska skrifterna finns det anspelningar på anordningen med jubelår. Jesus Kristus sade att han hade kommit för att ”predika frigivning för de fångna”. (Lu 4:16–18) Han sade senare med avseende på frigörelsen från slaveriet under synden: ”Om därför Sonen gör er fria, skall ni vara verkligt fria.” (Joh 8:36) Eftersom de med anden smorda kristna med början vid pingsten år 33 v.t. förklarades rättfärdiga för liv och blev pånyttfödda som Guds söner, kunde aposteln Paulus därefter skriva: ”Andens lag, den ande som ger liv i gemenskap med Kristus Jesus, har ju gjort dig fri från syndens och dödens lag.” (Rom 8:2) Under Kristi tusenåriga regering kommer också andra, vilket framgår av Romarna 8:19–21, att göras fria ”från slaveriet under förgängelsen”, och sedan de bevisat sig lojala mot Jehova under prövningar skall de ”uppnå Guds barns härliga frihet”. De görs fria från den medfödda synden och från den död som den leder till. Förvaltningen av jorden skall anförtros sådana som utövar sann tillbedjan, som kommer att sköta den uppgiften på ett sätt som är i överensstämmelse med Jehovas ursprungliga avsikt med människorna. (Upp 21:4; 1Mo 1:28; Jes 65:21–25)