Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Judas

Judas

[Jụdas] Av hebr.; den grekiska formen av namnet Juda.

1. En av förfäderna till Maria, Jesu mor. Judas var son till Josef och far till Simeon. Han tillhörde det sjunde släktledet efter Natan, Davids son, och levde således före landsflykten i Babylon. (Lu 3:30, 31)

2. ”Galilén Judas”, som Gamaliel nämnde när han talade till Sanhedrin. (Apg 5:37) Judas ledde ett judiskt uppror vid tiden för den inskrivning som ägde rum år 6 v.t. och som förbinds med Quirinius, ståthållaren i Syrien. Josephus omnämner honom flera gånger. Han berättar att Judas ”förledde ... sina landsmän till affall, i det han påstod, att det var en skam, det de betalade skatt till Romrarne samt erkände utom Gud äfven dödliga menniskor såsom sina styresmän. Han stiftade en egen sekt, som icke hade något gemensamt med de andra sekterna.” (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], II, 118 [viii, 1]; i den sv. utgåvan Flavii Josefi historia om judarnes krig mot romrarne, 1884, sid. 210) Josephus omnämner honom på ett ställe som gaulanit, en benämning som en del forskare förbinder med ett område öster om Galileiska sjön. Men på andra ställen säger han, liksom Gamaliel, att Judas var galilé. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVIII, 4 [i, 1]; XVIII, 23 [i, 6]) Dessa upprorsmän sökte uppnå frihet men lyckades inte. Judas ”förgicks ..., och alla som lydde honom skingrades”. (Apg 5:37) Också några av Judas avkomlingar deltog i uppror. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], II, 433–440 [xvii, 8]; VII, 253 [viii, 1])

3. ”Judas, Jakobs son”, en av de 12 apostlarna, också kallad Taddeus. När apostlarna räknas upp i Matteus 10:3 och Markus 3:18 nämns Taddeus tillsammans med Jakob, Alfeus son. Men i Lukas 6:16 och Apostlagärningarna 1:13, där apostlarna också räknas upp, utelämnas Taddeus och i stället nämns ”Judas, Jakobs son”, vilket gör att man kan dra slutsatsen att Taddeus är ett annat namn för aposteln Judas. Det är möjligt att namnet Taddeus ibland användes för att undvika risken att förväxla de två apostlar som hette Judas. I några bibelöversättningar står det ”Judas, Jakobs bror”, i Lukas 6:16 och Apostlagärningarna 1:13, eftersom den grekiska texten inte anger det exakta släktskapet. Men i den syriska Peshitta finns ordet för ”son” med. Många nutida översättningar har därför läsarten ”Judas, Jakobs son” (el.: ”Jakobs son Judas”). (NV, SFB, Åk, 1917, 2000) Det är bara i Johannes 14:22 som namnet Judas står ensamt. För att undvika förväxling omtalas han där som ”Judas – inte Judas Iskariot”.

I några bibelöversättningar har man i Matteus 10:3 ordalydelsen ”Lebbeus med tillnamnet” (eller liknande) framför ”Taddeus”. (Da, KJ, Od, Re, 1883) Detta bygger på Textus receptus, men i Westcott och Horts grekiska text finns inte dessa ord med, eftersom de inte förekommer i Codex Sinaiticus och vissa andra handskrifter.

4. Judas Iskariot, Simons son, den apostel som förrådde Jesus. Bibeln säger inte så mycket om Judas familj och hans bakgrund för övrigt. Både han och hans far kallades Iskariot. (Lu 6:16; Joh 6:71) Enligt den allmänna uppfattningen betyder detta att de var från staden Kerijot-Hesron i Judeen. Det skulle i så fall innebära att Judas var den ende av de 12 apostlarna som var från Judeen, medan de andra var från Galileen.

Judas nämns första gången i evangelierna i uppräkningen av de 12 apostlar som Jesus valde ut någon gång efter påsken år 31 v.t., dvs. omkring ett och ett halvt år efter det att han börjat sin jordiska tjänst. (Mk 3:19; Lu 6:16) Det är rimligt att anta att Judas hade varit en lärjunge en tid innan Jesus utvalde honom till att vara apostel. Många författare svartmålar Judas helt och hållet, men det faktum att han utvaldes till att bli apostel tyder på att han under en tid hade varit en lärjunge som Gud och Jesus såg på med välvilja. Dessutom blev han betrodd med att ta hand om de gemensamma tillgångar som Jesus och apostlarna hade. Detta tyder på att han vid den tiden var pålitlig och att han också var duktig eller hade en god utbildning, särskilt med tanke på att Matteus, som hade erfarenhet av att handskas med pengar och siffror, inte fick det här uppdraget. (Joh 12:6; Mt 10:3) Men trots det blev Judas med tiden fullständigt fördärvad moraliskt sett. Det är utan tvivel därför som han nämns sist i uppräkningen av apostlarna, där han beskrivs som den Judas ”som längre fram förrådde honom” och ”som blev förrädare”. (Mt 10:4; Lu 6:16)

Judas blir förrädare. Kort före påsken år 32 sändes apostlarna, däribland Judas, ut för att predika. (Mt 10:1, 4, 5) Kort efter det att Judas och de andra hade vänt tillbaka, och mindre än ett år efter det att de blivit utvalda som apostlar, fördömde Kristus offentligt Judas, men utan att nämna hans namn. Några lärjungar hade precis lämnat Jesus därför att de hade blivit bestörta över hans läror, men Petrus sade att de tolv skulle hålla sig till honom. Som svar sade Jesus att han hade utvalt de tolv, men han tillade: ”Ändå är en av er en baktalare [grek.: diạbolos, som betyder ”djävul”, ”baktalare (förtalare)”].” I skildringen sägs det vidare att han syftade på Judas, som skulle ”förråda honom, fastän han var en av de tolv”. (Joh 6:66–71)

I samband med den här händelsen säger Johannes: ”Från början visste nämligen Jesus ... vem den var som skulle förråda honom.” (Joh 6:64) Av profetior i de hebreiska skrifterna visste Jesus att han skulle bli förrådd av en som stod honom nära. (Ps 41:9; 109:8; Joh 13:18, 19) Gud hade använt sitt förutvetande och sett att en av Kristi nära medarbetare skulle bli en förrädare. Men det var inte förutbestämt att Judas skulle falla ifrån, för det skulle ha varit i strid med Guds egenskaper och hans tidigare sätt att handla. (Se FÖRUTVETANDE, FÖRUTBESTÄMMELSE.) Judas var som redan nämnts trogen mot Gud och mot Jesus i början av sin tjänst som apostel. Med uttrycket ”från början” måste Johannes således ha syftat på den tidpunkt då Judas började handla ont och ge efter för sin ofullkomlighet och sina syndiga böjelser. Från och med då förstod Jesus vem som skulle förråda honom. (Joh 2:24, 25; Upp 1:1; 2:23) Judas måste ha vetat att det var han som var den ”baktalare” som Jesus talade om, men han fortsatte ändå att färdas tillsammans med Jesus och de trogna apostlarna utan att göra några förändringar.

Bibeln tar inte i detalj upp vilka motiv som låg bakom Judas fördärvliga handlingssätt, men något som inträffade den 9 nisan år 33, fem dagar före Jesu död, kastar ljus över saken. Hemma hos Simon den spetälske i Betania smorde Maria, Lasarus syster, Jesus med välluktande olja till ett värde av 300 denarer, ungefär en arbetares årslön. (Mt 20:2) Judas invände och sade att man i stället kunde ha sålt oljan och gett pengarna ”åt de fattiga”. Andra apostlar höll tydligen med om att det låg något i det han sade, men Jesus förebrådde dem. Den egentliga orsaken till att Judas kom med invändningar var att det var han som hade hand om kassaskrinet och att han ”var en tjuv ... och brukade bära bort de pengar” som lades i det. Judas var alltså girig och hade för vana att stjäla. (Joh 12:2–7; Mt 26:6–12; Mk 14:3–8)

Priset för förräderiet. Judas blev utan tvivel förnärmad över Jesu tillrättavisning. Nu trängde ”Satan ... in i Judas”, troligen i den betydelsen att den förrädiske aposteln nu gav efter för Satans vilja och lät sig användas som redskap för att genomföra Satans plan att hindra Kristus i hans uppdrag. Några dagar senare, den 12 nisan, gick Judas till de främsta prästerna och befälhavarna för tempelpolisen för att ta reda på hur mycket de ville ge honom för att han skulle förråda Jesus, något som återigen vittnar om hans girighet. (Mt 26:14–16; Mk 14:10, 11; Lu 22:3–6; Joh 13:2) De främsta prästerna hade samma dag haft ett möte med ”folkets äldste”, de inflytelserika medlemmarna av Sanhedrin. (Mt 26:3) Det kan ha varit så att befälhavarna för tempelpolisen involverades för att de hade ett sådant inflytande och för att man ville få ett eventuellt gripande av Jesus att förefalla lagenligt.

Varför erbjöd de judiska religiösa ledarna Judas bara 30 silvermynt för att förråda Jesus?

Judas erbjöds 30 silvermynt (570 kr, om det var siklar). (Mt 26:14, 15) Det verkar som om de religiösa ledarna fastställde detta belopp för att visa sitt förakt för Jesus och framhålla hur lite de tyckte att han var värd. Enligt 2 Moseboken 21:32 var priset för en slav 30 siklar. Sakarja fick ”trettio silverstycken” för sitt arbete som herde för folket. Jehova ansåg att detta var en usel lön och att det i själva verket var ett uttryck för hur det otrogna folket betraktade Gud själv. (Sak 11:12, 13) Genom att erbjuda bara 30 silvermynt för Jesus visade de religiösa ledarna således hur lågt de värderade honom. Och genom att göra så mot denne herde som Jehova hade sänt till Israel visade de även hur lågt de värderade Jehova, och därigenom uppfyllde de Sakarja 11:12. Förrädaren Judas accepterade betalningen och ”började söka ett lämpligt tillfälle att förråda honom [Jesus] åt dem utan att det var folk omkring”. (Lu 22:6)

Den sista kvällen tillsammans med Jesus. Trots att Judas nu hade vänt sig mot Kristus fortsatte han att vara tillsammans med honom. Den 14 nisan år 33 var han tillsammans med Jesus och apostlarna för att fira påsken. Under påskmåltiden reste Jesus sig och betjänade apostlarna genom att ödmjukt tvätta deras fötter. Judas lät skenheligt Jesus tvätta också hans fötter. Men Jesus sade: ”Inte alla av er är rena.” (Joh 13:2–5, 11) Han sade också att en av apostlarna, en av dem som åt tillsammans med honom, skulle förråda honom. Kanske för att verka oskyldig frågade Judas: ”Det är väl inte jag?” Jesus gav ytterligare en antydan om vem han syftade på genom att ta ett brödstycke, ge det åt Judas och säga till honom att snabbt göra det han skulle göra. (Mt 26:21–25; Mk 14:18–21; Lu 22:21–23; Joh 13:21–30)

Genast lämnade Judas de andra. En jämförelse mellan Matteus 26:20–29 och Johannes 13:21–30 visar att han gav sig av innan Jesus instiftade högtidlighållandet av Herrens kvällsmåltid. Lukas skildring av dessa händelser är uppenbarligen inte strikt kronologisk, för Judas var definitivt inte med när Kristus berömde apostlarna för att de hade hållit sig till honom, en beskrivning som inte skulle ha passat in på Judas. Judas kan heller inte ha varit med när apostlarna fördes in i förbundet om ett kungarike. (Lu 22:19–30)

Judas fann senare Jesus och de trogna apostlarna i Getsemane trädgård, ett ställe som förrädaren var förtrogen med, eftersom Jesus och apostlarna tidigare hade varit där tillsammans. Han hade med sig en stor folkskara, däribland romerska soldater och en militärbefälhavare. Folkskaran hade med sig påkar och svärd och även facklor och lampor, som de kunde behöva ifall fullmånen skymdes av moln eller ifall Jesus befann sig i skuggan. Eftersom romarna troligen inte skulle känna igen Jesus, kom man överens om att Judas skulle peka ut honom, vilket han gjorde genom att hälsa på honom och skenheligt kyssa honom mycket ömt. (Mt 26:47–49; Joh 18:2–12) Senare kände Judas sig tyngd av sin stora skuld. På morgonen försökte han återlämna de 30 silvermynten, men de främsta prästerna vägrade att ta emot dem. Då slängde Judas pengarna in i templet. (Mt 27:1–5)

Judas död. Enligt Matteus 27:5 hängde Judas sig. Men i Apostlagärningarna 1:18 sägs det: ”När han föll med huvudet före, brast han ljudligt mitt itu, och alla hans inälvor göts ut.” Matteus tycks beskriva det sätt på vilket Judas försökte begå självmord, medan Apostlagärningarna redogör för resultatet. När de två skildringarna betraktas tillsammans förefaller det ha varit så att Judas försökte hänga sig invid ett bergsstup men att antingen repet eller trädgrenen gick av, så att han störtade ner och brast mitt itu på klipporna nedanför. Med tanke på topografin omkring Jerusalem är det tänkbart att det gick till på det sättet.

I förbindelse med Judas död uppstår också frågan om vem det var som för de 30 silvermynten köpte den åker som kom att användas till gravplats. Enligt Matteus 27:6, 7 enades de främsta prästerna om att de inte kunde lägga pengarna i tempelkassan, så därför köpte de åkern för pengarna. Men skildringen i Apostlagärningarna 1:18, 19 säger om Judas: ”Just denne man inköpte alltså en åker för lönen för sin orättfärdighet.” Förklaringen kan vara att det var prästerna som köpte åkern men att köpet kunde tillskrivas Judas eftersom pengarna kom från honom. Doktor Alfred Edersheim säger: ”Pengar som hade förvärvats på otillåtet sätt fick inte läggas i tempelkassan till inköp av heliga ting. Enligt judisk lag skulle sådana pengar återlämnas till givaren, och om han insisterade på att ge pengarna skulle han uppmanas att använda dem till det allmänna bästa. ... Genom ett juridiskt konstgrepp kunde man säga att pengarna fortfarande tillhörde Judas och att det var han som använde dem till att köpa den välkända ’krukmakaråkern’.” (The Life and Times of Jesus the Messiah, 1906, bd II, sid. 575) Köpet av åkern var ett led i uppfyllelsen av Sakarja 11:13.

Judas valde avsiktligt en kurs som präglades av illvilja, girighet, stolthet, hyckleri och ränksmideri. Efteråt var han skuldtyngd och kände samvetskval, känslor som en uppsåtlig mördare kan slås av när han ser resultatet av sin förbrytelse. Men Judas hade trots allt av egen fri vilja ingått avtal med dem som enligt Jesus var underkastade ”Gehennas dom” och som gjorde proselyter som blev föremål för Gehenna i dubbelt så hög grad som de själva. (Mt 23:15, 33) Den sista kvällen som människa på jorden sade Jesus Kristus om Judas: ”Det hade varit bättre för den människan om hon inte blivit född.” Senare samma kväll omtalade Jesus honom som ”tillintetgörelsens son”. (Mk 14:21; Joh 17:12; Heb 10:26–29)

En ersättare utses. Någon gång mellan Jesu himmelsfärd och pingstdagen år 33 förklarade Petrus för en grupp på omkring 120 församlade lärjungar att det i enlighet med profetian i Psalm 109:8 skulle vara lämpligt att utse en ersättare för Judas. Två kandidater ställdes fram, och genom lottkastning utvaldes Mattias ”till att ta den plats i denna tjänst och detta apostlaskap, som Judas avvek ifrån för att gå till den plats som var hans”. (Apg 1:15, 16, 20–26)

5. En av Jesu fyra halvbröder. (Mt 13:55; Mk 6:3) Man vet inte mycket om Judas liv. Tydligen var han och hans tre bröder och deras mor, Maria, med när Jesus i början av sin tjänst utförde ett underverk i Kana. I vilket fall som helst begav han sig därefter till Kapernaum tillsammans med Jesus och hans lärjungar och stannade där en kort tid. (Joh 2:1–12) Han var tydligen med sin mor och sina bröder när de mer än ett år senare sökte upp Jesus. (Mt 12:46) Han kan ha varit en av de släktingar till Jesus som sade om honom: ”Han har mist förståndet.” (Mk 3:21) År 32 utövade i vilket fall som helst Jesu bröder, däribland Judas, ännu ”inte tro på honom”. (Joh 7:5) Och det faktum att Jesus kort före sin död överlämnade sin mor, som var troende, i aposteln Johannes vård tyder starkt på att Judas och de andra bröderna inte heller då hade blivit lärjungar. (Joh 19:26, 27)

Efter sin uppståndelse visade Jesus sig emellertid för sin halvbror Jakob. (1Kor 15:7) Detta bidrog säkert till att inte bara Jakob utan också Judas och Jesu övriga bröder förstod att Jesus måste vara Messias, för de var bland dem som redan före pingstdagen år 33 kom tillsammans med de 11 trogna apostlarna i ett rum på övervåningen i ett hus i Jerusalem, där de bad ihärdigt. (Apg 1:13–15) De var troligen också bland de omkring 120 personer som var samlade då Mattias genom lottkastning utvaldes till att ersätta den otrogne Judas Iskariot. (Apg 1:14–26) I så fall var de också bland dem som på pingstdagen mottog den heliga anden. (Apg 2:1–4)

Det var uppenbarligen denne Judas som omkring år 65 skrev den bibelbok som bär hans namn. Skribenten presenterar sig som ”en Jesu Kristi slav” (inte som apostel) och som ”Jakobs bror”; han är således tydligtvis inte identisk med ”Judas, Jakobs son”, som var en av Jesu Kristi 11 trogna apostlar. (Lu 6:16) Något som också stöder denna slutsats är att han talar om apostlarna i tredje person, som ”de”. (Jud 1, 17, 18)

För att särskilja sig från andra som hette Judas nämner skribenten sin brors namn, Jakob. Av det kan man dra slutsatsen att hans bror Jakob måste ha varit välkänd bland de kristna. Det fanns uppenbarligen bara en med det namnet som var särskilt framträdande i den kristna församlingen vid den tiden. Aposteln Paulus omtalade denne Jakob som en av ”pelarna” i församlingen i Jerusalem och som ”Herrens bror”. (Gal 1:19; 2:9; se också Apg 12:17; 15:13–21.) Bibelskribenten Judas är således av allt att döma identisk med den Judas som var halvbror till Kristus Jesus. Även om han var halvbror till Jesus Kristus, Guds Son, sökte han inte dra fördel av sitt köttsliga släktskap med honom, utan omtalade sig ödmjukt som ”en Jesu Kristi slav”.

6. En man i Damaskus som bodde vid en gata som kallades Raka gatan. Saul (Paulus) bodde en tid hos honom omedelbart efter sin omvändelse, medan han var blind, och det var hit Ananias sändes för att lägga händerna på Saul. (Apg 9:11, 17) Skildringen visar inte om Judas var en lärjunge vid det här tillfället, men det var han förmodligen inte eftersom han lät Saul bo hos sig, medan Ananias och andra lärjungar inte vågade ta kontakt med Saul på grund av hans rykte som en förföljare. (Apg 9:13, 14, 26)

7. En av de två lärjungar som den styrande kretsen i Jerusalem utsåg till att följa med Paulus och Barnabas när de begav sig i väg för att överlämna brevet angående omskärelsen (ca år 49). Denne Judas kallades också Barsabbas. Både han och hans följeslagare, Silas, var ”ledande män bland bröderna”. (Apg 15:22) Brevet var ställt till ”bröder i Antiokia och Syrien och Kilikien”. Judas och Silas följde med till Antiokia, men det sägs ingenting om att de följde med längre än så. De skulle muntligen bekräfta brevets budskap. Judas var profet, och under besöket höll han många tal till bröderna i Antiokia och uppmuntrade och styrkte dem. (Apg 15:22, 23, 27, 30–32)

Enligt Apostlagärningarna 15:33 återvände Judas och Silas till Jerusalem sedan de ”tillbringat någon tid” tillsammans med de kristna i Antiokia. Några handskrifter (däribland Codex Ephraemi Syri rescriptus och Codex Bezae) har med ett tillägg (vers 34), som, med vissa variationer, lyder: ”Men det syntes Silas gott att stanna kvar där; Judas begav sig emellertid av ensam till Jerusalem.” (NV, not; jfr 2000, not.) Denna vers förekommer emellertid inte i pålitliga äldre handskrifter (Codex Sinaiticus, Codex Alexandrinus och Codex Vaticanus 1209). Det rör sig troligen om en marginalanteckning som skulle förklara vers 40 men som med tiden har infogats i själva texten.

Några bibelkommentatorer har menat att den Judas som kallades Barsabbas var bror till ”Josef, som kallades Barsabbas”, en lärjunge som ställdes fram som kandidat till att överta Judas Iskariots plats. (Apg 1:23) Men det finns inga belägg för detta förutom att de båda kallades vid samma namn. Sedan det berättats om att Judas återvänt till Jerusalem nämns han inte mer i den bibliska skildringen.