Kappadokien
[Kappadọkien]
På apostlarnas tid var Kappadokien ett stort, trädfattigt område i östra Mindre Asien med ett förhållandevis kallt klimat. Det låg på en högplatå som på många platser nådde en höjd av 900 meter. Kappadokiens gränser har varierat något under historiens gång, men i stora drag gränsade det mot Pontos i norr, mot Galatien och Lykaonien i väster, mot Kilikien och Taurusbergen i söder samt mot Armenien och Eufrats övre lopp i öster. Huvudnäringen var fåravel, men det fanns också gott om nötboskap och fina hästar. Vete var det viktigaste sädesslaget.
Under Cyrus den store införlivades Kappadokien med perserriket, och det ursprungliga området delades upp i två satrapier: Pontos och Kappadokien. Under det seleukidiska herraväldet i Syrien fick tributpliktiga kungar styra över området. Detta upphörde år 17 v.t., då den romerske kejsaren Tiberius gjorde Kappadokien till en romersk provins som styrdes av en prokurator. Vespasianus utvidgade provinsen år 70 genom att förena den med Armenien och skapade därigenom en större gränsprovins i öster. Kappadokien var av strategisk betydelse på grund av de vägar som gick genom området. En av vägarna gick från Tarsos vid Medelhavet genom ett pass i Taurusbergen, kallat Kilikiska porten, och vidare genom Kappadokien till provinsen Pontos och till hamnstäder vid Svarta havet.
De ursprungliga invånarna i Kappadokien var av allt att döma indoeuropéer och härstammade från Jafet, men på 100-talet f.v.t. fanns det också judiska bosättningar i området. Judar från Kappadokien befann sig i Jerusalem vid pingsten år 33. (Apg 2:9) Detta var sannolikt orsaken till att kristendomen tidigt spreds till Kappadokien. Petrus riktade sitt första brev bland annat till de kristna i Kappadokien. (1Pe 1:1)