[Krẹta], kreter

Den femte största ön i Medelhavet och dess invånare. Ön är ca 250 km lång och mellan 13 och 56 km bred. Kreta ligger i den södra delen av Egeiska havet, ca 100 km sydöst om Grekland. En bergsrygg löper längs hela denna smala ö, och några av topparna är täckta av snö delar av året. Ungefär mitt på Kreta reser sig berget Ida 2 456 m över havet. Längs nordkusten finns flera bra hamnar. Men sydkusten är jämnare, och utmed stora delar av den stupar bergen brant ner i havet. Därför är det ont om bra hamnar där, som det antyds i skildringen av Paulus resa till Rom. (Se nedan.)

Kreta anses i allmänhet vara den ö som kallas ”Kaftor” i de hebreiska skrifterna och alltså den plats varifrån filistéerna utvandrade till Kanaan. (Jer 47:4; Am 9:7) Somliga experter förbinder också ”keretéerna” med kreterna. I den grekiska Septuaginta-översättningen står det ”kreterna” i stället för ”keretéerna” i både Hesekiel 25:15–17 och Sefanja 2:5–7. (Se KERETÉER.) Om man utgår från att Kaftor motsvarar Kreta, vilket verkar rimligt, då var de tidiga invånarna på ön avkomlingar av Misrajim. Namnet Misrajim används i Bibeln också om Egypten. (1Mo 10:13, 14)

Den kretensiska kulturen skilde sig markant från de mesopotamiska och egyptiska kulturerna men var lika praktfull. Den kretensiska religionen lade stor vikt vid det kvinnliga, och den högsta gudomen var en modergudinna. Precis som i andra fruktbarhetsreligioner finns ormen ofta med på bilder och skulpturer som föreställer gudinnan, antingen i hennes händer eller slingrad runt hennes kropp. Tillsammans med henne finner man i regel en mindre, manlig gudom, vilket kanske symboliserar ett mor-son-förhållande, något som ofta förekommer i denna typ av kult. I Knossos har man funnit ett marmorkors.  Korset är också en gammal sexuell symbol. Under de sista århundradena av det andra årtusendet f.v.t. gick denna gamla kretensiska kultur under. Under det första årtusendet f.v.t. kom Kreta under grekiskt herravälde. På 100-talet f.v.t. hade ön blivit ett tillhåll för pirater som plundrade skepp på Medelhavet. År 67 f.v.t. erövrade Pompejus Kreta, som tillsammans med Kyrene i Nordafrika kom att utgöra en romersk provins.

Paulus verksamhet på Kreta. Några av dem som var närvarande i Jerusalem vid pingsten år 33 var judar eller proselyter från Kreta. (Apg 2:5, 11) Det var kanske dessa som förde kristendomen till Kreta.

När aposteln Paulus var på väg till Rom för att få sin sak prövad, antagligen på hösten år 58, passerade han förbi Kreta ombord på ett spannmålsfartyg från Alexandria. Skeppet hade 276 personer ombord och seglade ”i lä av Kreta”, dvs. längs öns sydkust, där skeppet var skyddat mot de kraftiga nordvästvindarna. Från Salmone på östkusten seglade skeppet långsamt västerut tills det nådde Sköna hamnar, en liten vik där det var möjligt att ankra. Viken låg strax öster om den punkt där kustlinjen svänger av tvärt norrut. Här beslöt man i strid med Paulus råd att försöka nå Fenix, en annan hamn 65 km längre bort utmed kusten. Skeppet rundade Kap Matala (Akra Lithino) och ”började segla tätt utmed Kretas kust”, men inte långt därefter svepte en våldsam stormvind från östnordöst plötsligt ner från bergen, träffade skeppet och tvingade det att driva med vinden. Skeppet drev förbi ön Kauda, 65 km från Sköna hamnar. (Apg 27:6–16, 37, 38)

Det finns belägg för att Paulus, sedan han varit fängslad i Rom i två år, reste till Kreta och tog del i den kristna verksamheten där under den sista tiden av sin tjänst. När han reste därifrån uppmanade han Titus att stanna på Kreta för att rätta till vissa förhållanden i församlingarna och tillsätta äldste ”i stad efter stad”. (Tit 1:5) När Paulus längre fram tog upp församlingsproblem i ett brev till Titus, citerade han en profet från Kreta som hade sagt: ”Kreter är alltid lögnare, farliga vilddjur, sysslolösa matvrak.” (Tit 1:10–12) Dessa ord tros komma från Epimenides, en kretensisk diktare som levde på 500-talet f.v.t. Detta omdöme om de forntida kreterna delades av grekerna. För dem var benämningen kreter en synonym till lögnare.