Löfte
Den här artikeln behandlar det slag av högtidliga löften som människor gav Gud. Det kunde gälla löften om att utföra en viss handling, frambära ett offer eller en gåva, träda in i en tjänst eller ett visst förhållande eller avhålla sig från vissa ting som i sig själva inte var otillåtna. Sådana löften gavs frivilligt. Ett löfte till Gud var lika bindande som en ed, och de två uttrycken används ibland tillsammans i Bibeln. (4Mo 30:2; Mt 5:33) Ett ”löfte” är mera en förklaring att man har för avsikt att handla på ett visst sätt, medan en ”ed” är en högtidlig försäkran om att man skall tala sanning eller hålla det man har lovat, ofta med åberopande av en högre makt. En ed avlades ofta som en bekräftelse på att ett förbund hade slutits. (1Mo 26:28; 31:44, 53)
Första gången ett löfte till Gud omtalas i Bibeln är i 1 Moseboken 28:20–22, där Jakob lovade att han skulle ge Jehova en tiondel av allt han ägde om Jehova fortsatte att vara med honom och lät honom vända tillbaka i frid och därmed visade att han var hans Gud. Jakob köpslog inte med Gud, men han ville försäkra sig om att han hade Guds godkännande. Detta exempel visar att patriarkerna avgav löften till Gud. (Se också Job 22:27.) Den här religiösa sedvänjan infördes alltså inte i och med Moses lag, men den blev i likhet med många andra patriarkaliska sedvänjor närmare beskriven och reglerad i lagen.
Många löften var i likhet med Jakobs löfte en bön till Gud om hans ynnest och om hans hjälp med att lyckas i det man åtagit sig att göra. Ett annat exempel på detta är det löfte israeliterna gav om att de skulle viga de städer som tillhörde den kanaaneiske kungen i Arad åt tillintetgörelse om Jehova gav dem seger. (4Mo 21:1–3) Löften kunde också vara ett uttryck för hängivenhet för Jehova och hans rena tillbedjan (Ps 132:1–5), eller också kunde de visa att en människa höll sig själv eller sin egendom avskild för en särskild tjänst (4Mo 6:2–7). Föräldrar kunde ge löften som angick deras barn, som Hanna gjorde i förbindelse med Samuel. (1Sa 1:11; jfr Dom 11:30, 31, 39.) I dessa fall var barnen med på att uppfylla löftena.
Frivilliga, men bindande. Det var helt frivilligt att avge ett löfte, men när man gjorde det var man enligt Guds lag förpliktad att hålla det. Man sade därför att man förpliktade sin själ till det man lovat, vilket innebar att man satte sitt liv som garanti för att man skulle hålla sitt ord. (4Mo 30:2; se också Rom 1:31, 32.) Med tanke på detta förstår man varför Bibeln manar människor att tänka sig för mycket noggrant innan de avger ett löfte och att tänka på vilka förpliktelser det för med sig. I lagen sades det: ”Om du avlägger ett löfte åt Jehova, din Gud, skall du inte vara sen att infria det, ty annars kommer Jehova, din Gud, ovillkorligen att utkräva det av dig, och synd kommer att vila på dig. Men om du låter bli att avlägga ett löfte, kommer det inte att vila synd på dig.” (5Mo 23:21, 22)
Församlaren sade längre fram: ”Det du lovar skall du hålla. Det är bättre att du inte lovar något än att du lovar och inte håller det. Tillåt inte din mun att få ditt kött att synda, och säg inte inför ängeln att det var ett misstag.” (Pre 5:4–6) Om man överilat ger ett löfte därför att man låter stundens ingivelse driva en till det på grund av entusiasm eller enbart känslor kan det bli till en snara. (Ord 20:25) Lagen sade att om man i tanklöshet gav ett sådant löfte drog man skuld över sig inför Gud och måste frambära ett skuldoffer för sin synd. (3Mo 5:4–6) Ett löfte har inget värde i Guds ögon om det inte är i samklang med hans rättfärdiga lagar och kommer från ett rätt inställt hjärta och ges i en rätt anda. (Ps 51:16, 17)
Löften givna av kvinnor under den mosaiska lagen. Lagens bestämmelser om löften som getts av kvinnor finns i 4 Moseboken 30:3–15: Ett löfte som en ung, ogift kvinna gav var bindande om hennes far inte hade något att invända mot det när han fick höra om det; men han kunde ogiltigförklara det om han ville. Om en gift kvinna (eller en trolovad flicka) gav ett löfte var det hennes man (eller fästman) som avgjorde om löftet skulle vara giltigt eller inte. Om mannen ogiltigförklarade löftet först någon tid efter det att han hade fått höra om det bar han på hennes missgärning. (4Mo 30:14, 15) När det gällde en änka eller en frånskild kvinna skulle allt som hon hade ”förpliktat sin själ till vara gällande för henne”. (4Mo 30:9)
Användande av det som blivit lovat åt Jehova. Man kunde lova att ge Jehova en person eller något man ägde, däribland en jordegendom, ja, allt utom det som redan enligt lagen hade helgats åt honom, till exempel det förstfödda, förstlingsfrukten och tiondet. (3Mo 27:26, 30, 32) Det som var bortlovat som ”heligt” (hebr.: qọdhesh, något som avskilts som heligt, för heligt bruk) kunde köpas tillbaka genom att man betalade ett visst belopp till helgedomen (detta gällde dock inte rena djur). (3Mo 27:9–27) Men inget som var ”vigt” (hebr.: chẹrem) åt Jehova kunde köpas tillbaka, utan det skulle helt och fullt och för alltid tillhöra helgedomen eller, om det var vigt åt tillintetgörelse, ovillkorligen tillintetgöras. (3Mo 27:28, 29)
Lagstridiga och orena löften. I hedniska religioner var löften ofta förbundna med orena, omoraliska handlingar. I Fenicien, Aram och Babylon var intäkterna från tempelprostitutionen vigda åt den aktuella avguden eller åt templet. Sådana vederstyggliga löften var förbjudna i Israel: ”Du får inte föra in en skökas lön eller en hunds [uttrycket ”en hund” syftar troligen på en pederast (sodomit)] pengar i Jehovas, din Guds, hus på grund av något löfte.” (5Mo 23:18, not)
Efter Jerusalems ödeläggelse sade Jeremia till judarna i Egypten att de hade drabbats av denna olycka bland annat därför att de hade avgett löften till ”himlens drottning” och framburit offer åt henne. Kvinnorna, som spelade en framträdande roll i denna avgudadyrkan, var snara att påpeka att deras löften åt ”himlens drottning” och deras dyrkan av henne hade godkänts av deras män och att de var fast beslutna att fullgöra sina löften som de avlagt åt denna gudinna. De ursäktade sig alltså med att de följde lagens bestämmelser om löften som gavs av kvinnor (4Mo 30:10–15), men Jeremia fördömde deras gärningar som lagstridiga, eftersom de var förbundna med avgudadyrkan. (Jer 44:19, 23–25; 2Kor 6:16–18)
Hycklande löften. Judarna föll inte tillbaka till direkt avgudadyrkan efter landsflykten i Babylon, men de gjorde ”Guds ord ogiltigt på grund av ... [sin] tradition”. De argumenterade på ett slugt sätt när de uttolkade lagen och bland annat uttalade sig om löften och annat som rörde deras tillbedjan. Deras hycklande religiösa ledare lärde ut ”människobud”. (Mt 15:6–9) Enligt judisk tradition kunde en man säga till sin far eller mor: ”Vad jag än har, som du kunde få nytta av genom mig, är en gåva tillägnad Gud” (vilket betydde att det han talade om skulle ges eller helgas åt Gud). Han gav därigenom ett löfte om att allt som han hade nämnt skulle helgas åt Gud. Han kunde därför inte använda det för att hjälpa sina föräldrar. Man menade därmed att templet nu hade förhandsrätten till dessa ägodelar, även om mannen själv faktiskt hade full frihet att fortsätta att disponera dem. (Mt 15:5, 6)
Offer som var förbundna med löften. Under lagen frambars ibland brännoffer tillsammans med andra offer som ett uttryck för fullständig hängivenhet och en vädjan till Jehova om att han skulle ta emot offret välvilligt. (3Mo 8:14, 18; 16:3) Detta gjordes också i förbindelse med löften. (4Mo 6:14) Det frambars brännoffer när någon skulle infria särskilda löften. (4Mo 15:3; Ps 66:13) Och när någon ville ”frambära ett gemenskapsoffer åt Jehova för att infria ett löfte”, skulle det framburna offret vara ett felfritt djur, och en del av det skulle brännas på altaret. (3Mo 22:21, 22; 3:1–5)
När det gäller det löfte Jefta gav innan han drog ut i strid mot ammoniterna (Dom 11:29–31), se JEFTA.
Paulus och hans lydnad för lagen om löften. Aposteln Paulus avlade ett löfte, men om det var ett nasirlöfte vet man inte. Det anges inte heller om han gjorde det före eller efter det att han blev kristen. Den tid hans löfte gällde kan ha löpt ut då han var i Kenkreai, i närheten av Korinth, och lät klippa sig (Apg 18:18) eller möjligen, som en del tror, då han gick till templet i Jerusalem tillsammans med fyra andra män som hade infriat de löften de hade avlagt. Men det sistnämnda gjorde Paulus på inrådan av den kristna styrande kretsen för att visa att han vandrade ordningsfullt och inte lärde andra att vara olydiga mot lagen, som det gick rykten om bland några av de kristna judarna. Det var vanligt att någon svarade för andras utgifter i förbindelse med den ceremoniella rening som skulle ske när den period löftet gällde löpte ut, precis som Paulus gjorde vid det här tillfället. (Apg 21:20–24)
Anledningen till att aposteln Paulus och hans trosfränder i den kristna styrande kretsen godkände att vissa bestämmelser i lagen följdes, trots att den gjorts ogiltig genom Jesu Kristi offer, kan ha varit följande: Det var Jehova Gud som hade gett sitt folk Israel lagen. Därför kunde aposteln Paulus säga: ”Lagen är andlig”, och, när det gällde bestämmelserna i den: ”Lagen [är] ... helig, och budet är heligt och rättfärdigt och gott.” (Rom 7:12, 14) De kristna såg därför inte ner på templet och den tjänst som utfördes där. De betraktade inte tempeltjänsten som något orätt eller som en form av avgudadyrkan. Dessutom hade många av de handlingar lagen föreskrev blivit inrotade sedvänjor bland judarna. Och eftersom lagen inte bara rörde deras religion utan också var landets lag, var alla som bodde i landet tvungna att följa exempelvis förbudet mot att arbeta på sabbaten.
Men det viktigaste när det gäller den här frågan är att de kristna inte menade att deras räddning var beroende av att de följde dessa bestämmelser. Aposteln förklarade att vissa ting var samvetsfrågor, till exempel om man skulle äta kött eller grönsaker, om man skulle betrakta vissa dagar som viktigare än andra och om man kunde äta kött som hade offrats åt avgudar innan det såldes på torgen. Han skrev: ”Den ene anser att en dag är förmer än en annan; den andre anser att alla dagar är lika; var och en bör vara fullt övertygad i sitt eget sinne. Den som ger akt på dagen, han ger akt på den för Jehova. Och den som äter, han äter för Jehova, då han ju tackar Gud; och den som låter bli att äta, han låter bli att äta för Jehova, och ändå tackar han Gud.” Sedan sammanfattade han sitt resonemang i följande princip: ”Ty Guds kungarike betyder inte ätande och drickande, utan rättfärdighet och frid och glädje genom helig ande”, och sedan tillade han: ”Lycklig är den som inte dömer sig själv för det som han godkänner. Men den som är tveksam, han är redan domfälld om han äter, eftersom han inte äter av tro. Ja, allt som inte är av tro, det är synd.” (Rom 14:5, 6, 17, 22, 23; 1Kor 10:25–30)
Bibelforskaren Albert Barnes ger en upplysande kommentar om den här frågan i sitt verk Notes, Explanatory and Practical, on the Acts of the Apostles (1858). Han hänvisar till Apostlagärningarna 21:20, där det heter: ”Sedan de fått höra detta [en skildring av hur Gud hade välsignat Paulus förkunnande för nationerna], började de ge ära åt Gud, och de sade till honom: ’Du ser, broder, hur många tusentals troende det finns bland judarna; och de är alla nitiska för lagen.’” Sedan följer hans kommentar: ”Det hänvisas här till lagen om omskärelse, offer och detta att skilja mellan olika slags kött och att ta hänsyn till dagar, högtider osv. Det kan verka märkligt att de fortsatte att följa dessa seder, eftersom det ingick i kristendomen att avskaffa dem. Men vi skall komma ihåg följande: 1) De här sederna hade införts av Gud, och judarna hade lärt sig att följa dem. 2) Apostlarna följde dem medan de var i Jerusalem och gjorde inte den bedömningen att det var bäst att kraftigt sätta sig upp mot dem. [Apg 3:1; Lu 24:53] 3) Frågan om de skulle följa dem eller inte hade aldrig tagits upp till behandling i Jerusalem. Frågan kom först upp bland de omvända icke-judarna, och bland dem måste den komma upp, för de kunde inte följa dessa seder utan att en myndighet ålade dem att göra det. 4) Rådets beslut (kap. xv) gällde bara de omvända icke-judarna. [Apg 15:23] ... 5) Man måste förmoda att allteftersom den kristna religionen blev bättre förstådd – allteftersom dess omfattande, fria och [universella] karaktär utvecklades mer och mer – så skulle Moses speciella förordningar helt naturligt åsidosättas, utan agitation och utan tumult. Om frågan hade debatterats [offentligt] i Jerusalem, skulle det ha tiodubblat motståndet mot kristendomen, och det skulle ha delat upp den kristna kyrkan i undergrupper och i hög grad hämmat den kristna lärans utbredning. Vi måste också komma ihåg följande: 6) Enligt Guds försyn närmade sig den tid då templet, staden och nationen skulle ödeläggas, vilket skulle göra slut på offrandet och på ett effektivt sätt för alltid sätta stopp för möjligheten att utföra de mosaiska ritualerna. Eftersom denna ödeläggelse var så nära och eftersom den skulle vara ett så avgörande argument mot att utföra de mosaiska ritualerna, tillät inte kyrkans stora överhuvud att frågan om nödvändigheten av att utföra dem blev föremål för onödiga debatter bland lärjungarna i Jerusalem.”