”1. Generell rättsnorm el. rättsregel gällande för ett land el. rike el. dyl.; sammanfattningen av de rättsregler som gäller ett land. ... 2. bildl.: norm el. rättesnöre el. regel för ngns handlande el. beteende.” (Illustrerad svensk ordbok, 1977) ”Ett gudomligt bud eller en uppenbarelse av Guds vilja ... alla Guds bud eller uppenbarelser: Guds vilja ...: en norm för rätt levnadssätt eller gott uppförande, särskilt när den anses vara i harmoni med Guds vilja, med samvetet eller allmänna moralbegrepp eller den naturliga känslan för rättvisa.” (Webster’s Third New International Dictionary, 1981)

Ordet ”lag” är i den hebreiska bibeltexten huvudsakligen översatt från det hebreiska ordet tōrạh, som är besläktat med verbet jarạh, vilket betyder ”leda”, ”lära”, ”undervisa”. I några fall är det översatt från det arameiska ordet dath. (Dan 6:5, 8, 15) Andra ord som i en del översättningar  återges med ”lag” är mishpạt (rättsligt beslut, dom) och mitswạh (bud). Det ord i den grekiska bibeltexten som återges med ”lag” är nọmos, av verbet nẹmō (dela ut, fördela).

Jehova Gud är den ursprunglige, högste lagstiftaren (Jes 33:22), den suveräne Herren, den som kan ge andra myndighet (Ps 73:28; Jer 50:25; Lu 2:29; Apg 4:24; Upp 6:10), och utan hans tillåtelse kan ingen utöva myndighet (Rom 13:1; Dan 4:35; Apg 17:24–31). Hans tron är grundad på rättfärdighet och rätt. (Ps 97:1, 2) Guds uttryckta vilja blir hans skapelsers lag. (Se RÄTTSSAK, RÄTTSTVIST.)

Lagar för änglarna. Änglarna, som har högre ställning än människorna, lyder under Guds lagar och bud. (Heb 1:7, 14; Ps 104:4) Jehova har till och med gett sin motståndare Satan befallningar och satt begränsningar för honom. (Job 1:12; 2:6) Ärkeängeln Mikael erkände och respekterade Jehovas ställning som den högste domaren när han i en diskussion med Djävulen sade: ”Måtte Jehova gå till rätta med dig.” (Jud 9; jfr Sak 3:2.) Alla änglarna har av Jehova Gud blivit underställda den förhärligade Jesu Kristi myndighet. (Heb 1:6; 1Pe 3:22; Mt 13:41; 25:31; Flp 2:9–11) Således var det på Jesu befallning som en ängel sändes med ett budskap till Johannes. (Upp 1:1) I Första Korinthierna 6:3 säger aposteln Paulus att Kristi andliga bröder skall döma änglar – de skall uppenbarligen på ett eller annat sätt vara med om att verkställa domen över de onda andevarelserna.

Lagar för skaparverket. Ordet ”lag” kan ibland avse en naturlag, dvs. en ”sats eller ekvation som beskriver regelbundenheter i naturförloppen”. (Nationalencyklopedin) Som den som har skapat allting i himlen och på jorden (Apg 4:24; Upp 4:11) har Jehova fastställt lagar för allt som är skapat. I Job 38:10 nämns havets ”bestämda gräns [ordagr.: förordning]”, i Job 38:12 talas det om att ge ”morgonen befallning”, och i Job 38:31–33 riktas uppmärksamheten på stjärnbilderna och ”himlens stadgar”. I samma kapitel framhåller Gud att han har makt över ljuset, snön, haglet, molnen, regnet, daggen och blixten. I kapitlen 39–41 framhålls Guds omsorg om djuren, och djurens födelse, livscykel och vanor tillskrivs lagar som är fastställda av Gud, inte evolutionär anpassning. När Gud skapade de olika livsformerna nedlade han i dem lagen att de skulle fortplanta sig ”enligt sina arter”, vilket gjorde evolution omöjlig. (1Mo 1:11, 12, 21, 24, 25) Adam blev på liknande sätt far till söner som ”liknade honom och var hans avbild”. (1Mo 5:3) I Psalm 139:13–16 beskrivs hur ett embryo växer till i livmodern, och det sägs att alla dess delar var uppskrivna ”i ... [Jehovas] bok” redan innan de fanns till. I Job 26:7 sägs det att Jehova ”hänger jorden på intet”. Jordens position i världsrymden tillskrivs i dag huvudsakligen samspelet mellan tyngdlagen och centrifugalkraften.

Lagar till Adam. I Edens trädgård fick Adam och Eva veta vad Gud förväntade sig av dem. De skulle 1) uppfylla jorden, 2) lägga den under sig och 3) råda över alla levande skapelser på jorden, i havet och i luften. (1Mo 1:28) Han gav dem lagar angående vad de fick äta: De skulle äta fröbärande växter och trädens frukt. (1Mo 1:29; 2:16) Adam fick emellertid befallning om att inte äta av trädet för kunskap om gott och ont (1Mo 2:17), och denna befallning vidarebefordrade han till Eva (1Mo 3:2, 3). Adam omtalas som en syndare och lagöverträdare för att han bröt mot en tydligt uttalad lag. (Rom 5:14, 17; 4:15)

Lagar till Noa; patriarkaliska lagar. Noa fick befallningar om hur han skulle bygga en ark för att rädda sin familj. (1Mo 6:22) Efter den stora översvämningen fick han lagar som tillät människan att äta kött, och samtidigt förklarades livet – och därmed också blodet, som innehöll liv – heligt. Dessa lagar innehöll förbudet mot att äta blod och att ta en annan människas liv; det sistnämnda brottet belades med dödsstraff. (1Mo 9:3–6)

Patriarken var familjens eller släktens överhuvud. Jehova betraktas som det stora familjeöverhuvudet, den store patriarken, ”Fadern, som varje familj i himlen och på jorden har att tacka för sitt namn”. (Ef 3:14, 15) Noa, Abraham, Isak och Jakob var särskilt framträdande patriarker. Jehova hade ett särskilt förhållande till dem. Abraham fick befallning om att omskära alla männen i sitt hushåll som ett tecken på Guds förbund med honom. (1Mo 17:11, 12) Han rättade sig efter Jehovas ”befallningar”, ”stadgar” och ”lagar”. Han var förtrogen med ”Jehovas väg” när det gällde att ”utöva rättfärdighet och rätt”, och han vidarebefordrade dessa befallningar till sitt hushåll. (1Mo 26:4, 5; 18:19)

De lagar som patriarkerna följde var också allmänt kända på deras tid och återspeglades delvis i andra folks lagar, eftersom dessa folk härstammade från patriarken Noas tre söner. Farao i Egypten visste till exempel att det var fel att ta en annan mans hustru (1Mo 12:14–20), och det gjorde också de filisteiska kungarna, vilket de visade i förbindelse med Sara och Rebecka (1Mo 20:2–6; 26:7–11).

På Moses tid var israeliterna slavar i Egypten. De hade frivilligt begett sig till Egypten på  Jakobs tid, men sedan hans son Josef, som var statsminister, hade dött förslavades de. De hade i själva verket sålts som slavar för ingenting. I enlighet med den patriarkaliska lagen om friköpande och om den förstföddes företrädesrätt sade Jehova till farao genom Mose och Aron: ”Israel är min son, min förstfödde. Och jag säger till dig: Släpp min son, så att han kan tjäna mig. Men vägrar du att släppa honom, se, då dräper jag din son, din förstfödde.” (2Mo 4:22, 23) För denna frigivning krävdes ingen lösesumma, och Egypten erhöll inte heller någon sådan. Och när israeliterna lämnade sina herrar, egyptierna, lät Jehova ”folket finna ynnest i egyptiernas ögon, så att de gav dem vad de begärde; och de tog byte från egyptierna”. (2Mo 3:21; 12:36) De hade dragit in i landet med faraos godkännande, inte som krigsfångar utan som fria människor. Det var med orätt de hade gjorts till slavar, och därför såg Jehova tydligen till att de fick lön för sitt arbete.

Hela familjen var ansvarig för överträdelser som begicks av familjemedlemmar. Patriarken var det ansvariga överhuvudet; han hölls ansvarig för överträdelser som begicks av familjen, och han förväntades straffa de familjemedlemmar som bröt mot lagarna. (1Mo 31:30–32)

Äktenskap och förstfödslorätt. Det var föräldrarna som arrangerade sina söners och döttrars äktenskap. (1Mo 24:1–4) Det var vanligt att man betalade ett brudpris. (1Mo 34:11, 12) Bland dem som tillbad Jehova innebar äktenskap med avgudadyrkare olydnad och var emot familjens intressen. (1Mo 26:34, 35; 27:46; 28:1, 6–9)

Förstfödslorätten tillhörde helt naturligt den förstfödde sonen. Den gav honom en dubbel andel av arvet. Fadern, familjens överhuvud, kunde emellertid låta denna rätt övergå till en annan son. (1Mo 48:22; 1Kr 5:1) I vanliga fall var det den äldste sonen som övertog ställningen som familjens patriark när fadern dog. När sönerna hade tagit sig hustrur kunde de upprätta sina egna hushåll där de själva var överhuvuden.

Moral. Otukt var något skamligt och straffbart, särskilt när det gällde personer som var trolovade eller gifta (äktenskapsbrott). (1Mo 38:24–26; 34:7) När en man dog utan att ha fått någon son tillämpades svågeräktenskap. Mannens bror var då skyldig att ta änkan till hustru, och deras förstfödde son skulle ärva den dödes egendom och föra hans namn vidare. (5Mo 25:5, 6; 1Mo 38:6–26)

Egendom. Det verkar som om man i stort sett inte hade någon personlig egendom. Frånsett några få personliga ägodelar var boskap, husgeråd och all annan utrustning familjens gemensamma egendom. (1Mo 31:14–16)

På grundval av historiska vittnesbörd menar några forskare att det vid försäljning av mark var vanligt att säljaren visade köparen området från en utsiktspunkt och pekade ut exakt var gränserna gick. Med orden ”jag ser” visade köparen att han godkände uppgörelsen som juridiskt bindande. När Jehova lovade att ge Kanaans land åt Abraham uppmanade han först Abraham att se sig omkring i alla fyra väderstreck. Abraham sade inte ”jag ser”, kanske för att Gud sade att han senare skulle ge det utlovade landet åt Abrahams avkomma. (1Mo 13:14, 15) Som Israels juridiske representant uppmanades Mose att ”se” landet. Om den ovannämnda uppfattningen är korrekt, betydde detta att landet i juridisk bemärkelse överlämnades till israeliterna, så att de kunde inta det under Josuas ledning. (5Mo 3:27, 28; 34:4; se också Satans erbjudande till Jesus i Mt 4:8.) Något annat som verkar ha haft liknande juridisk innebörd var att färdas omkring i landet eller gå in i det i avsikt att ta det i besittning. (1Mo 13:17; 28:13) I vissa forntida dokument fanns en förteckning över antalet träd på ett jordstycke i samband med varje sådan försäljning av mark. (Jfr 1Mo 23:17, 18.)

Förvaring och tillsyn. Ett löfte om att ”vakta” eller ta hand om en person, ett djur eller ett föremål medförde juridiskt ansvar. (1Mo 30:31) Som Jakobs förstfödde hade Ruben ansvaret i samband med Josefs försvinnande. (1Mo 37:21, 22, 29, 30) Den som hade något i sin vård måste ta väl hand om det han ansvarade för. Han skulle ersätta djur som stals från honom, men inte självdöda djur eller djur som gick förlorade på grund av omständigheter som han inte rådde över, till exempel angrepp från beväpnade boskapstjuvar. Om ett djur blev rivet av ett vilddjur, skulle den som hade djuret i sitt förvar lägga fram det rivna djuret som bevis och på så sätt frita sig från skuld. (1Mo 37:12–30, 32, 33; 2Mo 22:10–13)

Slaveri. Slavar kunde antingen vara köpta eller vara födda av föräldrar som var slavar. (1Mo 17:12, 27) Slavar kunde ha en mycket upphöjd ställning i ett patriarkaliskt hushåll, som i fallet med Abrahams tjänare Elieser. (1Mo 15:2; 24:1–4)

Guds lag till Israel – den mosaiska lagen. Jehova gav Israel en lag genom medlaren Mose i Sinais vildmark 1513 f.v.t. När lagen infördes vid berget Horeb visade Jehova på ett vördnadsbjudande sätt sin kraft. (2Mo 19:16–19; 20: 18–21; Heb 12:18–21, 25, 26) Förbundet som ingicks gjordes giltigt genom blod av tjurar och bockar. Israeliterna frambar gemenskapsoffer och lyssnade när lagförbundet lästes upp för dem, och sedan samtyckte de till att lyda allt som Jehova hade sagt. Många av lagarna från patriarkernas tid införlivades i den mosaiska lagen. (2Mo 24:3–8; Heb 9:15–21; se FÖRBUND.)

De fem första böckerna i Bibeln (Moseböckerna) kallas ofta ”lagen”. Ibland används denna beteckning kollektivt om alla Bibelns hebreiska skrifter. Men i allmänhet indelade judarna de hebreiska skrifterna i tre delar: Lagen, Profeterna och Psalmerna. (Lu 24:44) De bud och befallningar som kom genom profeterna var bindande för Israel.

Enligt den mosaiska lagen var Jehova den enväldige suveränen, och han var även kung i en särskild bemärkelse. Eftersom han var Israels Gud och samtidigt dess kung, var en överträdelse av lagen både ett religiöst brott och en kränkning av statsöverhuvudets myndighet, i det här fallet Jehovas myndighet. Om David, Salomo och deras efterträdare på tronen i Juda sades det att de satt på ”Jehovas tron”. (1Kr 29:23) De jordiska kungarna och härskarna i Israel var skyldiga att hålla den mosaiska lagen, och när de egenmäktigt överskred sina befogenheter var de lagbrytare som skulle vara ansvariga inför Gud. (1Sa 15:22, 23) Kungadömet och prästadömet var åtskilda, ett förhållande som skapade en maktbalans och tjänade som ett skydd mot tyranni. Detta hjälpte också israeliterna att ständigt komma ihåg att det var Jehova som var deras Gud och verklige kung. Den enskildes förhållande till Gud och till nästan reglerades i lagen, och alla kunde närma sig Gud genom anordningen med präster.

Den mosaiska lagen gav israeliterna möjligheten att bli ”ett kungarike av präster och en helig nation”. (2Mo 19:5, 6) Lagens krav på att man skulle visa Jehova odelad hängivenhet, dess uttryckliga förbud mot alla former av nära samarbete med sådana som dyrkade andra gudar och dess bestämmelser om religiös renhet och särskild kost utgjorde en ”skiljemur” som höll israeliterna tydligt avskilda från andra folk. (Ef 2:14) En jude kunde inte gärna gå in i en icke-judes tält eller hus eller äta tillsammans med icke-judar utan att bli oren i religiöst avseende; på Jesu tid betraktades en jude som oren så snart han gick in i ett hus eller en byggnad som tillhörde en icke-jude. (Joh 18:28; Apg 10:28) Livets helgd och familjens, äktenskapets och den enskildes värdighet och ära värnades. Dessutom medförde den religiösa avskildheten under lagförbundet andra fördelar, till exempel hälsomässiga sådana genom att israeliterna skyddades från de sjukdomar som var vanliga bland grannfolken. Att följa lagarna om moralisk renhet, personlig hygien och kost var utan tvivel också bra för hälsan.

Det egentliga syftet med lagen var dock, som aposteln Paulus säger, ”att göra överträdelserna påtagliga, tills den avkomma som löftet hade getts åt kom”. Den var en ”uppfostrare” som ledde till Kristus. Kristus var det slutliga målet för lagen (”Kristus är nämligen slutet på lagen”). Den visade att alla människor, även judarna, är syndare och att man inte kan uppnå liv ”genom laggärningar”. (Gal 3:19–24; Rom 3:20; 10:4) Den var ”andlig”, från Gud, och ”helig”. (Rom 7:12, 14) I Efesierna 2:15 talas det om ”lagen med dess bud i form av förordningar”. Lagen var en norm för fullkomlighet, och den som kunde hålla den var fullkomlig och förtjänade livet. (3Mo 18:5; Gal 3:12) Eftersom ofullkomliga människor inte kunde hålla lagen, visade den att ”alla har ... syndat och saknar Guds härlighet”. (Rom 3:23) Den ende som höll den fullkomligt var Jesus Kristus. (Joh 8:46; Heb 7:26)

Lagen tjänade också som ”en skugga av de goda ting som ... [skulle] komma”, och en del av det som den föreskrev utgjorde ”symboliska framställningar” som Jesus och apostlarna ofta hänvisade till för att förklara himmelska förhållanden och frågor angående den kristna läran och kristet uppförande. Det är därför fortfarande viktigt och nödvändigt för de kristna att studera den. (Heb 10:1; 9:23)

Jesus sade att hela lagen vilade på två bud: att man skulle älska Gud och att man skulle älska sin nästa. (Mt 22:35–40) Intressant nog förekommer de hebreiska orden för ”älska” mer än 20 gånger i Femte Moseboken (där lagen förekommer i en något modifierad form, anpassad efter de nya förhållanden som rådde sedan israeliterna gått in i det utlovade landet).

De tio orden (2Mo 34:28), de tio budorden, var den grundläggande delen av den mosaiska lagen, men det fanns omkring 600 andra lagar som alla var lika bindande för israeliterna (Jak 2:10). De fyra första buden gällde människans förhållande till Gud, det femte gällde förhållandet till Gud och till föräldrarna, och de fem sista gällde förhållandet till nästan. De fem sista var uppenbarligen nämnda i ordning efter allvaret av den skada man kunde vålla sin nästa: mord, äktenskapsbrott, stöld, falskt vittnesbörd och habegär eller själviskt begär. Det tionde budet gör den mosaiska lagen unik i jämförelse med andra nationers lagar genom att det förbjuder själviska begär, ett bud som i själva verket bara  Gud kan kontrollera efterlevnaden av. Det berörde den egentliga orsaken till överträdelse av alla de andra buden. (2Mo 20:2–17; 5Mo 5:6–21; jfr Ef 5:5; Kol 3:5; Jak 1:14, 15; 1Jo 2:15–17.)

Lagen innehöll många principer och riktlinjer. Domarna hade frihet att ta reda på och ta i betraktande lagöverträdarnas motiv och inställning samt omständigheterna i samband med en överträdelse. En respektlös överträdare som hade handlat avsiktligt och inte ångrade sig fick sitt straff fullt ut. (4Mo 15:30, 31) I andra fall kunde ett lindrigare straff utdömas. En mördare skulle till exempel ovillkorligen dödas, men den som ouppsåtligt slog ihjäl någon kunde visas barmhärtighet. (4Mo 35:15, 16) Den som ägde en tjur som hade för vana att stångas och som dödade en människa kunde dömas till döden, men han kunde också åläggas att betala en lösen. (2Mo 21:29–32) Skillnaden mellan de straff som föreskrivs i 2 Moseboken 22:7 och 3 Moseboken 6:1–7 beror av allt att döma på att det är skillnad mellan en tjuv som tvingas ge ersättning och en som frivilligt kommer och bekänner sin överträdelse.

Samvetets lag. Bibeln visar att detta är en lag som människorna har fått skriven i sina hjärtan. Det sägs om sådana som till skillnad från israeliterna inte var underställda en direkt lag från Gud att de är ”sin egen lag”, eftersom samvetet gör att deras tankar antingen ”anklagar” eller ”försvarar dem”. (Rom 2:14, 15) Många rättvisa lagar i hedniska samhällen vittnar om ett sådant samvete, som ursprungligen blev nedlagt i människornas gemensamme stamfar, Adam, och sedan fördes vidare genom Noa. (Se SAMVETE.)

I Första Korinthierna 8:7 skrev aposteln Paulus att brist på exakt kunskap i Bibeln kan resultera i ett svagt samvete. Samvetet kan vara en god eller en dålig vägledare beroende på individens kunskap och övning. (1Ti 1:5; Heb 5:14) Samvetet kan bli besudlat och då bli en dålig vägledare. (Tit 1:15) Om man hela tiden handlar i strid med sitt samvete, kan det leda till att samvetet blir som okänslig ärrvävnad och följaktligen inte kan ge pålitlig vägledning. (1Ti 4:1, 2)

”Kristi lag”. Paulus skrev: ”Fortsätt att bära varandras bördor och uppfyll på så sätt Kristi lag.” (Gal 6:2) Lagförbundet upphörde visserligen att gälla på pingstdagen år 33 (”om prästadömet förändras, kommer det med nödvändighet också att ske en förändring av lagen”; Heb 7:12), men de kristna ”är under Kristi lag”. (1Kor 9:21) Denna lag kallas ”frihetens fullkomliga lag”, ”ett fritt folks lag”, ”trons lag”. (Jak 1:25; 2:12; Rom 3:27) Den här nya lagen hade Gud förutsagt genom profeten Jeremia, som talade om ett nytt förbund och om att Guds lag då skulle vara skriven i hans folks hjärta. (Jer 31:31–34; Heb 8:6–13)

Precis som Mose var medlare för lagförbundet är Jesus Kristus medlare för det nya förbundet. Mose nedtecknade en skriven lagsamling, men Jesus nedtecknade inte själv någon lag. Han förmedlade sin lag i talad form och inplantade den i sina lärjungars sinne och hjärta. Hans lärjungar nedtecknade inte heller lagar i form av en lagsamling för de kristna med lagarna indelade i kategorier och paragrafer. Men de kristna grekiska skrifterna är inte desto mindre fulla av lagar, bud och befallningar som de kristna är skyldiga att följa. (Upp 14:12; 1Jo 5:2, 3; 4:21; 3:22–24; 2Jo 4–6; Joh 13:34, 35; 14:15; 15:14)

Jesus gav sina lärjungar anvisningar om att predika ”de goda nyheterna” om Guds kungarike. Hans befallning finns återgiven i Matteus 10:1–42 och Lukas 9:1–6; 10:1–12. Enligt Matteus 28:18–20 gav han sina lärjungar en ny befallning som innebar att de inte bara skulle gå till judarna utan till alla nationer för att göra lärjungar och döpa dem med ett nytt dop, ”i Faderns och Sonens och den heliga andens namn”. De skulle också lära dem att hålla allt som Jesus hade befallt dem. Jesus undervisade alltså och utfärdade befallningar med Guds bemyndigande både när han var här på jorden (Apg 1:1, 2) och när han hade stigit upp till himlen (Apg 9:5, 6; Upp 1:1–3). Hela Uppenbarelseboken består av profetior, befallningar, förmaningar och anvisningar till den kristna församlingen.

”Kristi lag” gäller hela den kristnes liv och leverne. Med hjälp av Guds ande kan den kristne följa buden och på så sätt få en gynnsam dom enligt denna lag, för den är ”andens lag, den ande som ger liv i gemenskap med Kristus Jesus”. (Rom 8:2, 4)

”Guds lag”. Aposteln Paulus talar om två faktorer som påverkar den kristnes kamp: Å ena sidan ”Guds lag” eller ”andens lag, den ande som ger liv”, och å andra sidan ”syndens lag” eller ”syndens och dödens lag”. Paulus beskriver kampen genom att säga att det ofullkomliga köttet, som är besmittat med synd, har gjorts till slav under ”syndens lag”, och han säger vidare: ”Att man håller sinnet inriktat på köttet betyder nämligen död.” Han framhåller också att Gud ”genom att sända sin egen Son i syndigt kötts likhet och för syndens skull” har domfällt ”synden i köttet”. Med hjälp av Guds ande kan de kristna vinna kampen och uppnå  liv – genom att utöva tro på Kristus, döda kroppens gärningar och leva i enlighet med andens vägledning. (Rom 7:21–8:13)

Syndens och dödens lag. Aposteln Paulus framhåller att en följd av att människosläktets stamfar Adam syndade var att döden ”härskade ... som kung” från Adam ända till Moses tid (då lagen gavs) och att den mosaiska lagen gjorde ”överträdelserna påtagliga”, så att människorna kunde anklagas för synd. (Rom 5:12–14; Gal 3:19) Denna syndens lag är verksam i det ofullkomliga köttet och har makt över det och gör det benäget att överträda Guds lag. (Rom 7:23; 1Mo 8:21) Synd förorsakar död. (Rom 6:23; 1Kor 15:56) Den mosaiska lagen kunde inte övervinna syndens och dödens herravälde, utan befrielse och seger vinns tack vare Guds oförtjänta omtanke genom Jesus Kristus. (Rom 5:20, 21; 6:14; 7:8, 9, 24, 25)

”Trons lag”. ”Trons lag” ställs i kontrast till ”gärningarnas” lag. Människorna kan inte uppnå rättfärdighet genom sina egna gärningar eller genom laggärningar, som om rättfärdighet kunde uppnås som lön för gärningar. Rättfärdighet kan bara uppnås genom tro på Jesus Kristus. (Rom 3:27, 28; 4:4, 5; 9:30–32) Jakob säger emellertid att en sådan tro åtföljs av gärningar som är en följd av tron och i överensstämmelse med den. (Jak 2:17–26)

Mannens lag. En gift kvinna är underställd ”sin mans lag”. (Rom 7:2; 1Kor 7:39) Principen att mannen är familjens överhuvud gäller i hela Guds organisation och har i alla tider varit gällande bland dem som tillber Gud och dessutom bland många andra folk. Jehova Gud har ställningen som äkta man i förhållande till sin ”kvinna”, ”Jerusalem där ovan”. (Gal 4:26, 31; Upp 12:1, 4–6, 13–17) Det judiska folkets förhållande till Jehova var som en hustrus förhållande till sin äkta man. (Jes 54:5, 6; Jer 31:32)

Enligt patriarkalisk lag var mannen familjens obestridda överhuvud som hustrun måste underordna sig, men hustrun kunde komma med förslag som mannen kunde välja att följa. (1Mo 21:8–14) Sara kallade Abraham ”herre”. (1Mo 18:12; 1Pe 3:5, 6) Kvinnor kunde bära en huvudbonad som tecken på att de underordnade sig sina män. (1Mo 24:65; 1Kor 11:5)

Under den mosaiska lagen var hustrun underordnad sin man. Hennes man kunde antingen godkänna eller upphäva hennes löften. (4Mo 30:6–16) En hustru ärvde inte sin man. När mannen dog kunde hon stanna kvar på hans arvedel, och om den återköptes av en släkting blev också hon återköpt. (Rut 4:5, 9–11) Hon hade inte rätt att skilja sig från sin man, men mannen kunde skilja sig från sin hustru. (5Mo 24:1–4)

När det gäller de kristna krävs det att kvinnan skall erkänna mannens ställning och inte konkurrera om den. Aposteln Paulus säger att en gift kvinna är underställd sin mans lag så länge han lever men att hon är löst från den vid hans död och således inte begår äktenskapsbrott om hon gifter om sig. (Rom 7:2, 3; 1Kor 7:39)

”Den kungliga lagen”. ”Den kungliga lagen” är med rätta den mest framträdande och viktigaste av alla de lagar som styr människors inbördes förhållanden. Den har samma ställning bland dessa lagar som en kung har bland människor. (Jak 2:8) Den grundläggande tanken i lagförbundet var kärlek. ”Du skall älska din nästa som dig själv” (den kungliga lagen) var det andra av de två bud som ”hela lagen och profeterna” vilade på. (Mt 22:37–40) De kristna är inte underställda lagförbundet, men de är underställda den store Kungens, Jehovas, och hans Sons, kungen Jesu Kristi, lag i förbindelse med det nya förbundet.

 [Ruta på sidorna 178–183]

GRUNDPRINCIPER I LAGFÖRBUNDET

TEOKRATISK MYNDIGHET

Jehova Gud är den suveräne Herren (2Mo 19:5; 1Sa 12:12; Jes 33:22)

Kungen skulle sitta på ”Jehovas tron” och representera honom (1Kr 29:23; 5Mo 17:14, 15)

Andra ämbetsmän (stamhövdingar, föreståndare för skaror på tusen, på hundra, på femtio och på tio) utvaldes på grundval av sin gudsfruktan, pålitlighet och omutlighet (2Mo 18:21, 25; 4Mo 1:44)

Alla som Gud hade gett myndighet skulle respekteras: ämbetsmän, präster, domare och föräldrar (2Mo 20:12; 22:28; 5Mo 17:8–13)

RELIGIÖSA PLIKTER

(Dessa sammanfattades i lagens största bud – att man skulle älska Jehova av hela sitt hjärta, hela sitt sinne, hela sin själ och hela sin styrka; 5Mo 6:5; 10:12; Mk 12:30)

Det var endast Jehova som skulle tillbes (2Mo 20:3; 22:20; 5Mo 5:7)

Kärlek skulle vara drivkraften i den enskildes förhållande till Gud (5Mo 6:5, 6; 10:12; 30:16)

Alla skulle frukta Gud och lyda honom (2Mo 20:20; 5Mo 5:29)

Guds namn fick inte brukas på ett ovärdigt sätt (2Mo 20:7; 5Mo 5:11)

Man kunde bara träda fram inför Gud på det sätt som han godkände (4Mo 3:10; 3Mo 10:1–3; 16:1)

Alla var förpliktade att hålla sabbaten (2Mo 20:8–11; 31:12–17)

Man skulle samlas för tillbedjan (5Mo 31:10–13)

Alla män skulle samlas tre gånger om året: vid påsken och det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden (5Mo 16:16; 3Mo 23:1–43)

Den som avsiktligt försummade att fira påsken skulle utrotas (4Mo 9:13)

Man skulle understödja prästerskapet

Leviterna fick en tiondel av all landets gröda från de andra stammarna (4Mo 18:21–24)

Leviterna skulle ge prästerna en tiondel av det bästa av det de själva hade fått (4Mo 18:25–29)

Man skulle frambära offer (Heb 8:3–5; 10:5–10)

Offer som var föreskrivna i lagen: regelbundna brännoffer (3Mo 1; 4Mo 28), gemenskapsoffer (3Mo 3; 19:5), syndoffer (3Mo 4; 4Mo 15:22–29), skuldoffer (3Mo 5:1–6:7), sädesoffer (3Mo 2), dryckesoffer (4Mo 15:5, 10), viftoffer (3Mo 23:10, 11, 15–17)

Handlingar som var förknippade med falsk religion var förbjudna

Bilddyrkan (2Mo 20:4–6; 5Mo 5:8–10)

Att rista märken på sin kropp för en död eller att tatuera sig (3Mo 19:28)

Att plantera ett träd som en helig påle (5Mo 16:21)

Att föra in något avskyvärt, som var vigt åt tillintetgörelse, i sitt hus (5Mo 7:26)

Att mana till uppror mot Jehova (5Mo 13:5)

Att förespråka dyrkan av falska gudar (5Mo 13:6–10; 17:2–7)

Att gå över till dyrkan av falska gudar (5Mo 13:12–16)

Att överlämna sin avkomma till falska gudar (3Mo 18:21, 29)

Spiritism, trolldom (2Mo 22:18; 3Mo 20:27; 5Mo 18:9–14)

PRÄSTERSKAPETS UPPGIFTER

(Prästerna fick hjälp av leviterna med att utföra sina uppgifter; 4Mo 3:5–10)

Att undervisa i Guds lag (5Mo 33:8, 10; Mal 2:7)

Att tjäna som domare genom att döma med hjälp av Guds lag (5Mo 17:8, 9; 19:16, 17)

Att frambära offer för folket (3Mo 1–7)

Att fråga Gud genom att använda urim och tummim (2Mo 28:30; 4Mo 27:18–21)

MEDLEMSKAP I ISRAELS FÖRSAMLING

Även de som inte var infödda israeliter kunde bli medlemmar av församlingen

Personer från andra nationer kunde bli omskurna tillbedjare

Sådana bofasta främlingar var förpliktade att hålla alla lagens bud (3Mo 24:22)

Några som inte fick komma in i Israels församling:

Män som kastrerats genom att testiklarna blivit krossade eller genom att manslemmen blivit avskuren (5Mo 23:1)

Oäkta söner och deras avkomlingar till ”tionde generationen” (5Mo 23:2)

Ammoniter och moabiter (uppenbarligen av manligt kön), eftersom de inte hade visat israeliterna gästfrihet utan var fientliga mot dem när de kom från Egypten (5Mo 23:3–6)

Söner till egyptier kunde i ”tredje generationen” komma in i församlingen (5Mo 23:7, 8)

RÄTTSVÄSEN

(Lagar om hur rättssaker skulle behandlas betonade Jehovas rättvisa och barmhärtighet. Domarna hade möjlighet att visa barmhärtighet om omständigheterna talade för det. Dessa lagar bevarade också folket rent och var till den enskilde israelitens bästa)

Domare

Präster, kungar och andra utnämndes till domare (2Mo 18:25, 26; 5Mo 16:18; 17:8, 9; 1Ku 3:6, 9–12; 2Kr 19:5)

 Att träda fram inför en domare betraktades som att träda fram inför Jehova (5Mo 1:17; 19:16, 17)

Behandling av rättssaker

Rättssaker skulle normalt föreläggas domarna (2Mo 18:21, 22; 5Mo 25:1, 2; 2Kr 19:8–10)

Om ett fall inte kunde avgöras, skulle det behandlas i högre instans (2Mo 18:25, 26; 1Ku 3:16, 28)

Ovanliga eller svåra fall skulle föreläggas prästerna:

Fall som rörde svartsjuka eller otrohet (4Mo 5:12–15)

När ett vittne anklagade någon för uppror (5Mo 19:16, 17)

Fall som inbegrep våldshandlingar eller blodsutgjutelse eller som var svåra eller omdiskuterade (5Mo 17:8, 9; 21:5)

När en människa hade påträffats ihjälslagen på marken och mördaren var okänd (5Mo 21:1–9)

Vittnen

Det krävdes minst två vittnen för att slå fast att något var sant (5Mo 17:6; 19:15; jfr Joh 8:17; 1Ti 5:19)

Vittnena skulle vara de första som lyfte handen mot den skyldige för att döda honom. Detta skulle avskräcka israeliterna från att avlägga ett falskt, förhastat eller obetänksamt vittnesmål (5Mo 17:7)

Falskt vittnesmål

Det var strängt förbjudet att avlägga falskt vittnesmål (2Mo 20:16; 23:1; 5Mo 5:20)

Om någon vittnade falskt mot någon, skulle han själv få det straff som han hade planerat att den anklagade skulle få (5Mo 19:16–19)

Mutor och partiskhet i samband med rättssaker

Det var förbjudet att ta emot mutor (2Mo 23:8; 5Mo 27:25)

Det var förbjudet att vränga rätten (2Mo 23:1, 2, 6, 7; 3Mo 19:15, 35; 5Mo 16:19)

Överträdare sattes i förvar endast när det gällde svåra fall som skulle avgöras av Jehova (3Mo 24:11–16, 23; 4Mo 15:32–36)

Straff

Prygel – antalet slag var begränsat till 40 för att inte överträdaren skulle bli vanärad (5Mo 25:1–3; jfr 2Kor 11:24)

Dödsstraff genom stening – kroppen kunde därefter hängas upp på en påle som en Guds förbannelse (5Mo 13:10; 21:22, 23)

Vedergällning – lika för lika (3Mo 24:19, 20)

Ersättning: Om någons djur orsakade skada på någon annans egendom (2Mo 22:5; 21:35, 36); om någon vållade en brand som förstörde någon annans egendom (2Mo 22:6); om någon slog ihjäl någon annans husdjur (3Mo 24:18, 21; 2Mo 21:33, 34); om någon ouppsåtligt tog något för eget bruk som var ”helgat”, till exempel tionde eller offer (3Mo 5:15, 16); om någon bedrog sin landsman i fråga om något som hade lämnats i hans vård eller anförtrotts honom eller som hade rövats eller blivit funnet och sedan svor falskt om detta (3Mo 6:2–7; 4Mo 5:6–8)

Tillflyktsstäder

Den som ouppsåtligt hade dödat någon kunde fly till närmaste tillflyktsstad (4Mo 35:12–15; 5Mo 19:4, 5; Jos 20:2–4)

Rättegången hölls sedan i det rättskipningsområde där olyckan hade skett

Om det slogs fast att dödsfallet berodde på en olycka, skulle gärningsmannen bo i tillflyktsstaden till översteprästens död (4Mo 35:22–25; Jos 20:5, 6)

En mördare skulle dödas (4Mo 35:30, 31)

ÄKTENSKAP, FAMILJEFÖRHÅLLANDEN, SEXUALMORAL

(Lagen skyddade Israel genom att den bevarade äktenskapets och familjelivets heliga status)

Det första äktenskapet instiftades av Jehova (1Mo 2:18, 21–24)

Hustrun betraktades som mannens egendom, men han var inför Gud ansvarig för hur han behandlade henne (5Mo 22:22, not; Mal 2:13–16)

Polygami var tillåtet, men det fanns lagar till skydd för hustrun och hennes barn (5Mo 21:15–17; 2Mo 21:10)

En man som förförde en flicka var tvungen att gifta sig med henne (om inte hennes far förbjöd det) (2Mo 22:16, 17; 5Mo 22:28, 29)

Svågeräktenskap innebar att en man skulle ta sin brors änka till hustru om brodern hade dött utan att ha fått någon son. Den som inte ville göra detta blev offentligt vanärad (5Mo 25:5–10)

Det var förbjudet att ingå äktenskap med någon som tillhörde ett annat folk (2Mo 34:12–16; 5Mo 7:1–4); dock var det tillåtet att ta en tillfångatagen kvinna till hustru (5Mo 21:10–14)

Kvinnor som hade fått ärva jord fick endast ingå äktenskap med någon som tillhörde samma stam (4Mo 36:6–9)

Skilsmässa

Det var bara mannen som hade lov att skilja sig (om han hade funnit något anstötligt hos sin hustru). Han var emellertid tvungen att ge sin hustru ett skilsmässointyg (5Mo 24:1–4)

Skilsmässa var inte tillåten om mannen hade tagit kvinnan till hustru efter att ha förfört henne (5Mo 22:28, 29)

En man kunde inte ta tillbaka en kvinna som han hade skilt sig från om hon hade ingått ett nytt äktenskap och hennes andre man också hade skilt sig från henne eller hade dött (5Mo 24:1–4)

Äktenskapsbrott var belagt med dödsstraff för båda skyldiga parter (2Mo 20:14; 5Mo 22:22)

Incest

En israelitisk man kunde inte ingå äktenskap med någon av följande kvinnliga släktingar: Sin mor, sin styvmor eller sin fars bihustru (3Mo 18:7, 8; 20:11; 5Mo 22:30; 27:20); sin syster eller halvsyster (3Mo 18:9, 11; 20:17; 5Mo 27:22); sin sondotter eller dotterdotter (3Mo 18:10); sin moster eller faster (3Mo 18:12, 13; 20:19); sin fars eller mors svägerska (3Mo 18:14; 20:20);  sin svärdotter (3Mo 18:15; 20:12); sin dotter, styvdotter, styvdotters dotter, styvsons dotter, svärmor (3Mo 18:17; 20:14; 5Mo 27:23); sin brors hustru (3Mo 18:16; 20:21), om det inte var ett svågeräktenskap (5Mo 25:5, 6); sin hustrus syster så länge hustrun var i livet (3Mo 18:18)

En israelitisk kvinna kunde inte ingå äktenskap med någon av följande manliga släktingar: Sin son eller styvson (3Mo 18:7, 8; 20:11; 5Mo 22:30; 27:20); sin bror eller halvbror (3Mo 18:9, 11; 20:17; 5Mo 27:22); sin farfar eller morfar (3Mo 18:10); sin bror- eller systerson (3Mo 18:12, 13; 20:19); sin mans bror- eller systerson (3Mo 18:14; 20:20); sin svärfar (3Mo 18:15; 20:12); sin far, styvfar, mors styvfar, fars styvfar, svärson (3Mo 18:7, 17; 20:14; 5Mo 27:23); sin mans bror (3Mo 18:16; 20:21), om det inte var ett svågeräktenskap (5Mo 25:5, 6); sin systers man så länge systern var i livet (3Mo 18:18)

Straffet för incest var döden (3Mo 18:29; 20:11, 12, 14, 17, 20, 21)

Sexuellt umgänge under menstruation

Om en man och en kvinna hade sexuellt umgänge trots att kvinnan hade menstruation, skulle båda straffas med döden (3Mo 18:19; 20:18)

Om en man hade sexuellt umgänge med sin hustru utan att känna till att hon var oren (kanske för att menstruationen började tidigare än väntat) skulle han vara oren i sju dagar (3Mo 15:19–24)

Förhållandet mellan föräldrar och barn

Föräldrar (i synnerhet fäder) skulle undervisa sina barn i Guds lag (5Mo 6:6–9, 20–25; 11:18–21; Jes 38:19)

Barn skulle ära sina föräldrar (2Mo 20:12; 21:15, 17; 3Mo 19:3; 5Mo 5:16; 21:18–21; 27:16)

Det var förbjudet att bära det motsatta könets kläder (i bedrägliga eller omoraliska syften) (5Mo 22:5)

Homosexuella handlingar medförde dödsstraff för båda parter (3Mo 18:22; 20:13)

Tidelag medförde dödsstraff för både människan och djuret (2Mo 22:19; 3Mo 18:23, 29; 20:15, 16; 5Mo 27:21)

Våld riktat mot fortplantningsorganen (om en kvinna hjälpte sin man i ett slagsmål genom att gripa tag i den andre mannens könsdelar) straffades genom att handen höggs av i stället för lika för lika. Detta visar vilket stort värde Jehova tillmätte fortplantningsförmågan och rätten att få barn (5Mo 25:11, 12)

AFFÄRSANGELÄGENHETER

(Lagen främjade ärlighet i affärsangelägenheter och respekt för andras hem och egendom)

Ägande av mark

Landet fördelades mellan släkterna genom lottkastning (4Mo 33:54; 36:2)

Jord kunde inte säljas för all framtid utan skulle återlämnas till den ursprunglige ägaren på jubelåret. Priset beräknades på grundval av antalet årsgrödor som återstod till jubelåret (3Mo 25:15, 16, 23–28)

Om en åker skulle säljas hade den närmaste släktingen förtur (Jer 32:7–12)

Staten hade inte rätt att ta en mans arvsbesittning i beslag genom att betala ersättning för den (1Ku 21:2–4)

Leviternas andel bestod av ett antal städer med tillhörande betesmarker

Av de 48 städer som tillföll leviterna var 13 präststäder (4Mo 35:2–5; Jos 21:3–42)

Fält som hörde till en levitstads betesmarker kunde inte säljas; de tillhörde staden, inte enskilda personer (3Mo 25:34)

Om en man helgade en åker åt Jehova (dvs. ställde den eller avkastningen av den till förfogande för helgedomen eller prästerna) beräknades värdet av den på grundval av hur mycket utsäde som gick åt vid sådd. En åker som kunde besås med en homer korn var värd 50 siklar silver. Värdet sjönk ju kortare tid som återstod till jubelåret (3Mo 27:16–18)

Om den som hade helgat åkern ville köpa tillbaka den, måste han lägga till en femtedel av värderingsbeloppet (3Mo 27:19)

Om han inte köpte tillbaka den utan sålde den till en annan man, skulle den på jubelåret tillfalla prästen som något heligt som tillhörde Jehova (3Mo 27:20, 21)

Om en man hade köpt en åker och helgade en del av den åt Jehova, gavs den tillbaka till den ursprunglige ägaren på jubelåret (3Mo 27:22–24)

Om en man ”vigde” något som han ägde åt heligt bruk (något som var ”vigt” var för all framtid och uteslutande vigt antingen åt tillintetgörelse eller åt heligt bruk; Jos 6:17; 7:1, 15; Hes 44:29) kunde det inte säljas eller köpas tillbaka utan förblev Jehovas egendom (3Mo 27:21, 28, 29)

Återköp av egendom

All jord gavs tillbaka till den ursprunglige ägaren på jubelåret (förutom i de tidigare nämnda undantagen) (3Mo 25:8–10, 15, 16, 24–28)

Leviterna kunde när som helst köpa tillbaka sina hus i levitstäderna (3Mo 25:32, 33)

Jubelåret: började på försoningsdagen vart femtionde år; man började räkna från det år då israeliterna gick in i landet (3Mo 25:2, 8–19)

Arv

Den förstfödde sonen fick en dubbel del av arvet (5Mo 21:15–17)

Om en man inte hade någon son gick arvet till döttrarna. (4Mo 27:6–8) Om en man varken hade söner eller döttrar gick arvet till hans bröder eller till hans fars bröder eller till hans närmaste släkting (4Mo 27:9–11)

 Mått och vikt

Jehova krävde ärlighet och exakthet (3Mo 19:35, 36; 5Mo 25:13–15)

Bedrägeri var något avskyvärt för honom (Ord 11:1)

Skulder

En skuld efterskänktes efter sju år om det gällde en landsman (5Mo 15:1, 2)

En utlänning kunde krävas på betalning (5Mo 15:3)

Säkerhet för lån

Om man tog någon annans ytterklädnad som säkerhet för ett lån, fick man inte behålla den över natten (Den fattige sov ofta i sin mantel i brist på andra sängkläder) (2Mo 22:26, 27; 5Mo 24:12, 13)

Man fick inte gå in i någon annans hus för att ta något som pant eller säkerhet för ett lån. Man skulle vänta utanför huset och låta personen själv komma ut med panten (På så sätt respekterades hemfriden) (5Mo 24:10, 11)

Man fick inte ta en handkvarn eller den övre kvarnstenen som säkerhet (Den var oumbärlig vid malning av säd) (5Mo 24:6)

MILITÄRA LAGAR

(Detta var lagar som gällde de krig som israeliterna på Guds befallning förde i det utlovade landet. Anfallskrig och erövringskrig utanför de gränser som Gud hade satt var strängt förbjudna)

Krig

Skulle endast vara Jehovas krig (4Mo 21:14; 2Kr 20:15)

Soldaterna helgades innan de gick ut i strid (1Sa 21:1–6; jfr 3Mo 15:16, 18)

Soldaternas ålder

Från tjugo års ålder och uppåt (4Mo 1:2, 3; 26:1–4)

Enligt Josephus (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], III, 288 [xii, 4]) tjänade de tills de blev 50 år

Frikallelse från militärtjänst

Leviterna i egenskap av Jehovas tjänare (4Mo 1:47–49; 2:33)

En man som hade byggt ett nytt hus och inte invigt det eller nyligen hade planterat en vingård och inte tagit den i bruk (5Mo 20:5, 6; jfr Pre 2:24; 3:12, 13)

En man som var trolovad med en kvinna men som ännu inte hade tagit henne till sig. En nygift man var frikallad i ett år (Han hade rätt att få en arvinge och att få se denne) (5Mo 20:7; 24:5)

En man som var rädd (Han kunde ha en negativ inverkan på de andra soldaternas stridsmoral) (5Mo 20:8; Dom 7:3)

Lägret skulle hållas rent (eftersom soldaterna var helgade till krig) (5Mo 23:9–14)

Inga kvinnor tilläts följa med hären för att soldaterna skulle kunna ha sexuellt umgänge med dem; under ett fälttåg avhöll man sig från sexuellt umgänge. Detta främjade religiös och fysisk renhet (3Mo 15:16; 1Sa 21:5; 2Sa 11:6–11)

Våldtäkt av fiendens kvinnor fick inte förekomma; det skulle vara otukt. Man kunde inte ta en tillfångatagen kvinna till hustru förrän fälttåget var över. Detta säkerställde inte bara religiös renhet utan utgjorde också en uppmuntran för fienderna att ge upp motståndet i förvissningen om att deras kvinnor inte riskerade att utsättas för övergrepp (5Mo 21:10–13)

Anfall på fiendestäder

Om den stad som anfölls tillhörde en av de sju nationerna i Kanaans land (5Mo 7:1), skulle alla dess invånare vigas åt tillintetgörelse. (5Mo 20:15–17; Jos 11:11–14; 5Mo 2:32–34; 3:1–7) Om de tilläts vara kvar i landet, skulle de utgöra ett hot mot Israels förhållande till Jehova Gud. Han hade låtit dem leva i landet tills deras missgärning hade fullbordats (1Mo 15:13–21)

När det gällde städer som inte hörde till de sju nationerna skulle man först tillkännage fredsvillkoren för dem. (5Mo 20:10, 15) Om en stad kapitulerade, skulle man sätta invånarna till tvångsarbete. Om den inte kapitulerade, skulle alla män och alla kvinnor som inte var jungfrur dödas. Övriga skonades och blev fångar. (5Mo 20:11–14; jfr 4Mo 31:7, 17, 18.) Att alla män dödades förhindrade att staden i framtiden gjorde uppror och att dessa män senare gifte sig med israelitiska kvinnor. Dessa förhållningsregler hindrade också att israeliterna blev indragna i falloskulter och drog på sig sjukdomar

Fruktträd fick inte huggas ner för att användas till belägringsverk (5Mo 20:19, 20)

Stridsvagnar brändes upp; hästar försattes ur stridbart skick genom att man skar av hassenorna på dem, och senare dödades de (Jos 11:6)

LAGAR OM KOST OCH HYGIEN

(Dessa tjänade till att hålla israeliterna avskilda från hedniska folk, till att främja renhet och hälsa och till att påminna dem om att de skulle vara heliga inför Gud; 3Mo 19:2)

Bruket av blod

Det var strängt förbjudet att äta blod. (1Mo 9:4; 3Mo 7:26; 17:12; 5Mo 12:23–25) Överträdelse medförde dödsstraff (3Mo 7:27; 17:10)

Livet (själen) är i blodet (3Mo 17:11, 14)

Blodet från slaktade djur skulle hällas ut på jorden som vatten och täckas över med stoft (3Mo 17:13; 5Mo 12:16)

Inget självdött djur eller djur som påträffades dött fick ätas (eftersom det var orent och blodet inte hade fått rinna av på rätt sätt) (5Mo 14:21)

Det enda legitima bruket: på altaret för att bringa försoning; i samband med vissa reningsceremonier (3Mo 17:11, 12; 5Mo 12:27; 4Mo 19:1–9)

Bruket av fett

Fettet fick inte ätas; det tillhörde Jehova (3Mo 3:16, 17; 7:23, 24)

Att äta fett från offerdjur var belagt med dödsstraff (3Mo 7:25)

 Slaktade djur

Under vandringen i vildmarken skulle alla tamdjur som man slaktade föras till tältboningen. De skulle ätas som gemenskapsoffer (3Mo 17:3–6)

Överträdelse medförde dödsstraff (3Mo 17:4, 8, 9)

Vilda, rena djur som fångades genom jakt kunde dödas på platsen; blodet skulle få rinna ut (3Mo 17:13, 14)

När israeliterna hade kommit in i det utlovade landet kunde de slakta och äta ceremoniellt rena djur på hemorten om de bodde långt från helgedomen; blodet skulle dock hällas ut på marken (5Mo 12:20–25)

Landdjur, fiskar och insekter som fick ätas:

Alla djur som har helt kluvna klövar och som idisslar (3Mo 11:2, 3; 5Mo 14:6)

Allt som lever i vattnet och har fenor och fjäll (3Mo 11:9–12; 5Mo 14:9, 10)

Insekter och bevingade, fyrbenta smådjur som har hoppben: vandringsgräshoppan, solam-gräshoppan, syrsan, chaghav-gräshoppan (enligt deras arter) (3Mo 11:21, 22)

Landdjur, fiskar, fåglar och smådjur som inte fick ätas:

Landdjur: kamelen, klippgrävlingen, haren, svinet (3Mo 11:4–8; 5Mo 14:7, 8)

Fiskar och smådjur som det vimlar av i vattnet och som inte har fenor och fjäll (3Mo 11:10)

Fåglar och flygande skapelser: örnen, fiskgjusen, grågamen, den röda gladan, den bruna gladan, gladan, korpen, strutsen, ugglan, måsen, falken, den lilla ugglan, hornugglan, svanen, pelikanen, gamen, skarven, storken, hägern, härfågeln, fladdermusen och alla bevingade, fyrbenta (dvs. som rör sig på samma sätt som fyrbenta djur) smådjur som det vimlar av. Orsaken till att vissa flygande skapelser betraktades som orena nämns inte uttryckligen i Bibeln. De flesta, men inte alla, av de orena fåglarna var rovfåglar eller asätande fåglar (5Mo 14:12–19; 3Mo 11:13–20; se FÅGLAR och artiklarna om respektive fågel)

Smådjur som det vimlar av på marken: blindråttan, springråttan, ödlan, skivfingergeckon, den stora ödlan, vattenödlan, sandödlan, kameleonten och alla skapelser som går på buken och på fyra eller flera fötter (3Mo 11:29, 30, 42)

Ett självdött djur eller ett djur som påträffades dött eller som hade rivits av ett vilddjur (3Mo 17:15, 16; 5Mo 14:21; 2Mo 22:31)

Djur som frambars som löftesoffer, frivilliga offer eller gemenskapsoffer kunde ätas på den dag då de offrades eller dagen därpå, men inte på tredje dagen; överträdelse straffades med döden. Tackoffer skulle ätas samma dag och fick inte lämnas kvar till morgonen (nästa dag). Inget av det som hade blivit kvar av påskoffret fick ätas; det som blev kvar skulle brännas upp (3Mo 7:16–18; 19:5–8; 22:29, 30; 2Mo 12:10)

Orsaker till orenhet

Sädesuttömning

Vederbörande skulle bada sig och vara oren ända till kvällen (3Mo 15:16; 5Mo 23:10, 11)

Ett klädesplagg som det kom sädesvätska på skulle tvättas och vara orent ända till kvällen (3Mo 15:17)

När man och hustru hade haft sexuellt umgänge skulle de bada sig och vara orena ända till kvällen (3Mo 15:18)

Barnafödande

En kvinna som hade fött en pojke var oren i 7 dagar och sedan i ytterligare 33 dagar (under de första 7 dagarna oren i förhållande till allt, som under menstruationen; under de följande 33 dagarna oren bara när det gällde att röra något heligt, till exempel en offermåltid, eller att gå in i helgedomen) (3Mo 12:2–4)

Om barnet var en flicka, skulle kvinnan vara oren i 14 dagar och därefter i ytterligare 66 (3Mo 12:5)

Menstruation (3Mo 12:2)

En kvinna var oren i sju dagar när hon hade en vanlig menstruation; om det rörde sig om en onormal blödning, var hon oren under hela den tid den varade samt i ytterligare sju dagar (3Mo 15:19, 25, 28)

Medan hon var oren blev allt som hon satt eller låg på orent (3Mo 15:20)

Den som rörde vid henne eller vid hennes säng eller vid något hon hade suttit på skulle tvätta sina kläder, bada och vara oren ända till kvällen (3Mo 15:21–23)

Om hennes menstruationsorenhet kom på hennes man, skulle han vara oren i sju dagar, och den säng han lade sig på blev oren (3Mo 15:24)

En kvinna var oren närhelst hon hade en blödning (3Mo 15:25)

Skydd mot sjukdomar

Spetälska och andra sjukdomar

En präst skulle avgöra huruvida det var spetälska eller inte (3Mo 13:2)

Den drabbade sattes i karantän i sju dagar och undersöktes därefter. Om angreppet hade stannat av, skulle han sättas i karantän i ytterligare sju dagar (3Mo 13:4, 5, 21, 26), och om angreppet då inte hade brett ut sig ytterligare, förklarades han ren (3Mo 13:6); om angreppet hade brett ut sig, var det spetälska (3Mo 13:7, 8)

Den som var spetälsk skulle gå med sönderrivna kläder och ovårdat hår och skulle täcka över mustaschen (el. överläppen) och ropa: ”Oren, oren!” Vederbörande skulle bo utanför lägret tills han eller hon hade blivit frisk (3Mo 13:45, 46; 4Mo 5:2–4)

 Flytningar från mannens könsorgan (uppenbarligen på grund av sjukdom) (3Mo 15:2, 3)

Hans säng och föremål som han satt eller låg på blev orena (3Mo 15:4)

Alla som rörde vid den drabbade personen, hans säng eller ett föremål han hade suttit på blev orena, och om den drabbade spottade på någon blev denne oren (3Mo 15:5–11)

Om någon som hade en flytning rörde vid ett lerkärl skulle det slås sönder; ett träkärl skulle sköljas i vatten (3Mo 15:12)

När flytningen hade upphört var personen oren i ytterligare sju dagar (3Mo 15:13)

Militärläger hölls rena genom att man uträttade sina behov utanför lägret och täckte över avföringen (5Mo 23:12, 13)

Föreskrifter angående döda kroppar

Att röra vid ett lik, vid människoben eller vid en grav medförde orenhet i sju dagar (även på öppna fältet). (4Mo 19:11, 16) Det var belagt med dödsstraff att inte rena sig (4Mo 19:12, 13) (Se tillvägagångssättet för rening i 4Mo 19:17–19)

Alla som befann sig i eller kom in i ett tält där det fanns en död person blev orena, liksom alla öppna kärl i tältet (4Mo 19:14, 15)

Lagar angående döda djur

Den som bar, rörde vid eller åt av ett rent, självdött djur blev oren; den som rörde vid ett orent dött djur blev oren. I alla dessa fall krävdes rening (3Mo 11:8, 11, 24–31, 36, 39, 40; 17:15, 16)

Alla slags föremål – kärl, krukställ, ugnar, klädesplagg, skinn och säckväv – blev orena vid kontakt med döda, orena djur (3Mo 11:32–35)

Byte från en stad

Allt som tålde eld (metaller) skulle renas med eld och därefter sköljas i vatten; andra saker skulle tvättas (4Mo 31:20, 22, 23)

ANDRA PLIKTER GENTEMOT MÄNNISKOR OCH DJUR

(Lagen föreskrev: ”Du skall älska din nästa som dig själv”; 3Mo 19:18. Jesus visade att detta var det näst största budet i lagen; Mt 22:37–40)

Gentemot landsmän

Man skulle visa kärlek; det var förbjudet att mörda (2Mo 20:13; Rom 13:9, 10)

Man skulle inte hämnas eller hysa agg mot sin nästa (3Mo 19:18)

Omsorg om de fattiga (2Mo 23:6; 3Mo 25:35, 39–43)

Omsorg om änkor och föräldralösa (2Mo 22:22–24; 5Mo 24:17–21; 27:19)

Respekt för andras egendom

Det var förbjudet att stjäla; tjuven skulle ge ersättning (2Mo 20:15; 22:1–4, 7)

Man fick inte ha begär till sin nästas egendom (2Mo 20:17)

Omsorg om handikappade

Man fick inte förlöjliga eller nedkalla ont över en döv; han kunde inte försvara sig mot anklagelser han inte kunde höra (3Mo 19:14)

Förbannad var den som lade något framför en blind som han kunde snava över eller som fick honom att gå vilse (3Mo 19:14; 5Mo 27:18)

Gentemot bofasta främlingar: de fick inte behandlas illa (2Mo 22:21; 23:9; 3Mo 19:33, 34; 5Mo 10:17–19; 24:14, 15, 17; 27:19)

Gentemot slavar

Hebreiska slavar frigavs på det sjunde året av sin tjänst eller på jubelåret, beroende på vilket som kom först. Slavar skulle behandlas på ett hänsynsfullt sätt, som lejda arbetare (2Mo 21:2; 5Mo 15:12; 3Mo 25:10, 40)

Om en man hade en hustru när han blev slav, skulle hon dra bort eller friges tillsammans med honom (2Mo 21:3)

Om hans herre hade gett honom en hustru (av allt att döma en utländsk) medan han var slav, var det bara han som blev fri; både hustrun och de barn hon eventuellt hade fött honom förblev hans herres egendom (2Mo 21:4)

När en hebreisk slav blev frigiven skulle hans herre ge honom en gåva efter sin förmåga (5Mo 15:13–15)

Slavar kunde bli fysiskt bestraffade av sina herrar. (2Mo 21:20, 21) Om slaven fick bestående men skulle han emellertid friges. (2Mo 21:26, 27) Om slaven dog under bestraffningen kunde slavägaren straffas med döden; domarna fastställde straffet (2Mo 21:20; 3Mo 24:17)

Gentemot djur

Om man träffade på ett tamdjur i nöd skulle man hjälpa det, även om det tillhörde en fiende (2Mo 23:4, 5; 5Mo 22:4)

Lastdjur fick inte sättas till alltför tunga arbeten eller misshandlas (5Mo 22:10; jfr Ord 12:10)

Man skulle inte binda till munnen på en tjur medan den tröskade, så att den inte kunde äta av den säd den tröskade (5Mo 25:4; jfr 1Kor 9:7–10)

Man fick inte ta både modern och äggen ur ett fågelbo, så att man utplånade hela familjen (5Mo 22:6, 7)

Man fick inte slakta ett djur av nötboskapen eller småboskapen på samma dag som dess avkomma (3Mo 22:28)

SYFTET MED LAGEN

Den gjorde överträdelserna påtagliga och visade att israeliterna behövde få sina synder förlåtna och att det fanns behov av ett större offer som fullständigt kunde sona deras synder (Gal 3:19)

Som en uppfostrare vakade den över och fostrade israeliterna och gjorde dem beredda att ta emot Messias som sin lärare (Gal 3:24)

Olika sidor av lagen var skuggor av större ting som skulle komma; dessa skuggor hjälpte rättsinniga israeliter att känna igen Messias, eftersom de kunde se att de profetiska mönstren stämde in på honom (Heb 10:1; Kol 2:17)