Påtvingad vistelse utanför hemlandet, exil, ofta genom ett officiellt påbud. Det hebreiska ordet för landsflykt betyder ordagrant ”ett bortdragande”. När Kain hade dödat sin bror Abel förbannades han och förvisades från marken och blev ”en kringvandrande och en flykting på jorden”. Han hade varit jordbrukare, men marken skulle därefter ge mager avkastning när han odlade den. (1Mo 4:2, 3, 11–14)

Jehova varnade israeliterna för att han skulle föra dem i landsflykt om de bröt det förbund som han hade slutit med dem genom Mose. (5Mo 28:36, 37, 64; 29:28) Det var således Gud själv som i flera fall utfärdade påbud om att hans folk skulle föras i landsflykt, även om han använde sig av andra nationers härar för att verkställa beslutet. Detta skedde vid tre tillfällen: 1) När Israel fördes i landsflykt av assyrierna (2Ku 15:29; 18:9–12); 2) när Juda fördes i landsflykt till Babylon (2Ku 25:8–11, 21); och 3) när judarna fördes i landsflykt av romarna (Lu 21:20–24).

Israel. Redan under den israelitiske kungen Pekas regeringstid (dvs. före 759 f.v.t.) förde Tiglat-Pileser III israeliter från Naftali i landsflykt till Assyrien. Rubeniter, gaditer och de som bodde i den östra delen av Manasses område fördes också bort av den assyriske kungen, av allt att döma vid samma tidpunkt. (2Ku 15:29; 1Kr 5:4–6, 26) Senare belägrades Samaria av Salmanassar V, och efter tre år, 740 f.v.t., förde han eller hans efterträdare, Sargon II, bort ett stort antal israeliter och förde sedan dit ”folk från Babylon och Kuta och Ava och Hamat och Sefarvajim och lät dem bosätta sig i Samarias städer i stället för Israels söner”. (2Ku 17:5, 6, 24)

Juda. År 617 f.v.t. fördes Judas kung och hans hov och landets främsta män i landsflykt till Babylon av Nebukadnessar. (2Ku 24:11–16) När babylonierna intog Jerusalem omkring tio år senare, år 607, fördes de flesta av de kvarvarande judarna och de judiska överlöparna till Babylon av Nebusaradan, chefen för den babyloniska livvakten. Det var bara en liten kvarleva som återvände från denna landsflykt 70 år senare. (2Ku 25:11; Jer 39:9; Jes 10:21, 22; se FÅNGENSKAP.)

Det var många judar som inte återvände till sitt hemland efter Babylons fall utan fortsatte att leva i förskingringen. När Ahasveros (Xerxes I) var kung i Persien och härskade över 127 provinser från Indien till Etiopien sade Haman i sin anklagelse mot judarna: ”Det finns ett visst folk, som bor kringspritt och avskilt bland folken i ditt rikes alla provinser.” (Est 1:1; 3:8)

I det första århundradet v.t. I det första århundradet v.t. fanns det judiska kolonier i många städer, till exempel i Thessalonike, Athen, Korinth, Efesos, Rom och Babylon. (Apg 17:1, 16, 17; 18:1, 4, 19) I Babylon, där Petrus predikade, bodde ett stort antal judar. (1Pe 5:13) Josephus nämner att ”en stor hop” judar befann sig i Babylonien redan i det första århundradet f.v.t. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 14 [ii, 2]; i den sv. utgåvan Flavii Josephi Judiska historia, tredje delen, 1749, sid. 6) År 49 eller i början av år 50 v.t. förvisade kejsar Claudius alla judar från Rom. Detta berörde också de judar som hade blivit kristna, bland dem Aquila och Priscilla (Prisca), som Paulus träffade i Korinth omkring år 50, kort efter det att Claudius hade utfärdat denna befallning. (Apg 18:2) De färdades tillsammans med Paulus till Efesos, men när han skrev från Korinth till sina medkristna i Rom (ca 56) hade  de tydligen återvänt till Rom, eftersom Claudius då var död och Nero hade blivit kejsare. Många andra judar hade också flyttat tillbaka till Rom. (Apg 18:18, 19; Rom 16:3, 7, 11)

I uppfyllelse av Jesu profetia i Lukas 21:24 omringades Jerusalem år 70 av en romersk här under Titus. Judar från många länder hade vid den tidpunkten kommit till Jerusalem för att fira det osyrade brödets högtid. Romarna belägrade staden och ödelade den till slut, varvid 1 100 000 judar omkom och 97 000 togs till fånga och blev kringspridda bland nationerna.