Lejd arbetare
En person som, i motsats till en slav, fick lön för sitt arbete.
Enligt den mosaiska lagen skulle lejda arbetare få betalt vid arbetsdagens slut. (3Mo 19:13; 5Mo 24:14, 15) Det verkar som att man i varje fall under det första århundradet v.t. avtalade om lönen innan arbetarna började arbetet, att arbetsdagen varade 12 timmar, från omkring klockan sex på morgonen till sex på kvällen, och att den vanliga dagslönen för vingårdsarbetare var en denar (6:40 kr). (Mt 20:1–13) Av det bibliska uttrycket ”en lejd arbetares år” tycks det framgå att det även var fastställt hur länge ett arbetsavtal eller kontrakt skulle gälla. (Jes 16:14; 21:16)
Många av de lejda arbetarna i Israel var tydligtvis oomskurna. Enligt lagen fick de nämligen inte äta av påskoffret, men detta var tillåtet för omskurna slavar, som betraktades som medlemmar av ett israelitiskt hushåll. Inte heller lejda arbetare hos en präst fick äta av det som var heligt, men det fanns inte något sådant förbud för omskurna slavar, eftersom dessa så att säga hörde till prästens hushåll. (2Mo 12:43–45; 3Mo 22:10, 11)
En israelit som på grund av ekonomiska motgångar måste sälja sig som slav till en medisraelit eller till en bofast främling, en invandrare eller en medlem av en bofast främlings släkt skulle behandlas hänsynsfullt, som en lejd arbetare, och inte tyranniskt. Om det i hans fall inte hade varit möjligt att utnyttja återköpsrätten, skulle han friges antingen på det sjunde året av sin tjänst eller på jubelåret, beroende på vilket som inföll först. (2Mo 21:2; 3Mo 25:39, 40, 47–49, 53; 5Mo 15:12; se SLAV.)
Lejda arbetare blev ibland utnyttjade av sina arbetsgivare. Genom sin profet Malaki sade Jehova varnande att han skulle bli ”ett snabbt vittne” mot dem som undanhöll lönearbetaren hans lön. (Mal 3:5; se också Jak 5:4; LÖN.)
Den lejde arbetaren såg vanligtvis fram emot att arbetsdagen skulle ta slut och att han skulle få sin lön. (Job 7:1, 2) I många fall var han inte helhjärtad i att främja sin arbetsgivares intressen, vilket framgår av Jesu Kristi uttalande om att den lejde mannen skulle fly vid fara, medan den rätte herden, Jesus själv, skulle ge ut sin själ till förmån för fåren. (Joh 10:11–15; se också Jer 46:21.)