(hebr.: pẹsheth, pishtạh; grek.: lịnon)

Lin (Linum usitatissimum) är en 30–120 cm hög växt som har odlats sedan urminnes tider och av vars fibrer man framställer linne. Den tunna stjälken, som har ljusgröna, lansettlika blad, förgrenar sig vid toppen. Varje förgrening bär längst ut en djupblå eller blekblå (i sällsynta fall vit) blomma med fem kronblad. (BILD, bd 1, sid. 544)

När linet ”stod i knopp” var det moget för skörd. (2Mo 9:31) Man ryckte då upp plantorna med rötterna. Linet torkades sedan. Det var förmodligen därför som Rahab hade brett ut linstjälkar på taket till sitt hus i Jeriko. (Jos 2:6)

 Den metod som hebréerna använde för att bearbeta linet liknade troligen den som Plinius den äldre, som levde under det första århundradet v.t., beskriver i Naturalis historia (XIX, III) och den som skildras på väggmålningar i Beni Hasan i Egypten. När fröhusen hade repats av, lade man stjälkarna i vatten och tyngde ner dem med stenar för att de inte skulle flyta upp. Under det att stjälkarna låg i blöt ruttnade de vedartade delarna, så att fibrerna kunde frigöras (rötning). När stjälkarnas hölje lossnade, tog man upp stjälkarna ur vattnet och lade dem på tork i solen. Under torkningen måste de vändas flera gånger. Därefter bearbetades linet med träklubbor på flata stenar (bråkning), och fibrerna skildes åt och rensades genom kamning (häckling). De yttre fibrerna var av sämre kvalitet och användes till lampvekar (se Jes 42:3; 43:17; Mt 12:20), medan de inre fibrerna, som var vitare och av bättre kvalitet, blev spunna till garn och glättades genom att man slog dem mot en hård sten.

Låglänt terräng med alluvialjord, som är så kännetecknande för området längs Nilen, sägs passa särskilt bra för linodling. I forntiden var Egypten berömt för sitt fina linne. Det var därför ett hårt slag för den egyptiska ekonomin när Jehova såg till att en plåga, som bestod av kraftiga hagelskurar, slog ner linet och kornet. (2Mo 9:23, 31) Senare nämnde Jesaja (19:9) i en proklamation mot Egypten att ”de som arbetar i häcklat lin” skulle få stå med skam.

Linne. Av linet gjorde man garn och tyger. (2Mo 25:4; Dom 15:14) Bland hebréerna var de flesta klädesplagg gjorda av antingen ull eller lin. (3Mo 13:47; Ord 31:13, 22; Hos 2:5, 9) Enligt den mosaiska lagen fick israeliterna inte blanda de två materialen i andra kläder än i prästkläder. (5Mo 22:11) Man tillverkade också andra saker av lin, bland annat bälten (Jer 13:1) och segel. (Hes 27:7) Israeliterna framställde av allt att döma sitt eget linne, men de importerade också en del från Egypten. (Ord 7:16)

Det fanns linne av olika kvalitet. Det talas till exempel i Bibeln om ”fint linne” och ”fin vävnad”. (Hes 16:10; 27:16) Förmögna människor, kungar och höga ämbetsmän bar linnekläder av mycket hög kvalitet. (1Mo 41:42; 1Kr 15:27; Est 8:15; Lu 16:19) En rik man från Arimatea som hette Josef svepte in Jesu döda kropp i rent fint linne. (Mt 27:57–59)

Fint lingarn som israelitiska kvinnor hade spunnit användes till de tio tältdukarna till tältboningen, förhänget som skilde det heliga från det allra heligaste, avskärmningen vid tältboningens ingång, förgårdens omhängen och avskärmningen till förgårdens port. (2Mo 35:25; 36:8, 35, 37; 38:16, 18) Fint tvinnat lingarn användes till översteprästens gördel, efod och bröststycke. (2Mo 39:2, 3, 5, 8) Dessutom tillverkades tunikor av fint linne till prästerna. (2Mo 39:27–29) När det gäller förhängena och kläderna som användes i helgedomen, verkar det som om man till övervägande del använde linne och att färgad ull och guld broderades på som dekoration. (2Mo 35:35; 38:23)

Bildspråk. Det stora Babylon skildras som klätt i fint linne, purpur och scharlakan, en bild av lyx och överdåd. (Upp 18:16) Men när det gäller det fina linne som Kristi brud är klädd i sägs det uttryckligen att det betecknar ”de heligas rättfärdiga handlingar”. De himmelska härarna framställs likaså som klädda i vitt, rent, fint linne, ett tecken på att de för krig i rättfärdighet. (Upp 19:8, 11, 14; se också Dan 10:5; Upp 15:6.)