(hebr.: shạchaf)

Måsar var bland de rovlevande och asätande fåglar som israeliterna enligt Guds lag inte fick äta. (3Mo 11:13, 16; 5Mo 14:12, 15)

En del svenska översättningar (1541, 1703) återger shạchaf med ”gök”, men ”mås” är den återgivning som vanligtvis föredras. Några lexikografer menar att namnet är avlett av en rot som betyder ”vara mager, slank eller smal”. Det kan vara en beskrivning av måsens eleganta utseende med dess slanka kropp och långa, spetsiga vingar. Andra menar att ordet härmar dessa relativt högljudda fåglars genomträngande läte. Även i de gamla översättningarna (LXX, Vg) uppfattas shạchaf som ett namn på en mås. Det kan vara ett samlingsnamn för alla måsfåglar, som innefattar labbar, måsar, saxnäbbar och tärnor.

Måsar, som tillhör familjen Laridae, flyger skickligt men simmar också bra, och de kan vila och till och med sova på vattnet. Flykten växlar hela tiden – de slår med vingarna, svävar, kretsar och dyker ner för att snappa upp något ätbart i form av fisk, insekter och praktiskt taget alla former av avfall (de gör därför stor nytta som renhållningsarbetare i hamnområden). Gråtrutar tar ofta med sig musslor och andra blötdjur upp i luften och släpper dem mot klippor så att skalet går sönder och innehållet kan ätas. Men trots att måsar gärna äter as och avfall är de ytterst renliga fåglar.

Längs Palestinas medelhavskust och vid Galileiska sjön lever flera måsarter, bland annat gråtrutar (Larus argentatus) och skrattmåsar (Larus ridibundus). De är övervägande vita, men ryggen och vingarnas ovansidor kan vara pärlgrå. Näbben är kraftig och lätt krökt i spetsen. Måsar häckar ofta i kolonier, gärna på klipphyllor eller längs stränder. Storleken varierar kraftigt mellan arterna. En del är små som duvor, men andra blir omkring 75 cm långa och har ett vingspann på över 150 cm. Måsar är rastlösa och till synes outtröttliga fåglar som kan flyga även i stormväder. Den täta fjäderdräkten med de många fjädrarna som överlappar varandra (på en stor mås har man räknat till 6 544 fjädrar) håller kroppen varm och torr under längre vilopauser på vattnet.

Längs Palestinas kust finns det också många tärnor (familjen Sternidae). Tärnor har slankare kropp än måsar och har kluven stjärt och långa, spetsiga vingar som är smalare än måsarnas, och de äter inte as. De flesta tärnor är vita på undersidan och svarta eller grå på hjässan. De lever huvudsakligen av småfisk, som de fångar genom att kretsa ovanför vattenytan och sedan snabbt störtdyka ner i vattnet med den långa, spetsiga näbben först. Tärnor flyttar långa sträckor, och silvertärnan (Sterna paradisaea) företar den längsta flyttningen av alla fåglar. Den kan flyga så långt som 3 500 mil under sin årliga flyttning mellan nordliga trakter och Antarktis. Några tärnor föredrar dock kusterna i varmare områden. På grund av sin snabba och mycket eleganta flykt har tärnorna kallats ”havets svalor”.

Liksom falken och ibisen betraktades måsen som helig i forntidens Egypten.