Bruket av hemliga konster och mystiska förmågor för att utföra övernaturliga handlingar – förbundet med spiritistiska och ockulta krafter.

”Svart” magi sägs innebära att man skadar fiender genom trollformler, särskilda förbannelser och ”onda ögat”. De som utövar ”vit” magi däremot menar att denna magi ger goda resultat genom att upphäva trollformlerna och bryta förbannelserna. Vissa forntida folk förbjöd ”svart” magi, och det var belagt med dödsstraff att ägna sig åt det. Men Bibeln går ett steg längre och förbjuder alla former av spiritistisk magi. (3Mo 19:26; 5Mo 18:9–14) En som utövar magi försöker påverka människor och ändra framtida händelser med hjälp av magiska formler, som han påstår sig ha fått genom övernaturlig kunskap och vishet. Här skiljer sig magi och spådom åt, eftersom avsikten med spådom är att förutsäga framtida händelser, inte att påverka eller ändra dem. (Se SPÅDOM.)

Magi och trolldom grundar sig till stor del på uppfattningen att man kan förmå onda andar att antingen lämna eller tränga in i människor, att det går att lura och bedra sådana andar och att det går att fånga dem i ett trästycke eller en lerfigur. Man hävdar exempelvis att en magiker kan leda demonerna dit han vill genom att skapa magiska stigar av honung eller något annat lockande.

Som en naturlig följd av sådana föreställningar uppstod en klass av listiga magiutövande präster som hade stor makt över människors liv och som tvingade till sig stora summor pengar under förevändning att de hade en övernaturlig kraft som var större än demonernas kraft. Folk trodde att dessa professionella trollkarlar kunde tvinga demonerna att lyda men att demonerna inte hade någon som helst makt över trollkarlarna.

Dessa spiritistiska metoder eller så kallade vetenskaper utvecklades och användes av de forntida kaldéerna i Babylonien. Jesaja, som levde på 700-talet f.v.t., berättar att Babylon på hans tid var fullt av alla slags trolldomskonster. (Jes 47:12–15) Mer än hundra år senare, på Daniels tid, fanns det fortfarande magiutövande präster vid det babyloniska hovet. (Dan 1:20; 2:2, 10, 27; 4:7; 5:11) Uttrycket ”magiutövande präster” är för övrigt en ordagrann och träffande återgivning av det hebreiska uttrycket.

Babylonierna kände stor fruktan för personer med fysiska missbildningar. De trodde att dessa bedrev ”svart” magi och kallade dem trollkarlar och häxor. Prästerna däremot ansågs vara mästare i ”vit” magi. Man trodde att samma besvärjelse som gjorde en sjuk man frisk om den uttalades av en präst skulle döda mannen om den uttalades av en trollkarl eller häxa.

När människorna spreds över jorden till följd av språkförbistringen vid Babel kan de ha tagit med sig vissa föreställningar om sådana magiska konster. (1Mo 11:8, 9) I dag utövar miljoner människor magi med hjälp av mantran, dvs. mystiska och magiska formler, verser eller böner som är förbundna med den utbredda hinduismen. På många ställen världen över finns det också magiutövande präster, medicinmän och  trollkarlar av olika slag, vilket det också fanns i Egypten på 1700-talet f.v.t., dvs. på Josefs tid. (1Mo 41:8, 24) Mer än två hundra år efter det att Josef blev såld som slav tycks Egyptens magiutövande präster i viss grad ha upprepat de tre första underverken Mose utförde. (2Mo 7:11, 22; 8:7) Men när det gällde att frambringa myggor stod de maktlösa, och de fick erkänna att detta var ”Guds finger”. De kunde heller inte förhindra att de själva drabbades av plågan med bölder. (2Mo 8:18, 19; 9:11)

Fördöms i Bibeln. Bibeln skiljer sig mycket tydligt från andra forntida folks skrifter genom att den alltid nämner mystiska krafter och magiska konster i fördömande ordalag. Den rekommenderar aldrig ”vit” magi som ett medel för att upphäva förbannelser som beror på ”svart” magi. I stället framhåller den tro, bön och förtröstan på Jehova som skydd mot osynliga ”onda andemakter” och deras verksamhet, däribland det inflytande de utövar genom magi. (Ef 6:11–18) I Psalmerna ber den rättfärdige om att bli befriad från det onda, och Jesus lärde oss att be om att bli befriade ”från den onde”. (Mt 6:13) Talmud och Koranen innehåller däremot uttalanden som präglas av vidskepelse och fruktan. Den apokryfiska Tobits bok innehåller absurda avsnitt med magi och trolldom. (Tobit 6:5, 8, 9, 17, 18; 8:2, 3; 11:8–15; 12:3; se APOKRYFER [Tobits bok].)

Israels nation skilde sig alltså från samtida nationer på denna punkt, och för att den skulle fortsätta att göra det gav Jehova mycket tydliga lagar angående personer som hade nära kontakt med ockulta makter. ”En trollkvinna skall du inte låta leva.” (2Mo 22:18) ”Ni skall inte utöva magi.” ”En man eller en kvinna, i vilken det är ett mediums ande eller en spådomsande, skall ovillkorligen dödas.” (3Mo 19:26; 20:27) ”Det får inte hos dig finnas ... någon som utövar magi eller någon som ser efter omen eller någon trollkarl, eller någon som binder andra med en trollformel eller någon som rådfrågar ett spiritistiskt medium.” (5Mo 18:10–14)

Jehovas profet förklarade dessutom att Gud skulle utrota alla som ägnade sig åt trolldomskonster. (Mik 5:12) Personer som Saul, Isebel och Manasse, som övergav Jehova och började syssla med trolldom av något slag, var dåliga exempel och får inte efterliknas. (1Sa 28:7; 2Ku 9:22; 2Kr 33:1, 2, 6)

Av de kristna grekiska skrifterna framgår det att det var mycket vanligt med trolldom i romarriket på Jesu och apostlarnas tid. På Cypern fanns det en trollkarl vid namn Bar-Jesus, som Paulus fördömde och beskrev som ”full av allt slags svek och allt slags skurkaktighet, ... Djävulens son”. (Apg 13:6–11) Det fanns emellertid en del som slutade utöva magi och blev kristna. Ett exempel är Simon från Samaria. (Apg 8:5, 9–13) I Efesos samlade vid ett tillfälle ”åtskilliga av dem som hade sysslat med magiska konster ... ihop sina böcker och brände dem offentligt. Och man räknade ihop deras värde och fann dem värda 50 000 silverstycken [320 000 kr, ifall det var denarer].” (Apg 19:18, 19) När aposteln Paulus skrev till de kristna i Galatien nämnde han utövandet av spiritism bland ”köttets gärningar” och sade varnande: ”De som ägnar sig åt sådant skall inte ärva Guds kungarike.” (Gal 5:19–21) Alla de som håller fast vid sådana babyloniska sedvänjor hamnar utanför detta härliga rike. (Upp 21:8; 22:15) De kommer att bli tillintetgjorda tillsammans med det stora Babylon, som är beryktat för att ha vilselett nationerna med sin trolldom. (Upp 18:23; se MAKT, KRAFT, KRAFTGÄRNINGAR [Ansvarsfull användning av makt].)