”Makt” och ”kraft” är begrepp med snarlik betydelse. Ofta avses styrkan eller förmågan att utföra något, ett arbete eller en gärning. Ordet ”makt” kan också betyda myndighet eller inflytande till följd av förmågor eller ställning. Det hebreiska ordet kọach har ofta återgetts med ”kraft” eller ”makt”, gevurạh med ”välde”, ”väldighet” eller ”styrka” och ‛oz med ”styrka”. Det grekiska ordet dỵnamis har återgetts med ”kraft”, ”makt” eller ”kraftgärningar”, beroende på sammanhanget.

När den sjätte skapelsedagen var till ända började Gud ”vila ... från allt sitt verk som han ... [hade] skapat, allt som han haft för avsikt att göra”. (1Mo 2:2, 3) Han vilade med avseende på dessa skapargärningar, men det innebär inte att han har avstått från att utöva sin makt sedan dess. Mer än 4 000 år efter det att det jordiska skaparverket var fullbordat sade hans Son: ”Min Fader arbetar ännu i denna stund, och även jag arbetar.” (Joh 5:17) Det är inte bara i andevärlden som Jehova har varit verksam. Bibeln är full av exempel som vittnar om att han har använt sin makt och utfört mäktiga gärningar gentemot människorna. Även om han tidvis har ”tigit” och behärskat sig, har han när hans rätta tid varit inne energiskt skridit till handling med sin ”väldiga kraft”. (Jes 42:13, 14; jfr Ps 80:2; Jes 63:15.)

”Arbete” antyder målinriktad verksamhet. Jehovas handlingar är inte enstaka, planlösa urladdningar av energi som inte har något inbördes samband, utan de är samordnade och målinriktade för ett bestämt syfte. Jehovas kraft upprätthåller hela universum och allt levande där (Ps 136:25; 148:2–6; Mt 5:45), men han är inte en opersonlig kraftkälla. Hans handlingar visar att han är en personlig Gud som har en avsikt. Jehova är också en Gud som har påverkat historien genom att ingripa i människors angelägenheter vid angivna tidpunkter, på angivna platser och med avseende på namngivna personer eller folk. Han har visat att han är en ”levande och sann Gud” (1Th 1:9; Jos 3:10; Jer 10:10) som är medveten om allt som händer i universum, som reagerar på det som inträffar och som tar initiativ för att genomföra sin avsikt.

Hans olika yttringar av makt och kraft har vid alla tillfällen varit i överensstämmelse med hans rättfärdighet. (Ps 98:1, 2; 111:2, 3, 7; Jes 5:16) De ger hans skapelser insikt. Samtidigt visar de att det är på sin plats att frukta Gud, för han är en Gud som ”kräver odelad hängivenhet” och är ”en förtärande eld” gentemot dem som bedriver det som är ont, vilket gör det ”förskräckligt att falla i den levande Gudens händer”. (Jer 10:6, 7; 2Mo 20:5; Heb 10:26–31; 12:28, 29) Honom kan man inte föra bakom ljuset. (2Mo 8:29)

Å andra sidan visar han sin makt och kraft på ett ännu underbarare sätt när han belönar rättsinniga människor som uppriktigt söker honom, och han ger dem styrka att utföra tilldelade uppgifter och nödvändigt arbete. (Ps 84:5–7; Jes 40:29–31) Han hjälper dem att hålla ut under press (Ps 46:1; Jes 25:4), han sörjer för dem och uppehåller dem (Ps 145:14–16), och han beskyddar, räddar och befriar dem under farofyllda tider och när de utsätts för angrepp (Ps 20:6, 7). ”Hans ögon [sveper] över hela jorden, för att han skall kunna visa sin styrka till nytta för dem som med odelat hjärta håller sig till honom.” (2Kr 16:9) De som lär känna honom inser att hans namn är ”ett starkt torn” där de kan söka tillflykt. (Ord 18:10; Ps 91:1–8) Kunskapen om hans mäktiga gärningar ger en försäkran om att han hör sina tillitsfulla tjänares böner och att han, om så är nödvändigt, kan svara med ”gärningar som inger fruktan ... i rättfärdighet”. (Ps 65:2, 5) I bildlig bemärkelse är han ”nära” och kan därför reagera snabbt. (Ps 145:18, 19; Jud 24, 25)

Guds kraft uppenbar i skaparverket. Hela det fysiska skaparverket, de oräkneliga väldiga himlakropparna (jfr Job 38:31–33) och allt på jorden, vittnar om kraft. Själva marken sägs ha kraft (1Mo 4:12), eftersom den ger mat som ger kraft och styrka (1Sa 28:22). Allt levande – växter, djur och människor – har kraft. I nyare tid har det också blivit väl känt vilken oerhörd potentiell kraft som finns i de ytterst små atomer som all materia består av. Vetenskapsmän kallar ibland materia för organiserad energi.

Hela Bibeln igenom betonas det att Gud, Skaparen av himmel och jord, besitter kraft och ”dynamisk energi”. (Jes 40:25, 26; Jer 10:12; 32:17) Intressant nog har det hebreiska ordet för ”Gud” (’El) troligen grundbetydelsen ”mäktig” eller ”stark”. (Jfr hur ordet används i 1Mo 31:29 i uttrycket ”min hands makt [’el]”.)

Gud visar sin makt på särskilda sätt. Den första människan, Adam, kände Jehova Gud som sin Skapare, Fader och Livgivare. Gud hade gett honom ett visst mått av makt och kraft genom att ge honom tankeförmåga och fysiska förmågor, och han hade dessutom gett honom arbete att utföra. (1Mo 1:26–28; 2:15) Denna makt skulle användas i överensstämmelse med Skaparens vilja och alltså styras av andra gudagivna egenskaper, till exempel vishet, rättvisa och kärlek.

 Upproret i Eden innebar att Guds suveränitet ifrågasattes. Även om det först och främst var en moralisk stridsfråga som väcktes, har upproret lett till att Gud har använt sin makt på särskilda sätt. (Se JEHOVA [Den stora stridsfrågan är en moralisk fråga].) Upproret sattes i gång av en av Guds andesöner, som därigenom blev Guds motståndare (hebr.: satạn). Jehova ingrep och dömde upprorsmakarna. Han visade sin makt genom att driva ut Adam och Eva från Eden och sätta lojala andevarelser vid ingången till trädgården. (1Mo 3:4, 5, 19, 22–24) Det visade att Jehovas ord inte är kraftlöst, svagt eller vacklande, utan att det är fullt av kraft och att det ofelbart uppfylls. (Jfr Jer 23:29.) Som den suveräne Guden visade Jehova att han är beredd och har förmågan att med hela sin myndighet genomföra det han har sagt.

Sedan Jehova fastställt sin avsikt har han konsekvent arbetat för att genomföra den. (1Mo 3:15; Ef 1:8–11) När hans tid är inne skall han göra slut på allt uppror på jorden och se till att den förste upproriske andevarelsen och de som är förbundna med honom krossas som man krossar huvudet på en orm. (Jfr Rom 16:20.) Jehova har låtit sin motståndare i andevärlden finnas under en tid och försöka bevisa sitt påstående, men han har inte avsagt sig sin suveräna ställning. Han har utövat sin rättmätiga myndighet genom att döma människor efter deras gärningar och belönat eller bestraffat dem vid den tidpunkt och på det sätt som han har ansett vara passande. (2Mo 34:6, 7; Jer 32:17–19) Dessutom har han med hjälp av sin makt bevisat att de människor som han har utvalt till att representera honom på jorden verkligen har varit hans tjänare. Genom att visa sin makt har han satt ett äkthetens sigill på de budskap som de har framfört.

Detta har varit ett uttryck för Guds godhet. Jehova har på så sätt gett människorna bevis för att han och ingen annan är den sanne Guden. Han har bevisat att han är värdig den fruktan, respekt, tillit och kärlek som hans förnuftsbegåvade skapelser visar honom och den lovprisning de ger. (Ps 31:24; 86:16, 17; Jes 41:10–13) Under århundradenas lopp har Jehova upprepade gånger försäkrat sina tjänare om att hans makt och kraft inte har försvagats, att hans ”arm” inte har blivit ”för kort” och att hans ”öra” inte har blivit för dövt för att höra. (4Mo 11:23; Jes 40:28; 50:2; 59:1) Och något som är ännu viktigare är att dessa yttringar av makt har förhärligat Jehovas eget namn. Hans sätt att använda sin makt sätter inte ner hans anseende eller befläckar det, utan det leder till att han blir upphöjd och till att han gör sig ”ett skönt namn”. (Job 36:22, 23; 37:23, 24; Jes 63:12–14)

Före och under den stora översvämningen. Under tiden före den stora översvämningen hade människorna många bevis för Guds makt. De visste att det var omöjligt att komma tillbaka till Eden, eftersom mäktiga andevarelser spärrade ingången. Gud visade att han var medveten om vad som pågick; han godkände Abels offer och uttalade domen över hans mordiske bror, Kain, men varnade samtidigt människor för att ta Kains liv. (1Mo 3:24; 4:2–15)

Ungefär 1 400 år senare blev jorden uppfylld av ondska och våld. (1Mo 6:1–5, 11, 12) Gud gav uttryck åt att situationen misshagade honom. Sedan han genom sin tjänare Noa hade låtit en varning gå ut, visade han genom en världsomfattande översvämning på ett kraftfullt sätt att han inte skulle tillåta att onda människor fördärvade jorden. Han använde inte sin makt till att tvinga dem att tillbe honom, men genom det arbete som Noa, ”en rättfärdighetens förkunnare”, utförde gav han dem möjlighet att ändra sig. Samtidigt visade han att han kunde befria rättsinniga människor från onda förhållanden. (2Pe 2:4, 5, 9) Hans dom kom plötsligt över de onda, och hans tillintetgörelse av dem slumrade inte, utan de tillintetgjordes inom loppet av 40 dagar. Han kommer att handla på liknande sätt i framtiden. (2Pe 2:3; 1Mo 7:17–23; Mt 24:37–39)

Falska gudar utmanas efter den stora översvämningen. Både Bibeln och forntida profana uppteckningar visar att människor vände sig bort från tillbedjan av den sanne Guden efter den stora översvämningen. Det finns tydliga vittnesbörd om att Nimrod, som ”uppträdde som en väldig jägare i opposition mot Jehova”, hade en framträdande roll i detta, och det finns belägg för att det först och främst var i Babel (Babylon) som den falska tillbedjan utvecklade sig. (1Mo 10:8–12; 11:1–4, 9; se BABEL; BABYLON nr 1; GUDAR OCH GUDINNOR.) Människorna försökte oberoende av Gud och utan hans bemyndigande demonstrera sin makt och sina förmågor genom att bygga ett torn i Babel. Tornet skulle ge ära åt dem som byggde det och inte åt Gud. Gud visste dessutom att detta bara skulle vara början. Det kunde leda till en lång rad ambitiösa maktprojekt som skulle föra människorna längre och längre bort från den sanne Guden, i trots mot honom och hans avsikt med jorden och människorna. Gud ingrep återigen och kullkastade projektet genom att skapa förvirring i deras språk, så att de skingrades över hela jorden. (1Mo 11:5–9)

 ”Naturgudar” i motsats till den sanne Guden. Forntida dokument från Babylon och från platser dit människor spred sig visar att dyrkan av ”naturgudar” (till exempel den babyloniske solguden Shamash och den kanaaneiske fruktbarhetsguden Baal) tidigt var mycket utbredd. I människors sinne var ”naturgudarna” förbundna med periodiska eller cykliska yttringar av kraft, till exempel solens upp- och nedgång, solstånd och dagjämning (med årstidsväxlingar som följd), vind och storm, regnet och dess inverkan på jordens fruktbarhet vid såningstid och skördetid och liknande vittnesbörd om krafter i verksamhet. Dessa krafter är opersonliga. Människorna behövde därför fylla ut tomrummet och ge sina gudar en personlighet med hjälp av sin egen fantasi. De föreställde sig i allmänhet att gudarna var nyckfulla; gudarna hade inga bestämda avsikter, de var moraliskt fördärvade och förtjänade inte att man tillbad och tjänade dem.

De synliga himlarna och jorden är emellertid tydliga bevis för att det finns en högre makt, en stor kraftkälla som ligger bakom alla dessa krafter och som har samordnat dem på ett sätt som obestridligen vittnar om avsikt och intelligens. Till den källan riktas denna lovprisning: ”Du, Jehova, ja vår Gud, är värdig att få härligheten och äran och makten, därför att du har skapat allt, och på grund av din vilja var det till och blev skapat.” (Upp 4:11) Jehova är inte en Gud som styrs eller begränsas av himmelska eller jordiska kretslopp. Hans makt kommer inte heller till uttryck på ett nyckfullt, oberäkneligt eller inkonsekvent sätt. När han visar sin makt uppenbarar det alltid något om hans personlighet, hans normer och hans avsikter. Angående den gudsbild som de hebreiska skrifterna förmedlar sägs det i ett uppslagsverk att ”kraften eller makten inte är det viktiga och mest framträdande, utan den vilja som denna kraft skall tjäna till att genomföra. Detta är överallt det framträdande draget.” (Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, utgiven av G. Kittel, 1935, bd II, sid. 292)

När israeliterna tillbad ”naturgudar” var det avfällighet. Det innebar att man undertryckte sanningen till förmån för en lögn och att man resonerade på ett oförnuftigt sätt och tillbad skapelsen i stället för Skaparen, som aposteln påpekar i Romarna 1:18–25. Jehova Gud är visserligen osynlig, men han har uppenbarat sina egenskaper för människorna. Som Paulus säger ses hans egenskaper ”tydligt alltifrån världens skapelse, ja, hans eviga makt och gudomlighet, eftersom de uppfattas genom de ting som är gjorda – så är de då utan ursäkt”.

Naturkrafterna är underlagda Guds kontroll. Det är rimligt att vänta sig att Jehova, för att slå fast att han är den sanne Guden, tydligt skulle visa att naturkrafterna var underlagda hans kontroll och göra det på ett sådant sätt att hans namn otvetydigt sattes i samband med det som hände. (Ps 135:5, 6) Solen, månen, planeterna och stjärnorna följer sina fasta banor, jordens atmosfäriska förhållanden (som ger upphov åt vind, regn osv.) följer de lagar som styr dem, gräshoppor samlas i svärmar och fåglar flyttar, men dessa och många andra normala förhållanden i naturen är inte tillräckliga för att helga Guds namn inför motståndare och sådana som utövar falsk tillbedjan.

Jehova kan emellertid låta naturen och naturkrafterna vittna om att han är den sanne Guden genom att använda dem på ett sätt som avviker från det normala så att hans särskilda avsikt förverkligas, ofta vid en tidpunkt som angetts i förväg. Också företeelser i naturen som i sig själva inte är unika, till exempel torka, häftigt regn eller liknande väderförhållanden, blir något utöver det normala när de uppfyller en profetia från Jehova. (Jfr 1Ku 17:1; 18:1, 2, 41–45.) I de flesta fall har emellertid företeelserna varit något utöver det normala, antingen på grund av omfattningen och intensiteten (2Mo 9:24) eller på grund av att de inträffat på ett ovanligt sätt eller på ett sätt som saknat motstycke eller vid en onormal tidpunkt (2Mo 34:10; 1Sa 12:16–18).

Ett barns födelse är också en vanlig händelse. Men när ett barn föddes av en kvinna som varit ofruktsam i hela sitt liv och dessutom hade passerat fruktsam ålder (som i Saras fall) var det något utöver det vanliga. (1Mo 18:10, 11; 21:1, 2) Det vittnade om Guds ingripande. Ett dödsfall är också en vanlig händelse. Men när döden inträffade vid en tidpunkt eller på ett sätt som angetts i förväg och utan annan påvisbar orsak var det något utöver det vanliga och ett tecken på gudomligt ingripande. (1Sa 2:34; 2Ku 7:1, 2, 20; Jer 28:16, 17) Allt detta visade att Jehova är den sanne Guden och att ”naturgudarna” är ”värdelösa gudar”. (Ps 96:5)

Jehova visar sig vara Abrahams Gud. Abraham och hans gynnade avkomlingar Isak och Jakob lärde känna Gud som den Allsmäktige. (2Mo 6:3) Som deras ”sköld” beskyddade han dem och deras familjer mot de mäktiga på jorden. (1Mo 12:14–20; 14:13–20; 15:1; 20:1–18; 26:26–29; Ps 105:7–15) Att Isak föddes åt åldriga föräldrar visade att inget är ”för svårt för Jehova”. (1Mo 18:14; 21:1–3) Gud gav sina tjänare framgång, och han hjälpte dem när det var  hungersnöd. (1Mo 12:10; 13:1, 2; 26:1–6, 12, 16; 31:4–13) Som ”hela jordens domare” verkställde Jehova dom över de beryktade städerna Sodom och Gomorra, men av hänsyn till sin vän Abraham bevarade han den trofaste Lot och hans döttrar vid liv. (1Mo 18:25; 19:27–29; Jak 2:23) Dessa människor hade inte bara en stark tro på Guds existens. De hade goda skäl att tro att Gud på ett mäktigt sätt ”belönar dem som uppriktigt söker honom”. (Heb 11:6) När Abraham uppmanades att offra sin älskade son, hade han välgrundade skäl att tro att Gud till och med kunde uppväcka Isak från de döda. (Heb 11:17–19; 1Mo 17:7, 8)

Jehova visar sig vara Israels Gud. När israeliterna var i Egypten gav Jehova detta löfte: ”Jag skall visa mig vara er Gud; och ni skall inse att jag är Jehova, er Gud.” (2Mo 6:6, 7) Farao förlitade sig på att Egyptens gudar och gudinnor hade makt att motverka Jehovas gärningar. Jehova lät avsiktligt farao fortsätta att trotsa honom en tid. Det gav Jehova tillfälle att ”visa ... [sin] makt” och få sitt ”namn förkunnat över hela jorden”. (2Mo 9:13–16; 7:3–5) Det gav Gud möjlighet att utföra många ”tecken” och ”under” (Ps 105:27) i form av tio plågor som tydligt visade att Skaparen har myndighet över vatten, solljus, insekter och andra djur och över människors kroppar. (2Mo 7–12)

I samband med de tio plågorna framstod det tydligt att Jehova skiljer sig från ”naturgudarna”. Plågorna, som omfattade mörker, oväder, hagel, gräshoppssvärmar och liknande naturföreteelser, var förutsagda och kom vid exakt angiven tidpunkt. Det rörde sig inte bara om sammanträffanden eller slumpartade händelser. Människor varnades i förväg, och de som lyssnade till varningarna lyckades slippa undan vissa plågor. (2Mo 9:18–21; 12:1–13) Gud kunde bestämma vilka som skulle drabbas av plågorna och se till att ett visst område skonades, så att det var uppenbart vilka som var hans godkända tjänare. (2Mo 8:22, 23; 9:3–7, 26) Han kunde sätta i gång och avsluta plågorna när han ville. (2Mo 8:8–11; 9:29) Även om faraos magiutövande präster verkade kunna upprepa de två första plågorna (och kanske till och med försökte ge sina egyptiska gudar äran för dem) misslyckades de snart med sina hemliga konster, och i samband med den tredje plågan tvingades de erkänna att ”Guds finger” låg bakom. (2Mo 7:22; 8:6, 7, 16–19) De kunde inte avvärja plågorna utan drabbades själva av dem. (2Mo 9:11)

Jehova visade sig vara Israels Gud och ”nära” dem genom att han återkrävde dem ”med uträckt arm och med stora straffdomar”. (2Mo 6:6, 7; 5Mo 4:7) När faraos härskaror hade tillintetgjorts i Röda havet sägs det att israeliterna ”fruktade Jehova och trodde på Jehova och på hans tjänare Mose”. (2Mo 14:31)

Lagförbundet upprättas. Innan lagförbundet med Israel upprättades utförde Jehova underverk genom att ge vatten och mat åt de miljoner som nu befann sig i Sinais vildmark och genom att ge dem seger över fiender. (2Mo 15:22–25; 16:11–15; 17:5–16) På den plats som hade utvalts på förhand, berget Sinai, visade Jehova på ett vördnadsbjudande sätt sin makt över de jordiska krafter han hade skapat. (2Mo 19:16–19; jfr Heb 12:18–21.) Nationen hade all orsak att erkänna att förbundet hade sitt ursprung hos Gud och att godta dess villkor med djup respekt. (5Mo 4:32–36, 39) Eftersom Gud använde sig av Mose på ett så beaktansvärt sätt, kunde folket vara fullt övertygat om att Pentateuken (den första delen av Den heliga skrift), som Mose skrev, var inspirerad av Gud. (Jfr 5Mo 34:10–12; Jos 1:7, 8.) När det aronitiska prästerskapets myndighet ifrågasattes, gav Jehova dessutom synligt till känna att det var han som hade installerat det. (4Mo 16, 17)

Kanaan erövras. Segern över sju kanaaneiska nationer som var ”folkrikare och mäktigare” än Israel (5Mo 7:1, 2) var ytterligare ett vittnesbörd om att Jehova är den sanne Guden (Jos 23:3, 8–11). Hans rykte banade vägen (2Mo 9:16; Jer 32:20, 21), och ”skräck” och ”fruktan” för hans folk Israel försvagade motståndarna (5Mo 11:25; 2Mo 15:14–17). De som stred mot israeliterna handlade därför så mycket mer klandervärt, för de hade vittnesbörd om att de hade med den sanne Gudens folk att göra – att strida mot dem var detsamma som att strida mot Gud. Några kanaanéer erkände klokt att Jehova var överlägsen deras avgudar, liksom andra tidigare gjort, och de sökte hans ynnest. (Jos 2:1, 9–13)

Sol och måne står stilla. Gibeoniterna var kanaanéer som trodde på Jehova. När de belägrades ingrep Jehova för deras skull. Han gjorde det möjligt för israeliterna att förlänga angreppet mot de belägrade styrkorna genom att låta solen och månen stå stilla från slagfältet sett, så att solen inte gick ner på nästan en hel dag. (Jos 10:1–14) Det kan ha inneburit att jorden slutade rotera, men det kan också ha åstadkommits på andra sätt, till exempel genom att ljusstrålarna från solen och månen fick en annan brytning. Oavsett hur Jehova åstadkom detta, klargjordes det återigen att ”allt vad Jehova har lust att göra, det gör han, i himlen och på jorden, i haven och alla djupen”. (Ps 135:6) Aposteln Paulus skrev senare: ”Varje hus byggs ju av någon, men den som har byggt allt är Gud.” (Heb 3:4)  I likhet med en man som bygger ett hus gör Jehova vad han vill med sin egen ”byggnad” och använder den som det passar honom. (Jfr 2Ku 20:8–11.)

Under de följande fyra århundradena, under domartiden, fortsatte Jehova att stödja israeliterna när de var lojala mot honom, och han upphörde att stödja dem när de vände sig till andra gudar. (Dom 6:11–22, 36–40; 4:14–16; 5:31; 14:3, 4, 6, 19; 15:14; 16:15–21, 23–30)

Under det israelitiska kungadömet. Under de 510 år som Israel var ett kungadöme höll Jehovas mäktiga ”arm” och beskyddande ”hand” ofta mäktiga angripare på avstånd, och han förvirrade och splittrade deras styrkor och skickade dem flyende tillbaka till deras egna områden. Dessa nationer tillbad inte bara ”naturgudar” utan också krigsgudar och krigsgudinnor. I vissa fall ansågs nationens överhuvud vara en gud. Eftersom de envist fortsatte att föra krig mot Jehovas folk, visade Jehova återigen att han är en ”stridsman”, ”härlighetens Kung ... väldig i strid”. (2Mo 15:3; Ps 24:7–10; Jes 59:17–19) Han mötte dem i terräng av alla slag, använde stridstaktik som överlistade deras skrytsamma härförare och besegrade krigare från många nationer även om de hade speciell krigsutrustning. (2Sa 5:22–25; 10:18; 1Ku 20:23–30; 2Kr 14:9–12) Han kunde se till att deras hemliga stridsplaner kom till hans folks kännedom lika exakt som om elektronisk avlyssningsutrustning hade placerats i deras palats. (2Ku 6:8–12) Vid vissa tillfällen gav han sitt folk styrka att strida, och vid andra tillfällen vann han segrar utan att de behövde strida. (2Ku 7:6, 7; 2Kr 20:15, 17, 22, 24, 29) Genom allt detta förödmjukade Jehova nationernas krigsgudar och avslöjade att de var värdelösa, ett bedrägeri. (Jes 41:21–24; Jer 10:10–15; 43:10–13)

Under och efter landsflykten. Jehova tillät att israeliterna fördes i landsflykt när det norra riket erövrades av Assyrien och när Judas rike ödelades av Babylon, men han bevarade Davids släktlinje för att uppfylla sitt förbund med David om ett evigt rike. (Ps 89:3, 4, 35–37) Under landsflykten höll han också sitt folks tro levande genom att han använde Daniel och andra på ett förunderligt sätt och utförde underverk som till och med fick världshärskare att ödmjukt erkänna hans makt. (Dan 3:19–29; 4:34–37; 6:16–23) Genom det mäktiga Babylons fall visade Jehova återigen att han är den ende sanne Guden. Han avslöjade att de hedniska gudarna inte är sanna gudar och förödmjukade dem. Hans folk var vittnen till detta. (Jes 41:21–29; 43:10–15; 46:1, 2, 5–7) Till nytta för sitt folk såg han till att de persiska kungarna gjorde slut på hans folks fångenskap och lät dem återvända till sitt hemland, så att de kunde återuppbygga templet och senare staden Jerusalem. (Esr 1:1–4; 7:6, 27, 28; Neh 1:11; 2:1–8) Esra skämdes med rätta för att be den persiske kungen om militärt beskydd för sitt ressällskap, även om värdet av det som israeliterna hade med sig tydligen översteg 360 miljoner kr. De vände sig i stället till Jehova, och som svar på deras bön beskyddade han dem under resan till Jerusalem. (Esr 8:21–27)

Under tiden som gick från det att Bibelns hebreiska skrifter fullbordades och fram till dess att Guds Son föddes på jorden måste Guds kraft ha medverkat till att bevara Israels nation, huvudstaden Jerusalem, den närliggande staden Betlehem, templet med dess prästerskap och andra inslag i den judiska ordningen. Allt detta behövde finnas för att profetiorna i förbindelse med Kristus Jesus och hans verksamhet skulle kunna uppfyllas. Historien berättar om försök att helt och hållet ersätta den judiska ordningen genom en helleniseringsprocess, dvs. genom att omvända judarna till den grekiska gudsdyrkan. Men detta hade i längden ingen verklig framgång. (Se GREKLAND, GREKER [Helleniseringens verkan på judarna].)

”Kristus som Guds kraft”. Efter Jesu mirakulösa födelse visade sig Guds kraft på ett aldrig tidigare skådat sätt – gentemot och genom Jesus. I likhet med psalmisten blev han ”som ett under för många”. (Ps 71:7) Jesus och hans lärjungar var, i likhet med Jesaja och hans barn, ”som tecken och som under i Israel från härarnas Jehova”, eftersom de uppenbarade Guds avsikt och vad som skulle hända i framtiden. (Jes 8:18; Heb 2:13; jfr Lu 2:10–14.) I Jesus uppfylldes det som Gud med sin kraft hade arbetat hänemot under tusentals år. Aposteln kunde med rätta kalla Jesus ”Guds kraft och Guds vishet”. (1Kor 1:24)

Jesus visade sig vara den efterlängtade Messias, Jehovas Smorde, som ”styrkans ande” skulle vila över. (Jes 11:1–5) Man kunde förvänta att detta skulle bekräftas genom mäktiga vittnesbörd. (Mik 5:2–5; jfr Joh 7:31.) Redan när en judisk jungfru fick veta att hon skulle föda Guds Son började Gud tala till förmån för sin Son. (Lu 1:35–37) Denna födelse var inte bara ett enastående vittnesbörd om Guds makt, utan den tjänade flera bestämda syften. För det första frambringades en fullkomlig människa, en ”andre” Adam, som kunde helga sin Faders namn och avlägsna den vanära som den förste jordiske sonen hade dragit över det namnet och därigenom bevisa att Satans påstående var falskt. För det andra skulle den fullkomlige Jesus  sörja för en rättslig grund för att återlösa lydiga människor från syndens och dödens grepp. (1Kor 15:45–47; Heb 2:14, 15; Rom 5:18–21; se LÖSEN, FRIKÖPANDE.) Och för det tredje skulle denne fullkomlige avkomling av David vara arvinge till ett evigt kungarike. (Lu 1:31–33)

När Jesus blev smord med Guds ande kom Guds kraft till uttryck genom honom. (Apg 10:38) Mose var ”kraftfull i sina ord och handlingar”, men eftersom Jesus var den profet som var större än Mose, var Jesus detta i en mycket större omfattning. (5Mo 34:10–12; Apg 7:22; Lu 24:19; Joh 6:14) Han undervisade med rätta ”som en som hade myndighet”. (Mt 7:28, 29) Precis som Gud hade gett en grund för att tro på Mose, Josua och andra, gav han nu en fast grund för tro på sin Son. (Mt 11:2–6; Joh 6:29) Jesus tog inte själv åt sig någon ära, utan erkände alltid att det var Gud som stod bakom de kraftgärningar han utförde. (Joh 5:19, 26; 7:28, 29; 9:3, 4; 14:10) Uppriktiga människor erkände att det var ”Guds väldiga makt” som kom till uttryck genom honom. (Lu 9:43; 19:37; Joh 3:2; 9:28–33; jfr Lu 1:68; 7:16.)

Vad pekade Jesu underverk fram emot?

Det Jesus gjorde var ett bevis för att Gud är intresserad av människorna och visade vad Gud så småningom skall göra för alla som älskar rättfärdighet. Jesu kraftgärningar berörde till stor del de problem och svårigheter som människor har att brottas med, i första hand sådana som beror på synden, med alla dess skadliga verkningar. Sjukdom och död är följder av synden, och Jesu förmåga att bota alla slags sjukdomar (Mt 8:14, 15; Lu 6:19; 17:11–14; 8:43–48) och att till och med uppväcka döda (Mt 9:23–25; Lu 7:14, 15; Joh 11:39–44) bevisade att han var den som Gud hade utvalt till att befria människorna från synden och dess straff. (Jfr Mk 2:5–12.) Jesus var ”det sanna brödet från himlen”, ”livets bröd”, något långt bättre än det manna israeliterna åt i vildmarken. (Joh 6:31–35, 48–51) Han fick inget bokstavligt vatten att strömma ut från en klippa, men han erbjöd ”levande vatten”, ”livets vatten”. (Joh 7:37, 38; Upp 22:17; jfr Joh 4:13, 14.)

Hans kraftgärningar pekade också fram emot andra välsignelser som hans kungadöme skulle medföra. Elisa hade mättat 100 man med bara 20 bröd och lite säd, men Jesus mättade tusentals med mycket mindre än så. (2Ku 4:42–44; Mt 14:19–21; 15:32–38) Mose och Elisa hade gjort bittert och hälsovådligt vatten sött och friskt. Jesus förvandlade vanligt vatten till fint vin för att bidra till den glada stämningen vid en bröllopsfest. (2Mo 15:22–25; 2Ku 2:21, 22; Joh 2:1–11) Under hans styre kommer därför ingen att behöva svälta, utan då skall det göras ”ett gästabud för alla folk”. (Jes 25:6) När lärjungarna fiskade visade han att han kan göra människors arbete mycket produktivt, och det ger en försäkran om att människor under hans kungarikes styre skall bli rikt välsignade och inte bli tvungna att leva på existensminimum. (Lu 5:4–9; jfr Joh 21:3–7.)

Något som är ännu viktigare är att allt detta hade en andlig sida. Han botade andligt blinda, stumma och sjuka och gladde sina lärjungar med ett överflöd av andlig mat och dryck. Han försäkrade också lärjungarna om att deras tjänst skulle vara produktiv. (Jfr Lu 5:10, 11; Joh 6:35, 36.) När han vid vissa tillfällen mirakulöst fyllde människors fysiska behov, var det i första hand för att stärka deras tro. Det materiella han åstadkom var inte det huvudsakliga syftet. (Jfr Joh 6:25–27.) Guds kungarike och hans rättfärdighet var vad man skulle söka först, inte mat och dryck. (Mt 6:31–33) Jesus var själv ett exempel i detta när han vägrade att göra stenar till bröd för att stilla sin hunger. (Mt 4:1–3)

Andlig befrielse. I Israel hade det funnits många mäktiga krigare, men Guds makt, som kom till uttryck genom hans Son, var riktad mot större fiender än människor. Jesus var den store befriaren (Lu 1:69–74) som sörjde för vägen till befrielse från de största förtryckarna, nämligen Satan och hans demoner. (Heb 2:14, 15) Detta gjorde han inte bara genom att driva ut demoner. (Lu 4:33–36) Med hjälp av sanningens kraftfulla ord öppnade han också dörren till frihet på vid gavel för dem som ville bli befriade från den falska religionens förtryckande bördor och slaveri. (Mt 23:4; Lu 4:18; Joh 8:31, 32) Genom att han var trogen och bevarade sin ostrafflighet segrade han inte bara över en stad eller ett rike utan över ”världen”. (Joh 14:30; 16:33)

Kraftgärningarnas underordnade betydelse. Även om Jesus lade störst vikt vid de sanningar han förkunnade, visade han ändå att de kraftgärningar han gjorde hade betydelse. Gång på gång riktade han uppmärksamheten på att de bekräftade vem han hade fått sitt uppdrag och sitt budskap från. Kraftgärningarna var viktiga först och främst därför att de uppfyllde profetiorna. (Joh 5:36–39, 46, 47; 10:24–27, 31–38; 14:11; 20:27–29) De som såg sådana kraftgärningar fick ett särskilt ansvar. (Mt 11:20–24; Joh 15:24) Jesus var, som Petrus vid pingsten  senare sade till folkskarorna, ”en man som av Gud blev offentligt visad för er genom kraftgärningar och under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, alldeles som ni själva vet”. (Apg 2:22) Dessa vittnesbörd om Guds makt och kraft visade att Guds kungarike hade ”hunnit upp” dem. (Mt 12:28, 31, 32)

Genom att Gud använde sin Son på detta särskilda sätt kunde ”många hjärtans överväganden ... avslöjas”. (Lu 2:34, 35) De såg tydligt ”Jehovas arm”, men många, det stora flertalet, föredrog att lägga in en annan innebörd i det de hade bevittnat eller att låta själviska intressen hindra dem från att handla i enlighet med de ”tecken” de hade sett. (Joh 12:37–43; 11:45–48) Många ville uppnå personliga fördelar med hjälp av Guds kraft men hungrade inte uppriktigt efter sanning och rättfärdighet. Deras hjärtan berördes inte av den medkänsla och godhet som låg bakom så många av Jesu kraftgärningar (jfr Lu 1:78; Mt 9:35, 36; 15:32–37; 20:34; Mk 1:40, 41; Lu 7:11–15 med Lu 14:1–6; Mk 3:1–6), en medkänsla som återspeglade den medkänsla som Jesus hade sett hos sin Fader (Mk 5:18, 19).

Ansvarsfull användning av makt. Jesus använde alltid sin makt på ett ansvarsfullt sätt och aldrig för att stoltsera. När han förbannade det ofruktbara fikonträdet hade det tydligen symbolisk innebörd. (Mk 11:12–14; jfr Mt 7:19, 20; 21:42, 43; Lu 13:6–9.) Jesus använde inte sin makt utan meningsfull anledning, vilket Satan försökte få honom att göra. När han gick på vattnet gjorde han det för att han behövde ta sig till en viss plats och för att han så sent på dygnet inte hade någon annan möjlighet att ta sig dit. (Mk 6:45–50) Det var något helt annat än att kasta sig ner från templets bröstvärn som en som ville begå självmord. (Mt 4:5–7) Herodes, som hade ett felaktigt motiv, fick inte sin nyfikenhet stillad när han ville att Jesus skulle utföra ett tecken. (Lu 23:8) Jesus hade tidigare vägrat att utföra ”ett tecken från himlen” när fariséerna och sadducéerna hade bett honom göra det, tydligen på grund av att de inte sökte efter ett tecken för att styrka sin tro på uppfyllelsen av Guds ord utan för att slippa visa sådan tro. De hade ett orätt motiv. (Mt 16:1–4; jfr Mt 15:1–6; 22:23, 29.)

På grund av den brist på tro som Jesus mötte i Nasaret utförde han inte många kraftgärningar där. Orsaken var inte att källan till hans kraft var otillräcklig, utan att omständigheterna inte gjorde det berättigat eller medgav det. Guds kraft skulle inte ödslas på människor som tvivlade och var oemottagliga. (Mk 6:1–6; jfr Mt 10:14; Lu 16:29–31.) Att andras tro inte var absolut nödvändig för att Jesus skulle kunna utföra underverk framgår av att han läkte det avhuggna örat på översteprästens slav, som ingick i den folkskara som kom för att gripa Jesus. (Lu 22:50, 51)

Jesu Kristi uppståndelse från de döda till andligt liv var den största manifestationen någonsin av Guds makt. Utan uppståndelsen skulle den kristna tron vara ”förgäves”, och de kristna skulle vara ”de mest ömkansvärda av alla människor”. (1Kor 15:12–19) Det är den handling som Jesu lärjungar mest likartat berättade om och den största enskilda handling som tjänar till att styrka tron. När Jesus var på jorden utgjorde avstånd inte något hinder för att utföra kraftgärningar (Mt 8:5–13; Joh 4:46–53), och från sin plats i himlen smorde Jesus vid pingsten sina efterföljare med Guds ande och gav dem möjlighet att utföra kraftgärningar under hans frånvaro. Han bestyrkte därigenom deras vittnesbörd om hans uppståndelse (Apg 4:33; Heb 2:3, 4) och bevisade samtidigt att de var Guds godkända folk, hans församling (Apg 2:1–4, 14–36, 43; 3:11–18).

Jesu död som människa hade inte gjort Jehovas arm för kort, vilket framgår av alla de tecken och under som apostlarna och andra utförde. (Apg 4:29, 30; 6:8; 14:3; 19:11, 12) De utförde likadana kraftgärningar som deras Herre hade gjort. De botade ofärdiga (Apg 3:1–9; 14:8–10) och sjuka (Apg 5:12–16; 28:7–9), uppväckte döda (Apg 9:36–41; 20:9–11) och drev ut demoner (Apg 8:6, 7; 16:16–18), och de gjorde detta utan att försöka uppnå personliga fördelar eller för att själva bli ärade (Apg 3:12; 8:9–24; 13:15–17). Gud använde dem till att uttala sina domar över dem som handlade ont, liksom han tidigare hade gjort genom profeterna, och ingav på så sätt tillbörlig respekt för sig själv och sina representanter. (Apg 5:1–11; 13:8–12) De fick förmågor som de inte hade haft tidigare, till exempel förmågan att tala främmande språk och att tolka dem. Även detta tjänade ett gott syfte, för de skulle snart utvidga predikoarbetet och förkunna Jehovas underbara gärningar bland nationerna, utanför Israels gränser. (1Kor 12:4–11; Ps 96:3, 7)

Jehova utförde dessutom andra mäktiga gärningar. Han öppnade till exempel möjligheter för de kristna att förkunna på vissa distrikt, han beskyddade dem från motståndare som försökte sätta stopp för deras förkunnarverksamhet, och han vägledde dem i deras tjänst. För det mesta gjorde han det på ett sätt som allmänheten inte lade märke till. (Apg 5:17–20; 8:26–29, 39, 40; 9:1–8; 10:19–22, 44–48; 12:6–11; 13:2; 16:6–10, 25–33; 18:9, 10; 1Kor 16:8, 9)

 Det var förutsagt att de mirakulösa förmågor som apostlarna fick genom anden och som de vidarebefordrade till andra skulle finnas bland de kristna bara under församlingens barndom och att de därefter skulle upphöra. (1Kor 13:8–11; se GÅVOR FRÅN GUD [Andens gåvor].) McClintock och Strongs Cyclopedia (1981, bd VI, sid. 320) nämner att det är ”ett obestritt faktum att vi under de hundra första åren efter apostlarnas död hör föga eller inget om att underverk utfördes av de första kristna”. Jesus och hans apostlar varnade emellertid för att fiender till Gud – avfällingar och ett symboliskt vilddjur – i framtiden skulle utföra vilseledande kraftgärningar. (Mt 7:21–23; 24:23–25; 2Th 2:9, 10; Upp 13:11–13; se DJUR, SYMBOLISKA.)

Guds kraftfulla gärningar når en höjdpunkt i samband med upprättandet av hans kungarike under Kristus Jesus och de domshandlingar som den händelsen får till följd.

Se FYLLA HANDEN MED MAKT.