Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Malakis bok

Malakis bok

Den sista boken i de hebreiska skrifterna enligt den vanliga indelningen av Bibelns böcker. I den traditionella judiska kanon kommer den sist bland de så kallade mindre profeterna, men före Skrifterna (Ketuvim). Boken innehåller en proklamation om Israel som Jehova lät Malaki framföra. (Mal 1:1)

Förhållandena på Malakis tid. På den tid då Malaki profeterade var tillståndet bland prästerna bedrövligt. I strid med Lagen godtog prästerna halta, blinda och sjuka djur som offer på Jehovas altare. (Mal 1:8; 3Mo 22:19; 5Mo 15:21) De gav inte folket rätt vägledning och undervisning, och därför fick de många att snava. (Mal 2:7, 8) När de skulle döma visade de partiskhet. (2:9) Allt detta hade en dålig inverkan på israeliterna i allmänhet och fick dem att betrakta det som meningslöst att tjäna Jehova. (3:14, 15) Detta kan man se av att israeliterna inte betalade tionde för att understödja templet. De hade kommit så långt bort från tillbedjan av Jehova att de tydligen skilde sig från sina hustrur för att gifta sig med kvinnor som tillbad falska gudar. Dessutom blev trolldom, äktenskapsbrott, lögn, bedrägeri och förtryck vanligt bland israeliterna. (2:11, 14–16; 3:5, 8–10) Av det skälet varnade Jehova för att han skulle komma till sitt tempel för att hålla dom. (3:1–6) Samtidigt uppmanade han överträdarna att ändra sinne och sade: ”Vänd tillbaka till mig, så skall jag vända tillbaka till er.” (3:7)

När boken skrevs. Med hjälp av innehållet i Malakis bok kan man fastställa när den blev fullbordad. Den måste ha skrivits efter landsflykten i Babylon, eftersom israeliterna styrdes av en ståthållare. Att tillbedjan skedde i templet visar att det hade blivit återuppbyggt. (Mal 1:7, 8; 2:3, 13; 3:8–10) Malaki måste alltså ha verkat senare än Haggaj (520 f.v.t.) och Sakarja (520–518 f.v.t.), eftersom dessa profeter uppmanade israeliterna att fullborda templet. (Esr 5:1, 2; 6:14, 15) Det är tydligt att israeliterna på den här tiden försummade den sanna tillbedjan och inte följde Guds lag, och dessa förhållanden tycks passa in på den situation som rådde när Nehemja kom till Jerusalem för andra gången, en tid efter kung Artaxerxes 32:a år (ca 443 f.v.t.). (Jfr Mal 1:6–8; 2:7, 8, 11, 14–16; Neh 13:6–31.) Därför skrevs Malakis bok, liksom Nehemjas bok, antagligen efter 443 f.v.t.

I harmoni med andra bibelböcker. Boken är i full överensstämmelse med resten av Bibeln. Aposteln Paulus citerar från Malaki 1:2, 3 när han vill visa att Guds utväljande ”inte [beror] på den som gärna vill eller på den som löper, utan på Gud, som är barmhärtig”. (Rom 9:10–16) Jehova framställs som Skaparen (Mal 2:10; jfr Ps 100:3; Jes 43:1; Apg 17:24–26) och som en rättvis, barmhärtig och oföränderlig Gud som inte låter en uppsåtlig överträdelse förbli ostraffad. (Mal 2:2, 3, 17; 3:5–7, 17, 18; 4:1; jfr 2Mo 34:6, 7; 3Mo 26:14–17; Neh 9:17; Jak 1:17.) Vikten av Guds namn betonas. (Mal 1:5, 11, 14; 4:2; jfr 5Mo 28:58, 59; Ps 35:27; Mik 5:4.) Det ges även en uppmaning att komma ihåg Moses lag. (Mal 4:4)

Boken riktade också israeliternas uppmärksamhet på den kommande Messias och på Jehovas dag. Det sägs att Jehova skulle sända sin ”budbärare”, men denne skulle bara vara förelöparen till en som var ännu större, ”förbundets budbärare”, som skulle komma tillsammans med Jehova. (Mal 3:1) De inspirerade skildringarna av Matteus (11:10–14; 17:10–13), Markus (9:11–13) och Lukas (1:16, 17, 76) anger att Jesu förelöpare, Johannes döparen, var den ”budbärare” och den ”Elia” som omnämns i Malaki 3:1 och 4:5, 6.

[Ruta på sidan 282]

HUVUDPUNKTER I MALAKIS BOK

En proklamation som betonar att man får stå till svars inför Jehova Gud när man åsidosätter hans krav

Skriven av profeten Malaki, uppenbarligen omkring 95 år efter det att de första judarna hade återvänt från Babylon

Jehova har älskat Israel, men folket föraktar hans namn (1:1–14)

Jehova älskade sitt folk precis som han älskade Jakob; Esau däremot hade han hatat

Ändå föraktar Israels präster Guds namn och tar emot halta och sjuka djur som offer; de skulle aldrig ge sådana djur till sin ståthållare

Prästerna och folket fördöms för att de inte håller sig till Jehovas vägar (2:1–17)

Prästerna har vikit av från Guds väg, och de har fått många ”att snava i förbindelse med lagen” och har på så sätt ”fördärvat förbundet med Levi”

Många har gift sig med utländska kvinnor, och några har handlat förrädiskt mot sin ungdoms hustru genom att skilja sig från henne

Israeliterna har tröttat ut Gud genom att påstå att han godkänner dem som gör det onda

Den sanne Herren skall döma och luttra sitt folk (3:1–18)

Jehova skall komma till templet tillsammans med förbundets budbärare; Jehova skall luttra och rena leviterna, och Judas offergåva kommer att behaga honom

Trollkarlar, äktenskapsbrytare, sådana som svär falskt, bedragare och förtryckare skall få en snabb dom

Folket uppmanas att föra in hela tiondet i Jehovas förrådshus; då skall välsignelser tömmas ut över dem

En minnesbok skall skrivas för dem som fruktar Jehova; hans folk skall se skillnaden mellan den rättfärdige och den ondskefulle

Jehovas stora dag som inger fruktan kommer (4:1–6)

På Jehovas dag skall de ondskefulla bli tillintetgjorda, men ”rättfärdighetens sol” skall lysa fram för dem som fruktar Guds namn

Den dagen skall föregås av ett återställande arbete som profeten Elia skall utföra