Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Messias

Messias

Från den hebreiska verbroten mashạch, som betyder ”bestryka” och ”smörja”. (2Mo 29:2, 7) Messias (mashịach) betyder ”smord” eller ”(den) smorde”. Det motsvarande grekiska ordet är khristọs, Kristus. (Mt 2:4, not)

I de hebreiska skrifterna används verbaladjektivet mashịach om många män. David blev officiellt utnämnd till kung genom att han smordes med olja, och han omtalas därför som Jehovas ”smorde”, ordagrant ”messias”. (2Sa 19:21; 22:51; 23:1; Ps 18:50) Andra kungar, däribland Saul och Salomo, omtalas också som Jehovas ”smorde”. (1Sa 2:10, 35; 12:3, 5; 24:6, 10; 2Sa 1:14, 16; 2Kr 6:42; Klag 4:20) Uttrycket används också om översteprästen. (3Mo 4:3, 5, 16; 6:22) Patriarkerna Abraham, Isak och Jakob kallas Jehovas ”smorda”. (1Kr 16:16, 22, not) Perserkungen Cyrus omtalas som Guds ”smorde”, eftersom han blev utvald av Gud till att utföra en bestämd uppgift. (Jes 45:1; se SMORD, SMÖRJANDE.)

I de kristna grekiska skrifterna förekommer den transkriberade formen Messịas i den grekiska texten till Johannes 1:41 tillsammans med förklaringen ”som översatt betyder Kristus”. (Se också Joh 4:25; i den svenska utgåvan av Nya världens översättning är ”Messias” på övriga ställen i de kristna grekiska skrifterna en återgivning av uttrycket ho Khristọs.) Ibland används ordet Khristọs ensamt om Messias, den Smorde, eller om någon som utger sig för att vara Messias. (Mt 2:4; 22:42; Mk 13:21) Men oftast står Khristọs tillsammans med egennamnet Jesus, antingen som ”Jesus Kristus” eller som ”Kristus Jesus”, för att visa att det är han som är Messias. Ibland står ordet ensamt men ändå med tydlig hänsyftning på Jesus, som ett uttryck för att Jesus är Kristus, dvs. Messias. Detta gäller exempelvis i uttalandet ”Kristus dog för oss”. (Rom 5:8; Joh 17:3; 1Kor 1:1, 2; 16:24; se KRISTUS.)

Messias i de hebreiska skrifterna. I Daniel 9:25, 26 avser ordet mashịach uteslutande den kommande Messias. (Se SJUTTIO VECKOR.) Många andra ställen i de hebreiska skrifterna syftar också på den kommande Messias, men inte bara på honom. Exempelvis handlar Psalm 2:2 utan tvivel om den gång då de filisteiska kungarna försökte störta den smorde kung David. Men att versen också syftar på den förutsagde Messias framgår av Apostlagärningarna 4:25–27, där den tillämpas på Jesus Kristus. Många av de män som kallades ”smorda” förebildade på olika sätt Jesus Kristus och det verk han skulle utföra. Detta gäller bland annat David, Israels överstepräst och Mose (omtalad som ”Messias” i Heb 11:23–26).

Profetior som inte innehåller ordet ”Messias”. En rad andra verser i de hebreiska skrifterna som inte innehåller ordet Messias uppfattades ändå som messianska profetior av judarna. Alfred Edersheim har funnit 456 avsnitt som ”den gamla synagogan omtalade som messianska”, och i de äldsta rabbinska skrifterna har man funnit 558 hänvisningar som stöder sådana tillämpningar. (The Life and Times of Jesus the Messiah, 1906, bd I, sid. 163; bd II, sid. 710–737) Som exempel kan nämnas 1 Moseboken 49:10, där det förutsägs att spiran, symbolen för makt, skulle tillhöra Judas stam och att Silo skulle komma i Judas släktlinje. Targum Onkelos, de jerusalemiska targumerna och midrash stöder alla den uppfattningen att ”Silo” syftar på Messias.

De hebreiska skrifterna innehåller många profetior som ger detaljer kring Messias bakgrund och uppgifter om när han skulle framträda, vad han skulle uträtta, hur han skulle bli behandlad av andra och vilken plats han skulle inta i Guds anordningar. När de olika upplysningarna kombinerades gav de en bild av Messias som skulle kunna hjälpa sanna tillbedjare att identifiera honom. Detta skulle utgöra en grundval för dem att tro på honom som den sanne ledaren som var sänd av Jehova. Även om judarna inte på förhand förstod alla de profetior som gällde den Smorde, framgår det av evangelieskildringarna att de hade tillräckligt med kunskap för att kunna känna igen Messias när han framträdde.

Förståelsen under det första århundradet v.t. De historiska upplysningar som finns, främst i evangelierna, ger en allmän bild av i vilken utsträckning judarna i det första århundradet förstod de messianska profetiorna.

Kung och Davids son. Det var en allmänt vedertagen uppfattning bland judarna att Messias skulle vara en kung i Davids släktlinje. När astrologerna frågade: ”Var är den judarnas kung som är född?” visste Herodes den store att det var ”Messias” de frågade efter. (Mt 2:2–4) Jesus frågade senare fariséerna vems avkomling Messias skulle vara. Trots att dessa religiösa ledare inte trodde på Jesus svarade de att Messias skulle vara Davids son. (Mt 22:41–45)

Född i Betlehem. I Mika 5:2, 4 var det sagt att en framtida ”härskare i Israel”, en som skulle ”vara stor intill jordens ändar”, skulle komma från Betlehem. Detta uppfattades som ett uttalande om Messias. När Herodes den store frågade de främsta prästerna och de skriftlärda var Messias skulle födas svarade de: ”I Betlehem i Judeen”, och sedan citerade de Mika 5:2. (Mt 2:3–6) Också bland vanliga människor fanns det de som kände till detta. (Joh 7:41, 42)

En profet som skulle utföra många tecken. Genom Mose hade Gud förutsagt att det skulle komma en stor profet. (5Mo 18:18) På Jesu tid väntade judarna på den profeten. (Joh 6:14) Aposteln Petrus sätt att använda Moses ord i Apostlagärningarna 3:22, 23 visar att han förstod att även lärjungarnas religiösa motståndare skulle betrakta dessa ord som en messiansk profetia, och detta tyder på en allmänt utbredd förståelse av 5 Moseboken 18:18. Den samariska kvinnan vid brunnen ansåg också att Messias skulle vara en profet. (Joh 4:19, 25, 29) Folk förväntade sig att Messias skulle utföra tecken. (Joh 7:31)

Delvis skilda uppfattningar. Även om judarna i allmänhet hade kunskap om den kommande Messias, är det tydligt att alla inte hade samma kunskap eller samma förståelse. Många visste exempelvis att han skulle komma från Betlehem, men inte alla. (Mt 2:3–6; Joh 7:27) En del trodde att ”Profeten” var någon annan än Messias. (Joh 1:20, 21; 7:40, 41) Det fanns också profetior om Messias som inte ens Jesu lärjungar förstod. Detta gällde särskilt profetiorna om att Messias skulle bli förkastad och om att han skulle lida, dö och bli uppväckt. (Jes 53:3, 5, 12; Ps 16:10; Mt 16:21–23; 17:22, 23; Lu 24:21; Joh 12:34; 20:9) Men när detta väl hade ägt rum och profetiorna hade blivit förklarade började lärjungarna och även några som ännu inte var lärjungar förstå att dessa avsnitt i de hebreiska skrifterna var profetiska. (Lu 24:45, 46; Apg 2:5, 27, 28, 31, 36, 37; 8:30–35) Eftersom flertalet judar inte förstod att Messias måste lida och dö, var detta något som de första kristna betonade när de förkunnade för judar. (Apg 3:18; 17:1–3; 26:21–23)

Felaktiga förväntningar. Av Lukas skildring framgår det att många judar väntade sig att Messias skulle framträda just vid den tid då Jesus var på jorden. Simeon och andra judar ”väntade på Israels tröst” och ”Jerusalems befrielse” när Jesus fördes till templet som barn. (Lu 2:25, 38) När Johannes döparen utförde sin tjänst var folket ”förväntansfullt” och trodde att Messias snart skulle komma. (Lu 3:15) Men många hade egna förväntningar som de räknade med att Messias skulle motsvara. Profetiorna i de hebreiska skrifterna visade att Messias skulle fylla två olika roller. Å ena sidan skulle han komma ”ödmjuk och ridande på en åsna”, och å andra sidan skulle han komma ”med himlens moln” för att tillintetgöra sina motståndare, och då skulle allt herravälde bli underlagt honom. (Sak 9:9; Dan 7:13) Judarna insåg inte att dessa profetior gällde Messias framträdande vid två vitt skilda tillfällen som låg långt ifrån varandra i tiden.

Judiska källor visar i likhet med Lukas 2:38 att folket på den tiden väntade på Jerusalems befrielse. I The Jewish Encyclopedia sägs det: ”De längtade efter den utlovade befriaren av Davids hus, som skulle befria dem från den hatade utländske inkräktarens ok, göra slut på det ogudaktiga romerska styret och upprätta sitt eget fridsrike.” (1976, bd VIII, sid. 508) De försökte göra Jesus till en jordisk kung. (Joh 6:15) När han inte ville infria deras förväntningar förkastade de honom.

Johannes döparen och hans lärjungar tycks också ha förväntat sig att Messias skulle vara en jordisk kung. Johannes visste att Jesus var Messias och Guds Son, för han hade sett Jesus bli smord med helig ande och hade hört Guds röst godkänna honom. Johannes saknade inte tro. (Mt 11:11) När han frågade: ”Skall vi vänta på någon annan?” kan han därför ha menat: ”Skall vi vänta oss någon mer, någon som skall uppfylla alla judarnas förhoppningar?” Kristus besvarade frågan genom att peka på de gärningar han utförde (gärningar som var förutsagda i de hebreiska skrifterna). Han avslutade med att säga: ”Lycklig är den som inte i mig finner orsak att snava och falla.” Det svaret visade att det var nödvändigt att ha tro och urskillningsförmåga, men det var också ett svar som skulle tillfredsställa och trösta Johannes, för det var en försäkran om att Jesus var den som skulle uppfylla Guds löften. (Mt 11:3; Lu 7:18–23) Innan Jesus steg upp till himlen trodde även hans lärjungar att han vid den tiden skulle befria Israel från icke-judiskt herravälde och upprätta kungariket (återställa det rike som var knutet till Davids släktlinje) på jorden. (Lu 24:21; Apg 1:6)

Falska messiasgestalter. Efter Jesu död följde judarna många falska messiasgestalter, precis som Jesus hade förutsagt. (Mt 24:5) ”Av Josephus skrifter framgår det att det uppstod flera messiasgestalter under det första århundradet, före templets förstöring [år 70], och att dessa utlovade befrielse från det romerska oket och fick ivriga anhängare.” (The Jewish Encyclopedia, bd X, sid. 251) År 132 blev sedan en av de mest framträdande falska messiasgestalterna, Bar Kokhba, hyllad som messiansk kung. Han ledde ett uppror som slogs ner av romarna, vilket ledde till att tusentals judar dödades. Att dessa falska messiasgestalter framträdde visar att många judar först och främst var intresserade av en politisk Messias, men det visar också att de med rätta väntade på en personlig Messias, inte bara på en messiansk era eller en messiansk nation. En del menar att Bar Kokhba var avkomling av David, och det skulle i så fall ha gett en viss tyngd åt hans anspråk på att vara Messias. Men eftersom släktregistren uppenbarligen förstördes år 70 kunde ingen som därefter utgav sig för att vara Messias lägga fram några bevis för att han var av Davids släkt. (Messias måste därför framträda före år 70, som Jesus gjorde, för att kunna bevisa att han var Davids arvinge. Detta visar att de som fortfarande väntar på att Messias skall framträda på jorden misstar sig.) Några av dem som längre fram påstod att de var Messias var Moses från Kreta, som sade att han skulle få havet mellan Kreta och Palestina att dela sig, och Serenus, som vilseledde många judar i Spanien. I The Jewish Encyclopedia räknas 28 falska messiasgestalter upp som framträdde mellan år 132 och 1744. (Bd X, sid. 252–255)

Jesus blev erkänd som Messias. De historiska vittnesbörden i evangelieskildringarna visar att Jesus verkligen var Messias. Människor i det första århundradet, som hade möjlighet att fråga ut ögonvittnen och granska bevisen, godtog de historiska upplysningarna som sanna. De var så övertygade om sanningshalten att de var villiga att uthärda förföljelse och dö för sin tro, som var grundad på dessa säkra upplysningar. I de historiska evangelieskildringarna berättas det om flera individer som öppet erkände att Jesus var Messias. (Mt 16:16; Joh 1:41, 45, 49; 11:27) Jesus sade inte emot dem, och vid några tillfällen bekräftade han att han var Messias. (Mt 16:17; Joh 4:25, 26) Vid andra tillfällen ville han inte säga rent ut att han var Messias; det hände till och med att han sade till andra att inte göra det offentligt känt. (Mk 8:29, 30; 9:9; Joh 10:24, 25) Eftersom Jesus fanns där folk kunde höra honom och se hans gärningar, ville han att deras uppfattning skulle vara grundad på dessa säkra vittnesbörd, att de skulle tro därför att de med egna ögon hade sett uppfyllelsen av profetiorna i de hebreiska skrifterna. (Joh 5:36; 10:24, 25; jfr Joh 4:41, 42.) I dag har vi evangelierna, som berättar vem Jesus var och vad han gjorde, tillsammans med de hebreiska skrifterna, som innehåller många förutsägelser om vad han skulle göra, och detta gör att vi kan veta och tro på att Jesus verkligen är Messias. (Joh 20:31; se JESUS KRISTUS.)

[Tabell på sidan 351]

BETYDELSEFULLA PROFETIOR OM JESUS OCH DERAS UPPFYLLELSE

Profetia

Händelse

Uppfyllelse

1Mo 49:10

Född i Judas stam

Mt 1:2–16; Lu 3:23–33; Heb 7:14

Ps 132:11;Jes 9:7; 11:1, 10

Av Davids, Isais sons, släkt

Mt 1:1, 6–16; 9:27; Apg 13:22, 23; Rom 1:3; 15:8, 12

Mik 5:2

Född i Betlehem

Lu 2:4–11; Joh 7:42

Jes 7:14

Född av en jungfru

Mt 1:18–23; Lu 1:30–35

Jer 31:15

Små barn mördade efter hans födelse

Mt 2:16–18

Hos 11:1

Kallad ut ur Egypten

Mt 2:15

Mal 3:1; 4:5; Jes 40:3

Vägen beredd framför honom

Mt 3:1–3; 11:10–14; 17:10–13; Lu 1:17, 76; 3:3–6; 7:27; Joh 1:20–23; 3:25–28; Apg 13:24; 19:4

Jes 61:1, 2

Bemyndigad att utföra sitt uppdrag

Lu 4:18–21

Jes 9:1, 2

Hans tjänst medförde att folk i Naftali och Sebulon fick se ett stort ljus

Mt 4:13–16

Ps 78:2

Talade i liknelser

Mt 13:11–13, 31–35

Jes 53:4

Bar våra sjukdomar

Mt 8:16, 17

Ps 69:9

Nitälskade för Jehovas hus

Mt 21:12, 13; Joh 2:13–17

Jes 42:1–4

Skulle som Jehovas tjänare inte träta med någon på gatorna

Mt 12:14–21

Jes 53:1

Blev inte trodd

Joh 12:37, 38; Rom 10:11, 16

Sak 9:9; Ps 118:26

Red in i Jerusalem på en åsninnas föl; hälsad som kung och som den som kommer i Jehovas namn

Mt 21:1–9; Mk 11:7–11; Lu 19:28–38; Joh 12:12–15

Jes 28:16; 53:3; Ps 69:8; 118:22, 23

Förkastad, men blev huvudhörnstenen

Mt 21:42, 45, 46; Apg 3:14; 4:11; 1Pe 2:7

Jes 8:14, 15

Blev en sten att snava på

Lu 20:17, 18; Rom 9:31–33

Ps 41:9; 109:8

En apostel trolös; förrådde Jesus

Mt 26:47–50; Joh 13:18, 26–30; Apg 1:16–20

Sak 11:12

Förrådd för 30 silverstycken

Mt 26:15; 27:3–10; Mk 14:10, 11

Sak 13:7

Lärjungarna blev skingrade

Mt 26:31, 56; Joh 16:32

Ps 2:1, 2

Romerska myndighetspersoner och Israels ledare gick samman mot Jehovas smorde

Mt 27:1, 2; Mk 15:1, 15; Lu 23:10–12; Apg 4:25–28

Jes 53:8

Rannsakad och dömd till döden

Mt 26:57–68; 27:1, 2, 11–26; Joh 18:12–14, 19–24, 28–40; 19:1–16

Ps 27:12

Falska vittnen användes mot honom

Mt 26:59–61; Mk 14:56–59

Jes 53:7

Tyst inför sina anklagare

Mt 27:12–14; Mk 14:61; 15:4, 5; Lu 23:9

Ps 69:4

Hatad utan orsak

Lu 23:13–25; Joh 15:24, 25

Jes 50:6; Mik 5:1

Slagen, spottad på

Mt 26:67; 27:26, 30; Joh 19:3

Ps 22:16, not

Hängd på en påle

Mt 27:35; Mk 15:24, 25; Lu 23:33; Joh 19:18, 23; 20:25, 27

Ps 22:18

Lottkastning om hans kläder

Mt 27:35; Joh 19:23, 24

Jes 53:12

Räknad bland syndare

Mt 26:55, 56; 27:38; Lu 22:37

Ps 22:7, 8

Smädad medan han hängde på pålen

Mt 27:39–43; Mk 15:29–32

Ps 69:21

Fick ättika och galla

Mt 27:34, 48; Mk 15:23, 36

Ps 22:1

Övergiven av Gud, lämnad åt fienden

Mt 27:46; Mk 15:34

Ps 34:20; 2Mo 12:46

Hans ben blev inte krossade

Joh 19:33, 36

Jes 53:5; Sak 12:10

Genomborrad

Mt 27:49; Joh 19:34, 37; Upp 1:7

Jes 53:5, 8, 11, 12

Dog offerdöden för att bära bort synderna och öppna vägen till en rättfärdig ställning inför Gud

Mt 20:28; Joh 1:29; Rom 3:24; 4:25; 1Kor 15:3; Heb 9:12–15; 1Pe 2:24; 1Jo 2:2

Jes 53:9

Begravd bland de rika

Mt 27:57–60; Joh 19:38–42

Jon 1:17; 2:10

I graven under delar av tre dygn, sedan uppväckt

Mt 12:39, 40; 16:21; 17:23; 27:64; 28:1–7; Apg 10:40; 1Kor 15:3–8

Ps 16:8–11, not

Uppväckt innan kroppen undergått förgängelse

Apg 2:25–31; 13:34–37

Ps 2:7

Jehova erkände honom som sin Son genom att pånyttföda honom med hjälp av sin ande och genom att uppväcka honom

Mt 3:16, 17; Mk 1:9–11; Lu 3:21, 22; Apg 13:33; Rom 1:4; Heb 1:5; 5:5