[Nabonịd] Av babyloniskan; betyder ”Nebo [en babylonisk gud] är upphöjd”.

Den siste enväldige härskaren i det babyloniska världsväldet och far till Belsassar. Med kilskriftstexter som grund menar man att han regerade i ca 17 år (556–539 f.v.t.). Han var mycket intresserad av litteratur, konst och religion.

Nabonid hävdar i sina inskrifter att han var av adlig härkomst. En tavla som man funnit nära det forntida Haran visar att Nabonids mor eller farmor var en hängiven dyrkare av månguden Sin. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 311, 312) Som kung dyrkade Nabonid själv mycket hängivet månguden, både i Haran och i Ur, där denne gud hade en framträdande ställning. (BILD, bd 2, sid. 324)

På kilskriftstavlor från Nebukadnessars åttonde år (från nisan 617 till nisan 616 f.v.t.) sägs det att en viss Nabu-naid ”förestår staden”, och en del historiker menar att detta syftar på den Nabonid som senare blev kung. Men Nabonid måste i så fall ha varit mycket ung när han fick en administrativ ställning och mycket gammal när Babylon föll ca 77 år senare (539 f.v.t.).

I samband med att den grekiske historikern Herodotos redogör för händelser i Nebukadnessars 20:e regeringsår (nisan 605 till nisan 604 f.v.t.) berättar han om ett fredsfördrag som slöts mellan lydierna och mederna med ”babyloniern Labynetos” som medlare. Man menar att ”Labynetos” i själva verket är Herodotos sätt att skriva Nabonids namn. Senare nämner Herodotos att persern Kyros (Cyrus) stred mot sonen till Labynetos och Nitokris. (I, 74, 188; i den sv. utgåvan Herodotos historia, 2000, sid. 48, 95)

I boken Nabonidus and Belshazzar (Yale Oriental Series) lägger professor R. P. Dougherty fram uppfattningen att Nitokris var dotter till Nebukadnessar och att Nabonid (Labynetos) därför var Nebukadnessars svärson. (1929, sid. 63; se också sid. 17, 30.) Den ”son” till Nitokris och Nabonid (Labynetos) som Herodotos nämner antas vara Belsassar, som Cyrus faktiskt stred mot. Även om den här teorin bygger på en rad slutledningar och antaganden, kan den möjligen förklara vad som gjorde det möjligt för Nabonid att bestiga den babyloniska tronen. Den är också i harmoni med Bibeln, som omtalar Nebukadnessar som ”far” till Belsassar, Nabonids son (Dan 5:11, 18, 22), eftersom ordet ”far” ibland används om en förfader. Enligt den här uppfattningen var alltså Belsassar dotterson till Nebukadnessar. (Se emellertid BELSASSAR.)

Nabonid besteg tronen efter mordet på Labashi-Marduk. Men i en av sina inskrifter omtalar han sig själv som Nebukadnessars och Neriglissars ”mäktige representant”, och detta tyder på att han hävdade att han kom till makten på ett lagligt sätt och inte var någon troninkräktare.

På flera prismor nämner Nabonid både sig själv och sin förstfödde son, Belsassar, i förbindelse med böner till månguden. (Documents From Old Testament Times, utgiven av D. W. Thomas, 1962, sid. 73) En inskrift visar att han i sitt tredje år, innan han drog ut på det fälttåg som ledde till erövringen av Tema i Arabien, överlät kungamakten i Babylon åt Belsassar. Av samma text framgår det att Nabonid väckte anstöt bland invånarna i sitt rike genom att han favoriserade tillbedjan av månguden och inte var på plats i Babylon när nyårsfesten skulle firas. Av den så kallade Nabonidkrönikan framgår det att Nabonid var i staden Tema under sitt 7:e, 9:e, 10:e och 11:e regeringsår. Om alla dessa tillfällen sägs det: ”Kungen kom inte till Babylon [till ceremonierna i månaden nisan]; (statyn av) guden Nebo kom inte till Babylon, (statyn av) guden Bel gick inte ut (från Esagila i en procession); [nyårs]festen [utgick].” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 306) Eftersom texten är skadad är redogörelsen för de andra åren ofullständig.

Om oasstaden Tema sägs det på ett annat ställe: ”Han förskönade staden, byggde (där) [ett palats] som liknade palatset i Su·an·na (Babylon).” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 313) Nabonid tycks ha flyttat sitt kungliga residens till Tema, och andra texter visar att kamelkaravaner fraktade dit varor från Babylon. Utan att göra avkall på sin ställning som rikets  kung överlät han styret i Babylon åt Belsassar. Eftersom Tema var en knutpunkt vid de karavanvägar där man fraktade guld och kryddor genom Arabien, kan det ha legat ekonomiska motiv bakom Nabonids intresse för staden, men det kan också ha funnits militärstrategiska skäl. En del har också menat att han kan ha ansett det klokt ur politisk synvinkel att styra Babylon genom sin son. Andra faktorer, t.ex. det hälsosamma klimatet i Tema och måndyrkans starka ställning i Arabien, har också nämnts som möjliga orsaker till att Nabonid uppenbarligen föredrog den staden.

Det finns inga upplysningar tillgängliga om vad Nabonid ägnade sig åt mellan sitt 12:e och sitt sista regeringsår. Eftersom han räknade med att mederna och perserna skulle angripa under ledning av Cyrus, hade han slutit ett förbund med det lydiska riket och med Egypten. Enligt Nabonidkrönikan var Nabonid tillbaka i Babylon det år då Medo-Persien gick till angrepp. Nyårsfesten firades, och de babyloniska gudarna fördes in i staden. Med avseende på Cyrus framryckning sägs det i krönikan att han efter en seger vid Opis erövrade Sippar (60 km norr om Babylon) och att ”Nabonid flydde”. Sedan följer berättelsen om medernas och persernas erövring av Babylon, och det sägs att Nabonid togs till fånga när han återvände dit. (Ancient Near Eastern Texts, sid. 306) Berossos, en babylonisk präst på 200-talet f.v.t., berättar i sina skrifter att Nabonid hade dragit ut för att strida mot Cyrus styrkor men att han blev besegrad. Han berättar vidare att Nabonid flydde till Borsippa (sydsydväst om Babylon) och att han efter Babylons fall överlämnade sig till Cyrus och därefter förvisades till Karmanien (i södra Persien). Den här berättelsen stämmer överens med den bibliska skildringen i Daniel, kapitel 5, som visar att Belsassar fungerade som kung i Babylon när staden föll.

Med tanke på att Nabonid inte omnämns i kapitel 5 i Daniels bok kan det vara värt att betona att Daniel bara redogör för ett fåtal av de händelser som föregick Babylons fall och att världsväldets sammanbrott bara beskrivs med några få ord. Men det hänsyftas uppenbarligen på Nabonids herravälde i Daniel 5:7, 16, 29, där det sägs att Belsassar erbjöd Daniel att bli den tredje i riket. Här är det underförstått att Nabonid var den förste i riket och Belsassar den andre. Professor Dougherty säger därför: ”Daniels femte kapitel kan anses stämma med fakta genom att Nabonid utelämnas i berättelsen, för han tycks inte ha varit delaktig i de händelser som utspelade sig när Gobryas [som ledde Cyrus här] drog in i staden.” (Nabonidus and Belshazzar, sid. 195, 196; se också sid. 73, 170, 181; se Dan 5:1, not.)

Vad innehåller egentligen Nabonidkrönikan?

Nabonidkrönikan är ett lertavlefragment som nu förvaras på British Museum. Krönikan innehåller i första hand en uppräkning av de viktigaste händelserna under Nabonids regering, däribland en kortfattad skildring av Babylons fall för Cyrus här. Även om tavlan utan tvivel har sitt ursprung i Babylon och är skriven med babylonisk kilskrift, har forskare som studerat stilen på skriften kommit fram till att den kan vara från den seleukidiska perioden (312–65 f.v.t.), dvs. 200 år eller mer efter Nabonids tid. Man är så gott som säker på att tavlan är en kopia av ett tidigare dokument. Krönikan förhärligar Cyrus och talar så pass nedsättande om Nabonid att den anses vara ett verk av en persisk skrivare, och den har rentav kallats ”persisk propaganda”. Men även om så är fallet menar historiker att de faktiska upplysningarna ändå är tillförlitliga.

Trots att krönikan är kortfattad (tavlan är ca 14 cm på det bredaste stället och har ungefär samma höjd) är detta den mest fullständiga kilskriftsberättelse som finns om Babylons fall. Ett utdrag som börjar på den femte raden i den  tredje av de fyra spalterna lyder: ”[Sjuttonde året:] ... I månaden tashritu, när Cyrus angrep Akkads krigshär i Opis vid Tigris, gjorde Akkads invånare uppror, men han (Nabonid) nedgjorde de förvirrade invånarna. På 14:e dagen blev Sippar intaget utan strid. Nabonid flydde. Den 16:e dagen drog Gobryas (Ugbaru), ståthållare över Gutium, och Cyrus här in i Babylon utan strid. Nabonid fängslades i Babylon när han återvände (dit). ... I månaden arahshamnu, på tredje dagen, tågade Cyrus in i Babylon. Gröna kvistar ströddes framför honom – ett tillstånd av ’fred’ (sulmu) utropades i staden.” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 306)

Det bör påpekas att uttrycket ”sjuttonde året” inte står på tavlan, eftersom den delen av texten är förstörd. Översättarna har valt att infoga detta årtal därför att de menar att Nabonids 17:e regeringsår också var hans sista. Därför utgår de från att det var under det året som Babylon föll och att denna tidsangivelse har funnits i den del av texten som nu är skadad. Även om Nabonid skulle ha regerat längre än man vanligtvis antar, påverkar inte detta uppfattningen att Babylon föll 539 f.v.t., eftersom det finns andra källor som pekar på det året. Men denna brist begränsar ändå till viss del värdet av Nabonidkrönikan.

Även om årtalet alltså saknas, anges både månaden och dagen för stadens fall i den bevarade texten. Kronologer har räknat ut att det angivna datumet, den 16 tashritu (tishri), motsvarar den 11 oktober enligt den julianska kalendern, dvs. den 5 oktober enligt den gregorianska kalendern, år 539 f.v.t. Eftersom detta datum är allmänt erkänt och det inte finns något som talar emot det, kan det användas som ett nyckelår, dvs. ett årtal som kan förbindas med både den profana och den bibliska historien. (Se KRONOLOGI.)

Det är intressant att lägga märke till att krönikan säger att Cyrus trupper drog in i Babylon ”utan strid”. Det betyder antagligen att de inte mötte något större eller organiserat motstånd, vilket stämmer med Jeremias profetia, som lyder: ”Babylons väldiga män har upphört att strida.” (Jer 51:30)

Det är också intressant att se att krönikan tydligen hänsyftar på Belsassar. Han nämns visserligen inte vid namn, men i ett verk framhålls det att rad 8 i spalt 1 i krönikan, sedd i ljuset av en senare del av krönikan (sp. II, rad 5, 10, 19, 23), skulle kunna uppfattas som att Nabonid betrodde Belsassar kungamakten och gjorde honom till medregent. (Babylonian Historical Texts: Relating to the Capture and Downfall of Babylon, Sidney Smith, London 1924, sid. 100) Flera gånger sägs det i krönikan att kronprinsen var i Akkad (Babylonien) medan Nabonid själv var i Tema (i Arabien). Att Nabonidkrönikan inte nämner Belsassar vid namn eller beskriver hans död ger inte någon som helst anledning att betvivla exaktheten i Daniels inspirerade bok, där namnet Belsassar förekommer åtta gånger och där hans död nämns som en avslutning på den målande beskrivningen av Babylons fall. (Dan 5) Kilskriftsexperter medger i stället att Nabonidkrönikan är ytterst kortfattad, och som nämnts här ovan anser de att den skrevs i avsikt att ställa Nabonid i dålig dager och inte för att ge en detaljerad historisk skildring. I sitt verk Nabonidus and Belshazzar säger R. P. Dougherty: ”Den bibliska redogörelsen kan tolkas såsom den bästa, därför att den använder namnet Belsassar.” (Sid. 200; kursiverat av oss)

Även om spalt 4 i krönikan är mycket skadad, har forskarna utifrån det som finns kvar av texten dragit slutsatsen att den handlar om en belägring av Babylon vid en senare tidpunkt, då en troninkräktare hade intagit staden. Man menar att den första belägringen av Babylon efter Cyrus tid ägde rum under ett uppror av Nebukadnessar III (Nidintu-Bel), som hävdade att han var son till Nabonid. Han blev besegrad det år Darius I tog makten, dvs. sent under år 522 f.v.t.