Sedan Jesus hade talat om den ödeläggelse som skulle drabba Jerusalem sade han: ”Jerusalem skall trampas ner av nationerna tills nationernas fastställda tider [”hedningarnas tider”, 1917] har löpt ut.” (Lu 21:24) Vilken period Jesus avsåg med uttrycket ”nationernas fastställda tider [grek.: kairoi ethnọ̄n]” och vad den skulle innebära har diskuterats mycket.

”Fastställda tider”. Uttrycket ”fastställda tider” är här en återgivning av det grekiska ordet kairọs (plur.: kairoi), som enligt ett uppslagsverk betyder ”en fastställd eller avgränsad period, en tidsperiod, ibland en läglig eller gynnsam tid”. (Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words, 1981, bd 4, sid. 138) Enligt ett annat verk kan det också betyda ”exakt eller kritisk tid”. (A Greek-English Lexicon, H. G. Liddell och R. Scott, 1968, sid. 859) Ordet ingår i uttrycken ”skördetiden”, ”frukttiden” och ”rätta tiden för fikon” (Mt 13:30; 21:34; Mk 11:13), och det används om den ”rätta tiden” för att dela ut mat (Mt 24:45; Lu 12:42), ”den fastställda tiden” då Jesu tjänst skulle börja och den period av möjligheter som hans tjänst innebar (Mk 1:15; Mt 16:3; Lu 12:56; 19:44) samt den ”fastställda tiden” för hans död (Mt 26:18). När Jesus skulle bota två demonbesatta män skrek demonerna till honom: ”Har du kommit hit för att plåga oss före den fastställda tiden?” (Mt 8:29)

Kairọs används också om framtida perioder eller tidpunkter i Guds anordning eller tidsschema, särskilt i samband med Kristi närvaro och hans kungarike. (Apg 1:7; 3:19; 1Th 5:1) Aposteln Paulus talar således om den ”heliga hemlighet” som Gud har uppenbarat ”med avseende på en förvaltning vid de fastställda tidernas [kairọ̄n] fullbordan, nämligen att sammanfatta allt igen i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden”. (Ef 1:9, 10) Med  tanke på den innebörd ordet kairọs har i Bibeln kan man med rätta förvänta att uttrycket ”nationernas fastställda tider” inte syftar på något vagt eller obestämt utan på en ”fastställd eller avgränsad period”, en ”exakt eller kritisk tid”, en period som har en bestämd början och ett bestämt slut.

”Nationerna” och ”Jerusalem”. Innebörden i Jesu uttalande är naturligtvis knuten till det han sade om nertrampandet av Jerusalem, som skulle fortsätta tills ”nationernas fastställda tider” hade löpt ut. Ordet ”nationer” (eller ”hedningar”) är en återgivning av det grekiska ordet ẹthnē, som betyder ”nationer” och som i Bibeln särskilt används om de icke-judiska nationerna. En del har därför menat att profetian måste gälla den period då det forntida Jerusalem eller den geografiska plats där staden låg skulle stå under hedniskt herravälde.

Det är tydligt att Jesus avsåg det bokstavliga Jerusalem när han beskrev den förstöring som skulle komma (och som kom när romarna intog staden år 70). Men som många bibelkommentatorer har påpekat visar uttalandet om ”nationernas fastställda tider” att profetian sträcker sig mycket längre än så. I det kända verket Commentary av F. C. Cook sägs det om Jesu uttalande i Lukas 21:24: ”Det tjänar till att skilja den strängt eskatologiska delen av den stora profetian [dvs. den del som gäller de sista dagarna] från den del som gäller Jerusalems förstöring.” För att kunna avgöra om ”nationernas fastställda tider” bara gäller det bokstavliga Jerusalem eller om det syftar på något mer och större måste man därför undersöka vad ”Jerusalem” representerar i Bibeln.

Jerusalem var huvudstaden i Israels nation, och man sade att kungarna i Davids släktlinje satt ”på Jehovas tron”. (1Kr 29:23) Staden representerade därför sätet för den regering som var insatt av Gud, dvs. Guds förebildliga kungarike, och som härskade genom Davids hus. Jerusalem med berget Sion var ”den store Kungens stad”. (Ps 48:1, 2) Följaktligen kom Jerusalem att representera riket med kungar i Davids dynasti, precis som Washington, London, Paris och Moskva kan representera olika nationers regeringar i vår tid och omtalas synonymt med dem i nyhetsrapporter. Efter det att Jerusalem hade trampats ner av babylonierna genom att kungen fördes i landsflykt och landet lämnades öde framträdde det aldrig någon ny kung av Davids dynasti som härskade från det jordiska Jerusalem. Men Bibeln visar att Jesus, Messias, som föddes i Davids släktlinje, skulle härska från det himmelska Sions berg, från det himmelska Jerusalem. (Ps 2:6, 7; Heb 5:5; Upp 14:1, 3)

Nertrampandet börjar. Nertrampandet av den davidiska dynastins kungarike började inte när romarna förstörde Jerusalem år 70 v.t. Det började ett antal århundraden tidigare, år 607 f.v.t., då denna dynasti störtades av babylonierna i och med att Nebukadnessar förstörde Jerusalem och tillfångatog den avsatte kungen, Sidkia, och landet lämnades öde. (2Ku 25:1–26; se KRONOLOGI.) Detta skedde i enlighet med de profetiska ord som riktades till Sidkia i Hesekiel 21:25–27: ”Ta av turbanen, och lyft av kronan. Detta skall inte mer vara detsamma. ... En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Inte heller detta skall tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.” De kristna grekiska skrifterna visar att det är Kristus Jesus som har ”den lagliga rätten” till Davids krona, som Sidkia förlorade. Ängeln som tillkännagav att Jesus skulle födas sade om honom: ”Jehova Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska som kung över Jakobs hus för evigt, och hans kungarike skall inte få något slut.” (Lu 1:32, 33)

I och med att Jerusalem föll år 607 fick de hedniska makterna herraväldet över hela jorden. Det blev ett avbrott i Davids dynasti och det herravälde den utövade, och staden Jerusalem eller det den representerade skulle fortsätta att ”trampas ner” så länge som Guds kungarike, så som det kom till uttryck genom Davids hus, var i ett förnedrat, overksamt tillstånd under de hedniska makterna. Att nertrampandet är förknippat med herravälde framhålls i Unger’s Bible Dictionary (1965, sid. 398), där det sägs: ”Följaktligen fortsätter hedningarna att uppträda som ’nationerna’ fram till slutet av sitt förvaltarskap som jordens härskare. Slutet på denna period kommer att vara slutet på ’hedningarnas tider’ (Lu 21:24; Dan 2:36–44).” (Jfr Hes 17:12–21; även beskrivningen av Medo-Persiens fall i Dan 8:7, 20.)

Sambandet med Daniels profetior. Minst två gånger i sin profetia om ändens tid hänvisade Jesus till innehållet i Daniels bok. (Jfr Mt 24:15, 21 med Dan 11:31; 12:1.) I Daniels bok finner man en målande beskrivning av de hedniska makternas herravälde över jorden under deras ”fastställda tider”. Kapitel 2 innehåller en profetisk syn av en stor bildstod, en syn som kung Nebukadnessar fick. Under inspiration visade Daniel att bildstoden representerade raden av hedniska världsvälden, som får sitt slut genom att dessa välden tillintetgörs av det kungarike som ”himlens Gud” upprättar och  som sedan härskar över hela jorden. (Dan 2:31–45) Det är värt att lägga märke till att bildstoden börjar med det babyloniska väldet, den första världsmakt som ”trampade ner” Jerusalem genom att störta Davids dynasti och lämna ”Jehovas tron” i Jerusalem utan kung. Detta bidrar till att bekräfta att ”nationernas fastställda tider” började när Jerusalem ödelades 607 f.v.t.

Synen av trädet i Daniel, kapitel 4. I Daniels bok finner man dessutom en tydlig parallell till hur Jesus använde ordet ”tider” i samband med ”nationerna”, dvs. de hedniska makterna. Även i det här fallet var det Nebukadnessar – den kung som avsatte Davids avkomling Sidkia – som fick en syn som Daniel uttydde och förknippade med kungamakt som getts av Gud. I synen såg Nebukadnessar ett kolossalt träd, och en ängel från himlen befallde att det skulle huggas ner. Stubben lämnades kvar i band av järn och koppar och skulle bli stående så bland markens gräs tills ”sju tider” hade gått fram över den. ”Dess hjärta skall förändras från att vara en människas, och den skall få ett djurs hjärta, och sju tider skall gå fram över den ... för att de levande skall inse att den Högste är härskare i mänsklighetens kungarike och att han ger det åt vem han vill och sätter till och med den ringaste av människorna över det.” (Dan 4:10–17; se Dan 4:16, not.)

Knuten till ”nationernas fastställda tider”. Det råder inget tvivel om att synen fick en uppfyllelse på Nebukadnessar själv. (Se Dan 4:31–35.) En del menar därför att den endast har direkt profetisk tillämpning på honom. De menar att synen bara framhäver den eviga sanningen att Gud är högre än alla andra makter, mänskliga eller påstått gudomliga. Och även om de erkänner att denna sanning eller princip gäller utöver det som hände Nebukadnessar, tror de inte att synen har att göra med någon bestämd tidsperiod eller ett gudomligt tidsschema. En undersökning av hela Daniels bok visar emellertid att tidsfaktorn är framträdande i alla de syner och profetior boken innehåller. De världsmakter och händelser som beskrivs i synerna framställs inte som isolerade eller tillfälliga företeelser, lösryckta ur tiden, utan de passar in i en historisk ram eller tidsföljd. (Jfr Dan 2:36–45; 7:3–12, 17–26; 8:3–14, 20–25; 9:2, 24–27; 11:2–45; 12:7–13.) Dessutom pekar Daniels bok gång på gång fram emot det slutresultat som utgör temat i dess profetior – att Gud skall upprätta ett universellt och evigt rike med ”människosonen” som kung. (Dan 2:35, 44, 45; 4:17, 25, 32; 7:9–14, 18, 22, 27; 12:1) Boken utmärker sig också bland de hebreiska skrifterna genom att den talar om ”ändens tid”. (Dan 8:19; 11:35, 40; 12:4, 9)

Med tanke på det som sagts här ovan verkar det inte logiskt att synen av det symboliska ”trädet” och omnämnandet av ”sju tider” bara skulle gälla en babylonisk härskare som blev sinnessjuk i sju år och som sedan blev frisk och insatt på tronen igen, särskilt inte i ljuset av Jesu eget profetiska uttalande om ”nationernas fastställda tider”. Det finns åtminstone tre starka skäl att tro att den omfattande synen och uttydningen av den togs med i Daniels bok just för att den uppenbarar hur länge ”nationernas fastställda tider” skulle vara och när Guds rike skulle upprättas med Kristus som kung. Det första gäller den tidpunkt då synen gavs: precis vid den kritiska tid i historien då Gud, universums suveräne härskare, hade tillåtit att det kungarike som han hade upprättat bland sitt förbundsfolk störtades. Det andra gäller den person som fick synen: just den härskare som var Guds redskap vid det omstörtandet och som därigenom med Guds tillåtelse fick världsherraväldet, utan att hindras i sin maktutövning av något rike som representerade Jehova Gud. Och det tredje gäller synens genomgående tema: ”att de levande skall inse att den Högste är härskare i mänsklighetens kungarike och att han ger det åt vem han vill och sätter till och med den ringaste av människorna över det”. (Dan 4:17)

Trädet som symbol och Guds suveränitet. Symbolspråket i synen är inte på något sätt unikt. Träd används på flera ställen i Bibeln som symbol för härskande makter, däribland Guds förebildliga kungarike i Jerusalem. (Jfr Dom 9:6–15; Hes 17:1–24; 31:2–18.) En stubbe som skjuter skott och symboler som en ”kvist”, ett ”skott” eller en ”telning” får flera gånger representera att en bestämd gren eller släktlinje på nytt får härskarmakten, särskilt i profetiorna om Messias. (Jes 10:33–11:10; 53:2–7; Jer 23:5; Hes 17:22–24; Sak 6:12, 13; jfr Job 14:7–9.) Jesus omtalade sig själv som både ”Davids rot” och hans ”ättling”. (Upp 5:5; 22:16)

Det är tydligt att kärnpunkten i synen är att Jehova Gud har den oinskränkta suveräniteten över ”mänsklighetens kungarike”, och detta ger oss en ledtråd till den fulla förståelsen av synen. Trädet är i första uppfyllelsen en bild av Nebukadnessar, som vid den tiden var överhuvudet för den dominerande världsmakten, Babylon. Men innan Nebukadnessar erövrade Jerusalem var Guds förebildliga rike, vars kung härskade från den staden, det medel Jehova använde för att visa sin rättmätiga suveränitet över jorden. Detta rike var således ett gudomligt  hinder som Nebukadnessar måste röja ur vägen för att nå sitt mål – världsherravälde. När Jehova tillät att det förebildliga riket i Jerusalem störtades tillät han att det synliga uttrycket för hans suveränitet, Davids dynasti, ”höggs ner”. Världsherraväldet över ”mänsklighetens kungarike” övergick nu i de hedniska nationernas händer, som kunde utöva det utan att hindras av något rike som representerade Gud. (Klag 1:5; 2:2, 16, 17) Mot den här bakgrunden förstår vi att ”trädet”, förutom att det är en bild av Nebukadnessar, representerar suveränitet eller världsherravälde som utövas genom en anordning av Gud.

Förnyat världsherravälde. Gud gör emellertid klart att han inte har överlåtit världsherraväldet åt hedniska välden för evigt. Synen visar att Gud skulle hålla sig tillbaka (symboliserat av banden av järn och av koppar runt trädets stubbe) tills ”sju tider” var till ända. (Dan 4:16, 23, 25) Därefter skulle ”den Högste”, som är ”härskare i mänsklighetens kungarike”, ge världsherraväldet åt ”vem han vill”. (Dan 4:17) Daniels bok visar att det var till ”människosonen” som han gav ”herravälde och ära och kungamakt, för att alla folk, folkgrupper och språk skulle tjäna honom”. (Dan 7:13, 14) I den profetia där Jesus talar om ”nationernas fastställda tider” framgår det tydligt att det är Kristus Jesus som skall utöva sådant världsherravälde som Guds utvalde kung, Davids kunglige arvinge. (Mt 24:30, 31; Lu 21:27–31, 36) Den symboliska ”stubben”, som representerade det förhållandet att Gud fortfarande hade den suveräna rätten att utöva världsherraväldet över ”mänsklighetens kungarike”, skulle således skjuta skott igen i form av Guds Sons kungarike. (Ps 89:27, 35–37)

Sju symboliska tider. I den uppfyllelse som gällde Nebukadnessar var de ”sju tiderna” tydligen sju år då Nebukadnessar var sinnessjuk, med symtom som påminner om symtomen på lykantropi. Han lämnade då sin tron och åt gräs som markens djur. (Dan 4:31–36) Det är värt att lägga märke till att Bibeln framställer de hedniska makter som utövar världsherravälde som djur som är i opposition mot Guds heliga folk och ”furstarnas Furste”. (Jfr Dan 7:2–8, 12, 17–26; 8:3–12, 20–25; Upp 11:7; 13:1–11; 17:7–14.) Och när det gäller ordet för ”tider” (av aram. ‛iddạn), så som det används i Daniels profetia, visar flera ordböcker att det betyder ”år”. (Se Lexicon in Veteris Testamenti Libros, L. Koehler och W. Baumgartner, Leiden 1958, sid. 1106; A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, Brown, Driver och Briggs, 1980, sid. 1105; Lexicon Linguae Aramaicae Veteris Testamenti, utgiven av E. Vogt, Rom 1971, sid. 124.) Det framgår av Bibeln att ett sådant år är 360 dagar, för Uppenbarelseboken 12:6, 14 visar att tre och en halv tid är detsamma som ”1 260 dagar”. (Jfr också Upp 11:2, 3.) Enligt detta sätt att räkna måste ”sju tider” vara detsamma som 2 520 dagar. Ett bestämt antal dagar kan i bibliska profetior användas som en symbol för samma antal år, vilket framgår av 4 Moseboken 14:34 och Hesekiel 4:6. Det är bara när man tillämpar den regel som anges där, ”en dag för ett år”, på de ”sju tiderna” som den profetiska synen i Daniel, kapitel 4, kan sägas få en meningsfull uppfyllelse efter Nebukadnessars tid, vilket man kan förvänta med tanke på de vittnesbörd som här har presenterats. De ”sju tiderna” motsvarar alltså 2 520 år.

Det är anmärkningsvärt att tidskriften Zion’s Watch Tower på grundval av de upplysningar som nämnts här ovan redan i mars 1880 pekade fram emot 1914 som det år då ”nationernas fastställda tider” skulle löpa ut (och de hedniska härskarnas rätt att utöva herravälde skulle upphöra). Detta var 34 år före det året och de betydelsefulla händelser som började inträffa då. Den 30 augusti 1914 skrev The World, som då var en ledande tidning i New York, följande i en längre artikel i sin söndagsbilaga: ”Det fruktansvärda krigsutbrottet i Europa har uppfyllt en märklig profetia. Under det senast förflutna kvartsseklet har medlemmarna av ’Internationella Bibelstudiesällskapet’ ... genom predikanter och genom pressen förkunnat för världen att vredens dag, som Bibeln profeterar om, skulle randas år 1914.”

De händelser som har ägt rum sedan 1914 är välkända. Det började med det stora krig som utbröt, det första världskriget i människans historia och det första kriget som utkämpades om herraväldet, inte bara över Europa, Afrika eller Asien, utan över hela världen. (Lu 21:7–24, 29–33; Upp 11:15–18; se NÄRVARO; SISTA DAGARNA.)