[Nọa] (hebr.: Nọach) Betyder troligen ”vila”, ”tröst”.

Son till Lemek och den tionde i släktlinjen från Adam genom Set; född 2970 f.v.t., 126 år efter Adams död. När Lemek gav honom namnet Noa sade han: ”Denne skall ge oss tröst och ro från vårt arbete och från våra händers smärtfyllda möda som härleder sig från marken som Jehova har förbannat.” (1Mo 5:28–31)

Oklanderlig bland sina samtida. Den värld Noa levde i hade blivit fördärvad. Vid den här tiden hade ett antal änglar övergett sin ursprungliga ställning och tillbörliga boningsort och gift sig med kvinnor och fått avkomma, ”ryktbara män”. Detta ledde till att jorden blev ännu mer uppfylld av våld (1Mo 6:1–4; Jud 6), så att ”varje benägenhet hos ... [människans] hjärtas tankar bara var ond hela tiden” och jorden blev ”fördärvad, eftersom allt kött hade fördärvat sin väg på jorden”. (1Mo 6:5, 11, 12) Men Noa lät sig inte påverkas. I Guds ord sägs det om honom: ”Noa var en rättfärdig man. Han visade sig vara oklanderlig bland sina samtida. Noa vandrade med den sanne Guden.” (1Mo 6:8, 9) Noa kunde kallas ”oklanderlig” därför att han, i motsats till den ogudaktiga världen, uppfyllde alla de krav Gud ställde på honom. (Jfr 1Mo 6:22; se FULLKOMLIGHET.)

Jehova beslutar att tillintetgöra världen. Jehova satte en tidsgräns för den tidens ogudaktiga värld med orden: ”Min ande skall inte verka gentemot människan till oöverskådlig tid, ty hon är bara kött. Därför skall hennes dagar uppgå till 120 år.” (1Mo 6:3) Detta var Guds domslut. Omkring 20 år senare (2470 f.v.t.) föddes Noas förste son (troligtvis Jafet), och skildringen visar att han fick en son till, Sem, två år senare. När Ham föddes anges inte, men alla tre sönerna var vuxna och gifta när Gud befallde Noa att bygga en ark. Det är således troligt att det vid den här tidpunkten var bara mellan 40 och 50 år kvar till den stora översvämningen. (1Mo 6:13–18) Jehova ingick ett förbund med Noa (1Mo 6:18), och med stöd av sin familj började Noa bygga arken och verka som ”en rättfärdighetens förkunnare” och varna den onda generationen för den annalkande tillintetgörelsen. (2Pe 2:5)

Bevarade genom den stora översvämningen. Folk i allmänhet trodde inte att Gud skulle ingripa och ödelägga den onda världen. Men eftersom Noa hade stark tro, visade han obetingad lydnad och gjorde ”i enlighet med allt som Gud hade befallt honom. Han gjorde just så.” (1Mo 6:22) Eftersom han hade en sådan orubblig tro på Jehova, omnämns han i Hebréerbrevet bland dem som utgjorde ”ett så stort moln av vittnen”. Där står det: ”I tro visade Noa gudsfruktan, sedan han hade fått gudomlig varning och underrättelse om ting som man ännu inte såg, och byggde en ark till räddning för sitt hushåll; och genom denna tro domfällde han världen, och han blev arvinge till den rättfärdighet som är en följd av tro.” (Heb 11:7; 12:1)

Sju dagar innan översvämningen började befallde Jehova Noa att föra in djuren i arken. På den sjunde dagen den veckan gick ”Noa ... in i arken, och tillsammans med honom hans söner och hans hustru och hans söners hustrur, undan den stora översvämningens vattenmassor. ... Därefter stängde Jehova dörren bakom honom.” Samma dag kom den stora  översvämningen och tillintetgjorde alla som inte var i arken. (1Mo 7:1–16; Lu 17:27)

De som var i arken överlevde, och därmed tryggades människans och djurens fortsatta existens. Också den sanna tillbedjan bevarades, och genom Noa och hans familj sörjde Gud för att skapelseberättelsen bevarades och att det blev möjligt att räkna tiden tillbaka till människans skapelse. Dessutom bevarades det ursprungliga språket (som senare kallades hebreiska). Noa förde loggbok över viktiga händelser under den tid han var i arken. (1Mo 7:11, 12, 24; 8:2–6, 10, 12–14)

Välsignelse efter den stora översvämningen; regnbågsförbundet. Efter omkring ett år i arken kom Noa och hans familj ut på en renad jord. Arken hade stannat på Araratbergen. I uppskattning av Jehovas kärleksfulla omtanke, barmhärtighet och beskydd byggde Noa ett altare och frambar ”några av alla de rena fyrfotadjuren och av alla de rena flygande skapelserna” som ett offer åt Jehova. Jehova fann behag i detta och uppenbarade för Noa att han aldrig mer skulle förbanna jorden och inte heller slå allt levande så som han hade gjort. ”Sådd och skörd, köld och hetta, sommar och vinter” skulle aldrig upphöra. (1Mo 8:18–22)

Jehova välsignade dem som överlevde den stora översvämningen och sade: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.” Sedan gav han nya förordningar till nytta för dem: 1) Han tillät dem att äta djurkött, 2) men blodet fick de inte äta, eftersom själen är i blodet. 3) Dessutom införde han dödsstraff som skulle utdömas av tillbörligen förordnade myndigheter. Dessa lagar skulle gälla för alla människor, eftersom alla var avkomlingar av Noas tre söner. (1Mo 1:28; 9:1–7; 10:32)

När Jehova hade utfärdat dessa förordningar sade han: ”Och jag, se, jag upprättar mitt förbund med er och med er avkomma efter er och med varje levande själ som är hos er, av flygande skapelser, av fyrfotadjur och av alla jordens levande skapelser som är hos er. ... Ja, jag upprättar härmed mitt förbund med er: Aldrig mer skall allt kött utrotas genom en stor översvämnings vattenmassor, och aldrig mer skall det komma en stor översvämning som fördärvar jorden.” Än i dag är regnbågen ett ”tecken” på, en påminnelse om, detta förbund. (1Mo 9:8–17; Jes 54:9)

Noa berusad. Noa levde i 350 år efter den stora översvämningen. Bibeln berättar öppet och uppriktigt: ”Nu började Noa som jordbrukare och planterade en vingård. Och han drack av vinet och blev berusad, och så klädde han av sig naken inne i sitt tält.” (1Mo 9:20, 21) Det här betyder inte att Noa var en vanedrinkare. Den här händelsen finns med i Bibelns skildring för att ge bakgrunden till det som hände därefter och som fick stor betydelse för världshistorien. Noa var inte bland de onda före den stora översvämningen, de som ”åt och drack” och fick sina sinnen avtrubbade, något som utan tvivel var en bidragande orsak till att de inte gav akt på Guds varning och inte tog någon notis ”förrän den stora översvämningen kom och ryckte bort dem alla”. (Mt 24:38, 39; Lu 17:27)

Medan Noa låg och sov i sitt tält gjorde Ham (och kanske också hans son Kanaan) sig skyldig till något slags respektlös handling mot honom. I skildringen heter det: ”Till slut vaknade Noa upp ur sitt vinrus och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom.” I allmänhet anses uttrycket ”yngste son” här syfta på Ham, men i Bibeln används det ibland om en sonson och kunde alltså i det här fallet syfta på Kanaan. Hur det än var med den saken gick Kanaans far, Ham, och berättade detta för sina två bröder i stället för att själv täcka över Noa, som de gjorde. När Noa fick reda på vad som hade hänt förbannade han Kanaan och välsignade Sems Gud, Jehova. (1Mo 9:20–27)

Nimrods uppror. Noa var den förste patriarken i det samhälle som växte fram efter den stora översvämningen. (1Mo 10:1–32) Men under hans livstid uppstod det på nytt falsk religion, denna gång bland dem som var under Nimrods styre. I sin upproriskhet försökte människorna bygga ”ett torn” som skulle ha ”sin spets i himlen”, eftersom de var rädda för att bli skingrade ”över hela jordens yta”. Detta var i direkt strid med Guds befallning att de skulle ”uppfylla jorden”, och det var också ett uppror mot Noas ställning som Guds profet. Noa dog omkring två år innan Abraham föddes. Han fick således uppleva hur upprorsmakarna som byggde Babels torn ådrog sig Jehovas dom och skingrades över hela jorden. Noa och Sem var inte inblandade i tornbygget, så de berördes inte av språkförbistringen, utan kunde fortsätta att tala människans ursprungliga språk, som Gud hade gett till Adam. (1Mo 9:1, 28, 29; 11:1–9)

Ett profetiskt mönster. Profeterna Jesaja och Hesekiel talade om Guds tjänare Noa, och det gjorde också Jesus Kristus och apostlarna Petrus och Paulus. Både Jesus och Petrus visade att Noas dagar profetiskt pekade fram emot ”Människosonens närvaro” och ”den dag då de ogudaktiga människorna skall dömas och förintas”. När Jehova skonade Noa och hans familj, då han tillintetgjorde den onda världen  på den tiden, uppställde han ”ett mönster för ogudaktiga med tanke på vad som skall komma”. (2Pe 3:5–7; 2:5, 6; Jes 54:9; Hes 14:14, 20; Mt 24:37–39; Heb 11:7; 1Pe 3:20, 21)