Otillåtet sexuellt umgänge utanför ett bibelenligt äktenskap. Det hebreiska verbet zanạh och dess besläktade former förmedlar tanken på skökoliv, otukt och prostitution. (1Mo 38:24; 2Mo 34:16; Hos 1:2; 3Mo 19:29) Det grekiska ord som översätts med ”otukt” är porneia. Angående de olika innebörderna i detta ord skriver B. F. Westcott i sin bok Saint Paul’s Epistle to the Ephesians (1906, sid. 76): ”Detta är ett allmänt uttryck för allt otillåtet könsumgänge: 1) äktenskapsbrott: Hos ii. 2, 4 (LXX); Mt v. 32; xix. 9; 2) otillåtet äktenskapligt förhållande: 1Kor v. I; 3) otukt, i allmän bemärkelse som här [Ef 5:3].” I ordboken Griechisch-deutsches Wörterbuch zu den Schriften des Neuen Testaments und der frühchristlichen Literatur (Walter Bauer, 6:e uppl., Berlin 1988, sp. 1389) definieras porneia som ”otukt, prostitution, varje slag av otillåtet sexuellt umgänge”. Porneia innebär grovt omoraliskt bruk av könsorganen hos åtminstone en människa; dessutom måste det ha funnits minst en annan part med i den omoraliska handlingen – en människa, man eller kvinna, eller ett djur. (Jud 7) En våldtäktsmans handling är otukt, men det betyder naturligtvis inte att offret har begått otukt.

När Gud instiftade det första äktenskapet sade han: ”Det är därför en man skall lämna sin far och sin mor, och han skall hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.” (1Mo 2:24) Den norm som här fastställdes för mannen och kvinnan var monogami, och utomäktenskapliga sexuella förbindelser skulle inte förekomma. Det var inte heller tal om att man skulle kunna skilja sig och ingå ett nytt äktenskap. (Se SKILSMÄSSA.)

Guds trogna tjänare i det patriarkaliska samhället hatade otukt, oavsett om handlingen begicks av ogifta, trolovade eller gifta, och otukt betraktades som en synd mot Gud. (1Mo 34:1, 2, 6, 7, 31; 38:24–26; 39:7–9)

Under den mosaiska lagen. Under lagen krävdes det att en man som hade begått otukt med en flicka som inte var trolovad gifte sig med flickan och betalade brudpriset till hennes far (50 siklar silver; 950 kr), och han fick inte skilja sig från henne så länge han levde. Även om hennes far vägrade att ge henne åt honom till hustru, skulle han betala brudpriset till fadern. (2Mo 22:16, 17; 5Mo 22:28, 29) Men om flickan var trolovad med en annan man, skulle den man som legat med henne stenas till döds. Om den trolovade flickan hade skrikit då hon blev överfallen, skulle hon inte straffas, men om hon inte hade skrikit (och därigenom visat att hon gick med på att ha samlag med mannen), skulle även hon dödas. (5Mo 22:23–27)

Äktenskapets helighet underströks genom den lag som sade att en flicka som falskeligen hade gett sig ut för att vara jungfru när hon gifte sig skulle straffas med döden, eftersom hon i hemlighet hade begått otukt. Om en man med orätt anklagade sin hustru för ett sådant brott, betraktades det som en mycket vanärande anklagelse mot hennes fars hus. Som straff för detta förtal skulle domarna ”tukta” mannen, kanske med prygel, och han skulle åläggas att böta 100 siklar silver (1 900 kr), som skulle betalas till fadern. (5Mo 22:13–21) Om en prästdotter prostituerade sig, drog hon vanära över sin fars heliga ämbete. Hon skulle dödas och därefter brännas upp som något avskyvärt. (3Mo 21:9; se också 3Mo 19:29.) Otukt mellan gifta personer (äktenskapsbrott) var en överträdelse av det sjunde budet och medförde dödsstraff för båda parterna. (2Mo 20:14; 5Mo 5:18; 22:22)

Om en man begick otukt med en tjänarinna som var bestämd för en annan man men inte hade blivit friköpt eller frigiven, skulle bestraffning ske, men de skulle inte dödas. (3Mo 19:20–22) Detta berodde tydligtvis på att kvinnan  ännu inte var fri och därför inte helt kunde bestämma över sina handlingar, så som en fri, trolovad flicka kunde. Lösesumman hade ännu inte betalats, i varje fall inte fullt ut, och hon var fortfarande underställd sin herre.

När den vinningslystne profeten Bileam inte kunde dra förbannelse över israeliterna genom spådomskonst, kom han på ett annat sätt som skulle dra Guds misshag över dem, nämligen att locka dem att ge efter för orätta sexuella begär. Med hjälp av moabitiska kvinnor förledde han många israeliter att delta i den orena fallosdyrkan som var förknippad med tillbedjan av Baal-Peor, och det fick till följd att 24 000 israeliter dog. (4Mo 25:1–9; 1Kor 10:8; troligen blev 1 000 av folkets överhuvuden dödade och upphängda på pålar [4Mo 25:4], och resten föll för svärdet eller dog genom hemsökelsen.)

Inte tillåtet för de kristna. Jesus Kristus återinförde Guds ursprungliga norm för äktenskapet, monogami. (Mt 5:32; 19:9) Och genom att jämställa otukt med mord, stöld, onda överväganden, falskt vittnesbörd och hädelse visade han hur orätt det är att begå otukt. Han framhöll att sådana överträdelser kommer inifrån, ur hjärtat, och befläckar människan. (Mt 15:19, 20; Mk 7:21–23) Senare, omkring år 49, skrev den kristna församlingens styrande krets, som då bestod av apostlarna och de äldste i Jerusalem, till de kristna och varnade dem för otukt, och de jämställde otukt med avgudadyrkan och att äta blod. (Apg 15:20, 29; 21:25)

Aposteln Paulus framhåller att otukt är en av köttets gärningar, motsatsen till Guds andes frukt, och varnar för att de som ägnar sig åt köttets gärningar inte skall få ärva Guds kungarike. (Gal 5:19–21) Han uppmanar de kristna att döda sina lemmar ”vad beträffar otukt”. (Kol 3:5) Han säger att otukt inte ens bör nämnas bland de kristna, som skall vara heliga. Israeliterna fick på liknande sätt inte nämna hedniska gudars namn. De fick naturligtvis varna sina barn för dessa gudar, men de fick inte tala om dem med vördnad. (Ef 5:3; 2Mo 23:13)

Otukt är en överträdelse som kan medföra att man blir utesluten ur den kristna församlingen. (1Kor 5:9–13; Heb 12:15, 16) Aposteln Paulus förklarar att en kristen som begår otukt och därigenom missbrukar fortplantningsorganen syndar mot sin egen kropp. En sådan person tar stor skada andligen, befläckar Guds församling och utsätter sig för risken att drabbas av dödliga sexuellt överförda sjukdomar. (1Kor 6:18, 19) En man som begår otukt kränker sina kristna bröders rätt (1Th 4:3–7) genom att 1) föra in orenhet i församlingen och vanära den genom sin skamliga och dåraktiga handling (Heb 12:15, 16), 2) beröva den kvinna han begår otukt med en moraliskt ren ställning och, om hon är ogift, möjligheten att vara ren när hon ingår äktenskap, 3) beröva sin egen familj ett gott anseende när det gäller moral och 4) göra orätt mot den andra partens föräldrar, äkta man eller trolovade. Det är inte människor han föraktar (människors lagar tillåter ofta otukt), utan Gud, som kommer att utkräva straff för hans synd. (1Th 4:8)

Bildspråk. Jehova Gud talade om Israels nation, som stod i ett förbundsförhållande till honom, som ”en hustru”. (Jes 54:5, 6) När Israels nation blev trolös mot honom, vände honom ryggen och sökte hjälp hos nationer som Egypten och Assyrien och ingick allianser med dem, var den som en otrogen hustru, en äktenskapsbryterska, en prostituerad, en som begick otukt med vem som helst. (Hes 16:15, 25–29) Kristna som står i ett överlämnat förhållande till Gud eller gör anspråk på att göra det men som visar sig trolösa genom att utöva falsk tillbedjan eller vara vänner med världen kallas likaså äktenskapsbryterskor. (Jak 4:4)

Den symboliska innebörden i ordet porneia i vissa bibelställen är enligt F. Zorell (Lexicon Graecum Novi Testamenti, Paris 1961, sp. 1106): ”Avfall från den sanna tron, antingen helt eller delvis, avståndstagande från den ende sanne Guden, Jahve, och anslutning till främmande gudar [4Ku 9:22; Jer 3:2, 9; Hos 6:10 osv.; Guds förhållande till sitt folk betraktades nämligen som en form av andligt äktenskap]: Upp 14:8; 17:2, 4; 18:3; 19:2.” (Hakparentes av författaren; 4Ku i den grekiska Septuaginta motsvarar 2Ku i den masoretiska texten.)

Det stora Babylon, som i Uppenbarelseboken beskrivs som en sköka, är en symbol för något religiöst. De olika religiösa organisationer som utgör denna sköka, såväl ”kristna” som hedniska, har alla gjort anspråk på att stå i den sanna tillbedjans tjänst. Men den symboliska skökan har lierat sig med den här världens härskare för att få makt och materiell vinning, och ”jordens kungar” har begått otukt med henne. Hennes orena, otuktiga uppförande är avskyvärt i Guds ögon och har vållat stor blodsutgjutelse och mycket lidande på jorden. (Upp 17:1–6; 18:3) På grund av detta skall hon drabbas av Guds dom över dem som bedriver otukt, nämligen tillintetgörelse. (Upp 17:16; 18:8, 9)