Det landområde som ligger vid östra änden av Medelhavet och som i forna tider var bebott av israeliterna. Namnet kommer från latinets Palaestina och grekiskans Palaistịnē. Det sistnämnda ordet kommer i sin tur från det hebreiska Pelẹsheth. I de hebreiska skrifterna förekommer Pelẹsheth (återgivet ”Filisteen”) bara som benämning på det smala kustområde där filistéerna bodde. (2Mo 15:14; Ps 60:8; 83:7; 87:4; 108:9; Jes 14:29, 31; Joel 3:4) På 400-talet f.v.t. använde Herodotos emellertid det grekiska namnet om hela det område som tidigare var känt som ”Kanaans land” eller ”Israels land”, och senare använde andra icke-bibliska skribenter (Filon, Ovidius, Plinius, Josephus, Hieronymus) det grekiska och det latinska namnet på samma sätt. (4Mo 34:2; 1Sa 13:19) Eftersom Jehova hade lovat att ge det här landet åt Abraham och hans avkomlingar (1Mo 15:18; 5Mo 9:27, 28), kallades det också passande för det utlovade landet eller löftets land (Heb 11:9). Sedan medeltiden har det ofta kallats det heliga landet.

Palestina är i viss bemärkelse en förbindelseled mellan kontinenterna Europa, Asien och Afrika. Detta gjorde att landet låg i centrum av en cirkel omsluten av de forntida världsväldena Egypten, Assyrien, Babylon, Persien, Grekland och Rom. (Hes 5:5) Omgivet av stora öknar i öster och söder och av Stora havet (Medelhavet) i väster tjänade Palestina som en landbrygga mellan floderna Nilen och Eufrat, en brygga som karavanerna passerade när de färdades på de stora handelsvägarna. På grund av sitt läge i den så kallade bördiga halvmånen var Palestina av särskilt intresse – ett vackert område med naturtillgångar och många särdrag.

Benämningen Palestina används om ett geografiskt område utan exakt fastslagna gränser. I söder kan man dra en tänkt linje från södra änden av Döda havet till det sydöstra hörnet av Medelhavet, och i norr kan man tänka sig en linje från berget Hermons södra sluttningar till en punkt i närheten av staden Tyros. Från norr till söder, ”från Dan till Beersheba” (1Sa 3:20; 2Sa 3:10), var detta område ca 240 km långt. Från Medelhavet i väster sträckte det sig till Syriska öknen i öster. Det hade en sammanlagd yta på ca 25 500 km² och var alltså något mindre än Småland.

Naturförhållanden. (KARTA, bd 1, sid. 333) För att få en översikt över Palestinas geografiska förhållanden kan man göra en grov indelning av landet i fyra områden som löper någorlunda parallellt i nord-sydlig riktning.

Först kommer den bördiga slätt som sträcker sig längs kusten, en kust som på de flesta håll har få naturliga hamnar. Denna kustslätt delas i två delar av det imponerande berget Karmel, som nästan når ut till havet. Den norra delen var känd som Asers slätt eller den feniciska slätten. Den södra delen med sitt bälte av sanddyner vid havet bestod av Saronslätten och Filisteiska slätten. Den sistnämnda slätten blev bredare i söder.

Det andra geografiska området gränsar till kustslätterna och omfattar de viktigaste bergmassiven, som löper som en ryggrad genom landet från norr till söder. I norr låg Naftalis bergstrakt, som även kallades Galileens bergstrakt. Bergen i det här området är utlöpare av Libanons bergssystem, som var känt för sina cederskogar och det 2 814 m höga berget Hermon. Bergen i norra delen av Palestina varierar i höjd från det 1 208 m höga Har Meron i övre Galileen till det 562 m höga berget Tabor, som blev berömt på Baraks tid. (Dom 4:12) Nedanför berget Tabor ligger en förhållandevis bred och central slätt som skär genom landet från väster till öster och skiljer bergen i norr från bergen i söder. I Jisreeldalen, eller Esdrelon, utkämpades många avgörande slag. Den består av två delar som var kända som ”Jisreels lågslätt” (i öster) och ”Megiddos dalslätt” (i väster). (Jos 17:16; 2Kr 35:22)

Nordväst om Megiddos slätt, där floden Kison rinner fram, ligger bergmassivet Karmel, som sträcker sig mot sydöst från kusten och övergår i det som kallades Efraims bergstrakt, eller Samarias berg, med de historiska topparna Gerissim och Ebal. Berget Ebal är över 900 m högt. (5Mo 11:29) Längre söderut ligger den del av bergmassivet som kallades ”Judas bergstrakt”. Där är höjden visserligen mellan 600 och drygt 1 000 m över havet, men området består till största delen av platåer, rundade höjder och svaga sluttningar. (2Kr 27:4; Lu 1:39) I Judas bergstrakt ligger bland annat städerna Jerusalem, Betlehem och Hebron.

I söder övergick Judas bergstrakt gradvis i Negev, ett område som sträckte sig till Egyptens regnflodsdal och utgjorde den södra delen av Palestina. Namnet ”Negev” antas komma från en rot som betyder ”vara uttorkad”. Vid Negevs norra gräns låg oasstaden Beersheba, och vid den södra gränsen låg Kades-Barnea. (1Mo 12:9; 20:1; 22:19)

När man närmar sig Judas bergstrakt västerifrån kommer man först till det kuperade område  som kallades Shefela. Här finns en mängd små dalar som skär in i bergen från väster till öster och leder från kustslätten till bergstrakten. (Jos 9:1) Större delen av detta kuperade område passade som betesmark för får och nötkreatur, eftersom det vatten man behövde fanns i källorna i dalarna.

Palestinas tredje geografiska område kallades ”Araba” (5Mo 11:30) och är en del av den stora gravsänkan, Great Rift Valley. Den delar landet på längden, från norr till söder. Denna djupa klyfta börjar i Syrien i norr och sträcker sig ända till Akabaviken (Röda havet) i söder. De parallella bergmassiven och klipporna längs sidorna av klyftan bidrar till att den ger ett imponerande intryck.

Från Hermons utlöpare i norr faller denna klyftliknande dal brant söderut till Hulebäckenet, där Jordans källfloder en gång i tiden bildade en liten sjö. Härifrån faller Jordanfloden mer än 270 m på en 16 km lång sträcka tills den når Galileiska sjön, som ligger ca 210 m under havets nivå. Från Galileen till Döda havet löper sedan själva Jordandalen, som på arabiska kallas al-Ghor, ”sänkan”, en klyfta som på några ställen är hela 19 km bred. Själva Jordan flyter fram ca 45 m under den omgivande dalslättens nivå, och medan den sakta slingrar sig ner till Döda havet faller den ytterligare ca 180 m. (BILD, bd 1, sid. 334) Det betyder att Döda havet ligger ca 400 m under Medelhavets yta, och därmed är det jordytans lägsta punkt.

Den del av gravsänkan som sedan fortsätter söderut, dvs. den 160 km långa sträckan från Döda havet till Akabaviken, var känd som det egentliga Araba. (5Mo 2:8) Ungefär halvvägs når den sin högsta punkt, som ligger ca 200 m över havet.

Det fjärde geografiska området i Palestina består av bergen och högslätterna öster om den stora Jordansänkan. (5Mo 2:36, 37; 3:8–10) I norr sträckte sig detta område, som bestod av odlingsbar mark, möjligen 100 km öster om Galileiska sjön, medan det i söder bara var omkring 40 km brett. Därefter blev det en torr, ofruktbar stäpp som till sist övergick i Syriska öknen. Den nordligaste och bredaste delen av detta kuperade landskap, dvs. området norr om Ramot-Gilead, kallades landet Basan; det har en medelhöjd av ca 600 m över havet. Söder om Basan låg bergsområdet Gilead, som når en höjd av 1 000 m. Gilead gränsade i söder till högslätten norr om Arnons regnflodsdal, dvs. det område där det drygt 800 m höga berget Nebo låg. Detta område, som en gång tillhörde ammoniterna, gränsade i sin tur till Moabs land, som låg söder om Arnons regnflodsdal. (Jos 13:24, 25; Dom 11:12–28)

Geografiska namn. De gamla hebreiska namnen på många städer, berg och dalar har gått förlorade, delvis på grund av att Palestina har varit bebott av araber en stor del av tiden sedan 638 v.t. Men eftersom arabiskan är det levande språk som är närmast besläktat med hebreiskan, kan man i vissa fall med ganska stor exakthet identifiera platser där betydelsefulla händelser ägde rum i forna tider.

Listan på nästa sida innehåller några vanliga arabiska och hebreiska geografiska beteckningar som gör det lättare att förbinda geografiska namn med bibliska platser.

Klimat. Palestinas klimat är lika varierande som dess topografi. Under den 160 km långa  sträckan mellan Döda havet och berget Hermon skapar de stora höjdskillnaderna olika typer av klimatförhållanden som man normalt måste resa tusentals kilometer, från tropikerna till Nordpolsområdet, för att få uppleva. Hermons topp är vanligtvis snötäckt en stor del av året, medan temperaturen vid Döda havet kan komma upp i 50 grader. Brisen från Medelhavet bidrar till att temperaturen är förhållandevis behaglig längs det centrala bergmassivet. I Jerusalem blir det därför sällan mer än 32 grader och bara undantagsvis minusgrader. Medeltemperaturen i januari ligger på runt 10 grader, och det är inte vanligt att det faller snö i den här delen av landet. (Jfr 2Sa 23:20.)

Regnmängden varierar också mycket i detta kontrastrika land. Längs kusten är årsnederbörden ca 380 mm, men på högre höjder – på berget Karmel, i det centrala bergmassivet och i höglandet öster om Jordan – kan den vara det dubbla. Som en motsats till detta råder det ökenlika förhållanden i Negev, i nedre delen av Jordandalen och i området vid Döda havet, där det faller bara 50 till 100 mm regn om året. Det mesta regnet faller under vintermånaderna december, januari och februari. Det är bara 6 till 7 procent som faller under sommarmånaderna från juni till oktober. Det lätta ”tidiga regnet”, dvs. höstregnet, i oktober och november gör det möjligt att plöja jorden (som har blivit hård i sommarhettan) som en förberedelse för sådd av vintersäd. Det ”sena regnet”, dvs. vårregnet, kommer i mars och april. (5Mo 11:14; Joel 2:23; Sak 10:1; Jak 5:7)

Den rikliga dagg som faller i Palestina är en stor tillgång, särskilt under de regnfattiga sommarmånaderna, för utan denna dagg skulle många vingårdar och betesmarker lida stor skada. (Hag 1:10; Sak 8:12) Mycket av daggen bildas på grund av de fuktiga vindarna från Medelhavet och berget Hermon. (Ps 133:3) I vissa områden bildas det så mycket dagg på natten att växtligheten får tillräckligt med vatten för att ersätta det som avdunstar under dagens hetta. (Jfr Job 29:19.) Daggen är särskilt viktig i Negev och i Gileads högland, där regnmängden är minimal. (Se DAGG.)

Växter och djur. Mångfalden av träd, buskar och andra växter i detta lilla område har väckt förundran hos botanister. En botanist beräknar att det finns omkring 2 600 olika växtarter där. Skillnaderna i höjd, klimat och jordmån är en del av förklaringen till denna artrikedom, eftersom en del växter trivs i den kalla bergstrakten, andra i den torra öknen och åter andra på lågslätterna eller högslätterna, och varje växt blommar och bildar frö vid sin bestämda tid. Inom ett förhållandevis litet område växer det palmer, som trivs i varmt klimat, och ekar och tallar, som trivs i kallt klimat, förutom pilar längs floderna och tamarisker i vildmarken. Landet är också känt för sina vingårdar, olivlundar, fikonodlingar och fält med vete, korn och hirs. Dessutom odlar man ärtor, bönor, linser, auberginer, lök och gurka, förutom bomull och lin. De som i dag besöker landet kan bli besvikna, såvida de inte kommer på våren, när landet uppvisar en enastående blomsterprakt. Större delen av året är de steniga höjderna nämligen karga och kala. Men en gång  i tiden var delar av landet mer trädbevuxna än i dag. Landet var frodigt, som ”Jehovas trädgård”, en inbjudande botanisk trädgård som flödade ”av mjölk och honung”. (1Mo 13:10; 2Mo 3:8; 4Mo 13:23, 24; 5Mo 8:7–9)

Förr i tiden hade det parkliknande Palestina också ett rikare djurliv än det har i dag. Lejon, björn, vildoxe och flodhäst finns inte längre i området, men några av de vilda djur som fortfarande finns där är varg, vildsvin, vildkatt, schakal, hare och räv. Det finns gott om tamdjur – får, getter, kor, hästar, åsnor och kameler. Man beräknar att det finns omkring 85 olika däggdjursarter, 350 fågelarter och 75 kräldjursarter i Israel i dag.

Resurser i marken. Palestina var inte bara ett vattenrikt land som kunde frambringa ett överflöd av livsmedel, utan bergen i landet innehöll också värdefull järnmalm och kopparmalm. (5Mo 8:9) Guld, silver, tenn och bly fick man importera, men det fanns stora saltförekomster, och i Jordandalen fanns det lera som kunde användas vid framställning av tegelstenar, keramik och gjutna arbeten. (1Ku 7:46) Kalksten av god kvalitet kunde brytas och användas vid byggnadsarbete, och det fanns synliga förekomster av mörk basalt, som värderades högt på grund av sin hårdhet och sin finkorniga struktur.