En som Gud bekantgör sin vilja och sina avsikter genom. (Lu 1:70; Apg 3:18–21) Det är osäkert varifrån det hebreiska ordet för profet (navị’) kommer. Men ordets användning visar att sanna profeter inte var vanliga förkunnare utan talesmän för Gud, ”gudsmän”, som framförde inspirerade budskap. (1Ku 12:22; 2Ku 4:9; 23:17) De stod i Guds ”förtroliga krets”, och han uppenbarade sin ”förtroliga angelägenhet” för dem. (Jer 23:18; Am 3:7; 1Ku 17:1; se SIARE.)

Det grekiska ordet profẹ̄tēs har innebörden ”utsägare” (av grek. pro, ”före”, ”framför” eller ”inför”, och fēmị, ”säga”) och beskriver således en förkunnare, någon som kungör budskap som tillskrivs en gudomlig källa. (Jfr Tit 1:12.) Även om det inbegriper tanken på en som förutsäger framtida händelser är detta inte ordets grundbetydelse. (Jfr Dom 6:7–10.) Den som vill rätta sitt levnadssätt, sina önskningar och sina mål efter Guds vilja måste emellertid känna till Guds uppenbarade avsikter för framtiden. De allra flesta budskap som Bibelns profeter framförde hade därför direkt eller indirekt med framtiden att göra.

Profetämbetet i de hebreiska skrifterna. Den första människa som tjänade som Guds talesman var uppenbarligen Adam, som till en början fick berätta om Guds befallningar för sin hustru, Eva, och på så sätt tjänade som profet. Befallningarna gällde inte bara nutiden (för dem) utan också framtiden, för de visade i stora drag vad som var Guds avsikt med jorden och människorna och hur människorna måste handla för att få en lycklig framtid. (1Mo 1:26–30; 2:15–17, 23, 24; 3:1–3) Den förste trogne mänsklige profet som omtalas i Bibeln är Enok, och hans budskap innehöll en direkt förutsägelse. (Jud 14, 15) Lemek och hans son Noa förkunnade båda inspirerade uppenbarelser av Guds avsikt och vilja. (1Mo 5:28, 29; 9:24–27; 2Pe 2:5)

Första gången ordet navị’ används i Bibeln syftar det på Abraham. (1Mo 20:7) Abraham var inte känd för att göra förutsägelser, i varje fall inte offentligt, men han fick ett budskap från Gud, ett profetiskt löfte. Detta måste ha gjort ett starkt intryck på Abraham, och han kände sig utan tvivel manad att berätta om det, särskilt för sin familj, och förklara varför han ville lämna Ur och vad det var Gud hade lovat honom. (1Mo 12:1–3; 13:14–17; 22:15–18) Isak och Jakob, som ärvde löftet, var på liknande sätt ”profeter” som hade ett förtroligt kommunicerande med Gud. (Ps 105:9–15) Dessutom gav de sina söner profetiska välsignelser. (1Mo 27:27–29, 39, 40; 49:1–28) Med undantag av Job och Elihu, som tydligen användes av Gud till att uppenbara gudomliga sanningar före tiden för uttåget ur Egypten, blev alla sanna profeter från och med den tiden och fram till det första århundradet v.t. utvalda bland Jakobs avkomlingar (israeliterna).

I och med Mose framträder profetens uppgift tydligare. Profetens ställning som Guds talesman understryks av att Jehova utnämnde Aron till Moses ”profet” eller ”mun”, medan Mose skulle ”tjäna som Gud” för Aron. (2Mo 4:16; 7:1, 2) Mose förutsade många händelser som inträffade strax därefter, bland annat de tio plågorna. Men han tjänade på ett ännu mer påfallande sätt som profet, som Guds talesman, när han förmedlade lagförbundet vid Sinai och undervisade folket i Guds vilja. Lagförbundet var till stor omedelbar nytta för israeliterna som en moralkodex och vägledare, men det pekade också fram emot ”bättre” ting som skulle komma. (Gal 3:23–25; Heb 8:6; 9:23, 24; 10:1) Det förtroliga kommunicerande Mose hade med Gud, ofta en tvåvägskommunikation, och den mycket utvidgade förståelse av Guds vilja och avsikter som han fick förmedla gjorde hans tjänst som profet till något mycket speciellt. (2Mo 6:2–8; 5Mo 34:10) Hans bror och syster, Aron och Mirjam, utförde också profetisk tjänst i den bemärkelsen att de, i likhet med 70 av folkets äldste, förmedlade budskap eller vägledning (men inte nödvändigtvis förutsägelser) från Gud. (2Mo 15:20; 4Mo 11:25; 12:1–8)

I Domarboken nämns bara en person som utförde profetisk tjänst (förutom den icke namngivne mannen i kapitel 6, vers 8), nämligen profetissan Debora. (Dom 4:4–7; 5:7) Att ordet navị’ inte används om någon annan betyder inte i sig att inga andra tjänade som profeter då. På Samuels tid hade ”Jehovas ord ... blivit sällsynt”, och ”syner var inte vanliga”. Samuel tjänade som Guds talesman från det att han var pojke, och uppfyllelsen av de budskap han hade fått från Gud hjälpte alla att förstå att han var ”betrodd med ställningen som profet åt Jehova”. (1Sa 3:1–14, 18–21)

Sedan kungadömet hade införts framträdde en nästan obruten rad av profeter. (Jfr Apg 3:24.) Gad började profetera innan Samuel hade dött (1Sa 22:5; 25:1), och han och profeten Natan spelade en framträdande roll under Davids regering (2Sa 7:2–17; 12:7–15; 24:11–14, 18). De var rådgivare åt kungen och gjorde historiska uppteckningar, liksom andra profeter efter dem. (1Kr 29:29; 2Kr 9:29; 29:25; 12:15; 25:15, 16) David  själv användes till att förmedla vissa uppenbarelser från Gud, och aposteln Petrus kallar honom ”en profet”. (Apg 2:25–31, 34) Medan riket var delat fanns det trogna profeter både i Nordriket och i Sydriket. En del fick profetera för ledarna och folket i båda rikena. Några av profeterna under och efter landsflykten var Daniel, Haggaj, Sakarja och Malaki.

Profeterna hade en viktig uppgift i fråga om att upprätthålla den sanna tillbedjan. Deras verksamhet bidrog till att tygla Israels och Judas kungar, för de tillrättavisade modigt härskare som syndade (2Sa 12:1–12) och kungjorde Guds domar över dem som gjorde det som var ont (1Ku 14:1–16; 16:1–7, 12). När prästerskapet blev trolöst och fördärvat, var det med hjälp av profeterna som Jehova styrkte tron hos en rättfärdig kvarleva och visade dem som hade kommit på avvägar hur de kunde få hans godkännande igen. I likhet med Mose frambar profeterna många gånger böner för folket och för kungen. (5Mo 9:18–29; 1Ku 13:6; 2Ku 19:1–4; jfr Jer 7:16; 14:11, 12.) De var särskilt aktiva i tider av kris och nöd. De ingav hopp för framtiden, eftersom deras budskap emellanåt handlade om de välsignelser Messias styre skulle medföra. Därigenom var de till hjälp inte bara för dem som levde då, utan också för kommande generationer ända fram till vår tid. (1Pe 1:10–12) Ändå blev de klandrade och hånade och till och med misshandlade. (2Kr 36:15, 16; Jer 7:25, 26; Heb 11:32–38) De som tog emot dem väl blev emellertid välsignade i andligt avseende och även på andra sätt. (1Ku 17:8–24; 2Ku 4:8–37; jfr Mt 10:41.)

Förordnande och inspiration. Profetämbetet var inte förbehållet en bestämd släktlinje. Flera av profeterna var dock leviter, t.ex. Samuel, Sakarja (Jehojadas son), Jeremia och Hesekiel, och några av profeternas avkomlingar blev också profeter. (1Ku 16:7; 2Kr 16:7) Det var inte heller en uppgift som man själv kunde välja. Profeterna blev utvalda av Gud och förordnade genom den heliga anden (4Mo 11:24–29; Hes 1:1–3; Am 7:14, 15), som också lät dem få veta vad de skulle förkunna (Apg 28:25; 2Pe 1:21). Några var först mycket tveksamma till att ta emot uppdraget. (2Mo 3:11; 4:10–17; Jer 1:4–10) Elisa blev förordnad av Gud genom sin föregångare, Elia, vilket symboliserades av att Elia kastade sin mantel, sin ämbetsklädnad, över Elisa. (1Ku 19:19–21)

Även om profeterna var förordnade genom Jehovas ande, tycks de inte ständigt ha talat under inspiration. I stället var det så att Jehovas ande kom över dem vid vissa tillfällen och uppenbarade de budskap som skulle förkunnas. (Hes 11:4, 5; Mik 3:8) Detta hade en upplivande verkan på dem och drev dem till att tala. (1Sa 10:10; Jer 20:9; Am 3:8) Det var inte bara deras handlingar som var ovanliga, utan hela deras utseende och uppträdande måste ha återspeglat ovanlig intensitet och starka känslor. Det kan vara en del av förklaringen till uttrycket ”bete sig som en profet”. (1Sa 10:6–11; 19:20–24; Jer 29:24–32; jfr Apg 2:4, 12–17; 6:15; 7:55.) Den stora koncentration, nitälskan och frimodighet de utförde sina uppdrag med kunde få deras uppförande att verka märkligt eller till och med oförnuftigt i andras ögon. Det var det intrycket de militära anförarna fick av den profet som smorde Jehu. Men när de förstod att mannen var en profet tog de hans budskap på största allvar. (2Ku 9:1–13; jfr Apg 26:24, 25.) När Saul under jakten på David blev påverkad till att bete sig som en profet, tog han av sig kläderna och låg ”naken hela den dagen och hela den natten”. Under tiden slapp David tydligen undan. (1Sa 19:18–20:1) Det betyder inte att profeterna ofta gick omkring nakna, för Bibeln visar motsatsen. I de två fall där det berättas att en profet var ”naken” gick han omkring så i ett bestämt syfte, för att belysa en viss aspekt av sin profetia. (Jes 20:2–4; Mik 1:8–11) Det sägs inget om orsaken till att Saul var ”naken”, om det var för att Jehova ville visa att Saul under sin kungliga klädnad bara var en vanlig människa som inte kunde sätta sig upp mot Jehovas kungliga myndighet och makt eller om det var av något annat skäl.

Jehova använde olika metoder för att inspirera profeterna: muntlig kommunikation genom änglar (2Mo 3:2–4; jfr Lu 1:11–17; Heb 1:1, 2; 2:1, 2), syner som inpräntade budskapet i profetens sinne medan han var vaken (Jes 1:1; Hab 1:1), drömmar eller nattliga syner som gavs medan profeten sov (Dan 7:1) och budskap som överbringades medan profeten var i trance (Apg 10:10, 11; 22:17–21). Ibland fanns musik med i bilden när profeten mottog ett budskap. (1Sa 10:5; 2Ku 3:15) Själva förkunnandet av det inspirerade budskapet skedde också på olika sätt. (Heb 1:1) Vanligtvis förkunnade profeten budskapet med hjälp av det talade ordet, och det kunde ske både på offentliga platser och i glest befolkade områden. (Jer 7:1, 2; 36:4–13; Mt 3:3) Men ibland framställde han budskapet genom symboler eller symboliska handlingar, som Hesekiel, när han med hjälp av en tegelsten skildrade Jerusalems belägring, och som Hosea, när han gifte sig med Gomer. (Hes 4:1–3; Hos 1:2, 3; jfr 1Ku 11:30–39; 2Ku 13:14–19; Jer 19:1, 10, 11; se DRÖM; INSPIRATION; SYN.)

 Sanna och falska profeter. Några av Guds profeter, exempelvis Mose, Elia, Elisa och Jesus, utförde underverk som bekräftade att de hade fått sitt budskap och ämbete från Gud. Det sägs emellertid inte att alla Guds profeter utförde sådana kraftgärningar. Mose nämner tre viktiga kännetecken på en sann profet: Han skulle tala i Jehovas namn, det han sade skulle gå i uppfyllelse (5Mo 18:20–22), och hans profetior skulle främja den sanna tillbedjan och vara i överensstämmelse med Guds uppenbarade ord och bud (5Mo 13:1–4). Det sista kravet var troligen det viktigaste och mest avgörande, för det kunde naturligtvis hända att någon använde Guds namn på ett hycklande sätt och att hans förutsägelse slog in av en tillfällighet. Men som tidigare nämnts var en sann profet inte uteslutande eller i första hand en som kom med förutsägelser. Han var först och främst en som försvarade rättfärdigheten, och hans budskap handlade i första hand om moralnormer och hur de skulle tillämpas. Han framförde Guds syn på viktiga frågor. (Jes 1:10–20; Mik 6:1–12) Därför behövde man inte vänta i flera år eller generationer på att en profetia skulle uppfyllas för att få veta om en profet var sann eller falsk. Om hans budskap var i strid med Guds uppenbarade vilja och normer var han en falsk profet. En profet som förkunnade fred för Israel och Juda vid en tid då folket gick emot Guds ord och lag måste nödvändigtvis vara en falsk profet. (Jer 6:13, 14; 14:11–16)

Längre fram gav Jesus en varning för falska profeter som motsvarade den Mose gav. Sådana profeter skulle använda Jesu namn och ”göra tecken och under för att om möjligt villa bort” människor, men deras frukter skulle visa att de utövade laglöshet. (Mt 7:15–23; Mk 13:21–23; jfr 2Pe 2:1–3; 1Jo 4:1–3.)

En sann profet gjorde aldrig en förutsägelse bara för att tillfredsställa människors nyfikenhet. Alla förutsägelser hade med Guds vilja, avsikt, normer eller dom att göra. (1Ku 11:29–39; Jes 7:3–9) De händelser som förutsades var ofta en följd av de rådande förhållandena – folket skulle få skörda det de hade sått. De falska profeterna lugnade folket och deras ledare genom att försäkra dem om att Gud fortfarande var med dem och skulle beskydda dem och ge dem framgång, trots deras orätta handlingar. (Jer 23:16–20; 28:1–14; Hes 13:1–16; jfr Lu 6:26.) De tog efter de sanna profeterna genom att använda sig av symbolspråk och symboliska handlingar. (1Ku 22:11; Jer 28:10–14) En del falska profeter var direkta bedragare, men många var tydligen sanna profeter som hade blivit försumliga eller avfallit. (Jfr 1Ku 18:19; 22:5–7; Jes 28:7; Jer 23:11–15.) Några var kvinnor, falska profetissor. (Hes 13:17–23; jfr Upp 2:20.) En ”orenhetens ande” ersatte Guds ande. Alla sådana falska profeter skulle dödas. (Sak 13:2, 3; 5Mo 13:5)

Det hände att de profeter som levde upp till Guds normer uttalade vissa ”kortsiktiga” profetior, och några sådana profetior uppfylldes inom bara en dag eller ett år. Detta gav andra orsak att lita på att de profetior som gällde en mer avlägsen framtid också skulle uppfyllas. (1Ku 13:1–5; 14:12, 17; 2Ku 4:16, 17; 7:1, 2, 16–20)

”Profetsönerna”. Som det förklaras i Gesenius Hebräische Grammatik (nytryck av 28:e uppl., 1977, sid. 437) kan de hebreiska orden ben (son av) eller benẹ̄ (söner av) ange ”medlemskap i ett skrå eller sällskap (eller i en stam eller någon bestämt angiven klass)”. (Jfr Neh 3:8, där grundtextens ordalydelse ”en son av salvoblandarna” är återgivet med ”en av salvoblandarna”.) Uttrycket ”profetsönerna” kan därför beteckna en skola där de som hade kallelsen att tjäna som profeter fick undervisning, eller också avsåg det helt enkelt en sammanslutning av profeter. Det nämns att det fanns sådana grupper av profeter i Betel, Jeriko och Gilgal. (2Ku 2:3, 5; 4:38; jfr 1Sa 10:5, 10.) Samuel presiderade över en grupp i Rama (1Sa 19:19, 20), och Elisa tycks ha haft en liknande ställning på sin tid (2Ku 4:38; 6:1–3; jfr 1Ku 18:13). Skildringen nämner att profetsönerna byggde sin egen bostad och att de använde ett lånat redskap, vilket kan tyda på att de levde ett enkelt liv. Även om de ofta delade mat och bostad, kunde de var och en få individuella profetiska uppdrag att utföra. (1Ku 20:35–42; 2Ku 4:1, 2, 39; 6:1–7; 9:1, 2)

Profeter i de kristna grekiska skrifterna. Det grekiska ordet profẹ̄tēs motsvarar det hebreiska navị’. Prästen Sakarja, Johannes döparens far, tjänade som profet när han uppenbarade Guds avsikt angående Johannes, som skulle kallas ”den Högstes profet”. (Lu 1:76) Johannes enkla levnadssätt och det budskap han förkunnade förde tanken till tidigare hebreiska profeter. Han var erkänd som profet i vida kretsar. Till och med Herodes drog sig för att göra honom något. (Mk 1:4–6; Mt 21:26; Mk 6:20) Jesus sade att Johannes var ”långt mera än en profet”. (Mt 11:7–10; jfr Lu 1:16, 17; Joh 3:27–30.)

Jesus, Messias, var ”Profeten”, den profet som Mose hade förutsagt och som man hade väntat länge på. (Joh 1:19–21, 25–27; 6:14; 7:40; 5Mo 18:18, 19; Apg 3:19–26) Hans förmåga att utföra kraftgärningar och urskilja sådant som var dolt för vanliga människor fick andra att erkänna honom som profet. (Lu 7:14–16; Joh 4:16–19; jfr 2Ku 6:12.) Mer än någon annan tillhörde han  Guds ”förtroliga krets”. (Jer 23:18; Joh 1:18; 5:36; 8:42) Han citerade ofta tidigare profeter för att visa att han hade fått sitt uppdrag och sin ställning av Gud. (Mt 12:39, 40; 21:42; Lu 4:18–21; 7:27; 24:25–27, 44; Joh 15:25) Han förutsade på vilket sätt han skulle bli förrådd och dödad, att han som profet skulle dö i Jerusalem, staden ”som dödar profeterna”, att hans lärjungar skulle överge honom, att Petrus skulle förneka honom tre gånger, att han skulle bli uppväckt på tredje dagen; många av dessa profetior var grundade på tidigare profetior i de hebreiska skrifterna. (Lu 13:33, 34; Mt 20:17–19; 26:20–25, 31–34) Dessutom förutsade han att Jerusalem och templet skulle förstöras. (Lu 19:41–44; 21:5–24) Att alla dessa profetior uppfylldes i detalj medan de som hade hört dem fortfarande levde utgjorde en fast grund för dem att tro på att profetiorna om hans närvaro också skulle gå i uppfyllelse. (Jfr Mt 24; Mk 13; Lu 21.)

På pingstdagen år 33 blev Guds ande utgjuten över lärjungarna i Jerusalem, precis som det var förutsagt, och det ledde till att de ”profeterade” och ”såg syner”. Detta gjorde de genom att förkunna ”Guds storslagna gärningar” och under inspiration uppenbara kunskap om Guds Son och förklara vilken betydelse detta hade för deras åhörare. (Apg 2:11–40) Profeterande innebär som tidigare nämnts inte uteslutande eller nödvändigtvis att man gör förutsägelser. Aposteln Paulus sade att ”den som profeterar, han uppbygger och uppmuntrar och tröstar människor genom sitt tal”, och han betraktade profeterandet som ett lämpligt och särskilt önskvärt mål för alla kristna. Tungotalet var ett tecken för de icke troende, medan profetiskt tal var för de troende. Men även en icke troende som var närvarande vid ett kristet möte skulle ha nytta av profetiskt tal, eftersom han ”tillrättavisas” och ”granskas ... ingående” av det, så att ”hans hjärtas hemligheter blir uppenbara”. (1Kor 14:1–6, 22–25) Detta visar också att kristet profeterande, även om det var tydligt att det kom från en övermänsklig källa eftersom det var inspirerat av Gud, inte huvudsakligen hade med förutsägelser att göra, utan ofta med sådant som rörde nutiden. Paulus förklarade att det var nödvändigt med god ordning och självbehärskning i samband med att man profeterade i församlingen, så att alla skulle kunna lära och bli uppmuntrade. (1Kor 14:29–33)

Det fanns naturligtvis sådana som var speciellt utvalda eller hade fått gåvan att tjäna som profeter. (1Kor 12:4–11, 27–29) Paulus hade själv profeterandets gåva, men han är i första hand känd som en apostel. (Jfr Apg 20:22–25; 27:21–26, 31, 34; 1Kor 13:2; 14:6.) De som särskilt omtalas som profeter, t.ex. Agabos, Judas och Silas, tycks ha varit framträdande talesmän för den kristna församlingen, näst efter apostlarna. (1Kor 12:28; Ef 4:11) I likhet med apostlarna betjänade de inte bara sin egen församling utan reste också till andra platser, där de höll tal och även förutsade vissa framtida händelser. (Apg 11:27, 28; 13:1; 15:22, 30–33; 21:10, 11) Liksom i gamla tider fick även några kvinnor profeterandets gåva, men de skulle fortfarande underordna sig de manliga församlingsmedlemmarna. (Apg 21:9; 1Kor 11:3–5)