En moabitisk kvinna som gifte sig med Mahlon efter det att dennes far, Elimelek, hade dött och medan Mahlon bodde i Moab tillsammans med sin mor, Noomi, och sin bror, Kiljon. På grund av en hungersnöd hade familjen lämnat sin hemstad, Betlehem, i Juda. Ruts svåger, Kiljon, var gift med moabitiskan Orpa. Med tiden dog de två bröderna och efterlämnade två barnlösa änkor. När Noomi fick höra att Jehova återigen visade Israel ynnest bestämde hon sig för att återvända till Juda, och hennes två svärdöttrar följde med henne. (Rut 1:1–7; 4:9, 10)

Ruts lojala kärlek. På Noomis uppmaning återvände Orpa till slut till sitt folk, men Rut höll fast vid sin svärmor. Hennes djupa kärlek till Noomi och hennes uppriktiga önskan att tjäna Jehova tillsammans med hans folk fick henne att överge sina föräldrar och sitt hemland,  trots att utsikterna var små för henne att uppnå den trygghet som ett äktenskap skulle kunna ge. (Rut 1:8–17; 2:11) Hennes kärlek till sin svärmor var så stark att andra senare kunde säga att hon för Noomi var mer värd än sju söner. (Rut 4:15)

Efter det att de hade kommit till Betlehem i början av kornskörden gick Rut ut på fälten för att skaffa mat åt sig själv och Noomi. Av en händelse hamnade hon på en åker som tillhörde Boas, en släkting till Elimelek, och där bad hon den man som var satt över skördemännen om tillåtelse att plocka ax. Hon utförde tydligtvis detta arbete med stor flit eftersom mannen kommenterade hennes arbete för Boas. (Rut 1:22–2:7)

När Boas behandlade henne omtänksamt gav hon uttryck för tacksamhet och sade ödmjukt att hon var ringare än någon av hans tjänarinnor. Vid matdags gav han henne så mycket rostad säd att hon fick över och kunde lämna något till Noomi. (Rut 2:8–14, 18) Även om Boas ordnade det så att det blev lättare för henne att plocka ax gick hon inte hem tidigt utan fortsatte att arbeta ända till kvällen, ”och sedan klappade hon ut vad hon hade plockat, och det blev ungefär en efa [22 l] korn”. Eftersom Boas hade bett henne fortsätta att plocka ax på hans åker gjorde hon detta under resten av kornskörden och även under hela veteskörden. (Rut 2:15–23)

Ber Boas vara återköpare. Eftersom Noomi gärna ville skaffa ”ett tryggt hem” åt sin svärdotter uppmanade hon henne att be Boas återköpa henne. Rut gick då ner till Boas tröskplats, och när Boas hade gått och lagt sig kom hon oförmärkt till honom, lyfte på täcket vid hans fötter och lade sig där. Vid midnatt vaknade han av att han skälvde, och han böjde sig framåt. Han kände inte igen henne i mörkret och frågade därför: ”Vem är du?” Hon svarade: ”Jag är Rut, din slavinna; bred ut din mantelflik över din slavinna, för du är en återköpare.” (Rut 3:1–9)

Det Rut gjorde efter Noomis anvisningar måste ha varit i enlighet med det allmänna tillvägagångssätt som kvinnor följde när de gjorde anspråk på sin rätt att få ingå svågeräktenskap. I John Peter Langes Commentary on the Holy Scriptures ger Paulus Cassel följande kommentar till Rut 3:9: ”Detta symboliska sätt att göra anspråk på den sköraste av alla rättigheter förutsätter utan tvivel patriarkaliska seder som präglas av troskyldighet och dygd. Kvinnans tillit grundar sig på mannens hederskänsla. Men det var ett tillvägagångssätt som inte var så lätt att följa. All förhandskännedom om kravet eller föregående antydningar om det skulle ha ryckt bort tystnadens och anonymitetens slöja från den försynta kvinna som framställde kravet. Men när begäran väl var framställd kunde den inte avvisas utan att antingen kvinnan eller mannen blev vanärad. Vi kan därför vara förvissade om att Noomi inte sände ut sin svärdotter i ett sådant ärende utan att vara helt säker på att det hela skulle lyckas. Det är tydligt att det i det här fallet fanns ytterligare en svårighet: Boas var, som Rut själv säger, en goel [återköpare], men inte den ende. Boas svar antyder dessutom att denna begäran inte kom helt oväntat för honom. Inte så att han hade en överenskommelse med Noomi och att han av den anledningen var ensam på tröskplatsen. Att han blev skrämd och vaknade visar att han var helt oförberedd på det nattliga besöket. Det är dock möjligt att han inte var främmande för tanken att Rut någon gång skulle göra anspråk på rätten att ingå svågeräktenskap. Men även om han hade en viss aning om vad som möjligen eller troligen skulle hända kunde detta inte frita Rut från förpliktelsen att själv visa att hon ville detta genom att utföra den symboliska handlingen.” (Översatt till engelska och utgiven av P. Schaff, 1976, sid. 42)

Att Boas betraktade det Rut gjorde som fullständigt ärbart framgår tydligt av hans reaktion. Han sade: ”Välsignad må du vara av Jehova, min dotter. Du har gett uttryck åt din kärleksfulla omtanke ännu bättre i sista fallet än i första fallet, genom att du inte har gått efter de unga männen, vare sig ringa eller rika.” Rut valde osjälviskt den mycket äldre Boas därför att han var återköpare, så att hon kunde uppväcka ett namn åt sin döde man och även åt sin svärmor. Eftersom det skulle ha varit naturligt för en ung kvinna som Rut att föredra en yngre man, betraktade Boas detta som ett ännu större uttryck för hennes kärleksfulla omtanke än om hon hade valt att stanna kvar hos sin åldrande svärmor. (Rut 3:10)

Boas måste ha uppfattat en viss ängslan i Ruts röst eftersom han försäkrade henne: ”Nu, min dotter, var inte rädd. Allt vad du säger skall jag göra för dig, ty var och en i mitt folks port vet att du är en förträfflig kvinna.” Eftersom det var sent sade Boas åt Rut att ligga kvar. Men de steg båda upp medan det ännu var mörkt, tydligtvis för att det inte skulle uppstå några rykten som skulle ställa dem båda i dålig dager. Boas gav dessutom Rut sex mått korn. Detta kan ha tjänat som en symbol: precis som sex arbetsdagar följs av en vilodag hade Ruts vilodag nu kommit, eftersom han skulle sörja för att hon nu fick ”ett tryggt hem”. (Rut 3:1, 11–15, 17, 18)

 När Rut kom hem igen frågade Noomi: ”Vem är du, min dotter?” Det var kanske för att hon inte kände igen henne i mörkret. En annan möjlighet är att frågan gällde Ruts eventuella nya identitet i förhållande till återköparen. (Rut 3:16)

När den närmaste släktingen sade att han inte ville ingå svågeräktenskap gjorde Boas det utan att tveka. Rut blev därigenom mor till Boas son Obed och stammoder till kung David och till Jesus Kristus. (Rut 4:1–21; Mt 1:5, 16)