[Salmanạssar] Av akkadiskan; betyder ”Sulman [en assyrisk gud] är överlägsen”.

Fem assyriska kungar bar det här namnet, men bara två av dem tycks ha haft kontakt med Israel, nämligen Salmanassar III och Salmanassar V. Det är bara den senare av de två som är direkt omnämnd i den bibliska skildringen.

1. Salmanassar III efterträdde sin far Assurnasirpal II på Assyriens tron. I en inskrift beskriver han sig själv som ”kungen över världen, kungen utan rival, ’den Store Draken’, den (enda) makten inom (jordens fyra) hörn”. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 276) Man menar att han regerade i omkring 35 år, och han tycks ha använt 31 av dessa år till att föra krig för att upprätthålla och utvidga det assyriska väldet. Salmanassar III gick flera gånger till angrepp mot de arameiska rikena i Syrien i väster.

Inskrifter där Ahab antas vara omnämnd. Salmanassar III:s monolitinskrift ger en beskrivning av slaget vid Qarqar (i närheten av Hamat i Orontesdalen) som utkämpades i Salmanassars sjätte regeringsår. Assyrierna stred där mot en koalition av 12 kungar, huvudsakligen araméer. Men en av de kungar som nämns kallas A-ha-ab-bu ^matSir-’i-la-a-a. Det här namnet översätts vanligtvis med ”israeliten Ahab” i nutida verk. (Se Ancient Near Eastern Texts, sid. 279.) Det är en allmänt accepterad uppfattning att Ahab deltog på araméernas sida i det här kriget. Men i Bibeln sägs det inget om den här händelsen, och trots den likhet som tycks finnas mellan namnen finns det tungt vägande skäl att betvivla att A-ha-ab-bu ^matSir-’i-la-a-a är identisk med kung Ahab i Israel. I ett bibliskt uppslagsverk sägs det: ”Namnet Ahabbu Sir’lai kan, som de flesta forskare nu är eniga om, enbart betyda Ahab av Israel (eller, som Hommel menar, av Jisreel).” (Encyclopædia Biblica, London 1899, bd I, sp. 91; kursiverat av oss) Detta visar att identifieringen inte alltid har varit lika allmänt erkänd som i dag, och det visar dessutom att man har varit osäker på om ^matSir-’i-la-a-a skall översättas med ”israeliten”. Det är värt att lägga märke till att ^matSir-’i-la-a-a inte är det uttryck som används i andra assyriska inskrifter om nordriket Israel. I andra assyriska inskrifter från den här tiden nämns landet antingen vid namnet på huvudstaden, Samaria (Sa-me-ri-na i inskrifterna), eller som Bit Hu-um-ri-ia (Omris land), ett uttryck som fortfarande användes hundra år efter Omris död. (Ancient Near Eastern Texts, sid. 284, 285)

Av Salmanassars inskrifter framgår det att han i sitt 18:e regeringsår, dvs. 12 år efter slaget vid Qarqar, stred mot Hasael av Damaskus, och han säger: ”Jag mottog då tribut av invånarna i Tyros och Sidon och av Jehu, Omris son.” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 280) När man identifierar A-ha-ab-bu med kung Ahab gör man detta i strid med Bibelns kronologi, som visar att det mellan Ahabs död och Jehus regering förflöt omkring 14 år, en period då först Ahasja och sedan Jehoram regerade. (1Ku 22:51; 2Ku 3:1) De flesta kommentatorer menar visserligen att det var i slutet av sin regering som Ahab allierade sig med araméerna, men detta passar ändå inte in i Bibelns kronologi. Forskarna Kamphausen och Kittel, som insåg det här problemet, menade att Ahabs namn kanske hade förväxlats med Jehorams namn i de assyriska uppteckningarna. (Hastings Dictionary of the Bible, 1904, bd I, sid. 53) Bibeln nämner dock inget om att Jehoram skulle ha deltagit i slaget vid Qarqar.

Dessutom är det svårt att förklara varför Ahab skulle alliera sig med Israels hårdnackade fiender i en sådan koalition. I ett uppslagsverk sägs det därför: ”Vi konstaterar att [Ahab] underligt nog allierade sig med sin gamle fiende Ben-Hadad mot den assyriske kungen Salmanassar trots att man föreställer sig att han gärna hade sett Ben-Hadad bli krossad och trots att Assyrien inte utgjorde något överhängande hot.” (The Encyclopedia Americana, 1956, bd I, sid. 269) Ahab hade just utkämpat två krig mot araméerna, och även om det rådde fred mellan Israel och Aram under en kort period, stred Ahab i det tredje året av denna period en sista gång mot araméerna, och då miste han livet. (1Ku 22:1–4, 34–37) De förklaringar man har gett till varför han skulle ha ingått ett förbund med Aram, antingen frivilligt eller under tvång, har inte varit övertygande.

Slutligen är uppgiften om den stora här som Salmanassars inskrift tillskriver A-ha-ab-bu inte i överensstämmelse med det Bibeln säger om Israels krigsmakt. Det sägs att A-ha-ab-bu förde med sig ”2 000 stridsvagnar”, vilket är fler än vad någon av de andra allierade kungarna hade. De som menar att A-ha-ab-bu skall identifieras med kung Ahab erkänner att detta är ett problem, men då gör de saken ännu mer  komplicerad genom att försöka förklara det höga antalet stridsvagnar med en märklig teori om att det skulle ha ingått judéer, tyrier, edoméer och även moabiter i Ahabs styrkor. (Encyclopædia Biblica, bd I, sp. 92; The Encyclopædia Britannica, 1910, bd I, sid. 429) Det är värt att nämna att den mäktige kung Salomo bara hade 1 400 stridsvagnar under sin regering. (1Ku 10:26)

Med tanke på argumenten här ovan är det högst troligt att A-ha-ab-bu ^matSir-’i-la-a-a inte bör återges med ”israeliten Ahab” och att de som uttydde inskriften kanske var lite för ivriga att förbinda namnet med en känd person i historien. Det bör nämnas att ”Musri” omtalas i samma inskrift och att översättarna, trots att detta uttryck på andra ställen används om Egypten, i det här fallet menar att den återgivningen är ologisk och att namnet ”troligen avser ett land i den södra delen av Mindre Asien”. (Ancient Near Eastern Texts, sid. 279, not 9) Det tycks finnas lika goda grunder till att betrakta det som ologiskt att förbinda ^matSir-’i-la-a-a med Israel. Det visar sig kanske med tiden att det förhåller sig så.

Ledarna för den arameiska koalition som Salmanassar III stred mot vid Qarqar var tydligen kung Adad-idri av Damaskus och kung Irhuleni av Hamat. Salmanassar hävdade att han vann en stor seger, men utgången av striden var uppenbarligen inte så avgörande att assyrierna kunde rycka vidare västerut. Det berättas således om fler strider med Adad-idri av Damaskus under de efterföljande åren.

Inskrifter där Hasael och Jehu omnämns. I uppfyllelse av Jehovas profetia genom Elisa dödade kammarherren Hasael sin herre, kung Ben-Hadad av Damaskus, och blev själv kung, troligen mot slutet av Jehorams regering (ca 917–905 f.v.t.). (2Ku 8:7–15) Detta bekräftas i en av Salmanassar III:s inskrifter, som lyder: ”Hadadeser [Adad-idri, uppenbarligen Ben-Hadad II av Damaskus] (själv) dog. Hasael, en man av folket (ordagr.: son till ingen), bemäktigade sig tronen.” Det talas om konflikter med Hasael i Salmanassars 18:e och 21:a år, då assyrierna vann segrar men inte kunde inta Damaskus. (Ancient Near Eastern Texts, sid. 280)

Jehu, Israels kung (ca 904–877 f.v.t.), nämns på Salmanassars svarta obelisk (nu på British Museum) i förbindelse med en relief som tydligtvis skall föreställa ett av Jehus sändebud som faller på knä för den assyriske kungen och överlämnar gåvor till honom. Inskriften lyder: ”Tribut av Jehu (Ia-ú-a), son [dvs. efterträdare] till Omri (Hu-um-ri); jag mottog av honom silver, guld, en saplu-skål av guld, en guldvas med spetsig botten, guldbägare, ämbar av guld, tenn, en kungastav.” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 281) Den här tributen nämns inte i Bibelns berättelse om kung Jehu, men med tanke på de förhållanden som beskrivs i 2 Kungaboken 10:31–33 kan han mycket väl ha betalat en sådan tribut. Å andra sidan skulle det vara likt de självupptagna assyriska härskarna att grovt förvanska fakta både i sina inskrifter och på sina reliefer.

2. Salmanassar V efterträdde Tiglat-Pileser III. Profana källor ger få upplysningar om hans regering. Han står uppenbarligen uppförd som kung över Babylon i fem år, men under namnet Ululaja. (Ancient Near Eastern Texts, sid. 272, not 4) Dessutom citerar Josephus historikern Menanders beskrivning av hur Salmanassar V belägrade Tyros. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], IX,  283–287 [xiv, 2]) Förutom detta är Bibeln den viktigaste källan till upplysningar om den här kungen.

Herravälde över Israel. Under kung Hoseas regering i Israel (ca 758–740 f.v.t.) trängde Salmanassar V in i Palestina, och Hosea blev hans vasall och tvingades betala en årlig tribut till honom. (2Ku 17:1–3) Men senare underlät Hosea att betala tributen och sammansvor sig med kung So i Egypten. (Se SO.) På grund av detta internerades Hosea av Salmanassar, som därefter belägrade Samaria i tre år. Till slut föll den starkt befästa staden, och israeliterna fördes i landsflykt. (2Ku 17:4–6; 18:9–12; jfr Hos 7:11; Hes 23:4–10.)

Bibeln nämner inte namnet på den assyriske kung som till slut intog Samaria. (Se SARGON.)

Med Samarias fall 740 f.v.t. slutade tiostammarsriket Israels 257 år långa historia.