Betyder ”motståndare”.

På många ställen i Bibelns hebreiska skrifter förekommer ordet satạn utan den bestämda artikeln. Första gången det används på det sättet syftar det på den ängel som ställde sig på vägen som en motståndare till Bileam när denne gav sig i väg för att förbanna israeliterna. (4Mo 22:22, 32, not) Vid andra tillfällen används det om människor som var motståndare till andra människor. (1Sa 29:4; 2Sa 19:21, 22; 1Ku 5:4; 11:14, 23, 25) Men när ordet står med den bestämda artikeln ha syftar det på Satan, Djävulen, Guds främste motståndare. (Job 1:6, not; 2:1–7; Sak 3:1, 2) I de kristna grekiska skrifterna syftar ordet satanạs på Satan, Djävulen, på nästan alla de ställen där det förekommer, och det står vanligen med den bestämda artikeln ho.

Ursprung. Bibeln visar att den varelse som kallas Satan inte alltid har haft det namnet. Det är ett beskrivande namn som han fick därför att han började handla i opposition mot Gud och som en motståndare till honom. Det nämns inte vad han hade för namn innan detta hände. Gud är den ende Skaparen, och ”hans verk” är ”fullkomligt”, fritt från orättvisa och orättfärdighet. (5Mo 32:4) Den som blev Satan måste därför ha blivit skapad av Gud som en fullkomlig och rättfärdig skapelse. Han är en andevarelse, eftersom han kunde träda fram inför Gud i himlen. (Job 1, 2; Upp 12:9) Jesus Kristus sade om honom: ”Denne var en människomördare då han började, och han stod inte fast i sanningen, därför att sanning inte finns i honom.” (Joh 8:44; 1Jo 3:8) Jesus visar här att Satan en gång var i sanningen men lämnade den. Han var en människomördare från och med det att han begick sin första öppna handling och vände Adam och Eva bort från Gud, för därigenom drog han död över Adam och Eva, som sedan vidarebefordrade synd och död till sina avkomlingar. (Rom 5:12) De egenskaper och handlingar som tillskrivs honom Bibeln igenom kan bara tillskrivas en person, inte något abstrakt som det ondas princip. Det är tydligt att judarna, däribland Jesus och hans lärjungar, visste att Satan existerade som en person.

Denna andeskapelse avvek alltså från sin ursprungliga rättfärdighet och fullkomlighet och hängav sig i stället åt synd och förnedring. Den process som ledde dit beskrivs av Jakob: ”Var och en prövas genom att dras och lockas av sitt eget begär. När så begäret har blivit havande, föder det synd; och när synden är fullbordad, frambringar den död.” (Jak 1:14, 15) Satans handlingssätt tycks i vissa avseenden ha en parallell i det handlingssätt som kungen av Tyros följde och som beskrivs i Hesekiel 28:11–19. (Se FULLKOMLIGHET [Den förste syndaren och kungen i Tyros].)

Det framgår alltså tydligt av den bibliska skildringen att det var Satan som talade genom en orm och förledde Eva till olydnad mot Guds befallning. Eva fick sedan Adam att följa samma upproriska handlingssätt. (1Mo 3:1–7; 2Kor 11:3) Eftersom Satan använde sig av en orm, omtalar Bibeln honom som ”ormen”, en benämning som kom att bli liktydig med ”bedragaren”. Han kallas också ”Frestaren” och en lögnare, ”lögnens fader”. (Mt 4:3; Joh 8:44; Upp 12:9)

Stridsfrågan om den universella suveräniteten. När Satan vände sig till Eva (genom ormen) ifrågasatte han i själva verket att Jehovas suveränitet var rättmätig och rättfärdig. Han antydde att Gud med orätt undanhöll något från kvinnan, och han påstod att Gud var en lögnare därför att han hade sagt att hon skulle dö om hon åt av den förbjudna frukten. Satan fick henne också att tro att hon kunde bli fri och oberoende av Gud, att hon kunde bli som Gud. Denna onda andevarelse upphöjde på så sätt sig själv så att han blev högre än Gud i Evas ögon. Satan blev Evas gud, även om hon just då inte tycks ha vetat vem det var som vilseledde henne. Genom sitt handlingssätt lyckades Satan föra in mannen och kvinnan under sin ledning och kontroll och framträdde som en rivaliserande gud i opposition mot Jehova. (1Mo 3:1–7)

Bibeln ger oss en inblick i himmelska händelser och visar att Satan senare trädde fram som en rivaliserande gud inför Jehova i himlen och utmanade honom rakt i ansiktet. Satan påstod att han kunde få Guds tjänare Job, och underförstått vilken som helst av Guds tjänare, att vända sig bort från Gud. Satan beskyllde faktiskt Gud för att ha handlat orättvist och gett Job allt, däribland fullständigt beskydd, så att  Satan inte kunde pröva Job och visa vad som verkligen fanns i hans hjärta, ett hjärta som enligt Satans uppfattning var ont. Han antydde att det först och främst var av själviska skäl som Job tjänade Gud. Han sade: ”Hud för hud; en människa ger allt hon äger för sin själ. Men jag ber dig: Sträck för en gångs skull ut din hand och rör vid hans ben och hans kött och se om han inte kommer att förbanna dig rakt i ansiktet.” (Job 1:6–12; 2:1–7; se SUVERÄNITET.)

I detta särskilda fall tillät Jehova att Satan utsatte Job för olyckor. Han ingrep inte när Satan sände sabeiska rövare eller när fåren och herdarna förtärdes av det som Jobs sändebud kallade ”Guds eld”, som föll från himlen (det sägs inte om det var blixten eller någon annan form av eld). Satan sände också tre grupper av plundrande kaldéer och dessutom en väldig vind. Följden av allt detta blev att alla Jobs barn dog och att hans egendom förstördes. Till slut slog Satan Job med en motbjudande sjukdom. (Job 1:13–19; 2:7, 8)

Allt detta visar vilken makt andevarelsen Satan besitter och vilken ondskefull och mordisk inställning han har.

Det är emellertid viktigt att lägga märke till att Satan själv erkände att han var maktlös inför Guds uttryckliga befallning. Han ifrågasatte nämligen inte Guds makt och myndighet när Gud förbjöd honom att ta Jobs liv. (Job 2:6)

Fortsatt motstånd mot Gud. När Satan utmanade Gud och beskyllde Guds tjänare för att inte vara ostraffliga, levde han upp till benämningen ”Djävulen”, som betyder ”baktalaren”, en benämning som han gjorde sig förtjänt av när han baktalade Jehova Gud i Edens trädgård.

Andra onda änglar sluter sig till honom. Före den stora översvämningen på Noas tid hade uppenbarligen andra av Guds änglar lämnat sin rätta tillvaro i himlen och den ställning de hade tilldelats där. De materialiserade sig som människor och bosatte sig på jorden, gifte sig med kvinnor och fick avkomma som kallades nefilim. (1Mo 6:1–4; 1Pe 3:19, 20; 2Pe 2:4; Jud 6; se GUDS SON [SÖNER]; NEFILIM.) Dessa änglar, som hade lämnat sin tjänst för Gud, kom under Satans herravälde. Satan kallas därför ”demonernas härskare”. Vid ett tillfälle när Jesus drev ut demoner ur en man beskyllde fariséerna honom för att göra det med hjälp av ”Beelsebub, demonernas härskare”. Att det var Satan de syftade på framgår av det svar Jesus gav dem: ”Om Satan driver ut Satan har han blivit söndrad mot sig själv.” (Mt 12:22–27)

Aposteln Paulus förbinder Satan med ”de onda andemakterna i de himmelska regionerna”, och han omtalar dem som ”världshärskarna i detta mörker”. (Ef 6:11, 12) Som makthavare i det osynliga området i jordens omedelbara närhet är Satan ”härskaren över luftens myndighet”. (Ef 2:2) I Uppenbarelseboken står det att han är den som ”vilseleder hela den bebodda jorden”. (Upp 12:9) Aposteln Johannes sade att ”hela världen ligger i den ondes våld”. (1Jo 5:19) Satan är därför ”den här världens härskare”. (Joh 12:31) Av den anledningen skrev Jakob att ”vänskapen med världen är fiendskap med Gud”. (Jak 4:4)

Hans strid för att förgöra ”avkomman”. Satan försökte tidigt förhindra att den utlovade ”avkomman” skulle komma genom Abraham. (1Mo 12:7) Av allt att döma försökte han besmitta Sara, så att hon inte skulle vara lämplig att föda avkomman, men Gud beskyddade henne. (1Mo 20:1–18) Han gjorde också sitt yttersta för att förstöra dem som Gud utvalde som Abrahams avkomma, dvs. Israels nation, genom att få dem att synda och genom att få andra nationer att resa sig mot dem, som det framgår av hela den bibliska skildringen. Satans ärelystna kamp mot Gud nådde en höjdpunkt och fick i hans egna ögon stor framgång när kungen i Babylon, det tredje världsväldet i den bibliska skildringen, intog Jerusalem, avsatte kung Sidkia av Davids släkt, ödelade Jehovas tempel och avfolkade Jerusalem och Juda. (Hes 21:25–27)

Nebukadnessar och hans efterträdare på Babylons tron tjänade som ett redskap för Satan genom att de höll israeliterna i landsflykt i 68 år, tills Babylon blev besegrat. Babylon hade inga planer på att någonsin släppa sina fångar och återspeglade därigenom Satans egna skrytsamma och ärelystna handlingar som en rivaliserande gud i opposition mot universums Suverän, Jehova. Babylons kungar, som dyrkade avguden Marduk, gudinnan Ishtar och en hop andra gudar, tillbad i själva verket demonerna, och som en del av den värld som var fjärmad från Jehova stod de under Satans herravälde. (Ps 96:5; 1Kor 10:20; Ef 2:12; Kol 1:21)

Satan påverkade Babylons kung till att försöka ta det fullständiga herraväldet över jorden, till och med över ”Jehovas tron” (1Kr 29:23) och ”Guds stjärnor”, dvs. kungarna i Davids släktlinje som satt på tronen på berget Moria (i utvidgad bemärkelse Sions berg). Babylons ”kung”, dvs. den babyloniska dynastin, ”upplyfte” sig i sitt eget hjärta, och i sina egna och i sina beundrares ögon var han ”lysande”, en ”gryningens son”. (I en del översättningar används uttrycket ”Lucifer” från den latinska Vulgata. Det är emellertid bara en översättning av det hebreiska ordet hēlẹl, som betyder  ”lysande”. Hēlẹl är inte ett namn eller en titel, utan snarare ett uttryck som beskriver den högmodiga inställning som präglade Nebukadnessars babyloniska kungadynasti.) (Jes 14:4–21) Eftersom Babylon var ett redskap i Satans händer, var det Satans egen ärelystna önskan som återspeglades hos Babylons ”kung”. Än en gång räddade Jehova sitt folk genom att låta judarna vända tillbaka till sitt land och bo där tills den sanna utlovade avkomman framträdde. (Esr 1:1–6)

Försök att få Jesus att snava. Satan visste utan tvivel att Jesus var Guds Son och den som enligt profetian skulle krossa huvudet på honom (1Mo 3:15), och han gjorde därför allt han kunde för att komma åt Jesus. Men när ängeln Gabriel berättade för Maria att hon skulle föda Jesus sade han: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall överskugga dig. Därför skall också det som föds kallas heligt, Guds Son.” (Lu 1:35) Jehova skyddade sin Son. De försök som gjordes att döda Jesus som barn misslyckades. (Mt 2:1–15) Gud fortsatte att skydda Jesus under uppväxtåren. När Jesus hade blivit döpt kom Satan till honom i vildmarken och utsatte honom för tre starka frestelser som grundligt prövade Jesu hängivenhet för Jehova. I samband med en av frestelserna visade Satan alla världens riken för Jesus och hävdade att de tillhörde honom, Satan. Jesus sade inte emot honom. Men Jesus övervägde inte ens för ett ögonblick att ta en ”genväg” till kungamakten, och han tänkte heller inte ett ögonblick på att göra något bara för att behaga sig själv. Omedelbart svarade han: ”Gå bort, Satan! Det står ju skrivet: ’Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.’” Då ”drog ... [Djävulen] sig tillbaka från honom intill en annan läglig tid”. (Mt 4:1–11; Lu 4:13) Detta visar sanningen i det som Jakob senare skrev: ”Stå emot Djävulen, så skall han fly från er.” (Jak 4:7)

Jesus var alltid på sin vakt mot Satans listiga angrepp, och han var vaken för att Satan ville fördärva honom genom att få honom att tänka tankar som var i strid med Jehovas vilja. Detta kom tydligt till uttryck när Petrus vid ett tillfälle, om än i all välmening, utsatte honom för en frestelse. Jesus hade sagt att han måste utstå lidanden och bli dödad. ”Då tog Petrus honom åt sidan och började förebrå honom, i det han sade: ’Var barmhärtig mot dig själv, Herre; du skall inte alls få detta slut.’ Men han vände ryggen till och sade till Petrus: ’Försvinn bakom mig, Satan! Du är för mig en sten att snava på, för du tänker inte Guds tankar, utan människors.’” (Mt 16:21–23)

Jesus befann sig i fara under hela sin jordiska tjänst. Satan använde människor som redskap för att motarbeta honom, antingen genom att försöka få honom att snava eller genom att försöka döda honom. Vid ett tillfälle tänkte folket gripa honom för att göra honom till kung. Men Jesus kunde inte gå med på det. Han ville bara ta emot kungamakt vid Guds rätta tid och på Guds sätt. (Joh 6:15) Vid ett annat tillfälle försökte folk från hans egen hemstad döda honom. (Lu 4:22–30) Han blev ständigt ansatt av människor som Satan använde för att försöka snärja honom. (Mt 22:15) Men trots alla ansträngningar Satan gjorde lyckades han inte få Jesus att begå minsta synd i tanke eller handling. Det blev grundligt bevisat att Satan är en lögnare, och hans ifrågasättande av Guds suveränitet och Guds tjänares ostrafflighet visade sig vara oberättigat. Som Jesus sade kort före sin död: ”Nu sker ett dömande av den här världen; nu skall den här världens härskare kastas ut” – fullständigt vanärad. (Joh 12:31) På grund av synden hade Satan hela mänskligheten i sitt grepp. Men när Jesus hade firat sin sista påsk tillsammans med lärjungarna och visste att Satan snart skulle vålla hans död kunde han säga: ”Världens härskare kommer. Och han har ingen hållhake på mig.” (Joh 14:30)

Några timmar senare lyckades Satan få Jesus dödad. Han fick först makt över en av Jesu apostlar och använde sig därefter av de judiska ledarna och det romerska världsväldet för att få Jesus avrättad på ett plågsamt och vanhedrande sätt. (Lu 22:3; Joh 13:26, 27; kap. 18, 19) Satan handlade här som ”den ... som har medel att förorsaka död”. (Heb 2:14; Lu 22:53) Men Satan lyckades inte främja sin egen sak genom detta. Mot sin vilja uppfyllde han i stället profetiorna som visade att Jesus måste dö som ett offer. Genom att Jesus dog klanderfri tillhandahöll han lösenpriset för mänskligheten, och genom sin död (och genom att han blev uppväckt av Gud) kunde han hjälpa den syndiga mänskligheten att slippa ut ur Satans grepp. Bibeln säger nämligen att Jesus blev blod och kött för att han ”genom sin död skulle göra den till intet som har medel att förorsaka död, det är Djävulen, och för att han skulle frigöra alla dem som av fruktan för döden hade hållits i slaveri hela livet igenom”. (Heb 2:14, 15)

Fortsätter att strida mot de kristna. Efter Jesu Kristi död och uppståndelse fortsatte Satan sin bittra strid mot Jesu efterföljare. Det finns många vittnesbörd om detta i Apostlagärningarna och i breven i de kristna grekiska skrifterna. Paulus sade att han hade fått ”en törntagg i köttet, en Satans ängel”, till att ge honom  slag på slag. (2Kor 12:7) Satan dolde sin sanna natur och sina verkliga avsikter, liksom han hade gjort i fallet med Eva, genom att omskapa sig till ”en ljusets ängel”, och han hade representanter, tjänare som också ”ständigt omskapar sig till rättfärdighetens tjänare”. (2Kor 11:14, 15) Exempelvis fanns det ”falska apostlar” som motarbetade Paulus (2Kor 11:13), och i Smyrna fanns det några som sade att de var judar men som i själva verket var ”en Satans synagoga”. (Upp 2:9) Utan uppehåll fortsatte Satan att anklaga de kristna ”dag och natt” och ifrågasätta deras ostrafflighet, precis som han hade gjort med Job. (Upp 12:10; Lu 22:31) Men de kristna har ”en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus, en som är rättfärdig”, som träder fram inför Gud på deras vägnar. (1Jo 2:1)

Han blir kastad i avgrunden och slutligt tillintetgjord. När Satan fick Eva och sedan Adam att göra uppror mot Gud sade Gud till ormen (egentligen till Satan, eftersom ett djur inte kunde förstå de stridsfrågor som var aktuella): ”Stoft skall du äta alla dina livsdagar. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa huvudet på dig, och du skall krossa hälen på honom.” (1Mo 3:14, 15) Här tillkännagav Gud att Satan, som var utkastad ur Guds heliga organisation, inte skulle ha något livsuppehållande hopp utan i bildlig bemärkelse skulle ”äta stoft” tills han dog. ”Avkomman” skulle till slut krossa hans huvud, med andra ord tillfoga honom en dödlig skada. När Kristus var på jorden visade demonerna att de förstod att han var den som skulle kasta dem i ”avgrunden”, av allt att döma ett tillstånd av fångenskap som i parallellskildringen omtalas som ”plåga”. (Mt 8:29; Lu 8:30, 31; se PLÅGA, HEMSÖKELSE.)

I Uppenbarelseboken beskrivs Satans sista dagar och det slut han får. När Kristus börjar härska som kung i Guds rike slungas Satan enligt Uppenbarelseboken ut ur himlen och ner till jorden. Han har då inte längre tillträde till himlen, som han hade på Jobs tid och århundraden därefter. (Upp 12:7–12) Efter detta nederlag har Satan bara ”en kort tidsfrist”, och den använder han till att föra krig mot ”de övriga av hennes [kvinnans] avkomma, mot dem som håller Guds bud och har arbetet att vittna om Jesus”. Eftersom han försöker förtära de övriga av kvinnans avkomma, kallas han ”draken”, dvs. en som slukar eller krossar. (Upp 12:16, 17; jfr Jer 51:34, där Jeremia talar på Jerusalems och Judas vägnar och säger: ”Nebukadressar, Babylons kung. ... Som en stor orm [el.: ”en drake”, not] har han uppslukat mig.”) I den tidigare beskrivningen av hans strid mot kvinnan och hans försök att sluka hennes barn omtalas han bildligt som ”en stor eldröd drake”. (Upp 12:3)

I Uppenbarelsebokens 20:e kapitel berättas det att Satan blir bunden och kastad i avgrunden för tusen år av en mäktig ängel – utan tvivel Jesus Kristus, som har nyckeln till avgrunden och som är den ”avkomma” som skall krossa Satans huvud. (Jfr Upp 1:18; se AVGRUND.)

Satans sista ansträngningar slutar med ett avgörande nederlag. Enligt profetian skall han släppas lös ”för en liten tid” när Kristi tusenåriga rike är till ända och leda upproriska människor i ett nytt angrepp mot Guds suveränitet, men han (och hans demoner) slungas i eld- och svavelsjön, dvs. den eviga tillintetgörelsen. (Upp 20:1–3, 7–10; jfr Mt 25:41; se ELDSJÖN.)

Vad betyder det att ”överlämna” en människa ”åt Satan till köttets undergång”?

När aposteln Paulus gav församlingen i Korinth anvisningar om vad som borde göras med en församlingsmedlem som hade ett incestuöst förhållande med sin fars hustru, skrev han att de skulle överlämna ”en sådan man åt Satan till köttets undergång”. (1Kor 5:5) Detta var en befallning om att utesluta mannen ur församlingen och avstå från all gemenskap med honom. (1Kor 5:13) Att han överlämnades åt Satan innebar att han avlägsnades från församlingen och överlämnades åt den värld som har Satan som sin gud och härskare. I likhet med ”lite surdeg” i en hel deg var denne omoraliske man ”köttet” eller det köttsliga elementet i församlingen, och genom att avlägsna honom skulle den andligt sinnade församlingen överlämna det ”kött” de hade bland sig åt undergång. (1Kor 5:6, 7) Paulus överlämnade på motsvarande sätt Hymeneus och Alexander åt Satan därför att de hade skjutit tron och det goda samvetet åt sidan och lidit skeppsbrott i sin tro. (1Ti 1:20)

Senare ångrade tydligen den omoraliske mannen i Korinth sitt orena uppförande och rättade till sitt liv. Paulus rekommenderade därför att han blev återupptagen i församlingen. Han framhöll att det är viktigt att förlåta, bland annat ”för att vi inte skall bli överlistade av Satan; hans avsikter är vi ju inte okunniga om”. (2Kor 2:11) I det första fallet hade Satan försatt församlingen i ett dåligt tillstånd, och aposteln måste tillrättavisa medlemmarna därför att de var alltför överseende. De lät faktiskt den onde mannen bedriva sina handlingar trots  den vanära detta medförde. Paulus visade att de var ”uppblåsta” när de tillät detta. (1Kor 5:2) Men om de sedan gick till den andra ytterligheten och vägrade att förlåta den ångerfulle syndaren, skulle Satan överlista dem på ett annat sätt, nämligen genom att utnyttja deras hårdhet och ovilja att förlåta. Genom Guds ord blir de kristna upplysta om Satans existens, hans makt, hans metoder och avsikter, så att de kan strida mot denne andlige fiende med hjälp av de andliga vapen Gud tillhandahåller. (Ef 6:13–17)