Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Satrap

Satrap

[satrạp]

En av kungen förordnad provinsguvernör eller vicekung i Babylon och i Persien. Daniel nämnde satraper som tjänade under Nebukadnessar i Babylon. (Dan 3:1–3) Sedan mederna och perserna hade erövrat Babylon satte medern Darius 120 satraper över hela sitt rike. (Dan 6:1) Esra hade kontakt med satraper när perserkungen Artaxerxes regerade. (Esr 8:36) På Esters och Mordokajs tid hade satraper tillsyn över de 127 provinser som perserkungen Ahasveros regerade över. (Est 1:1) De var kungens officiella representanter och var därför ansvariga inför honom och kunde relativt lätt få audiens hos honom. Till följd av detta hade de stor makt och stort inflytande inom både administrationen och politiken. De drev in skatter och sände den fastställda tributen till kungen.

Daniel var en av de tre höga ämbetsmän som Darius hade satt över de 120 satraperna. Daniel utmärkte sig framför dem alla i så hög grad att kungen hade för avsikt att upphöja honom över hela riket. Eftersom de andra höga ämbetsmännen och satraperna var avundsjuka på Daniel, smidde de planer för att få honom kastad i lejongropen. Bibeln nämner inte hur många av satraperna som personligen trädde fram inför kungen med sin anklagelse. Men Jehova var med Daniel och sände sin ängel och tillslöt lejonens gap. Darius befallde sedan att de som hade anklagat Daniel skulle kastas i lejongropen tillsammans med sina hustrur och sina söner. (Dan 6:1–24)

I boken History of the Persian Empire sägs det angående hur satraperna var organiserade under persern Cyrus: ”Varje [provins] styrdes av en satrap, vars titel ordagrant betydde ’skyddare av riket’. Som efterträdare till en tidigare kung och som härskare över ett mycket stort område var han i praktiken själv en monark och omgav sig med ett litet hov. Han skötte inte bara den civila förvaltningen utan hade också befäl över det utskrivna manskapet inom sitt område. När ämbetet med tiden blev ärftligt kunde man inte bortse från att det utgjorde ett hot mot centralmakten. För att minska detta hot infördes en viss kontroll. Satrapens sekreterare, hans överste skattmästare och den general som hade befälet över den garnison som fanns i citadellet i varje provinshuvudstad var direkt underställda storkonungen och rapporterade direkt till honom. En ännu effektivare kontroll utövades av ’kungens öga’ (eller ’kungens öra’, ’kungens budbärare’), [en ämbetsman] som varje år gjorde en grundlig inspektion av alla provinser.” (A. T. Olmstead, 1948, sid. 59)