Person som är någon annans egendom och som ofta måste utföra hårt eller tungt arbete. Det hebreiska ordet för ”slav” är ‛ẹvedh. (1Mo 9:25; 2Mo 20:17) Det återges också med ”tjänare” och används således inte bara om personer som är andras egendom, utan också om en kungs undersåtar, om underkuvade folk som betalar tribut och om personer i kungens tjänst. (2Sa 11:21; 2Kr 10:7; se TJÄNARE.)

Motsvarande ord på grekiska, doulos, används om personer som är någon annans egendom (Mt 8:9; 10:24, 25; 13:27), om hängivna tjänare för Gud och hans Son, Jesus Kristus, både människor (Apg 2:18; 4:29; Rom 1:1; Gal 1:10) och änglar (Upp 19:10, där ordet sỵndoulos [medslav] förekommer), och i bildlig bemärkelse om personer som är i slaveri under synd (Joh 8:34; Rom 6:16–20) eller fördärv (2Pe 2:19).

Före den vanliga tideräkningens början. Krig, fattigdom och brottslighet var huvudorsakerna till att människor råkade i slaveri. Krigsfångar gjordes ofta till slavar eller såldes som slavar av sina besegrare. (Jfr 2Ku 5:2; Joel 3:6.) I det israelitiska samhället kunde fattiga sälja sig själva eller sina barn som slavar för att betala sina skulder. (2Mo 21:7; 3Mo 25:39, 47; 2Ku 4:1) En tjuv som inte kunde betala ersättning såldes som betalning för det han hade stulit, och han blev uppenbarligen fri när alla fordringar var betalda. (2Mo 22:3)

Slavar kunde ha en mycket betrodd och ärofull ställning i hushållet. Patriarken Abrahams ålderstigne tjänare (förmodligen Elieser) skötte allt hans herre ägde. (1Mo 24:2; 15:2, 3) Josef, en av Abrahams avkomlingar, fick när han hade blivit slav i Egypten ansvaret för allt som tillhörde Potifar, en av faraos hovfunktionärer. (1Mo 39:1, 5, 6) I Israel hade en slav möjlighet att bli välbärgad och friköpa sig själv. (3Mo 25:49)

Angående utskrivning av arbetare, se PLIKTMÄSSIG TJÄNST; TVÅNGSARBETE.

Lagar om förhållandet mellan slav och herre. Hos israeliterna hade en hebreisk slav en annan ställning än en slav som var en utlänning, en bofast främling eller en invandrare. En icke-hebreisk slav förblev sin ägares egendom och kunde gå i arv från far till son (3Mo 25:44–46), medan en hebreisk slav skulle friges på det sjunde året eller under jubelåret, beroende på vilket som kom först. En hebreisk slav skulle behandlas som en lejd arbetare under den tid han var slav. (2Mo 21:2; 3Mo 25:10; 5Mo 15:12) En hebré som sålde sig själv som slav till en bofast främling, till en medlem av en bofast främlings släkt eller till en invandrare kunde friköpas när som helst, antingen av sig själv eller av någon annan som hade rätt till det. Priset för att köpa honom fri grundades på hur många år det var kvar till jubelåret eller till hans sjunde år som slav. (3Mo 25:47–52; 5Mo 15:12) När en hebreisk slav blev frigiven skulle hans herre ge honom en gåva för att hjälpa honom att få en  god start på sin tillvaro som fri man. (5Mo 15:13–15) Om en man hade en hustru när han blev slav skulle hon följa med honom när han frigavs. Men om hans herre hade gett honom en hustru (av allt att döma en utländsk kvinna som inte hade rätt att bli frigiven på sjunde året) skulle hon och de barn hon eventuellt hade fött förbli slavägarens egendom. I ett sådant fall kunde den hebreiske slaven välja att stanna hos sin herre. Hans öra skulle då genomborras med en syl som ett tecken på att han skulle fortsätta att vara slav till oöverskådlig tid. (2Mo 21:2–6; 5Mo 15:16, 17)

Hebreiska slavinnor. Särskilda regler gällde för en hebreisk slavinna. Hennes herre kunde ta henne till bihustru eller ge henne som hustru åt sin son. Om hon gavs som hustru åt sin herres son skulle hon behandlas i enlighet med ”den rätt som tillkommer döttrar”. Även om sonen tog sig ytterligare en hustru fick inga inskränkningar göras när det gällde hennes kost, kläder och äktenskapsrätt. Om sonen inte uppfyllde dessa förpliktelser hade kvinnan rätt att dra bort i frihet utan att något pris betalades för friköpande. Om slavägaren ville låta en hebreisk slavinna bli friköpt fick han inte sälja henne till en utlänning. (2Mo 21:7–11)

Skydd och rättigheter. Lagen skyddade slavar mot brutal behandling. Om en slav blev misshandlad så att han miste en tand eller ett öga skulle han friges. Eftersom det vanliga priset för en slav var 30 siklar (jfr 2Mo 21:32) skulle det vara en stor förlust för en slavägare att behöva frige en slav. Denna lag kunde därför avskräcka från misshandel. En slavägare kunde slå sin slav, men om han slog ihjäl sin slav skulle slaven bli hämnad i enlighet med domarnas beslut. Om slaven förblev vid liv en eller två dagar skulle han inte bli hämnad, eftersom det skulle vara ett vittnesbörd om att slavägaren inte hade haft för avsikt att döda honom utan bara bestraffa honom. (2Mo 21:20, 21, 26, 27; 3Mo 24:17) Det verkar emellertid som om slavägaren inte kunde bli frikänd om han hade slagit slaven med ett redskap som gick att döda med, eftersom det skulle ha vittnat om att han hade haft för avsikt att slå ihjäl honom. (Jfr 4Mo 35:16–18.) Om slaven förblev vid liv en eller två dagar fanns det alltså skäl att ifrågasätta om döden verkligen berodde på bestraffningen. Slag med en käpp skulle normalt inte medföra döden, vilket framgår av Ordspråksboken 23:13.

Slavar hade vissa rättigheter enligt lagen. Eftersom alla manliga slavar blev omskurna (2Mo 12:44; jfr 1Mo 17:12) kunde de äta av påskoffret, och en prästs slavar kunde äta av det som var heligt (2Mo 12:43, 44; 3Mo 22:10, 11). Slavar behövde inte arbeta på sabbaten. (2Mo 20:10; 5Mo 5:14) Under sabbatsåret hade de rätt att äta av det som växte upp från spillda sädeskorn och av druvor på obeskurna vinstockar. (3Mo 25:5, 6) De skulle delta i den allmänna glädjen i samband med offren i templet och i firandet av högtiderna. (5Mo 12:12; 16:11, 14)

De kristnas inställning under det första århundradet. Slaveriet var mycket utbrett i romarriket. Vissa slavägare hade hundratals eller rentav tusentals slavar, och slaveriet stod under myndigheternas beskydd. De kristna under det första århundradet tog inte ställning mot myndigheterna på detta område och förespråkade inte slavuppror. De respekterade den lagliga rätt som andra, inbegripet deras medkristna, hade att äga slavar. Det var därför som aposteln Paulus sände tillbaka den förrymde slaven Onesimos till hans ägare. Eftersom Onesimos hade blivit kristen var han villig att återvända till sin herre och medbroder och underordna sig honom som slav. (Flm 10–17) Aposteln Paulus rådde också kristna slavar vars ägare var kristna att inte utnyttja detta förhållande på ett otillbörligt sätt. Han sade: ”De som har troende ägare får inte se ner på dem, därför att de är bröder. De bör tvärtom utföra sin tjänst som slavar så mycket villigare, därför att de som får nytta av deras goda tjänst är troende och älskade.” (1Ti 6:2) Det var en stor fördel för en slav att ha en kristen ägare, eftersom kristna var skyldiga att behandla sina slavar på ett sätt som var rätt och rimligt. (Ef 6:9; Kol 4:1)

Slavar som blev kristna var skyldiga att bli bättre slavar och ”inte säga emot, inte begå stöld, utan visa god trohet”. (Tit 2:9, 10) Även om deras ägare behandlade dem orättvist fick de inte utföra ett dåligt arbete. Genom att lida för rättfärdighetens sak efterliknade de Jesus Kristus. (1Pe 2:18–25) Aposteln Paulus skrev: ”Ni slavar, var lydiga i allt mot dem som är era herrar i köttslig mening, inte med ögontjänster, som några som vill behaga människor, utan av uppriktigt hjärta, med fruktan för Jehova. Vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, som för Jehova och inte för människor.” (Kol 3:22, 23; Ef 6:5–8) Genom sitt goda uppförande mot sina herrar undvek de att dra smälek över Guds namn; ingen skulle då kunna beskylla kristendomen för att påverka slavar att bli lata och odugliga. (1Ti 6:1)

Att slavar skulle vara ”lydiga i allt” innebar naturligtvis inte att de kunde bryta mot Guds lag, eftersom detta skulle ha betytt att de fruktade människor mer än de fruktade Gud. Om slavar begick missgärningar, även om det var på befallning av en överordnad, skulle de inte  vara ”en prydnad för vår Räddares, Guds, lära”, utan snarare vara en skam för denna lära och ge en felaktig bild av den. (Tit 2:10) Slavar skulle därför låta sig vägledas av sitt kristna samvete.

I den kristna församlingen var alla jämbördiga oavsett social ställning. Alla var smorda med samma ande och hade som lemmar i en enda kropp ett och samma hopp. (1Kor 12:12, 13; Gal 3:28; Kol 3:11) En kristen slav skulle inte vara bekymrad över att han hade begränsade möjligheter att sprida de goda nyheterna. Men om han hade möjlighet att bli fri skulle han utnyttja detta tillfälle till att göra mer i den kristna tjänsten. (1Kor 7:21–23)

Slaveri under synd. När den första människan, Adam, överträdde Guds lag, gav han upp sin fullkomliga självbehärskning och gav efter för en självisk önskan att fortsätta att vara tillsammans med sin syndfulla hustru och behaga henne. På så sätt gjorde han sitt begär och dess slutliga följd, synden, till sin herre. (Jfr Rom 6:16; Jak 1:14, 15; se SYND.) Han sålde sig därigenom som slav under synden, och eftersom alla hans avkomlingar fortfarande befann sig i hans länd sålde han även dem till slaveri under synden. Det var därför aposteln Paulus skrev: ”Jag är köttslig, såld till slav under synden.” (Rom 7:14) Av den anledningen kunde ingen av Adams avkomlingar på egen hand uppnå rättfärdighet, inte ens genom att försöka hålla den mosaiska lagen. Som aposteln Paulus uttryckte det: ”Budet som var till liv, detta fann jag vara till död.” (Rom 7:10) Människornas bristande förmåga att kunna hålla lagen fullkomligt visade att de var syndens slavar och förtjänade döden, inte livet. (Se DÖDEN.)

Det var bara genom att dra nytta av den befrielse som blev möjlig genom Jesus Kristus som enskilda individer kunde göras fria från detta slaveri. (Jfr Joh 8:31–34; Rom 7:21–25; Gal 4:1–7; Heb 2:14–16; se LÖSEN, FRIKÖPANDE.) Eftersom de kristna har blivit köpta med Jesu dyrbara blod, är de Jehova Guds och hans Sons slavar eller tjänare och därigenom förpliktade att hålla deras bud. (1Kor 7:22, 23; 1Pe 1:18, 19; Upp 19:1, 2, 5; se FRI, FRIGIVEN; FRIHET.)

Se också TROGNE OCH OMDÖMESGILLE SLAVEN, DEN.