Tron på eller läran om att människor lever vidare som andar när kroppen har dött och att de här andarna kan kommunicera med de levande, vanligtvis genom en person som är särskilt mottaglig för deras påverkan (ett medium). Både Bibeln och profanhistorien visar att spiritism har funnits sedan långt tillbaka i tiden. Egyptiernas religion var genomsyrad av spiritism. (Jes 19:3) Även religionen i Babylon (en stad som också var Assyriens viktigaste religiösa centrum) var spiritistisk. (Jes 47:12, 13)

Det grekiska ord som i Nya världens översättning har återgetts med ”utövande av spiritism” är farmakịa. I Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words (1981, bd 4, sid. 51, 52) sägs det om detta ord: ”FARMAKIA ... betecknade i första hand användningen av läkemedel, droger, trollformler; därefter förgiftning; därefter trolldom; Gal 5:20, R. V.: ’trolldom’ (A. V.: ’häxeri’); omtalas som en av ’köttets gärningar’. Se också Upp 9:21; 18:23. I Sept[uaginta]: 2Mo 7:11, 22; 8:7, 18; Jes 47:9, 12. Vid förtrollning åtföljdes användningen av droger, antingen de var svaga eller starka, vanligen av besvärjelser och åkallan av ockulta makter, förutom att olika trollmedel, amuletter osv. tillhandahölls, enligt uppgift för att skydda klienten eller patienten mot demonerna och deras krafter, men i själva verket för att förstärka klientens intryck av trollkarlens hemlighetsfulla förmågor och krafter.”

Spiritismens ursprung. En framträdande del av spiritismen är att man påstår sig kunna kommunicera med de döda. Men ”de döda vet ingenting alls”, och därför är det omöjligt att kommunicera med dem. (Pre 9:5) Enligt Guds lag till Israel var det förbjudet att söka vägledning hos de döda, och att utöva spiritism var belagt med dödsstraff. (3Mo 19:31; 20:6, 27; 5Mo 18:9–12; jfr Jes 8:19.) Och i de kristna grekiska skrifterna sägs det att de som utövar spiritism ”inte [skall] ärva Guds kungarike”. (Gal 5:20, 21; Upp 21:8) En logisk slutsats är därför att en påstådd kontakt med de döda antingen är en lögn eller en kontakt med onda makter som är i opposition mot Jehova Gud.

Bibeln visar klart och tydligt att dessa onda makter är andevarelser, demoner. (Se DEMON; DEMONBESATTHET.) Som exempel kan nämnas den tjänsteflicka som bodde i Filippi. ”Hon brukade skaffa sina herrar riklig förtjänst genom att utöva spådomskonst”, något som var nära förknippat med spiritism. (5Mo 18:11) Skildringen säger rakt på sak att hennes spådomar inte hade sitt ursprung hos Gud utan hos ”en spådomsdemon”, en ond ande. När aposteln Paulus drev ut den onda anden förlorade därför flickan förmågan att spå. (Apg 16:16–19) I Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words (bd 1, sid. 328) sägs det om det grekiska ordet pỵthōna, som här är återgivet med ”en spådomsdemon”: ”I den grekiska mytologin var Python namnet på den pythiska ormen eller draken, som bodde i Pytho vid foten av berget Parnassos och som vaktade oraklet i Delfi. Python dödades av Apollon, och namnet överfördes därför till Apollon själv. Senare användes ordet om spåmän eller siare, som ansågs vara inspirerade av Apollon. Eftersom det är demonerna som står bakom avgudadyrkan, 1Kor 10:20, var den unga kvinnan i Apg 16:16 besatt av en demon som främjade dyrkan av Apollon, och hon hade alltså ’en spådomsande’.”

I Israel. Trots att spiritism var strängt förbjudet enligt Guds lag fanns det emellanåt andemedier som verkade i Israel. Dessa var troligen utlänningar som hade kommit till landet eller sådana som israeliterna hade skonat från tillintetgörelse. Kung Saul avlägsnade de spiritistiska medierna ur landet under sin regering, men mot slutet av hans styre hade några uppenbarligen börjat med verksamheten igen. Saul visade hur långt han hade avlägsnat sig från Gud när han rådfrågade ett spiritistiskt medium i En-Dor. (1Sa 28:3, 7–10)

Kung Sauls besök hos ett medium. När Saul gick till mediet hade Jehovas ande redan tidigare vikit ifrån honom, och Jehova svarade inte på Sauls frågor, varken genom drömmar  eller genom urim (som översteprästen använde) eller genom profeterna. (1Sa 28:6) Gud ville inte ha något mer med Saul att göra, och profeten Samuel hade inte velat träffa honom under lång tid, inte sedan David hade blivit smord till kung. Det skulle därför vara orimligt att tro att Samuel, om han fortfarande hade levt, nu skulle ha kommit och gett Saul råd. Och eftersom Gud inte hade sänt Samuel till Saul medan han levde, skulle han definitivt inte ha låtit Samuel återvända från de döda för att tala med honom. (1Sa 15:35)

Att Jehova absolut inte godkände eller stödde det Saul gjorde framgår av det han senare sade genom Jesaja: ”Och om de säger till er: ’Vänd er till de spiritistiska medierna eller till dem som har en spådomsande, vilka piper och mumlar’ – är det då inte till sin Gud som ett folk skall vända sig? Skall man vända sig till de döda till förmån för de levande? Till lagen och till vittnesbördet!” (Jes 8:19, 20)

När skildringen säger: ”När kvinnan såg ’Samuel’ ropade hon med hög röst”, måste det därför vara en beskrivning av hur situationen uppfattades av mediet, som lurades av den ande som utgav sig för att vara Samuel. (1Sa 28:12) På Saul själv kan man tillämpa en princip som Paulus nämnde: ”Alldeles som de inte fann behag i att hålla fast vid Gud i exakt kunskap, så utlämnade Gud dem åt ett sinnestillstånd som misshagade honom, till att göra det som inte är tillbörligt. ... Fastän dessa mycket väl känner Guds rättfärdiga förordning, nämligen att de som bedriver sådana ting förtjänar döden, fortsätter de inte endast med att göra dem utan ger också sitt bifall åt dem som bedriver dem.” (Rom 1:28–32)

I ett bibliskt kommentarverk av C. F. Keil och F. Delitzsch hänvisas det till 1 Krönikeboken 10:13 enligt den grekiska Septuaginta, där följande ord är tillagda: ”och profeten Samuel svarade honom.” (Bagster) Kommentarverket stöder tanken i de oinspirerade orden i Septuaginta, men tillägger: ”Kyrkofäderna, reformatorerna och de tidiga kristna teologerna ansåg emellertid, med mycket få undantag, att det inte var Samuel som visade sig utan att det var fråga om en illusion. Enligt den förklaring Efraim Syriern gav fick Saul genom demoniska knep se något som liknade Samuel. Luther och Calvin var av samma uppfattning, och de tidiga protestantiska teologerna följde dem och ansåg att synen helt enkelt var en ande från Djävulen, en skepnad, eller en djävulsk ande i Samuels gestalt, och att Samuels ord var ett uttalande från Djävulen, avgivet med Guds tillåtelse, där sanning blandades med lögn.” (Commentary on the Old Testament, 1973, bd II, 1 Samuelsboken, sid. 265)

I en fotnot i samma kommentarverk (1 Samuelsboken, sid. 265, 266) står det: ”Därför säger Luther ...: ’När en sierska eller häxa kallade fram Samuel, enligt 1Sa xxviii. 11, 12, var det med säkerhet inget annat än en ande från Djävulen; inte bara för att detta enligt Skrifterna framkallades av en kvinna som var full av djävlar (för vem kan tro att Djävulen och enkla människor har makt över de troendes själar, som är i Guds hand ...?) utan också för att det tydligt var i strid med Guds befallning som Saul och kvinnan rådfrågade de döda. Den Helige Ande kan inte själv göra något mot detta, och Han kan inte heller hjälpa dem som handlar i strid med den.’ Även Calvin betraktar synen som bara en ande ...: ’Det var helt säkert inte Samuel’, säger han, ’för Gud skulle aldrig ha tillåtit sina profeter att bli underställda sådan djävulsk trolldom. En trollkvinna kallar ju här upp den döde från graven. Kan någon föreställa sig att Gud skulle vilja att Hans profet utsattes för sådan vanära – som om Djävulen hade makt över de heligas kroppar och själar som är i Hans vård? De heligas själar sägs vila ... hos Gud och vänta på sin glädjefyllda uppståndelse. Skulle vi dessutom tro att Samuel tog med sig sin mantel i graven? Av alla dessa skäl framgår det tydligt att synen bara var en ande och att kvinnans egna sinnen blev lurade, så att hon trodde att hon såg Samuel medan det i verkligheten inte var han.’ Av samma skäl ifrågasatte även de tidiga ortodoxa teologerna att det skulle ha varit den avlidne Samuel som visade sig.”

Jesu makt över demonerna. När Jesus var på jorden bevisade han att han var Messias, Guds Smorde, genom att han drev ut demoner. Han gjorde detta utan några särskilda ritualer, utan seanser och utan någon form av magi. Han befallde helt enkelt demonerna att fara ut, och de lydde honom. Demonerna var tvungna att erkänna hans myndighet, om än motvilligt (Mt 8:29–34; Mk 5:7–13; Lu 8:28–33), precis som Satan erkände Jehovas myndighet när Jehova tillät honom att pröva Job genom lidanden men förbjöd honom att döda Job (Job 2:6, 7). Dessutom tog Jesus inte betalt för att driva ut demoner. (Mt 8:16, 28–32; Mk 1:34; 3:11, 12; Lu 4:41)

Jesus tillbakavisar fariséernas falska anklagelse. När Jesus hade botat en demonbesatt man riktade hans fiender, fariséerna, följande anklagelse mot honom: ”Den där, han driver inte ut demonerna annat än med hjälp av Beelsebub, demonernas härskare.” Men skildringen fortsätter: ”Eftersom han förstod deras tankar, sade han till dem: ’Varje kungarike som  är söndrat mot sig självt blir ödelagt, och ingen stad, inget hus, där det råder söndring, skall bestå. Likaså här: om Satan driver ut Satan har han blivit söndrad mot sig själv; hur kommer då hans kungarike att bestå? Och om jag driver ut demonerna med hjälp av Beelsebub, med vems hjälp driver då era söner ut dem? Därför skall de vara era domare.’” (Mt 12:22–27)

Fariséerna var tvungna att medge att det krävdes övermänsklig kraft för att driva ut demonerna. Men ändå ville de hindra folket från att sätta tro till Jesus. Därför påstod de att hans kraft kom från Djävulen. Jesus framhöll då vilken slutsats deras resonemang ledde fram till. Han sade att om han var Satans tjänare som omintetgjorde Satans verk, då motarbetade ju Satan sig själv (något som ingen jordisk kung skulle göra) och skulle snart falla. Dessutom riktade han uppmärksamheten på fariséernas ”söner”, eller lärjungar, som också menade sig kunna driva ut demoner. Om fariséerna hade rätt när de påstod att demonerna drevs ut med kraft från Satan, då handlade deras egna lärjungar med hjälp av samma kraft, vilket fariséerna givetvis inte ville tillstå. Jesus sade därför att deras egna ”söner” var domare som dömde dem och deras argument. Jesus tillade: ”Men om det är med hjälp av Guds ande som jag driver ut demonerna, då har ju faktiskt Guds kungarike hunnit upp er.” (Mt 12:28)

Jesus slutförde sin argumentation med att påpeka att ingen kan tränga in i en stark mans (Satans) hus och roffa till sig hans lösöre, om han inte har förmåga att binda den starke. Fariséernas falska anklagelse fick Jesus att varna för synd mot den heliga anden, eftersom det var med Guds ande som Jesus drev ut demonerna. Genom att tala emot det Jesus gjorde gav fariséerna alltså inte bara uttryck åt hat mot honom utan talade också emot det tydliga vittnesbördet om Guds heliga andes verksamhet. (Mt 12:29–32)

Det Jesus Kristus sade om demonutdrivning skall inte förstås så att fariséernas ”söner” och alla andra som menade sig driva ut demoner nödvändigtvis var redskap som Gud använde. Jesus hade sagt att några skulle fråga: ”Herre, Herre, profeterade vi inte i ditt namn och drev ut demoner i ditt namn och utförde många kraftgärningar i ditt namn?” Men han skulle svara dem: ”Jag har aldrig känt er! Gå bort ifrån mig, ni som utövar laglöshet.” (Mt 7:22, 23) Eftersom de som utövade laglöshet inte var Jesu Kristi sanna lärjungar var de Djävulens barn. (Jfr Joh 8:44; 1Jo 3:10.) Så om de drev ut demoner, vilket de påstod, gjorde de inte det som representanter för Gud utan som representanter för Djävulen. Att Satan använde människor som demonutdrivare skulle inte innebära att han var söndrad mot sig själv, inte ens om sådan demonutdrivning skulle ske i Jesu namn (jfr Apg 19:13–16, där det berättas om Skevas sju söners försök att driva ut demoner). I stället skulle det vara fråga om att Satan omskapade sig till ”en ljusets ängel” genom den till synes goda gärningen att driva ut demoner, och därmed skulle han öka sin makt och sitt inflytande över de bedragna. (2Kor 11:14)

”Den som inte är emot oss, han är för oss.” Vid ett tillfälle sade aposteln Johannes till Jesus: ”Lärare, vi såg någon som drev ut demoner genom att använda ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte följde oss.” Den här mannen lyckades uppenbarligen driva ut demoner, för Jesus sade: ”Ingen som gör en kraftgärning på grundval av mitt namn kan strax efteråt tala illa om mig.” Därför uppmanade Jesus dem att inte försöka hindra honom, ”ty den som inte är emot oss, han är för oss”. (Mk 9:38–40) Inte alla som trodde på Jesus följde honom och hans apostlar i deras tjänst. På den här tiden var lagförbundet i kraft enligt Guds vilja, och Gud hade ännu inte instiftat det nya förbundet genom Jesus Kristus och bildat den kristna församlingen av de kallade. Det var först efter pingsten år 33, sedan Jesus hade fått lagen att upphöra genom sitt offer, som det var nödvändigt för alla som tjänade i Kristi namn att ansluta sig till den här församlingen, vars medlemmar blev döpta till Kristus. (Apg 2:38–42, 47; Rom 6:3) Då erkände Gud den kristna församlingen som sin ”heliga nation” och handlade inte längre med den köttsliga nationen Israel som han hade gjort fram till dess. (1Pe 2:9; 1Kor 12:13)

En av köttets gärningar. En del som utövar spiritism menar kanske att det är en ”andlig verksamhet”, men enligt Guds ord är spiritism inte en av andens gärningar eller en del av andens frukt utan en av köttets gärningar. Lägg märke till vilka avskyvärda handlingar som spiritism räknas upp tillsammans med: ”Otukt, orenhet, tygellöshet, avgudadyrkan, utövande av spiritism [el.: bruk el. tillhandahållande av läkemedel, droger (narkotika), trolldryck, gift], fientligheter, osämja, svartsjuka, vredesutbrott, stridslystnad, söndringar, sekter, känslor av avund, dryckesorgier, vilt festande och sådant som är likt detta.” Spiritism vädjar till det syndiga köttets begär, inte till det som hör till anden, och aposteln Paulus varnar för att ”de som ägnar sig åt sådant” inte skall ”ärva Guds kungarike”. (Gal 5:19–21, not)

 Leder till evig tillintetgörelse. Det stora Babylon, som skall slungas i havet och aldrig mer bli funnet, anklagas enligt Uppenbarelseboken för bland annat följande synd: ”Genom ditt utövande av spiritism blev alla nationer vilseledda.” (Upp 18:23) Om den eviga tillintetgörelsen av dem som utövar spiritism sägs det i Uppenbarelseboken: ”De fega och de som är utan tro och de som är vämjeliga i sin vidriga smuts och mördare och otuktiga och de som utövar spiritism och avgudadyrkare och alla lögnare – de skall få sin del i sjön som brinner med eld och svavel. Detta betyder den andra döden.” (Upp 21:8)

Magiska konster – en besläktad företeelse. Magi är nära besläktat med spiritism. I Efesos var det många som satte tro till det Paulus förkunnade, och ”åtskilliga av dem som hade sysslat med magiska konster samlade ihop sina böcker och brände dem offentligt”. (Apg 19:19) Det grekiska ordet för ”magiska konster” är perịerga, som ordagrant betyder ”sådant som är utanför arbetet” och alltså är överflödigt och onödigt. Det betyder att de som sysslar med magiska konster nyfiket med hjälp av onda andar undersöker sådant som är förbjudet. (Int; Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words, bd 1, sid. 261)

En profetia mot Jerusalem. På grund av Jerusalems trolöshet sade Jehova i ett profetiskt uttalande mot staden: ”Och du skall bli förnedrad, så att du talar från jorden, och som ur stoftet skall det du säger ljuda lågmält. Och din röst skall komma från jorden som från ett spiritistiskt medium, ja, det du säger skall ljuda som ett pip ur stoftet.” (Jes 29:4) Detta pekade fram emot den tid då fiender skulle dra upp mot Jerusalem och förnedra staden genom att jämna den med jorden, så att säga. När Jerusalems invånare talade i det här förnedrade tillståndet, skulle ljudet följaktligen komma långt nerifrån. Det skulle vara som om ett spiritistiskt medium talade med en låg, beslöjad och svag röst för att ge intryck av att ljudet kom från jordens stoft. Men som det framgår av Jesaja 29:5–8 skulle Jerusalem senare bli befriat.