Ståthållare på Bibelns tid hade som regel militär och rättslig myndighet och var ansvariga för att de provinser som de styrde över betalade tribut, skatter och avgifter till kungen eller härskaren. (Lu 2:1, 2) Många av dem lade tunga bördor på folket, som fick förse dem och deras stora stab av tjänare och medhjälpare med mat. (Neh 5:15–18)

Kung Salomo satte ståthållare över de olika delarna av Israel. De nämns i 1 Kungaboken 10:15 och kan vara identiska med de 12 fogdar som omtalas i 1 Kungaboken 4:7–19 och som hade till uppgift att förse kungen och hans hushåll med matvaror en månad var om året.

Praktiskt taget alla större riken på Bibelns tid hade underordnade härskare med en ståthållares status, antingen inhemska, infödda härskare eller sådana som hade satts som ståthållare över erövrade områden. (Aram: 1Ku 20:24; Assyrien: Hes 23:5, 6, 12, 23; Babylonien: Jer 51:57; Persien: Esr 8:36; Neh 2:7, 9; Arabien: 2Kor 11:32; Rom: Lu 3:1) Josef var en ståthållare av hög rang – han var satt över hela Egypten och var bara underställd kungen själv. (1Mo 41:40, 41; Apg 7:9, 10) Rabsake, en av den assyriske kungen Sanheribs ämbetsmän, smädade Hiskia och sade att Jerusalem var en svag stad som inte skulle kunna stå emot ens den ringaste av Sanheribs ståthållare. Men Rabsake räknade inte med Jehovas väldiga makt, som Hiskia förlitade sig på. (Jes 36:4, 9; 37:36)

Nebukadnessar förordnade Gedalja som ståthållare över de israeliter som var kvar i Juda sedan en stor del av befolkningen förts i landsflykt 607 f.v.t. Gedalja mördades omkring två månader senare. (2Ku 25:8–12, 22, 25) När den 70-åriga fångenskapen närmade sig sitt slut förordnade kung Cyrus av Persien Sesbassar (förmodligen Serubbabel) som ståthållare över de judar som återvände till Jerusalem år 537. (Esr 5:14; Hag 1:1, 14; 2:2, 21) Under kung Artaxerxes gjordes Nehemja till ståthållare när han begav sig till Jerusalem för att återuppbygga stadsmuren år 455. (Neh 5:14; se TIRSHATA.)

Under romartiden var Judeen en kejserlig provins – ståthållarna var direkt ansvariga inför kejsaren för sina handlingar. Pilatus var den femte i raden av ståthållare över Judeen. (Mt 27:2; Lu 3:1) Felix och Festus var den 11:e respektive 12:e ståthållaren över Judeen (om vi inte räknar med Publius Petronius och hans efterträdare, Marsus, som i egenskap av ståthållare i Syrien hade hand om judarnas angelägenheter). (Apg 23:24–26; 24:27) Dessa romerska ståthållare hade myndighet att fälla dödsdomar, vilket framgår av fallet med Jesus, som dömdes till döden av Pilatus. (Mt 27:11–14; Joh 19:10)

Jesus talade om ståthållare i allmänhet när han sade till sina lärjungar att de skulle bli dragna inför sådana för att avlägga vittnesbörd. De kristna behövde inte känna fruktan för dessa  härskare även om de hade stor makt, och de behövde inte heller vara bekymrade för vad de skulle säga när de avlade vittnesbörd inför dem. (Mt 10:18–20, 26) Alla sådana ståthållare är en del av de överordnade myndigheter som de kristna skall underordna sig, inte i absolut utan i relativ bemärkelse. (Rom 13:1–7; Tit 3:1; 1Pe 2:13, 14; Apg 4:19, 20; 5:29; Mt 22:21) När Paulus stod inför ståthållaren Festus tilltalade han alltså honom med den respekt som tillkom honom på grund av hans ställning. Han sade: ”Högt ärade Festus.” (Apg 26:25) Till skillnad från apostlarna, som först och främst ärade och respekterade Jehova, den Högste, sjönk emellertid israeliterna så djupt att de visade större respekt för jordiska ståthållare än för Jehova. Genom sin profet Malaki gav Jehova nationen en sträng tillrättavisning för detta. (Mal 1:6–8; se ÖVERORDNADE MYNDIGHETER.)

Matteus visar genom att citera från Mika 5:2 att Betlehem, en obetydlig stad när det gällde härskarmakt i Juda, skulle bli en betydande stad, eftersom den störste av alla ståthållare skulle komma från den staden och vara en herde för Jehovas folk, Israel. Den här profetian uppfylls på Kristus Jesus, den störste av alla härskare under Fadern, Jehova Gud. (Mt 2:6)